I den här artikeln skriver jag om båtvirke till bruksbåtar från hela länet. Artikeln bygger dels på mina egna 40-åriga erfarenheter av att samla ämnen och bygga båtar, samt på berättelser från numera bortgångna båtbyggare i Västerbotten, längs Österbottens kust och övriga Norden, som jag har besökt och som frikostigt har berättat om sitt båtbygge. En del av det jag skriver om är lätt att få ned på papper medan annat är svårare att beskriva, då det sitter i händerna och ögonen.
Här vill jag berätta om vilket virke jag använder i mina båtar. Jag bygger bruksbåtar från kust, inland och fjäll, alla i huvudsak från Västerbotten och de är alla klinkbyggda.
I mina byggen använder jag utvalt virke direkt från skogen, till största delen krokvuxet enligt tradition långt tillbaka i tiden. Då båtarna från kust till fjäll ser olika ut och används för olika ändamål blir följande beskrivning mera övergripande.
Jag samlar mitt virke när skogen är i vila, alltså under hela året utom i månaderna juni, juli och augusti.
Om det skall byggas en båt, till exempel för strömmingsfiske, en skötbåt på lite över 7 meter, behövs strax under tjugotalet krokvuxna ämnen, för den mindre isekan under tio. Ett stort förråd av ämnen behövs således.
Beskrivningen här följer i stort den ordning båten byggs i.
Båtbygget börjar alltid med köl och stäv.
Kölen är av rak furu och stäven ur en naturligt böjd tall. Den krokiga tallen skall sökas på speciella platser. Enligt de gamla båtbyggarna, till exempel Gunnar Holmberg, Sorsele, skall man söka i övergången mellan myr och skog. Just där är marken så beskaffad, att den under inflytande av tjälen förskjuts och växtligheten har svårt att stå stadigt. Detta, ihop med snötyngden, kan påverka den unga tallen, som då lätt tippar omkull. Den nedtryckta tallen börjar nu sakta växa upp mot ljuset igen i en fin kurva och hamnar snart under yxans vassa egg. Samma tall kan även sökas på bergrik mark, där till exempel en skreva har gett tallen för lite utrymme och som då tippat.
Den ena tallböjen är sällan den andra lik och påverkar således båtens form.
Tallen bör torka luftigt, barkad, under ett år innan den används. Tallen har i sin yttre kurva bildat mycket hård ved, så kallad ”tjur”, som i största möjligaste mån ska avlägsnas, då den annars kan spricka okontrollerat.
Stävämnen tas också ur granens rotben, då främst för kustens båtar. Båtbyggaren Helge Haglund, från Bergö i Österbotten, använde främst rotben.
Granen bildar också böjar, men de skall man undvika, då ”tjuren” där är svårtyglad.
För sammanfogningen av stäven med kölen, täljs nu två pinnar, hälar, ”träspik”, ut ur tätvuxen furu. Dessa slås sedan fast med kilar i samma material.
Nu börjar bordläggningen.
Vanligaste virket till båtbrädor är gran, men även furu och asp förekommer. Granbrädorna införskaffas lämpligast från en mindre såg, där man lättare kan tillgodose specialönskemål. Elbert Nilsson i Kvarntorp levererade bra båtbrädor. Han sågade på våren och satte en ära i att vänta ut rätta stocken. Mitt emellan tät- och frodvuxet är bäst. Ingen märg, få hornkvistar och gärna små friska kvistar är önskemålet. De små kvistarna bromsar ofta upp eventuella sprickor. Brädorna närmast märgen är bäst. Elbert sparade, på min uppmaning, alltid rotsvängen på ena sidan, som under bygget kom till nytta tack vare sin bredd. Brädorna, som mätte runt 18 millimeter i tjocklek, ströades upp och efter några veckors torkning i skuggigt läge mot norr, kunde dom hyvlas och användas. Då båten förr oftast drogs upp på stranden efter användandet, föredrogs den lättare granen till båtbrädorna. Men även furu användes ibland. Torkningen av furu bör ske mera varsamt över längre tid, så man undviker torrsprickor. En båt i furu är tyngre, då furan är mera hartsmättad och tar åt sig impregnering bättre.
Att välja ut träd i skogen berättade Evald Geust, skärgårdskännare av den gamla stammen från Panike i Österbotten, om. Stammen, säger han, ska ha en svag böj, växa på nordsluttning och fällas på vintern. Den svaga böjen gör att man får mera ut av virket när båten bordas upp, och virket blir jämnare i sin struktur om det växer i en nordsluttning.
Aspen har fint båtvirke, segt och starkt, om man lyckas undvika märgröta. Aspen vill gärna slå sig under torkning men den är också väldigt lite sprickbenägen.
Bordsbrädan ångas mjuk, böjs på plats, torkas och passas in för spikning.
Konsten att klyva fram brädämnen ur vridvuxet virke har jag bara provat på. Den har anor långt tillbaka i tiden. Kalle Edlund, båtbyggare på Holmön, berättade för mig på 80-talet att det skicket avtog på Holmön runt mitten av förra seklet. Vinningar kallades de framtäljda, vridvuxna borden. Han sade att man redan i skogen kunde klyva en gren och där se åt vilket håll stammen var vriden. Det behövdes nämligen både medsols- och motsolsvridna ämnen!
När nu båten är färdigt bordlagd, måste skrovet stärkas upp med spant.
Två olika spant kommer här att nämnas. Huggna spant och basade-kallböjda spant.
De huggna spanten görs först och främst av granens rotben, som oftast är synliga under ett tunt skikt av mossa. Man avlägsnar försiktigt mossan runt trädet och bildar sig snart en uppfattning om rötterna är användbara. Rötterna växer åt olika håll. I sluttande terräng kan rötter med brantare rotvinkel hittas. Nu väljs de rotben ut som är över två tum breda och raka, och arbetet att gräva och hugga fram ämnena kan börja. De rötter som inte skall användas sågas av och snart faller granen, i bästa fall mellan de andra träden intill. Stammen kapas i en famns längd och delas med såg mellan rotbenen så ämnena lättare kan bäras ut ur skogen. Vid hemkomst sågas ämnena så, att tjockleken understiger tre tum. Virke över tre tum spricker ofta. De barkas och läggs luftigt på tork. ”Tjur” och andra spänningar förekommer inte i dessa rotknän, som alltså är väldigt formstabila. Efter cirka tre veckor kan de användas. Ur granroten täljs spantet fram med yxa. Rotens fibrer följer båtens insida från relingen ned mot kölen och upp till relingen mitt emot. Tack vara den obrutna fiberriktningen kan det formas smäckert och fjädrande med bibehållen styrka.
Förutom till spant, används rotbenen också till bett, som är en tvärförstärkning, till stävar, då främst efter kusten, samt för att binda samman borden längst fram och längst bak vid stävtoppen, stamkraft kallad.
Den andra spanttypen, som antingen basas mjuk med ånga eller kallböjs direkt kallas på vissa håll för vränger. Till dessa vränger används med fördel drygt två meter långa, klena granar, som hittas i tät skog. Kännetecknande är att de endast är lite gröna i toppen och den högst två tum tjocka stammen är full med torra smågrenar. Årsringarna ligger tätt, då de nästan helt har stannat i växten. Med upp till 80 räknade år är en sådan gran väl ämnad att styva upp en båt.
Sågade aspspant förekommer också.
En del av inlandets båtar har brädspant, som i avsaknad av naturlig böj måste skarvas.
Andra båtmodeller i inlandet och i fjällen har spant av tallböjar eller kraftiga tallgrenar som har formats till med yxa.
Årtullarna för rodd står nu på tur.
Genom nästan hela länet förekommer en speciell årtull, som är formad ur tätvuxen tall. Det är början på en gren som sitter samman med stammen. Grenbiten följer bordet eller relingen och på den vilar åran. Åran tar spjärn mot stambiten som sticker upp. Detta ämne kommer man åt när trädet småskaligt avverkas med motorsåg.
Grenens undersida är som regel mera hartsrik än översidan och därför lämpar den sig bäst som underlag för åran. Men vinkeln mellan stam och gren har även sitt ord med i laget.
I aktern förekommer lösa, nedstuckna årtullar. Dessa är av tradition gjorda i björk och anses hålla bäst för årans nötning.
I det fjällnära är en grenklyka i björk vanlig i det gamla båtskicket. På denna, till skillnad från årtullen i tall, vilar åran mot stamdelen och trycket mot grenen. Klykan måste så klart befrias från näver.
Till åror är det gran som gäller. Det är spänstigheten och lättheten som man vill komma åt, därför gran. Årorna till forsbåten görs ur plankvirke, övriga ur en granstam.
Mast, spri och bom görs även av gran. Sittbrädorna likaså.
Båtbyggaren måste vara av ene!
Vinjettbild. Thomas Distler i sin båtbyggarverkstad.
Samtliga bilder är artikelförfattarens.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Thomas är båtbyggare och bosatt i Umeå. I början av 1980-talet började han med båtbygge i Västerbotten. Båtarna, hantverket med dess enkla verktyg och skogen tilltalade honom - och gör så än. Eftersom Thomas inte kommer ur en båtbyggarsläkt har talrika besök hos båtbyggare över hela Norden varit avgörande för vad han kan idag. Båtbyggarskolan i Storebro hjälpte honom en bit på vägen.