Förr i tiden var det självklart för många att det fanns olika slags övernaturliga väsen. Man delade in dem i kategorier som exempelvis gengångare, utbölingar, skogsrån, bortbytingar, kvarngubbar och forskarlar. Några av de vanligast förekommande var emellertid vittra, de väsen som söderut brukade kallas vättar.
Vittra hade många liknande levnadssätt och sedvänjor som människorna. De hade exempelvis kreatur, lagade mat och tyckte om att anordna kalas i samband med födslar, bröllop och begravningar. Det som skilde dem från människorna var bland annat att de levde under jord, eller under stubbar och stenar. Dessutom kunde de inte tolerera kristna symboler, Guds- eller Jesu-namn eftersom vittra ansågs sprungna ur djävulen och hans anhang. När människorna hamnade i onåd hos vittra, var det därför vanligt att man som motmedel tog till psalmverser eller visade upp det kristna korset. Kanske har ni någon gång noterat att ventilationshålen under taket på gamla kornlador kan ha formen av kors, vilket ansågs hålla vittra borta från den dyrbara grödan. Andra verkningsbara medel att ta till var exempelvis järn, stål, glödande kol, tibast och vändelrot (Dahlstedt 1983, Hammarskiöld & Fried 2003).
Om man på något vis upprört vittra kunde bestraffningen visa sig i form lössläppta kor i ladugården, hopplöst hopflätade manar på hästarna, flygande föremål i bostaden eller att man drabbades av väldigt obehagliga sjukdomar. Å andra sidan kunde vittra också vara hjälpsamma och givmilda, om de satte den sidan till. Problemet var bara att veta när de var på det humöret, för man kan nog säga att ett av deras karaktärsdrag var lynnighet.
Här ska ni nu få ta del av några vitterhistorier från Vilhelmina socken, men säkert är det många av er som hört liknande berättelser från andra platser i norra Sverige.
Vittras härjningar i Tjäl och Ulvoberg
Ett ställe i Vilhelmina socken där vittra ställde till stora besvär var i byn Tjäl. Saken var den att de råkade ha sin bostad under den gamle klockaren Hinriks hus, vilken orsakade dem väldiga besvär med sitt eviga läsande och sjungande ur Bibeln och psalmböckerna (Eliasson 2020, Pettersson 1982, del III). För att få tyst på gubben brukade de därför kasta omkring föremål inne i stugan, vilka flög från vägg till vägg. En dag var måttet rågat för den gamle klockaren. Han tog helt sonika ner Bibeln från hyllan och drämde den så hårt i bordet att vitterfolket åkte långt ner i underjorden, allt medan han ropade ”Kasta den om ni orkar?” Då fick vittra nog och styrde kosan mot Ulvoberg istället där de flyttade in under Jakob Jakobssons hus (Dahlberg 1938, 19 september). Den stackaren hade lämnat sin gård i Solberg i Anundsjö socken just av den anledningen att vittra där hade varit så besvärliga att han inte ansåg sig kunna bo kvar, och nu var det dags igen.
Det var en kväll som en främmande man kom in och frågade om han fick låna hus. Därefter gick mannen ut och kom inte in igen, men vittra som han tydligen hade fört med sig, blev kvar. De flyttade ner i jorden under Jakobs fähusbyggnad så att det var ständigt oroligt där, men även inne i stugan och på gården började märkliga ting hända. Faktum är att det hände så mycket egendomliga saker att jag här kommer att göra ett urval av allt som drabbade Jakob Jakobsson.
Exempelvis använde man i ladugården furupärtor för att få ljus, vilka man fäste i väggen. Men oftast fick man famla i mörker eftersom vittra hela tiden blåste ut dem. Till slut kom Jakob på att skriva ”i Jesu namn” på varje pärta och därefter fick de brinna i fred.
En gång frågade man vittrorna varför de alltid var så stygga och plågade unghästen i ladugården. Vittra förklarade då att det var ju helt naturligt då hästen ständigt smutsade ner deras bord och golv med urin och dynga, så att de fick sådant sjå att göra rent efter honom. Men det var inte bara hästen de härjade med, utan även kreaturen. Hur noggrant gårdsfolket än bundit dem om kvällen, så var de lösa på morgonen. Sonen Jakob den yngre, som lärt sig smide söderut, tänkte att han skulle tillverka bindslen av järn som skulle göra det omöjligt för kreaturen att ta sig loss. Men det hjälpte inte. Nästa dag hade någon knäppt loss halsbanden, och märlorna som bindslena var fästa med hade slitits loss från väggen.
En gång anlitade familjen den händige Tjuv-Gustaf från Nyliden att komma och snickra hos dem. Han fick husera för sig själv i en annan byggnad på gården och där inrättade han sin snickarverkstad. Men där blev han så utsatt för vittra att han nästan blev rådlös. De kastade allt möjligt från den ena väggen till den andra, och då han lagt sig om kvällarna slängde de olika saker till honom i sängen. Som om det inte vore nog med det, så drog de iväg med hans redskap och gömde dem.
En gång hade de tagit hans limpanna och gömt den så väl att han fick söka efter den en hel dag. I skåpet i stugan låg en knytnävsstor rund sten med vilken man krossade och malde salt. Den här tog Gustaf och lade på elden så att den blev glödhet och så sa han åt de osynliga att ”Ta och kasta den där, edra satans!”. Knappt hade han hunnit säga det förrän stenen kom farande tätt förbi hans huvud och for ut genom dörren och vidare in i boddörren på andra sidan med sådan kraft att det blev en djup grop i dörrbrädan. Många gamla personer lär ha sett den där gropen efteråt.
En gudfruktig gubbe i Bäsksjö, som inte tålde höra talas om vittra fick nu reda på vad som försiggick i Ulvoberg. Han skulle minsann visa gårdsfolket att det bara var dumprat och bad att få övernatta på det värsta vitterstället på gården. Gårdsfolket svarade att för tillfället var det logen som vittra härjade värst på, så där ville gubben sova. På morgonen kom gubben alldeles uttröttad och beklagade sig över att han inte fått en endaste minuts vila. Det hade varit sådant fasligt skrammel med grytor och kittlar utanför dörren, men när han tittat efter vilka som åstadkom allt oljud fanns det inga där. Längre fram på natten kom det karlar och kvinnfolk in på logen, en del rödklädda och en del vitklädda och de sprang omkring och pratade och hade en massa fyr för sig. Inte förrän på morgonen gav de sig av. Då dök det upp några män som bar en likkista mellan sig, och efter dem gick ett helt begravningsfölje. Då fick gubben nog och gick in i stugan.
Till slut flyttade vittra från gården upp till Kittelfjäll men de sa att de skulle återkomma om 30 år. När den tiden gått fick man höra hur ett stort följe kom västerifrån under stort skrammel och keukande (ropande). Tack och lov stannade de inte i Ulvoberg utan drog nu vidare till Järvsjöböndernas fäbodar på Bredberget. Vad vittra tog sig för där förtäljer emellertid inte historien.
När Anders Andersson fick oväntat besök
Ibland har det hänt att stora vitterföljen sökt tillfälligt husrum, vilket ofta lett till mycket oväsen och dålig nattsömn för husägaren. I Västerbottens Kuriren den 21 september 1938 berättar poststationsföreståndaren Johan Petter Dahlberg om en gång när dalkarlen Anders Andersson fick besök av vittra på Djupsjöbacken i Laxbäcken där han bodde. Hans stuga var inte så stor utan bestod bara av förstuga och kök och maten bestod framför allt av hemodlad potatis, fisk och vilt. Någon hustru hade han inte, så han skötte all matlagning själv och ägnade en hel del av fritiden åt att läsa Bibeln och Luthers postilla.
En höstkväll hände det att en herre kom in och frågade om han och hans följe kunde få låna hus över natten. Anders förklarade att han hade ju inte så mycket plats i sin stuga så risken var att det kunde bli trångt, men om de kunde hålla till godo med det han hade, så fick de väl övernatta. Och in vällde det nu folk, både kvinnor, män och barn. Det blev så trångt att Anders blev tvungen att krypa upp i sängen. Tydligen tyckte även gästerna att det blev lite väl trångt, så de satte igång med att bygga ut stugan. Fina verktyg hade de, som Anders aldrig sett förut, och nu blev det ett sågande och hamrande utan rast. Inom en liten stund hade de byggt till ett stort rum, med ingång från köket. Dit in flyttade nu hela sällskapet och stannade i flera dagar.
En dag kom de ut svartklädda och mycket sorgsna, bärande en likkista. Tydligen hade någon i sällskapet dött. En annan dag fick Anders höra hur en kvinna födde ett barn där inne. Han hörde tydligt kvinnans våndor under förlossningen och barnets skrik när det kom till världen. Men sen blev det kalas. Männen tog sina gevär och hundar och begav sig till skogs för att skjuta skogsfågel och annat vilt som de sedan kokade i stora grytor i Anders köksspis. Tillredningen tog hela natten och morgonen därpå började festmåltiden. Alla åt och stojade och rätt som det var kom en kvinna med en tjäderstek på ett silverfat och ville bjuda Anders. ”Varsågod”, sa hon. ”Ja, är det Guds vilja att jag ska äta eder mat, så ske hans vilja”, svarade Anders. Då vände kvinnan genast om och bar in fatet till de andra.
Efter ett tag kom en herre in med en stor kniv i handen och frågade Anders ”Du vill väl ha av den här, du?”. Och Anders svarade som förra gången att ”Ja, är det Guds vilja så ske hans vilja”. Då blängde mannen på honom med en vredgad uppsyn och gick iväg. Då förstod Anders att han hade fått andeväsen till gäster och beslutade sig för att bli av med dem. Han stegade fram till dörren och sade ”I den helige treenige Gudens namn, befaller jag eder att draga härifrån”. Då blev det plötsligt ett oerhört väsen, och det började storma så hårt, att det var precis som att stugan skulle blåsa omkull. Anders sprang ut och tog några stöttor som han reste mot stugans vägg.
I det ögonblicket kom en granne från Laxbäcken förbi och frågade Anders om han höll på att bli tokig. ”Tokig”, svarade Anders, ”stå inte där, utan kom och hjälp mig så att inte stugan blåser omkull”. Då skrattade grannen och i samma veva var förtrollningen bruten. Vädret var helt stilla och lugnt och det hade inte varit något blåsväder den här morgonen. Då Anders såg sig omkring syntes ingen tillbyggnad på hans stuga. Nu blev han sjuk och blev liggande en hel vecka, så grannen blev tvungen att sköta om honom.
Vittra på fäboden
En annan man som fick påhälsning av vittra var Lars Joel Andersson i Nästansjö, född 1815. Det berättas att han en vinter befann sig vid Björnberget för att jaga fågel när det hann bli så mörkt att han bestämde sig för att övernatta på fäboden vid Rönnkullen (Dahlstedt & Ågren 1980). Mat hade han med sig i sin ryggsäck, så han led ingen nöd.
När han hade lagt sig för natten hörde han ett förfärligt buller utanför stugan. Det lät precis som att det var fullt med folk utanför. Plötsligt öppnades dörren och ett helt brudfölje klev in. Längst fram gick två män som spelade brudmarschen på fiol, därefter kom brudparet och sist alla gästerna. Någon präst syntes emellertid inte till. Lars-Joel började då tänka att det kanske var vittra som han fått in i stugan, så han låg alldeles stilla i sängen och låtsades sova, samtidigt som han kisade försiktigt så att han kunde iaktta allt det företog sig där inne. Och det var inte lite det. De satte igång med att koka kaffe och laga mat, och betedde sig precis som vid ett vanligt gästabud. De åt, söp och skrattade och efter middagen blev det dags att ”je på bole”, det vill säga skänka bröllopsgåvor.
Därefter satte de igång med penningdansen, antagligen brudpolskan eller tolvskillingpolskan där varje manlig gäst skulle dansa med bruden och överräcka en tolvskilling i gåva. I gengäld fick mannen en sup som tack. Långt utefter natten söp och dansade de och lekte ringlekar så det stod härliga till, men när det började ljusna fick de bråttom att packa ihop alla sina saker. I en hast for de ut genom dörren och det blev alldeles tyst. Utanför stugan syntes inte ett spår efter besökarna. Lars Joel tog då på sig skidorna och skyndade hemåt för att få lägga sig och sova en stund, för där på fäboden hade han inte fått en blund på hela natten.
Klaga aldrig på maten
Någonting man aldrig får göra, är att klaga på den mat som vittra bjuder på. I häftet Sagor från Vilhelmina (1970) berättar Lisa Johansson om två flickor från Bäsksjö, Johanna och Eva Magdalena, som vittra bjöd på mat när de befann sig vid Bäsksjöberget.
Eftersom Lisa publicerat historien i ett häfte om sagor kan man ju tro att alltihopa skulle vara påhittat, vilket brukar vara fallet med sagor, men faktum är att Eva Magdalena har funnits på riktigt. Hon föddes 1848 och var dotter till Erik Johan Svensson och Maria Catharina Andersdotter i Bäsksjö. Däremot har jag inte kunnat konstatera vem Johanna var, men säkert var det en dotter till någon av bönderna i byn.
Enligt berättelsen brukade jäntorna valla kor i skogarna kring Bäsksjö och matsäcken bestod varenda dag av fisk och mjölk. Även morgonmålet och kvällsvarden bestod av samma sak, fisk och mjölk, dag ut och dag in. Det enformiga kosthållet gjorde att flickorna på dagarna började drömma om att få äta sig mätta på smör, bröd, ost och grädde. Så en dag, när korna låg och vilade uppe på Bäsksjöberget, satt flickorna och åt av det de hade med sig, när de plötsligt fick höra ett märkligt ljud. Det lät precis som att någon höll på och kärnade inunder dem. ”Det är nog vittra som har ystardag”, skojade Johanna. ”Ska vi be om lite kärnfil?” Och i nästa sekund började hon ropade till vittra att de skulle ge dem lite kärnfil. Flickorna blev mäkta förvånade när det helt plötsligt dukades upp smör, bröd, ost och grädde framför dem. Eva Magdalena började genast äta av allt det goda och tyckte det smakade underbart. Johanna däremot vägrade äta och ropade: ”Det är inte riktigt mat utan bara maskar, grodor och råttor som vittran har förvandlat till läcker mat”.
Men Eva Magdalena lyssnade inte på de orden utan tyckte att Johanna skulle passa på att äta nu när de ända hade blivit bjudna. Säkert hade vittra hört deras önskan många gånger förut. Johanna sa då till på skarpen och ropade till vittra att de genast skulle ta tillbaka snuskmaten, medan Eva Magdalena däremot tackade så mycket för allt det goda de hade fått.
Lika hastigt som maten hade kommit upp ur jorden försvann den, och flickorna började gå därifrån. Nu blev plötsligt Johanna otålig, vresig och orkeslös. På vägen hem hade hon svårt att hinna med korna och fick hela tiden stanna och vila. Till sist blev hon så trött att hon måste lägga sig på en tuva. Därifrån fick hon bäras hem och lades i säng. När hösten kom var Johanna död, men Eva Magdalena uppnådde den aktningsvärda åldern av 96 år.
En annan flicka som hette Johanna, råkade också ut för vittras vrede när hon nekade att äta den välling hon bjöds på. Den här berättelsen finns också publicerad i häftet Sagor från Vilhelmina (1970). Här berättas om hur nybyggardottern Johanna i Olovström blev vän med vitterfiguren Pintel och hans familj och hur hon fick uppdraget att vakta Pintel när han skulle vila middag på en stor sten. Berättelsen är precis som den förra, en blandning av sanning och fiktion.
Den plats som benämns Olovström finns på riktigt men heter egentligen Olofsbäck och ligger cirka 25 km väster om Vilhelmina. Det är också sant att Johanna har funnits. Hennes fullständiga namn var Marta Johanna Olofsdotter, men hennes far hette inte Hellkvist som det står berättat i häftet, utan hans namn var Olof Ersson Bäckman. Denne Olof insynade ett nybygge i Olofsbäck 1860 (Pettersson 1982, del III). Han var då gift med Catharina Mathilda Eriksdotter med vilken han hade fem barn, en son och fyra döttrar. Johanna, som var född 1864, var näst yngst i skaran.
Någonting som också stämmer med berättelsen är att Johanna emigrerade till Nordamerika. Det var den 25 mars 1888 som hon tillsammans med sina föräldrar och storasystern Olivia Albertina lämnade Vilhelmina för ett nytt liv på andra sidan Atlanten (HFL 1886-1895, Vil). Dessutom är det sant att den där stenen som omtalas finns, för jag har sett den med egna ögon och till och med provlegat den.
Historien om Pintel och Johanna börjar med att en nybyggarfamilj slagit sig ner vid Blaikfjällets fot. Att man valde att bosätta sig just här berodde på att man hade hört talas om all den rika växtlighet som fanns i området och tänkte att det skulle bli lätt att vinterföda några kreatur. Här fanns även gott om villebråd på vintern och om somrarna brukade myrarna lysa gyllengula av alla hjortron.
Tillsammans hjälptes man åt att upparbeta sin gård och livet förflöt som på de flesta andra nybyggen vid den här tiden. Men plötsligt en dag blev familjen varse att de inte var ensamma där vid Blaikfjället. De hade tydligen grannar som de inte hade haft någon aning om. Upptäckten gjorde de i samband med dottern Johannas försvinnande. En dag hade hon plötsligt gått upp i rök och ingen begrep vart hon tagit vägen. Trots ett ivrigt sökande kunde föräldrarna inte hitta ett enda spår av henne någonstans. Man sökte i två dagar, utan resultat, men efter tre dagar dök hon plötsligt upp. Här kan jag nämna att det inom folktron finns en oskriven regel som säger att människor och kreatur som blir ”vittertagna” endast kan hållas fångna i tre dygn. Föräldrarna trodde att Johanna gått vilse och att hon därför skulle vara både trött och utsvulten, men döm om deras förvåning då det visade sig att hon var både glad, mätt och belåten. Man kände naturligtvis en stor lättnad men var samtidigt väldigt konfunderade över hennes försvinnande och undrade vari all sin dar hon hållit hus? Johanna svarade att hon varit hos Pintels där hon haft så roligt och fått äta så god mat, ja mycket godare än den mat som serverades där hemma.
När föräldrarna frågade varför hon inte kommit hem, svarade Johanna att familjen hon varit hos hade sagt åt henne att hon skulle vara hos dem i tre dagar och därefter skulle hon få fara hem. Därför hade hon varit borta i precis tre dygn. Men nu var det på viset att Pintel fortsättningsvis ville att hon skulle vakta honom då han låg och sov middag på sin sten så att han fick sova i lugn och ro, så nu skulle hon bli borta en del på dagarna. Johanna berättade även att den där Pintel hade legat på den där stenen i tusen år så det hade blivit en stor grop i den.
När föräldrarna frågade vem Pintel var, svarade Johanna att ”Ja men det är han som bor i röda stugan väst i backen, stugan ser ni väl, den röda med vita knutar. Där har de så fint inne och barnen är så roliga”. Då svarade föräldrarna att ”Du är förryckt jänta, inte ser vi någon stuga och inte någon Pintel som ligger på stenen, det är bara solen som blänker”. Nu lyssnade inte Johanna på sina föräldrar utan varje dag försvann hon en stund och när hon kom hem berättade hon de märkligaste ting om hur snälla alla i den där stugan var och hur god mat hon brukade bli bjuden på. Folket i bygden började säga att Johanna blivit vittertagen.
Så hände det en dag, att Johanna kom hem och var väldigt sjuk. Hon hade svåra plågor i halsen och klagade högljutt på att mor Pintel gett henne bannor för att hon inte ätit upp vällingen som de bjudit henne på, men välling åt hon ju hemma varenda dag, så varför skulle hon behöva äta det även hos Pintels? Men nu hade de sagt åt henne att Johanna skulle få vara sjuk ända till dess att hon skänkte dem en silverslant, så nu ville hon att föräldrarna skulle förbarma sig och ge henne en slant så att hon fick bli frisk igen. När föräldrarna hörde detta ansåg de att jäntan blivit alldeles upp i tok och började fundera på ifall de skulle ta henne till prästen för att få henne omdöpt. De tänkte att någonting måste ha gått fel i samband med döpelseakten. Johanna fortsatte sitt skrikande om att hon måste få en silverslant, så för att lugna henne gav föräldrarna med sig till slut. ”Vi lär ju få tillbaka den när jäntan blivit frisk igen”, resonerade de.
I samma stund hon fick slanten öppnades dörren in till stugan, och nu hördes hasande steg över golvet, bort till sängen där Johanna låg. Därefter började någon talade till Johanna: ”Nu gör du inte om detta mera, att klaga på mat är en stor synd”. Därefter tog ”besökaren” slanten och lämnade stugan. Alla närvarande hade klart och tydligt hört den främmande rösten, men ingen hade kunnat se att någon fanns där. Och hör och häpna! I samma stund som ”besökaren” fått slanten, blev Johanna fri från sina plågor.
Så gick en tid och det blev allt svårare att försörja sig på nybygget och man började prata om att emigrera till det förlovade landet på andra sidan Atlanten. Sagt och gjort, en dag började familjen vandringen över fjället, bort mot den norska kusten och en väntande båt. Johanna, som vid det här laget var en stor och grann flicka, gick sist i ledet, men hon gick inte ensam. Vid hennes sida promenerade en liten figur. När de hade rastat en stund och skulle vandra vidare, fick sällskapet se hur den lilla följeslagaren tog fram en bländande vit sjal som han gav till Johanna, varefter han försvann. ”Vem var det där?”, frågade familjen. ”Det var ju Pintel”, svarade Johanna. ”Han tackade mig för att jag hade vaktat honom så att han fick sova ifred på sin sten, och så önskade han mig lång levnad och lycka i det främmande landet”.
Enligt Lisa Johansson slog Pintels välgångsönskan in och Johanna levde ett bra liv i Amerika. I berättelsen står sedan skrivet att Johanna blev riktigt gammal, närmare bestämt 85 år, och så länge hon levde lär sjalen hon fick av Pintel ha hållit sig bländande vit. Hur det blev i verkligheten är en annan historia (Jackson 1940). Johanna gifte sig med en man från västkusten och fick med honom sex söner. De bosatte sig i Harris i Minnesota. Om den vita sjalen fanns med vid flytten och huruvida den höll sig bländande vit är det tyvärr ingen som vet, men en sak är säker, Johanna blev inte särskilt gammal utan avled 1909 i en ålder av 45 år.
Här kan nämnas att Pintel är en figur som förekommit i andra sammanhang, men vad jag kunnat se har den aldrig tidigare kopplats samman med vittra utan istället handlar det om en mänsklig gestalt som överlistar troll eller Stalo (en jätteliknande figur i den samiska traditionen). Med andra ord brukar Pintel finnas med i regelrätta sagor med enbart fiktivt innehåll, exempelvis i berättelsen om Pintel hos trollet, nedtecknad i Ångermanland (Ohlson 1931) eller i sagan om Lill-Pintel ock Stalogubben, nedtecknad i Lappland (Bergström & Nordlander 1885). Men det är ju det som är så fascinerande med det folkliga berättandet, att man aldrig brytt sig om regler och formaliteter, utan berättat fritt och utifrån hjärtat. Så självklart måste även Pintel få finnas med bland berättelserna om vittra.
Vittra visar sitt missnöje
Som ni sett här ovan kunde det ibland uppstå konflikter mellan människor och vittra. Ett sådant exempel kommer från Bäsksjö där en nybyggare hade satt upp en stuga i närheten av vittras boning (Eriksson 1936). Stugan stod nämligen i närheten av en stor sten vilken nybyggaren ville spränga bort. Han började därför borra ett hål som han tänkte fylla med krut. Det dröjde emellertid inte länge förrän en liten man dök upp och gav order till nybyggaren att han genast skulle låta bli den där stenen, för det var hans hus. Nybyggaren, som visste att det inte bådade gott att bli ovän med vittra, respekterade tillsägelsen och därefter levde han och vittra som goda grannar. Efter en tid kom dock en ny ägare till gården, och även han började företaget med att försöka spränga bort stenen. Men bäst han höll på, small det till och hans slägga kastades iväg flera kilometer och återfanns en tid senare i närheten av norra Latikberg. Sedan den dagen är det ingen som har försökt ge sig på den där stenen och fortfarande sägs det att man kan se borrhålet i den.
Ibland kunde det emellertid vara svårt att räkna ut vad som orsakade vittras missnöje. I Granliden kunde exempelvis nybyggaren Erik Kristian Samuelsson aldrig känna sig riktigt hemma, för på nätterna kom vittra in i hans stuga och spottade på honom så att han fick utslag över hela kroppen och inte kunde sova ordentligt. Han gav helt enkelt upp och flyttade till Hornsjö (Pettersson 1982, del I).
Silverskedarna
Till sist en berättelse som visar att vittra även kunde vara givmilda och visa stor tacksamhet. I det här fallet var det en kvinna vid namn Sara-Kajsa som fick en fin gåva då hon ställde upp som barnmorska åt vittra (Eriksson 1936).
Det var en sommarkväll när Sara-Kajsa var i ladugården och höll på att mjölka korna som en man kom springande och bad så bevekande att hon skulle komma och hjälpa hans hustru som låg i barnsäng. Efter en stunds tvekan lovade hon att hon skulle följa med, men döm om hennes förvåning när hon kom fram till ladugårdsdörren och fick se mannen stå vid en dörr hon aldrig sett förr. Mannen bad henne stiga in och Sara-Kajsa klev nu in i ett hus med flera fina och trevliga rum. I ett av rummen låg den kvinna som strax skulle föda och Sara-Kajsa hjälpte till efter bästa förmåga. När allt var över lindade Sara-Kajsa in det nyfödda barnet i sitt huvudkläde och började tvätta av sig. Då blev hon tillsagd av barnaföderskan att hon inte skulle tvätta ögonen, för om hon gjorde det skulle hon alltid få se vittra.
Därefter följde mannen henne ut och plötsligt syntes ingenting av det hus hon nyss varit i. Följande morgon, när Sara-Kajsa steg upp ur sin säng, fann hon ett dussin äkta silverskedar liggande på bordet. Det var vittra som hade lämnat dem som tack för att hon agerat barnmorska. Så småningom lär prosten Hultin ha lyckats få tag på en av dessa silverskedar, men var de finns idag, är det ingen som vet.
Källor
af Klintberg, Bengt. Folkloristiska grundfakta. Stockholm 1983.
Bergström, Richard & Nordlander, Johan. Sagor, sägner och visor. Meddelade i tidskriften Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif 22:dra h. 1885 C. Utg. Genom J.A. Lundell. Stockholm 1885.
Dahlberg, J. P. Artiklar om vittra i Västerbottens Kuriren 19 och 21 september 1938.
Dahlstedt, Karl-Hampus & Ågren, Per-Uno. Övre Norrlands bygdemål. Johan Nordlander-sällskapet, Umeå 1980.
Dahlstedt, Tone. Tro och föreställningar kring vittra i övre Norrland. Uppsats ur skriften ”Vitra och bäran – Två studier i norrländsk folktro. DAUM, Umeå 1983.
Eliasson, Laila. En gång i Vilhelmina. Egen utgivning, Vilhelmina 2020.
Eriksson, Nils. Vitterstenen. Artikel i Västerbottens-Kuriren 19 februari 1936.
Hammarskiöld, Hans & Fried, Kerstin. En gång i Sverige, Stockholm 2003.
Jackson, Martha Katarina. Historien om New Independence. Artikel sammanställd och publicerad av Lappmarkens släkt- och bygdeforskare 1940. Tillgänglig: http//:media.lsbfvilhelmina.se (2020-03-28).
Johansson, Lisa. Sagor från Vilhelmina. Vari-tryck, Vilhelmina 1970.
Pettersson, O. P. Gamla byar i Vilhelmina, del I, II och III. Facsimileutgåva efter originalupplagan 1941–1960. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar Nr. 23:2. Umeå 1982.
Riksarkivet (RA) Landsarkivet i Härnösand (HLA):
Vilhelmina kyrkoarkiv
RA/HLA Husförhörslängder 1886–1895.
Vinjettbild. [?]
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Laila har en fil.kand. från Kulturvetarlinjen i Umeå. Hon har tidigare jobbat som arkeolog och kulturhistoriker men numera som skolbibliotekarie i Vilhelmina. Laila driver ett företag där hon bland annat ägnar sig åt muntligt berättande, folklig sång och guidade turer i kulturmiljöer. Hon har skrivit flera böcker och artiklar inom arkeologi och lokalhistoria och är även redaktör för Lappmarkens släkt- och bygdeforskares medlemstidning Tjocka släkten.