Under sommaren 2021 genomfördes en dokumentation av byggnader och anläggningar från den kiselgurindustri som bedrivits i länet. Inventeringen genomfördes som ett samarbete mellan Västerbottens museum och Skellefteå museum eftersom den senare organisationen har ansvar för länets teknik- och industrihistoria efter år 1900.
Kiselgur har brutits och förädlats på tre platser i Västerbotten. Det utvecklades på dessa platser industrier med anläggningar för brytnings- och tillverkningsprocesserna. Detta är en för länet ganska speciell industri och den har i Sverige bara förekommit på ytterligare några platser. Kiselgur, eller diatomit, är avlagringar av skal från kiselalger. Det finns relativt stora förekomster av avlagringar i Västerbotten. Förekomsterna återfinns i gyttjeform t.ex. i sjösediment eller under torvlagret i myrar. Det är i trakterna av Ekträsk och Degernäs i Vindelns kommun som kiselgurtillverkningen i länet har skett.
Kiselgur omnämns redan i mitten av 1800-talet av Zetterstedt (1833) i sin resa genom Västerbotten. Boende i Degerfors socken hade påträffat så kallat ”jordmjöl”. Människorna kom från när och fjärran för att hämta det kostnadsfria mjölet för att baka bröd och koka gröt av detta ”mjöl”. Man trodde att mjölet var en gåva från himlen för det förra årets hårda missväxt. Efterhand började man misstänka att det påträffade ämnet inte var något riktigt mjöl och kungörelser utgick från Konungens Befallningshavare med varningar för att förtära detta ”jordmjöl”. Trots detta fortsatte man på vissa håll i trakten att baka och koka välling på det lättfångna ”Degerforsmjölet”.
Vid den beskrivning till jordartskartan över Västerbotten som publicerades 1943 finns en karta över förekomster av kiselgur. Där nämns förekomster vid Degernäs i Degerfors socken samt att kiselgurförekomsten i Kvarnmyren väster om Pauträsk har använts för att krita murar. Då kiselgurförekomsterna i Västerbotten alltid innehåller inslag av organiskt material krävs en förädlingsprocess som innebär bränning eller kalcinering.
I Ekträsk byggdes en kiselgursindustri upp under åren 1939–40 genom bildandet av företaget Axonit AB. Det var uppfinnaren Axel Olsson och Nils Tigerschöld som startade företaget. Initialerna på dessa personer bildar ordet Axonit. Kiselgur hade ett flertal användningsområden, t. ex. filtrering av vätskor, fillerkomponent i färg, tillverkning av dynamit, gjutpulver, slipmedel, insektsdödande medel mm.
Kiselguren grävdes upp för hand från Kvarntjärnen och torkades på hässjor, därefter brändes den i en schaktugn. Bränningen startades med hjälp av en vedbrasa och därefter brann kiselguren tack vare föroreningar av organiska substanser.
Förekomsten av kiselgur i Kvarntjärnen i Ekträsk tog slut 1946 och 1947 inleddes brytning vid Gåstjärn ca 6 km söder om Ekträsk. Här bedrevs verksamheten på liknande sätt med avsänkning av vattnet och grävning för hand. I Gåstjärn användes industrilok för att köra in torv till en torkanläggning. En decauvillebana torde sannolikt ha byggts upp redan vid starten 1947. Den torkade kiselguren fraktades därefter till Ekträsk för bränning och export via järnväg.
Åkers styckebruk köpte företaget 1956 och 1964 byggde företaget en ny fabrik vid Gåstjärn då man övergick till bränning i en oljeeldad rullugn. Ugnen förbrukade 720 liter tjockolja per 8 timmars skift. Produktionen per skift var ca 1 ton och man producerade drygt 400 ton per år. Brytningen skedde då med en grävskopa från en pråm och kiselguren lastades därifrån i vagnar och transporterades på en decauvillejärnväg till ett mellanlager. Därifrån drogs materialet upp till ugnen med hjälp av ett släpskrapspel. 1975 blev Bofors ägare av Åkers styckebruk och 1976 lades produktionen i Gåstjärn ned. Fabriken såldes och nedmonterades, och marken såldes till Mo och Domsjö AB.
Vid den industri som byggdes upp i Ekträsk finns huvudbyggnaden kvar samt ett hoprasat magasin. I det hoprasade magasinet finns fortfarande säckar med kiselgur staplade. På äldre fotografier syns ytterligare konstruktioner som saknas idag.
Vid Gåstjärn finns inga stående byggnader kvar men husgrunder var vid inventeringen 2021 synliga i marken. Rester av den rullugn som uppförts här fanns kvar och spridda rester från konstruktionen låg i anslutning till ugnen. På den stora yta som syns på flygfotot från 1960 kunde rester av hässjor ses som upphöjda rader vilka innehöll kiselgur vid provstick med jordsond. Det fanns även enstaka större högar med kiselgur i närheten av den brukningsväg som går till området. Inga fotografier från fabriken från 1964 har återfunnits.
I Degernäs finns två förekomster av kiselgur i Hemträsket respektive i Inreträsket. De undersöktes 1949 och i början av 1950-talet startades produktionen av Valdemar Arvidsson som tillsammans med sina bröder drev kommanditbolaget Gurex. Verksamheten bedrevs i Degernäs på liknande sätt som i Ekträsk genom avsänkning av vatten, handgrävning, hässjetorkning och bränning i schaktugn. Här framställdes ca 200 ton kiselgur per år. Bolaget upphörde 1960 och Valdemar Arvidsson byggde då en ny fabrik i egen regi och drev sedan verksamheten under namnet Degernäs Kiselgurförädling.
Den nya anläggningen innehöll också en schaktugn, vilket innebär självbränning efter tändning med vedbrasa. Verksamheten förbättrades bl.a. med att använda spillvärme från bränningen till torkningen. Den största delen av produktionen i Degernäs såldes till Siporex i Gävle som använde kiselguren vid tillverkningen av eldfast tegel. 1974 lades verksamheten ned. De båda schaktugnarna i Degernäs fanns kvar 1984.
Vid besöket i Degernäs kunde konstateras att många av byggnaderna står kvar. På marken finns stora mängder av trälådor som troligen använts vid torkning av diatomitleran på hässjor.
Dokumentationen av dessa industrier visar att på två av platserna finns stående byggnader kvar och lämningar i form av husgrunder och ugnsrester samt strukturer i marken fortfarande är synliga. Trots att verksamheten lades ner i mitten av 1970-talet genomfördes en förstudie 1984 av Sveriges Geologiska AB avseende förekomst och brytbarhet av kiselgur i Västerbotten. Vid beskrivningen till jordartskartan över Västerbottens län 1943 fanns ett avsnitt om kiselgur med en kartering över förekomster. Enligt informant planerades det även en kiselgurindustri i Slipstensjön, där det fanns brytvärda förekomster.
Byggnaderna är privatägda och marken är privat.
Litteratur
Granlund, E. Beskrivning till jordartskartan över Västerbottens län nedanför odlingsgränsen. SGU 1943. Ser Ca, Nr 26.
Holmqvist, Anders, Lundh, Lars-Ingemar & Pettersson Ann-Marie. Diatomit i Västerbotten – Förstudie. Sveriges Geologiska AB, Division Prospektering, PRAP 84071, 1984-05-30.
Vinjettbild. En stor mängd trälådor ligger spridda i den uppväxande skogen. Foto: Berit Andersson, Västerbottens museum.
Glömt inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Berit arbetar som arkeolog på Västerbottens museum sedan många år tillbaka. Hon har bland annat jobbat med projektet Skog och historia som pågick 1996–2002 och vars syfte var att genom inventering, utbildning och information fördjupa förståelsen kring de historiska spåren i skogsmarken.