Under markytan, på norra sidan av Umeälvens fåra, i stadsdelen Norräng, Lycksele, vilar rester efter en skog begravd i slutet av det som i allmänt tal kallas istiden. Den inlandsis som täckt Skandinaviska halvön med ett flera kilometer tjockt islager höll på att smälta bort i rask takt. Någonstans i väster, där de skandinaviska fjällen fortfarande till stor del doldes under istäckets tyngd hände något som fick återverkningar i nutid. Kanske hade en glaciärsjö bildats vars fördämningar, som höll vattnet i schack, slutligen brast. En flodvåg av smältvatten forsade fram och drog med sig sediment, växtlighet och annat som kom i dess väg. När den nådde området där dagens Lycksele ligger, dränktes skogen efter älvdalen. Många träd fälldes, transporterades i väg och doldes av ett tjockt sedimentlager, vilket även skapade förutsättningar för att stammarna skulle bevaras under mycket lång tid framåt. Här vilade de okända resterna till 1986 då historien tog en ny vändning.
Istidens slut
Under de senaste årmiljonerna har norra delen av Europa genomgått ett antal nedisningar. Den senaste kallas Weichsel och avslutades för cirka 12 000 år sedan. Isens största utbredning nåddes för 22 000 år sedan då isens täcke sträckte sig ner till dagens norra Tyskland. Vid denna tid började klimatet åter bli varmare och under tio årtusenden drog sig isen bakåt och lämnade områden bara. Där började växter spira och marken beskogas. I den svenska fjällvärlden försvann de sista resterna för cirka 8 000 år sedan. Växtligheten återtog snabbt de områden som blottats vid avsmältningen. Tallen blev dominerande i landskapet tillsammans med en rik markflora. Djur och människor följde och koloniserade områdena efter hand. Spåren efter isens avsmältning kan fortfarande ses i det nordiska naturlandskapet bland annat i form av rullstensåsar, flyttblock och ändmoräner.
Att hitta en skog
Stadsdelen Norräng i Lycksele växte fram under 1970-talet. Området gick från att vara skogs- och jordbruksmark till att bli ett bostadsområde, främst fyllt av villor. Under mitten av 1980-talet byggdes området vid nuvarande Norrängskyrkan upp. Den 30 september 1986, vid markarbeten efter Bergmans väg, hittades rester av träd, cirka 5–6 meter under markytan.
Torsten Gustavsson, arbetsledare vid grävarbetet, minns följande:
”grävmaskinen kunde gräva ned till 6 meters djup och att man fick använda hela längden på armen på maskinen för att komma ner till roten och få loss den”
Vid tillfället sågs dessa som en kuriositet och det skrevs om dem i Västerbottens-Kuriren. Även Länsstyrelsen och Skogsmuseet uppmärksammade händelsen och viss dokumentation gjordes. De två stubbarna kom efter några år att hamna på Skogsmuseet, numera Skogs- och samemuseet.
Vid Kol-14-datering (14C) 2003 framkom att stubbarna var avsevärt äldre än någon räknat med. Värdet pekade mot en ålder på cirka 9 700 år. Åldern placerade tallen inom den period istiden sträckte sig till i norra Sverige. Genom att stubbarna var betydligt äldre än förväntat, samt att det fanns goda möjligheter att fler liknande objekt gömde sig i marken, väcktes frågan om vidare undersökningar.
2005 undersöktes två områden i närheten av Norrängskyrkan med markradar i syfte att se om det fanns detekterbara spår av denna skog från istidens slutfas. Vid en av dessa platser kunde ett 12 meter långt objekt, tydligt format som ett träd, ses på skärmen.
Gräva efter istidstallar
Markradarundersökningens resultat väckte intresse vid Umeå universitet. Man valde att göra en utgrävning där det trädformade objektet noterats och på ungefär 3,5 meters djup hittades en välbevarad tall, fortfarande med bark och kvistrester intakta.
Förutom den intakta stammen hittades ytterligare två tallar, fortfarande stående upprätt. På grund av sedimentlagrets tjocklek fanns inga möjligheter att gräva fram dessa träd i sin helhet men prover togs i de stammar som stack upp.
Sedimentlagret på platsen är cirka 10 meter tjockt vilket tyder på att området överspolades med jämna mellanrum under lång tid. Flera kraftiga överspolningar kan inte uteslutas men man får även räkna med att området täcktes av årliga vårfloder, vilka fört med sig sediment till platsen. Att trädet ligger mitt i sedimentlagret visar att det inte fallit exakt på den plats där det hittades. Det är dock inte troligt att det transporterats någon längre sträcka då området var beskogat.
[Bild 3] Bevarad gren på Istidstallen. Foto: Joachim Sandberg, Skogs- och samemuseet, Lycksele.
Trädens ålder
Prover från de begravda tallarna genomgick en kol-14-datering (14C). Metoden utgår från att allt levande är uppbyggt av grundämnet kol. När ett djur eller en växt dör slutar organismen att ta upp detta ämne. Kolisotopen 14C är radioaktiv och sönderfaller med en halveringstid på 5 730 år. Samtidigt finns i den levande materien en annan kolisotop, kallad 12C vilken är stabil. Genom att beräkna skillnaden mellan kolisotoperna fås en ungefärlig ålder fram. Under årtusendena har 14C varierat varför man kalibrerar de värden man får. Åldern anges i måttet BP, vilket står för ”before present”, det vill säga före nutid. Dessutom utgår man från år 1950, så de kalibrerade värdena behöver adderas med det antal år som gått sedan 1950, för 2022 innebär det 72 år.
Vi kan således se att åldern på de bevarade trädresterna inte sammanfaller helt. Även om en viss felmarginal alltid måste räknas med så tyder indikationer på att det skett flera översvämningar och att träden täckts vid olika tillfällen.
Bränder
Skogsbränder är ett naturligt tillstånd i en skog och något som förekommer med jämna mellanrum. Skogsbrand tillför marken näring men gynnar även många insekter och växter, vilka utvecklats för att dra nytta av denna del i det naturliga förloppet. Även skogarna som växte till vid istidens slut drabbades av bränder. I den stam (T1) som grävdes ut samt på en av stubbarna i museet (T5), finns spår efter två skogsbränder, vilka dragit fram där tallarna växt under sin levnad. Intervallen har legat på 19 år för den kompletta tallen samt 20 till 23 år för stubben. T1 var 56 år vid första branden medan T5 endast var 23. Slutsatsen är att redan under århundradena efter avsmältningen hade skogarna växt till i en omfattning att naturliga skogsbränder uppträdde med jämna mellanrum, något som pekar på hög tillväxt i beståndet.
Träden i framtiden
De två stubbarna (T4 och T5) samt den bevarade stammen (T1) förvaras i dagsläget vid Skogs- och Samemuseet i Lycksele. De är utställda i den lokal vilken benämns Maskinepoken där de utgör en viktig del av museets utställningar. Genom att de är fysiska lämningar, viktiga för framtida studier, är planerna att de ska användas i verksamheten, inte minst i arbetet mot skolor. De utgör även ett viktigt källmaterial för framtida vetenskapliga studier rörande klimat och växtlighet från den tid då isen fortfarande smälte och människan intog ny mark, nyligen lämnad bar av naturen.
Litteratur
Charpentier Ljungqvist, Fredrik. Klimatet och människan under 12 000 år. Dialogos förlag, 2017.
Friborg, Johan & Gustafsson, Christer. Cart 3D radarmätning. MALÅ GeoScience AB / RAYCON Lycksele, oktober 2005.
Gustavsson, Torsten. Ang. gammal tall Norräng. Brev till Skogsmuseet, Lycksele, daterat 18/9 2003, diariefört 2003-09-22.
Lindbladh, Matts. En nykomling i skogen, Så erövrade granen Sverige. SLU, Alnarp 2021.
Zale, R, Baudet, M Östlund, L, Linderholm, J, Klaminder, J Growing tall during Early Holocene: megafossils provide glimpse of growth conditions for pine (Pinus sylvestris) prevailing shortly after the Weichselian deglaciation. Umeå universitet samt SLU, Umeå. Artikelmanuskript.
Vinjettbild. Istidstallen i monter på Skogs- och samemuseet. Foto: Joachim Sandberg, Skogs- och samemuseet.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Magnus är intendent vid Skogs- och samemuseet, Lycksele. Han är utbildad vid Umeå universitet, dåvarande Kulturvetarlinjen och har arbetat som antikvarie vid bland annat Jamtli, Östersund och Västernorrlands museum, Härnösand.