Likssjuo, Lycksele, Lappstockholm

Download PDF

Hur kom det sig att den gamla samiska samlingsplatsen fick öknamnet Lappstockholm? Det här är en beskrivning av hur det var i de här trakterna innan Likssjuo blev en plats, ett samhälle och en stad. Mycket är taget ur min egen kunskap om platsen och om samisk historia som jag har kompletterat med andra källor.

 

Det finns boplatser, härdar, fångstgropar och hällmålningar runt nuvarande Lycksele som tyder på att människan har nyttjat området i tusentals år. Här har människor befunnit sig ända sen inlandsisen drog sig tillbaka, de äldsta lämningar man hittat är cirka 8500 år. Det finns ett otal lämningar som inte är undersökta så det är inte omöjligt att man i framtiden hittar någon äldre.
Vid den tiden fanns inga länder eller gränser, människan vandrade runt och levde på vad som fanns, man jagade och fiskade. Hittade man en trevlig plats stannade man gärna ett tag innan man drog vidare. Vilka dessa människor var kan vi inte veta eftersom nationalitet och etnicitet inte var uppfunnet.
Så småningom började en grupp bli mer eller mindre bofasta i området. Vi vet inte vad de kallade sig själva men sannolikt var det den grupp som senare kom att kalla sig samer.

Gustav Vasa blev kung 1523 och med en diktators hårdhet skapade han en sammanhållen nationalstat av de olika delar som tidigare varit mer eller mindre självstyrande småkungadömen. Fortfarande var den norra delen av nuvarande Sverige inte en självklar del av den, trots att försök gjordes. Området sågs omväxlande som dansk/norskt, svenskt eller ryskt, i alla fall av samerna som ibland fick betala skatt till alla tre.

Carl IX (1550–1611). Sveriges kung 1604–1611. Samtida porträtt av okänd konstnär. Wikimedia commons.

När Karl IX tog över styret av Sverige skulle det bli ordning. Om samerna kristnades och betalade skatt till svenska kronan kunde de räknas som svenska undersåtar och landet de bebodde kunde kallas svenskt. Kyrkans mål var att kristna de hedniska samerna så man beslöt att bygga kyrkor på fem av de viktigaste samiska samlingsplatserna i norr.

Konungens utsände Daniel Hjort samlade samerna från Ume lappmark i Granö 1606 för att fråga var den nya kyrkan skulle byggas. De svarade med enig mun att den skulle byggas på Öhn för där hade man alltid samlats. Huruvida detta är sant kan man kanske ifrågasätta men det blev början för Lycksele som ort i lappmarken. Hjort hade också fått i uppdrag att tillse att lapska ynglingar skulle skickas till Uppsala för att utbildas till lappmarkspräster. Från Ume lappmark skulle man skicka två men det är osäkert om det faktiskt blev av.

Platsen var på den tiden benämnd Lycksälie enligt vad Hjort skriver i sina brev till kungen. Givetvis kunde han inte umesamiska så han tog väl ett namn som liknade det samiska namnet.
Här skulle samerna kristnas, betala skatt, dömas i tinget och handla på marknaden. Samtidigt utsåg man de övriga kyrkoplatserna som blev Arvidsjaur, Jokkmokk, Jukkasjärvi och Enotekis. Det här till synes enkla sättet att ta makten över lappmarkerna i norr hade föregåtts av många år av förhandlingar med Danmark och Ryssland.

1607 blev Lycksele eget pastorat och ort men det var ännu ingen som var bofast. Hjort hade utsett komministern Joen Olai Oestonis, som var verksam i Umeå, till kyrkoherde men han ville inte bosätta sig i Lycksele trots skarpa tillrättavisningar. En prästgård uppfördes men inget mer och till slut fotvandrade han ner till Uppsala för att hos ärkebiskopen söka verka för en bättre befattning, vilket också lyckades. Från 1615 var han kyrkoherde i Hudiksvall.
Från att ha varit ett eget pastorat hamnade Lycksele än en gång under Umeå. Så fortsatte det ända till 1673 då man utsåg Olaus Stephani Graan till kyrkoherde. Han hade tidigare jobbat som skolmästare vid skolan som startade i Lycksele 1632.

Johan Skytte (1577–1645). Samtida kopparstick av Crisp. van den Queboren. Wikimedia commons.

Man hade från statens håll länge diskuterat samernas bildning, främst av religiösa skäl och man såg samer som hedningar som måste omvändas. Ett stort problem var språkförbistringar, endast ett fåtal av kyrkans män kunde samiska. Den första som på allvar tog tag i det var prästen Herr Nils från Piteå, eller som han egentligen hette, Nicolaus Andrae Rehn. Han kom från en släkt av präster och birkarlar och behärskade samiska. Han ansåg att man skulle utbilda samer till lärare och präster och då skulle man även bli tvungna att översätta religiös litteratur, bland annat katekesen, till samiska.  Han inrättade en skola i Piteå som bara verkade i några få år, kanske berodde det på att det var för långt från lappmarken. Något år senare fick prästen i Umeå, Olaus Petri Niurenius, fint besök. Det var Johan Skytte, som var känd för sitt intresse i utbildningsfrågor och hade inrättat flera skolor och universitet. Vid detta möte pratade man om ”lapparnes utbildningssituation”. Niurenius skrev efter mötet en skriftlig redogörelse där han tydligt redogjorde hur han såg på utbildningsfrågan och argumenterade för att en skola skulle ligga i lappmarken, inte vid kusten. Den skulle få betryggande standard och ge ett vederhäftigt intryck, den skulle ha tillgång till gott fiske och förses med en stor renhjord. Skytte gillade idén och förde den vidare till kung Gustav II Adolf som den 20 juni 1631, mitt under brinnande krig i Polen, satte samman en fundationsskrivelse för Skytteanska skolan i Lycksele. Skolan startade i februari 1632 tack vare en donation från Skytte på 5000 daler silvermynt som i dagens penningvärde borde vara närmare tre miljoner kronor. Nu fanns både kyrka och skola på plats men orten kallades nog inte för Lappstockholm än. Flera ledande män i Västerbotten försökte få skolan flyttad till sina egna områden vilket visar vilken stor betydelse den hade. Det är på samma sätt än idag, bra idéer och bra lösningar vill alla ta del av.

Det hände mer under den här tiden som gjorde att Lycksele inte befolkades som statsmakterna hade tänkt sig. Tillkomsten av silvergruvan i Nasafjäll var en bidragande orsak. Lais och Grans arbetsföra samer blev bundna vid gruvan som hållappar, och kyrkorätten skulle nu vara Pite lappmark. Det innebar att en stor del av de välbärgade fjällsamerna hamnade där, vilket gjorde att marknadshandeln i Lycksele försvagades och prästens tiondeinkomster blev lägre. Elevunderlaget för skolan minskade drastiskt och Niurenius ansåg sig tvungen att skriva ett klagobrev till kungen om detta. Tack och lov så var skolan bunden till Lycksele tack vare den Skytteanska donationen och förstärktes ytterligare med att man utsåg en ny lärare, Jacobus Mathie Bacheus som just blivit prästvigd. Nu stärktes Lyckseles anseende igen och var befolkat även om det bodde få bofasta personer där. Det var de som såg till kyrkan, skolmästaren, eleverna och med tiden också prästen. Lycksele var vid kyrkohelgerna en av de största orterna i Västerbotten eftersom det rådde kyrkoplikt och var ett stort upptagningsområde. Detta kom att ändras när fler kyrkor började byggas i lappmarken. Vissa samer vände sig också till Norge och åkte under delar av 16- och 1700-talet till kyrkor i till exempel Vapsten på andra sidan gränsen.

Geddas karta från 1671. Lantmätaren Jonas Geddas och notarien Anders Holms undersökningar och karta omfattar områden inom Lycksele kommun, Sorsele kommun, Storumans kommun nedanför Tärna och stora delar av Malå kommun. På den tiden ingick dessa områden i lappbyarna Umbyn, Granbyn och en del av Arvidsjaurbyn. Här ses ett utsnitt av området i och kring Lycksele. Riksarkivet.

I Västerbotten verkade under 1600-talet en landshövding som hette Graan, han var inte släkt med prästen Graan men hade en samisk bakgrund. Han uppmärksammade statens brist på kunskap om lappmarkens näringslivsproblem då det till exempel gällde gruvbrytning Han skickade skrivelser och propåer där han hävdade att samerna måste bli mer bofasta för att kunna användas ännu mer för körslorna med sina renar.
Att göra gruvorna till samiska arbetsläger såg allt för illa ut. Graan utarbetade i stället en annan idé för att öka befolkningen. Lappmarkerna skulle öppnas upp så att svenskar skulle få bosätta sig där. Enligt hans utredning nyttjade man inte samma resurser så det borde inte vara några problem. Han ville kanske väl men det var början på en kolonisation som skulle visa sig bli förödande för det samiska folket.

Hans förslag fick gehör och han uppmanades att i stillhet genomföra kartläggningen av Västerbottens lappmark så att man kunde upprätta en jordebok. Lantmätaren Jonas Gedda och notarien Lars Olofsson fick uppdraget att genomföra arbetet. Det här var ett stort arbete: man skulle kartlägga alla fiskesjöar och uppge vilka fiskar som fanns, man skulle försöka hitta lämpliga boställen och man skulle undersöka vilka villebråd som fanns. En malmletare, Erik Olofson, skulle följa med för att se vad det fanns för värdefulla mineraler i markerna. Hela undersökningen utmynnade i ett Lappmarksplakat.

I den tidiga historien av Lycksele finns inga belägg att det skulle ha kallats ”Lappstockholm” trots att man var inblandad i stora beslut, gällande det samiska. Vi får söka vidare.

1673 kom Lappmarksplakatet som öppnade upp lappmarkerna för de som ville bosätta sig här i trakterna. En av de första som bosatte sig i trakterna var finländaren Johan Philipsson Hilduinen och han anses vara anfader till många Lyckselebor. Det finns emellertid frågetecken angående Johan Philipssons bakgrund. En källa nämner att han ursprungligen kom från Kuusamo som tillhörde Maanselkä lappskatteland i finska Lappland. I en husförhörslängd står att han var från Kime. Det skulle kunna syfta på Kemi socken (som ursprungligen omfattade även Kemi lappmark), men också på Kymmene i södra Karelen. Mycket tyder på att han hade varit i Sverige i 30 år innan han kom till Örträsk. Enligt uppgifter i gamla handlingar var han bosatt i Falun, vid Stora Kopparberget omkring 1645. Under 1600-talet var det inte någon större invandring och i början av 1700-talet fanns endast sex nybyggare i Ume lappmark.

Under början av 1700-talet hände det inte så mycket med inflyttning. Mantalslängden för Lycksele Lappmark 1741 visar på att det fanns elva skattlagda nybyggen och fem icke skattlagda, så någon större kolonisation kan man inte prata om. 1760 hade det ökat till 48 stycken och nu började man prata om att flytta kyrkan från Öhn upp till Heden.

Det var flera anledningar till att man började diskutera det. Dels ställde vårfloden till det varje år, dels var bränder vanliga eftersom det hade kommit till många byggnader som stod väldigt tätt. Senare kartering visar på att det var cirka 200 hus eller bodar och ett 50-tal kåtor. Man kan också tänka sig att det var mer eller mindre kalavverkat i området, eftersom de kyrkohelger man var ålagda att vara där inträffade under den kalla årstiden när man behövde elda.

Den största anledningen till att man ville flytta till Heden var nog att befolkningen ökade och man började bosätta sig i det som skulle bli ett samhälle och senare stad.
Under 1800-talet första hälft kom kolonisationen i gång på riktigt i Lycksele lappmark från cirka 1200 innevånare år 1780 till över 5000 år 1845 och det blev uppenbart att det som tidigare varit samernas land nu var öppet för dem som ville bosätta sig här. Industrialiseringen och handeln började komma i gång och det märktes också av i lappmarken, det började dyka upp timmeruppköpare och handlare som bosatte sig i Lycksele.

Lycksele, Holmsundsvillan. Vykort, Gust. S. Bodéns Bokhandel, Lycksele.
Fotoarkivet, Västerbottens museum.

I och med det började man resa nya byggnaderHandlare ville ståta med fina hus som bevis på framgång och skogsbolagen som hade bildas ville det samma.

Englunds byggnad vid Storgatan i Lycksele före branden i juli 1904. Stellan Roséns samling i fotoarkivet, Västerbottens museum, BR2699.
Till vänster ses patron E. S. Englunds från Kattisavan hus under byggnad (Englundska palatset), i mitten ses fastigheten tillhörande handelsfirman G. Grahn från Umeå samt därefter det så kallad Centralpalatset i Lycksele, det vill säga bagare N. M. Lindqvists gård i kvarteret Kaskorrom. I förgrunden den så kallade Karl Konradstomten. Fotoarkivet, Västerbottens museum, BR95.

När man nu befann sig i inlandet där timmer fanns i överflöd så byggdes de nya husen av duktiga timmermän och beställarna försökte övertrumfa varandra med att i beställningen lägga till tinnar och torn för att få det pråligaste huset.

Den moderna storstaden byggdes och då skulle det givetvis finnas en bil på plats. Apotekare Hedin åkte ner till Stockholm och införskaffade Västerbottens första bil, en Benz-Viktoria av 1899 års modell (I en artikel i Västerbotten förr & nu författad av Maine Walentinson från den 24 februari 2022 kan man läsa mer om denna bil).

Västerbottens första bil. Apotekarens änka, Ingeborg Hedin, till vänster på bilden, tillsammans med okänd chaufför. Den andra kvinnan är Ingeborgs brorsdotter och hyresgäst Astrid Larsson, som öppnade en modeaffär i apotekets gamla lokaler. Bilden är troligen tagen 1928, i samband med att bilen transporterades från Lycksele till Umeå för att skänkas till Västerbottens museum. Fotoarkivet, Västerbottens museum, BR15796.

Han tänkte sig att använda den till att åka ner till Hällnäs järnvägsstation och hämta medicin men vägarna var för dåliga och bilen blev bara en stadsbil. När han dog skänkte änkan bilen till hembygdsförbundet och den hamnade i Umeå vilket vi Lyckselebor tycker var synd för Lycksele var länge den biltätaste staden i Sverige.

Lycksele stadsbrand 1897. Fotoarkivet, Västerbottens museum, BR53.

Tyvärr drabbades Lycksele av flera stora bränder 1888, 1893, 1897 och 1911 där de flesta av byggnaderna brann ner. De som klarade sig revs under mitten av 1900-talet, då alla städer drabbades av en vilja att ersätta gamla hus av trä med nya av betong. [bild10] Idag finns ett fåtal äldre hus kvar i stadskärnan men tyvärr inget med tinnar och torn. De samiska inslag som tidigare var vanliga och viktiga har även de försvunnit. De inskränkte sig fram till för några år sen till mönster i plattläggningen på torget och gågatan, namn på några kvarter och namn på en park.

Så min och kanske mångas förklaring till namnet ”Lappstockholm” härrör nog från de byggnader som byggdes upp med tinnar och torn. Det sägs att då samerna kom till Lycksele utbrast man att ”Det är som att komma till Stockholm”.

Lycksele inför ljusare tider. Storgatan med Central-caféet och en väghyvel. Fotoarkivet, Västerbottens museum, SB1744.

Idag, tack vare att Lycksele är en framstående samisk förvaltningskommun, har fler och fler fått upp ögonen runt det samiska igen och vi kan stolta använda det ursprungliga umesamiska namnet Likssjuo. Dessutom har man kommit överens om att sluta använda namnet ”Lappstockholm” i sin marknadsföring.

Men det kunde ha varit värre, 1799 ville Gustav IV Adolf döpa Lycksele till Sofia.

Källor

Söderholm, Wolmar. Om tider som svunnit – en bok tillkommen med anledning av Lyckseles 300-årsjubileum 1973. Lycksele 1973.

samer.se

 

Vinjettbild. Torget i Lappstockholm (Lycksele). Nyårshälsning 1906. Vykort, fotograf okänd.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.