På de norrländska bondgårdarna var det förr brukligt att allt tillgängligt foder som växte i närheten av gården skulle slås och sparas inför vinterutfodringen, så på sommaren måste därför kreaturen äta sig mätta ute i skogen, såvida man inte hade en fäbod. I flocken fanns alltid kor men även får och getter kunde ingå. Även om kor ofta har en god förmåga att hitta hem på egen hand var det ändå riskfyllt att låta dem gå lösa utan tillsyn, så det blev i regel barnens uppgift att se efter dem på dagarna. Längre söderut kallades det att man ”vallade” och de som utförde uppgiften benämndes ”vallpojke” eller ”vallflicka”, medan en vanligare benämning i lappmarken var att man ”getade” och uppgiften utfördes således av en ”getare”.
Att geta var en otroligt ansvarfull uppgift med tanke på hur små barnen kunde vara. Bland de personer jag själv intervjuat, och utifrån artiklar jag läst, kunde åldern på en getare variera från cirka sex till sexton år. Vanligtvis var det något av ens egna barn som fick uppdraget, men man kunde även anlita någon annans. Jag har även hittat exempel på getare som anlitats långväga ifrån, till och med från ett annat län (Pettersson 1982: del I, s. 195–199). Huruvida barnen trivdes i skogen eller inte varierar också från fall till fall. En del tyckte det var rofyllt i skogen och hade de förmånen att få sällskap av någon annan getare från samma by kunde de ju få riktigt roligt tillsammans under den tiden på dagen då korna brukade ligga och idissla. Andra minns däremot sin tid i getarskogen med fasa. En del var exempelvis livrädda för åska, andra för onaturliga väsen eller att någon ko skulle gå ner sig i en blötmyr. Här skall du nu få ta del av några av alla de berättelser jag lyckats samla på mig genom åren som handlar om getares dilemman.
Vilse på skogen
I vintras pratade jag med 96-åriga Irma Näslund från Åsele, som minns sin första dag i getarskogen i början av 1930-talet. Dagen hade förlöpt utan komplikationer men när hon skulle fösa hem korna om aftonen fick hon ett sådant besvär att få dem att gå i rätt riktning, de skulle prompt åt motsatta hållet. Problemet var att Irma av någon anledning hade lyckats vända på väderstrecken så korna var egentligen på rätt väg. Hennes karriär som getare slutade abrupt efter den här dagen, för hon fick inte fortsatt förtroende att ta med sig korna ut i skogen.
Uppskrämda av björn
Under sin levnad berättade min pappa många gånger om hur han cirka sex år gammal blev utskickad i skogen för att geta familjens kreatur. Han föddes 1930 på ett kronotorp i Gammelbränna i Volgsele och kom att växa upp med 11 syskon (dessutom hade han haft två äldre syskon som dött i späd ålder). Med tanke på den stora barnkullen gick det åt en hel del mat, så i ladugården fanns många kor och en sommar blev det nu min pappas uppgift att vakta dem ute i skogen.
En dag hände något märkligt. Det var mitt på dagen och korna låg och vilade, som de alltid brukade göra vid den här tiden. Plötsligt blev de väldigt oroliga. De satte upp mularna i luften och började vädra åt olika håll. Som på kommando flög alla upp och började sätta av i full fart hemåt. Pappa blev alldeles förskräckt, för han visste att han skulle få bannor om han kom hem med kreaturen så här tidigt på dagen. Han gjorde allt han kunde för att få stopp på dem men ni kan nog säkert föreställa er hur hopplöst det var, en liten stackars pojke på sex år som ska försöka hejda en hel koflock på språng.
Korna kom naturligtvis hem en bra stund före pappa, som efter en stund släntrade in på gården med gråten i halsen. På gårdsplanen stod min farfar och farmor och det syntes på långt håll att de var mycket missbelåtna!
–”Vad i all sin dar kom du himm ve koerna mitt i dan för?”, skällde farmor.
–”Ja men dem blev ju som tokig, flög bärä opp och börjä kut himmöver”, svarade pappa andfådd och snyftande.
Då hade farfar blinkat åt farmor, vilket betydde att hon skulle vara tyst. Ingen av dem sa något mera och följande dagar förflöt som vanligt den sommaren. Pappa klev upp tidigt på mornarna och vandrade iväg med sin getarkont på ryggen, fylld med mat för en dag i getarskogen.
När han var ungefär 17 år gammal tänkte han tillbaka på den här händelsen, och förstod då varför korna hade kommit i sken. De hade naturligtvis känt vittringen av en björn. Orsaken till att min farfar och farmor inte berättade det för honom var av rent taktiska skäl. Hade de gjort det, hade de sannolikt inte fått ut honom i getarskogen nästa dag.
Ett annat exempel på hur vuxna, med lögner och list, kunde hantera barnens rädsla i skogen, fick jag i samband med en intervju jag gjorde med Anna-Erika Mårtensson från Västanbäck sommaren 2002. Hon berättade för mig när hon som liten getarjänta blev skickad långt in i skogen med kreaturen. Folket på trakten visste att en björn höll där men ingen sa något till Anna-Erika.
En dag när det började vara dags att fara hemåt så fick hon plötsligt höra hur björnen började tjuta uppe på ett berg i närheten:
-”Han tjöt precis som när man blås i händren”, berättade hon. Anna-Erika visste mycket väl vem som åstadkom det där ljudet, för det hade hon hört varenda höst, så nu fick hon bråttom att samla ihop kreaturen för att jaga på dem hemåt. Hon berättade att:
-”Det gick int, dem skull dit hä tjutä, dit skull korna gå.… Dem for, gallkoen först och allehopa for och spatsera iväg oppät kull´n dit hä tjöt. Ja va alldeles blöt av svett när jag satt där upp på en tuvä, och sä sa ja: ”Lät björn äta opp er!”. Då orke ja int längre. Men rätt vad de var kom däm och sprang sä däm höll på sprang ihjäl sä. Allehopa sprang ju”.
När Anna-Erika väl kom hem satt redan hennes faster och mjölkade korna och undrade förskräckt vad som hade hänt med getarjäntan. Efter den dagen behövde varken Anna-Erika eller korna bege sig ut i skogen, de fick stanna hemma. På min fråga varför de hade skickat ut henne i skogen om de visste att en björn strök omkring där svarade hon att farbror Ante hade sagt till henne efteråt att: ”Nog hadd vi veta om den där björn, men vi ville int tala om ä så du skull bli rädd. Och de va inget farligt djur … de va bara en gräsbjörn”. Med det hade han menat att den i huvudsak åt gräs och något enstaka får och någon kalv. Människor och kor behövde däremot inte känna någon fruktan, ansåg han.
Tjurar i flocken
Folkilskna tjurar var ett annat fenomen som kunde skrämma livet ur en getare, men som samtidigt kunde vara en bra ursäkt att ta till om man misskött sig och tappat bort korna. För vem kunde hålla reda på en massa kor när en ”etäroxe” tvingat en till långvarig vistelse uppe i ett träd. Idag skulle det vara helt otänkbart att släppa lös en tjur bland minderåriga barn, men i gamla tider såg man helt annorlunda på saken. Getare kunde ju nämligen klättra och i skogen fanns det träd, så det fanns ingen som helst anledning att hålla en bölande och frihetslängtande tjur inlåst i ladugården, menade man. Sven Hansson (1972), som var redaktör för Västerbottens-Kuriren, har i en artikel berättat om tre getarpojkars dilemma med en ilsken tjur som ingick i en av koflockarna.
Varje dag när de skulle göra upp eld i samband med kornas middagsvila, vilket man gjorde för att mota bort mygg och andra insekter, blev tjuren galen och började stånga, trampa och gräva så att elden slocknade. Det blev därför aldrig tid för pojkarna till egna upptåg och lekar.
Plötsligt en dag, en söndag, hade föräldrarna bestämt att pojkarna skulle få ledigt från getarskogen. Istället skulle man skicka iväg några äldre syskon för att se efter korna. De tre överlyckliga gossarna funderade fram och tillbaka på hur de skulle utnyttja denna arbetsbefriade dag på bästa sätt. Efter en stunds resonerande kom de överens om att bege sig till landsvägsbygget som pågick för fullt i byn där de bodde.
Detta var en stor upplevelse för pojkarna eftersom de aldrig sett hur en landsväg tillverkades, så nu ville de ta tillfället i akt. Eftersom det var söndag var vägarbetarna lediga så det var fritt fram att gå husesyn i de kojor som landsvägsarbetarna grävt i backsluttningar och grusåsar.
Tre glada gossar började nu provsmaka amerikanskt fläsk och hotingsbröd och de provade till och med att lägga in mullbänkar av Ljunglöfs Etta. De kände sig nästan som riktiga rallare där de for fram. I en av kojorna upptäckte de att det fanns dynamit, stubintråd och tändhattar och när de avlägsnat sig från kojan var där en patron, en tändhatt och en stubintråd mindre i lagret.
Nästa dag var friheten över och det bar iväg till getarskogen igen. En av gossarna, som visste hur det gick till att ladda dynamit, hade nu räknat ut lösningen på problemet med den besvärliga tjuren. Intill en myrstack hade han noterat en halvmurken stubbe och i den stoppade han ned en dynamitgubbe. På framsidan av stubben gjorde han sedan upp en liten brasa och som vanligt kom tjuren rusande och började böla och böka för att släcka elden. En av de modigaste gossarna smög sig då fram och tände på stubintråden som de dragit ut en bit, och rätt vad det var smällde det i högan sky! Myrstack, murken ved och brinnande pinnar flög upp i luften och tjuren, ”den stöp som en palt”. Milde tid, var den död? Vad skulle man säga där hemma, vad skulle man hitta på för förklaring till tjurens död? I denna stund slog förmodligen gossarnas hjärtan många extraslag. Då plötsligt fick de se tjuren resa sig och på raglande ben och med blodsprängda ögon, sprang han in i skogen. Efter den dagen fick pojkarna ha sina rökar i fred och fick äntligen tid över till planläggning och andra spännande upptåg i getarskogen.
En annan berättelse om en farlig tjur i getarskogen fann jag i Vilhelmina museums arkiv, skriven av Seth Mårtzén (1886–1974) som växte upp i Stensele/Volgsjöfors utanför Vilhelmina. Han var sex år och fem månader gammal när han började sin bana som getare.
I början var han alltid rädd och föste därför hem korna allt för tidigt på dagarna. Han skyllde på örspång, grannarnas tjurar och allt mellan himmel och jord för att få avsluta arbetsdagen så fort som möjligt. Med tiden vande han sig emellertid med ensamlivet i skogen och på sitt tredje getarår fick han ansvar för både familjens och grannens kor, får och getter. Sommartid flyttade de djuren till fäbodarna som låg på andra sidan ån, så morgon och kväll fick han åka båt över det breda selet på Ångermanälven, medan korna fick stanna över natten på fäbodarna.
Vid den här tiden hade hans familj en treårig tjur som var så pass ilsken att inte ens vuxna gärna ville komma i hans närhet, men Seth kunde lirka och leka med tjuren som han ville. De två var bästa vänner.
På fäboden fanns två ladugårdar, familjens egen och den som tillhörde grannen, och tjuren hade sin båsplats i grannens. En dag när Seth bara hunnit binda fast korna i den egna ladugården, visade det sig att tjuren följt efter honom. Seth började nu därför driva på honom mot den andra ladugården, men tjuren stretade emot. Då tog Seth salt i handen och lät tjuren smaka, och nu följde han lydigt efter Seth som höll handen med salt bakom ryggen. När de kom fram till den andra ladugården, fick Seth en puff av tjuren så att han tappade balansen och föll framstupa. I det ögonblicket drabbades tjuren av ett oförklarligt raseri. Han började råma högljutt så det skar i öronen och började stånga den stackars pojken med sin stora skalle. Seth rullade iväg nerför den branta, gräsbeväxta sluttningen ner mot älven, med tjuren tätt efter. Till slut bromsades Seths framfart av klapperstenarna på stranden och tjuren gjorde nu en volt över pojken, med tyngden mot hans bröst. Det gjorde så förskräckligt ont att Seth hade skrikit så högt att till och med folket i byn på andra sidan älven hade hört hans dödsångest. Tjuren tog sats för ett nytt anfall men under tiden hade Seth fått fram sin lilla getarkniv som han stötte i tjurens hals. Men tjuren skakade endast på huvudet och backade några steg för att göra en ny ansats, och nu kom Seth på att han skulle prova att sticka kniven i tjurens öga istället. Han siktade men missade med ett par centimeter och träffade strax ovanför ögat, men tydligen gjorde det väldigt ont för tjuren backade tre till fyra meter. Under tiden hann Seth börja springa upp mot ladugården för att söka skydd uppe på ladugårdstaket. Vad som sedan hände låter jag Seth berätta med egna ord:
”Jag hade hunnit lägga mina händer på taksprånget då jag fick ett hårt sting i baken av tjurens hårda huvud så att jag åkte upp på halva takets höjd. Nu slapp gråten lös. O min Gud så harmligt jag nu grät! Tjuren stod nedanför och hans ilska var så stor att det formligen sprutade som gnistor från hans ögon. Men till sist for han in till de i ladugården ”objesta” (obundna) korna. Han blödde, blodet rann för fullt. Han trängde sig emellan korna och blodade ner varje ko. Min äldsta bror (en flottare) och min syster kom först. De var nästan söndersprängda av den hårda rodden, men lyckliga över att finna mig vara levande. De hade ju hört bara ett enda rop från mig. Efter en stunds ompyssling tittade de in i ladugården: ”Men Herre Gud, alla kor är ju sönderskurna”, utropade de. Men det var ju tjuren som hade blodat ner dem. Dagen därpå skulle tjuren fraktas hem för att slaktas. Jag sörjde min fina tjur”.
Rövare i getarskogen
Följande händelse skulle mycket väl kunna platsa i Astrid Lindgrens fiktiva berättelse om Ronja Rövardotter, men skillnaden är att den här historien är sann. Att personer utanför lagens gränser ibland sökt sig upp till lappmarken för att hålla sig undan lagens väktare, finns flera exempel på i Rolf Kjellströms bok Nybyggarliv i Vilhelmina, del 6. I kapitlet som behandlar Ofredstider nämner han tre olika benämningar som använts i lappmarken för kringstrykande ogärningsmän: rövare, römmare och tjorie. Den sista benämningen, tjorie, är samiska och betyder på svenska rövare. Det dialektala ordet römmare utgår jag, utifrån min egen uppväxt i Vilhelmina, har samma betydelse som rymmare.
En levande skildring av hur det kunde gå till att bli tagen av rymmare, finns i O.P. Pettersons bok Gamla byar i Vilhelmina (1982, del I, s. 195–198). Det var i byn Lövnäs som bonden Daniel Edman sommartid brukade anlita en duktig och pålitlig getare från Jämtland som hette Ejnar. En dag fick man från Edmans hem se tre män komma vadande över sundet mellan Datiksjöarna. Detta tyckte man var märkligt för där brukade endast kreaturen och vallhjonen i vanliga fall gå. Männen fortsatte bort mot de östra gårdarna i byn och en av Daniels döttrar gav sig då iväg för att försöka ta reda på vilka männen var, men hon lyckades inte hitta åt dem. De hade aldrig kommit fram till husen öst i byn. Detta tyckte alla var mycket underligt.
Om aftonen kom korna och fåren i sedvanlig ordning hem till sommarfähuset hos Edmans, men inte vallpojken Ejnar. Husfolket skyndade sig nu ut i skogen för att leta efter honom, men utan resultat. De följande dagarna hjälpte även andra bybor till, men inte ett spår av Ejnar kunde de finna.
På kvällen den femte dagen efter hans försvinnande sa Daniel att han nästkommande morgon tänkte ro ner längs Malgomajsjön och be fler människor hjälpa till i sökandet. Han hann dock aldrig, för tidigt nästa morgon kom Anders Persson från Fatsjön/Eriksberg och i hans sällskap följde ingen mindre än Ejnar. Anders berättade att Ejnar hade kommit springande till Fatsjöfäbodarna från Skidberget, drygt 2 mil nordost om Lövnäs, och alldeles naken hade han varit. Ejnar berättade i sin tur att han varit med korna norr om Storsjöbränna i Lövnäs, när tre karlar plötsligt hade dykt upp från ingenstans. Sotiga och svarta hade de varit i ansiktet och kläderna de bar var trasiga och slarviga. Männen hade nu tagit Ejnars kont och ätit upp all mat som fanns i den. Därefter hade de greppat tag i Ejnar och sagt åt honom att visa dem var byborna hade sina båtar nere vid Malgomajsjön. Ejnar vågade naturligtvis inte göra annat, och nere vid sjön tvingade de honom att kliva i en av båtarna som de sedan rodde till andra sidan sjön där de klev iland.
När de gått ett tag kom de till en by där de gömde sig inne bland några granar i väntan på att folket i en av gårdarna skulle ge sig av. Planen var då att bryta sig in i en bod och stjäla mat. I tre dygn låg de och väntade och allt de hade att äta under tiden var en ost som de skar en skiva ur ibland. Någon enstaka gång hände det att de skar en ytterst tunn skiva och gav Ejnar. Efter tre dygn gav de upp och gick in i skogen.
På den fjärde dagen hade de tagit av Ejnar alla hans kläder och lämnat honom ensam i skogen. Utsvulten och vilsen började han då planlöst springa än hit och än dit. Länge irrade han omkring och snart började myggorna och bromsarna plåga honom svårt. Plötsligt hörde han en koskälla och skyndade åt det håll han hade hört ljudet. Så kom han då fram till Fatsjöfäbodarna där han bland annat möttes av Anders Persson. Äntligen fick han mat och lite vila, inför färden hem till Lövnäs.
Nog kan man ana att folket i Edmansgården i Lövnäs blev väldigt förvånade och glada när de fick hem Ejnar med livet i behåll, till slut.
Ihjälslagen i getarskogen
Någon som inte kom hem från getarskogen, med livet i behåll var Lilly Alfrida Nordin. Händelsen utspelade sig i byn Siksjö 1906 vilket man kunde läsa om i Västerbottens-Kuriren den 2 juni samma år. På måndagsmorgonen den 28 maj gav sig 11-åriga Lilly som vanligt ut i skogen med kreaturen och på kvällen kom korna hem som de alltid brukade, men inte Lilly.
Fadern anade oråd och började misstänka att hon kanske drunknat i en bäck som rann genom området där hon brukade geta. Han begav sig ut tillsammans med sönerna för att leta efter henne, men utan resultat. De for då hem för att hämta förstärkning. Vid åttatiden på kvällen var det elva personer som gick skallgång i området.
Nu dröjde det inte länge förrän man hittade flickan liggande framstupa, med huvudet och ena armen i en bäck. Då de lyfte upp henne fick de se att hon hade ett krossår från en yxhammare i bakhuvudet. Då de undersökte platsen lite bättre fann de den plats där mordet hade utförts, närmare bestämt vid en större sten där Lilly Alfrida suttit och ätit sin middagsmåltid då hon tilldelats det dödande hugget. Stenen var nämligen bestänkt med blod och Lilly Alfrida hade ännu rester av mat i munnen där hon hittades liggande i bäcken.
Ganska snart riktades misstankarna mot en mindre vetande person i byn, vilken visade sig inneha en yxa vars hammare passade in i krossåret, samt att hårstrån av samma färg som flickans fanns fastklibbade på yxan. Man trodde att personen i fråga gjort sig skyldig till brott som omtalades i brottsbalken kapitel 10, paragraf 18 i 1864 års strafflag:
”Öfwar någon med annan person otukt; som emot naturen är, eller öfwar någon otukt med djur; Warde dömd till straffarbete i högst twå år” (Träskman 2005).
Med andra ord trodde man att mannen i fråga ägnat sig åt tidelag, det vill säga könsumgänge med kreaturen. När han förstod att han var upptäckt av Lilly Alfrida, blev han förmodligen så rädd för att hon skulle berätta där hemma vad hon sett, och såg därför ingen annan lösning än att slå ihjäl henne. Personen i fråga nekade emellertid till att han skulle ha ägnat sig åt tidelag med djuren, men däremot erkände han att han slagit ihjäl Lilly Alfrida. Hans motivering till brottet var att han enbart kände lust att slå ihjäl henne.
Den glupska grannlåt
Slutligen ska jag återge en historia som finns publicerad i Nils Erikssons bok om Vilhelmina kommuns skolhistoria. I byarna Dikanäs och Fatmomakke brukade prästerna i gamla tider alltid hålla husförhör i samband med den så kallade vårhelgen och hösthelgen och många var det säkert som våndades inför prästens kluriga frågor kring den bibliska historien och Luthers lilla katekes. Därför brukade många getare alltid ta med sig de båda böckerna ut i skogen så att de kunde läsa på när tillfälle gavs. Men för en getarkamrat till Rickard Edman var det inte alltid så lätt då hon hade en sådan tjuvaktig ko. Rickard berättar följande historia:
”Getarna måste alltid bära katekesen och bibliska historien med sig i skogen och läsa dem så flitigt som möjligt, innan man skulle fram för prästen och förhöras. Detta, att ha böckerna med sig i skogen, kunde ibland ha sina olägenheter. En sommar, då jag var getare, hade jag som kamrat en flicka, som var ett par år äldre än jag. Den sommaren skulle vi bevista husförhöret vid hösthelgen i Fatmomakke. Vi båda hade därför både katekesen och bibliska historien med oss i skogen. Min kamrat hade en ko, som var otäckt tjuvaktig. Då vi satt och åt, kom hon smygande och plockade åt sig matbitar och annat ur konten och så sprang hon så fort, så det var omöjligt att hinna upp henne och ta utav henne det hon nappat åt sig. Hon slukade det också illa kvickt”.
Nu började hösthelgen i Fatmomakke närma sig med stormsteg. När dagen var inne stod prästen längst fram i kyrkan med sin myndiga uppsyn och allt eftersom fick de närvarande församlingsborna svara på de frågor han ställde. När det var getarjäntans tur, visade det sig att hon inte kunde svara på så många frågor. Prästen blev missnöjd och undrade om hon varit lat eller likgiltig, då hon inte läst läroböckerna ordentligt. Flickan berättade då sanningsenligt: ”Jag har tagit med mig böckerna i getarskogen, men Grannlåt har stulit och ätit upp åtta katekeser, tre bibliska historier och en psalmbok och därför blev jag till sist utan böcker, så jag kunde inte lära mig nå vidare”.
I den stunden drog prästen på munnen. Till och med en kyrkans man måste ha överseende när han fått reda på att den stackars flickan varit tvungen att dras med en så tjuvaktig ko hela sommaren.
Källor
Tryckta
Eriksson, Nils. Vilhelmina kommuns skolhistoria. Egen utgivning, Järna 1972.
Hansson, Sven. Etäroxa. Artikel i Västerbottens-Kuriren 8 november 1972.
Kjellström, Rolf. Från nybyggarnas tankevärld. Nybyggarliv i Vilhelmina, del 6. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2016.
Pettersson, O.P. Gamla byar i Vilhelmina, del I. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr 23:2. Två förläggares bokförlag, Umeå 1982.
Träskman, Per-Ole. Den svenska straffrättens syn på homosexuella handlingar mellan män – En rättshistorisk tillbakablick. Examensarbete, Juridiska fakulteten, Lund 2005.
Västerbottens-Kuriren. Hemskt mord i Vilhelmina. Artikel publicerad 2 juni 1906 av okänd författare.
Övriga
Eliasson, Rune (1930–2018), Volgseleby. Intervju gjord av dottern Laila Eliasson vilken finns på CD och kassettinspelning i hennes ägo.
Mårtensson, Anna-Erika (1912–2010), Västanbäck. Intervju gjord av Laila Eliasson i juli 2002 vilken finns på kassettinspelning i Vilhelmina museums arkiv.
Mårtzén, Seth (1886–1974). Volgsjöfors. Getarminnen, handskriven berättelse i Vilhelmina museums arkiv.
Näslund, Irma (född 1926), uppvuxen i Åsele. Intervju gjord av Laila Eliasson på äldreboendet Solskensgården i Vilhelmina 2022.
Vinjettbild. Ola Edlund i getarskogen på 1940-talet. Foto: Troligen Nils Eriksson. Vilhelmina Kommuns Fotoarkiv.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Laila har en fil.kand. från Kulturvetarlinjen i Umeå. Hon har tidigare jobbat som arkeolog och kulturhistoriker men numera som skolbibliotekarie i Vilhelmina. Laila driver ett företag där hon bland annat ägnar sig åt muntligt berättande, folklig sång och guidade turer i kulturmiljöer. Hon har skrivit flera böcker och artiklar inom arkeologi och lokalhistoria och är även redaktör för Lappmarkens släkt- och bygdeforskares medlemstidning Tjocka släkten.