Lite om Tärnaby, del 1

Tärnaby är den lilla orten i södra Lappland som idag ofta uppfattas som den alpina skidåkningens Mecka. Vad många inte vet är att Tärnafjällen är den sista bit av Sverige som koloniserades och fick sina första fasta bosättare först 1824. De rika spåren av jägarfolk och nomadiserande samer vittnar om en mycket tidig mänsklig närvaro. Inom själva centralorten Tärnaby kan man verkligen göra en rik upptäcktsfärd genom historien. Förvänta dig inga stora palats och monumentala minnesmärken och dessutom är många fornlämningar förpassade till historiens mörker. Genom några populärhistoriska artiklar så kommer du att få följa med på en hisnande tidsresa.

 

Många har en relation till Tärnaby och Tärnafjällen och det på de mest skilda sätt. Däremellan så finns det även sådana som kan känneteckna detta område som hemma och dessutom har starka historiska och familjära band till bygden. Själva Tärna socken är den senaste del av Sverige som befolkades med en fast boende befolkning. Den egentliga kolonisationsepoken var mycket kort och intensiv. Den tog sin början 1824 och anses som helt genomförd 1861. Naturligtvis har det funnits människor som nyttjat dessa marker långt tidigare. Från jägarfolk och senare nomadiserande samer finns ännu ättlingar kvar i bygden och bland dem finns bland annat artikelförfattaren. Denna populärhistoriska artikel kommer att belysa några av alla de ännu delvis synliga spår och muntliga tradition som finns i anslutning till centralorten Tärnaby. Något om det som finns ute i kulturlandskapet bland fjällen och även det som förpassats till historiens dunkel på grund av de omfattande sjöregleringarna i området har vi all anledning att återkomma till i senare artiklar.

Många ser Tärnaby som ett utförsåkningens Mekka i Sverige. Även om sporten snabbt växte och fick ett stadigt fäste i området så är Laxfjället, Laahksvaartoe, och det centrala Tärnaby historiskt och idag så mycket mer. Foto: Lars Mattsson.

När man kommer farandes österifrån och har cirka fyra kilometer kvar till byn bör man vara observant, bromsa och köra in när man möts av avtagsskylten ”Gamla Kyrknäset”. Där, i nära anslutning till den stora sjön, som dialektalt kallas Gäutan, står en restaurerad kopia av vad som räknas som Tärnabygdens första kyrka. Denna lilla grå timmerbyggnad till helgedom, som i sommarskrud med all sin grönska och blomster manar till inre frid och ro, kom till redan 1762. Uppdraget var givet, att försöka kristna och förlika de nomadiserande renskötarna till att bli en del av det stora samhället. Det sägs att den tjänstgörande prästen var den första människa som kom att bo året runt i denna del av världen. Huruvida detta fullt ut är sant eller inte, därom tvista de lärde. Vidare berättas att denna fromma herde kom, inte så långt efter sitt första tjänstgöringsår, att drabbas av allvarlig lappsjuka och brände helt sonika ner sin lilla spartanska prästkammare. Själv lär han tagit sin tillflykt västerut mot vad som i dag kallas Norge och tog för evigt adjö till sitt tidigare värv. Skröna eller inte men en fascinerande historia som mycket väl kan vara sann, är det.

Ännu närmare sjöstranden finns en vacker iordningsställd eldplats som verkligen lockar till fika och gemenskap. I dess anslutning hittar man rätt synligt spåren efter den första landsvägen som trafikerades i trakten. Den kom till först 1927 och är ett bevis på den stridbare tidningsmannen och landshövdingen Gustav Roséns vurm för fjällbornas bästa och utveckling.

Efter sjöstränderna och under nuvarande vattnets yta finns många lämningar efter mycket gamla boplatser. Tyvärr kom de flesta varken att fullständigt dokumenteras eller undersökas innan regleringen var ett faktum. Foto: Lars Mattsson.

När man närmar sig själva samhället Tärnaby så välkomnas man inte av någon portal eller annan stor kreation, men väl av bron över den brusande Tärnaån. På såväl vänster som höger sida efter det att bron passerats finns naturnära, fagra besöksmål med lite historiska godbitar. Vilken du än väljer så lovar jag att du inte blir besviken. Om du väljer att utgå från parkeringen på vänster sida är inte promenaden lång ut till festplatsen Udden. Platsen som arrenderas av ärorika idrottsklubben Tärna IK Fjällvinden har varit i tjänst som Tärnabornas danspalats sedan tidigt 1930-tal. Omgivningarna ger rika möjligheter till fina sportfiskeställen och platser att bara få vara på för att andas och få en stunds återhämtning. Längst ute på den yttersta delen av udden behöver man inte vara allt för stor atlet för att kasta en sten, som när den når botten landar på någon av landets äldsta stenåldersboplatser. Tyvärr undersöktes de för dåligt innan sjöns yta steg på grund av vattenkraftsutbyggnaderna som för evigt förändrade landskapet i slutet av 1950-talet och i 1960-talets början.

Tärnaån är otämjd och ännu, i alla fall under vissa tider på året, rätt så vild. Vid lågvatten kan man, om man är skarpsynt, ännu hitta spår i form av avslag. Dessa små stenflisor påminner oss om våra förfäders tillverkning av för sig nödvändiga verktyg. Det kan vara på sin plats att påminna om att det inte är tillåtet att avlägsna dem från platsen. Foto: Lars Mattsson.

Far du i stället till höger och passerar Tärnaby camping så hamnar du till slut vid anslutningen till Tärnaleden. Denna led är nu så rustad att du med inte allt för stora äventyrligheter kan färdas med rullator, rullstol och barnvagn. Vindskydd och torrdass finns lite varstans under rutten. Det mer historiskt spännande kan du vid lågvatten och med skarpa ögon hitta närmare ån till. Det är verkligen hissnande att man än i dag kan hitta så kallade avslag, det vill säga små stenflisor som blivit kvar när våra förfäder från stenåldern tillverkade sina vapen och redskap. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är tillåtet att hålla i och begrunda dessa men inte att ta dem med sig hem. Om man nu väljer att gå ända fram till hängbron och vandra vidare till vägen har man inte allt för långt kvar till fångstgroparna i Solberg. I dessa jagades vildren ner och det ungefär då övriga Sverige hade kommit fram till vikingatiden. Nu väljer vi inte detta utan vänder istället tillbaka och beger oss mot den smått mytomspunna byn Tärnaby.

Det fanns ett Tärnaby långt före slalomstjärnan Ingemar Stenmarks genombrott i början av 1970-talet. Kyrkbyn Tärna kom att bli insynad 1832 och har alltid varit ett nav präglat av optimism och entreprenöranda. Den har och är än i dag huvudsätet för bygdens skola, kyrka, sjukvård och övriga offentliga verksamheter. Det mest iögonfallande i dag är alla dessa slalompister som ormlikt slingrar sig ner efter Laxfjället. På vägen upp till den mest kända backen, Ingemarbacken, finns mycket som är värt att stanna till och upptäcka. Strax ovanför nuvarande Tärnaby fjällhotell finns det som i dag kallas för Åkerlundska gården. Detta är egentligen Svenska turistföreningens (STF:s) första turiststation. Den invigdes 1927, det vill säga samma år som vägen kom till byn. Dess arkitekt var John Åkerlund som är ursprung till det nutida namnet. Oaktat allt detta kan man säga att STF:s etablering i Tärnabygden blev själva inkörsporten till platsens position som besöks- och rekreationsmål. Lite längre upp till vänster om vägen hittar man muren till Tärnabys tredje kyrkogård. På dess norra sida syns ännu hörnstenarna efter den kyrka som invigdes 1853–1854. Trappan och tornet låg till väster och man slås av hur liten själva kyrkan var.

Slalom kom redan under 1930-talet att bli det signum som ännu präglar byn och gjort den så berömd även långt utanför Västerbotten. En av pionjärerna hette Erling Larsson, med smeknamnet ”Tärna-Lasse”, och han kom att bli ihågkommen på mer än ett sätt. Tidigt fick han möjlighet att följa med för att skolas i alpin skidåkning i Alperna och detta tillsammans med Svenska Skidförbundets starke man Sigge Bergman. ”Tärna-Lasse” kom att bli en högst medioker skidåkare men var en fenomenal organisatör. Fast för alla lite äldre skidåkare kommer han alltid med fagraste minnen kommas ihåg som den stora vallafabrikören. Basstommen var alltid gamla stenkakor, men även tjära, uttjänta cykelslangar och annat smått och gott blev viktiga ingredienser. Vallanamnen var högst fantasieggande såsom ”Lavinfart”, ”Hallonbrus” och ”Fläskpannkaka”. Erling var även med på den blöta festen på det forna glamourhotellet Laxfjället då Fjällvindens stolta logo kom till världen. Om detta och lite mer skrönor från Tärnaby kommer ni att få läsa längre fram!

Den kände vallafabrikören Erling ”Tärna-Lasse” Larsson med morakniv och tyrolerhatt. Foto: Sture af Ekenstam.

Källor

Egerblad, Ossian. Ur Lappmarkens bebyggelsehistoria 8. Tärna. Kolonisationen 1824–1861. Umeå 1969.

Isaksson, Folke. Tärna – förvandlad bygd. Statens historiska museum och Riksantikvarieämbetet 1975

Rimfors, Fabian (text) & Olle Rimfors (foto). Skidfärd. En resa genom utförsåkningens historia. Östersund 2009.

Tärna IK Fjällvinden 90 år 1928–2018. Tärna IK Fjällvinden 2018.

 

Vinjettbild. Bilden är tagen från Dyngvika, det vill säga längst väst i sjön Gaevtajaevrie/Gäutan med Tärnabys nuvarande huvudkyrka från 1908. Foto: Lars Mattsson.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

Lars är medlem av redaktionsgruppen för Västerbotten förr & nu. Han är född och uppvuxen i Tärnaby. Lars är utbildad och har varit yrkesverksam som lärare i svenska och samhällsorienterande ämnen vid högstadiet där. Han har ett starkt intresse för historia och har även arbetat som intervjuare och inom fornminnesinventering i vår fjällvärld.
Sedan uppväxten är Lars verksam som samisk kulturarbetare och berättare. Numera är han verksamhetsutvecklare vid Medborgarskolan Nord. Fjällen är och förblir det som för evigt är hemma för Lars.