Under åren 1997 – 2007 bedrevs det rikstäckande projektet ”Skog & Historia” i Västerbottens län. Projektet hade flera syften. Det första var att kartlägga skogens kulturminnen och göra informationen tillgänglig, för att underlätta ett hänsynsfullt skogsbruk. Ett annat viktigt syfte med projektet var att bidra till ett ökat intresse för skogens kulturvärden. Under de tio år som projektet bedrevs i länet deltog närmare 500 personer och totalt registrerades över 18 000 lämningar . Förutom inventering av olika lämningar så insamlades även muntlig information om livet i skogen förr från äldre personer. Den kunskapen är idag hotad liksom lämningarna i sig.
Lämningar efter äldre skogsbruk
Människan lärde sig tidigt att utvinna tjära ur tallar. Det äldsta exemplet vi känner till i Västerbotten är från keramik som hittades vid undersökningarna vid Harrsjöbacken i Bureå socken. Efterhand blev utvinningen av tjära en storskalig industri där man anlade tjärdalar runt om i skogarna för att utvinna stora mängder tjära. I mitten av 1800-talet stod Sverige och Finland för huvudparten av tjärproduktionen i Europa. Tjäran användes främst som impregneringsmedel för trä och tågvirke för det stora antal fartyg som England och Holland/Nederländerna hade i sina flottor.
Tjärdalen anlades oftast i en liten sluttning i sandig och lättgrävd mark. Detta gjorde det lättare att tappa tjäran genom en ihålig stock eller ränna vilken mynnade nedanför tjärdalen där den kunde samlas upp, oftast i en tunna. Tidigt använde man hela träd vid tjärtillverkningen, men när konkurrensen om råvaran tilltog övergick man till att bara använda de mer törerika tallstubbarna, vilka grävdes upp några år efter avverkning, sågades upp och klövs. När tjärdalen låg nära ett vattendrag kunde flera tjärtunnor bindas ihop och flottas nedströms. Tjärtunnorna samlades vid de så kallade tjärhoven, som fanns i de flesta norrländska städer, för att kontrolleras före exporten ut i Europa.
I dag syns tjärdalen som en grop med en vall belägen i en sluttning. Då det ofta finns kvar kol i tjärdalen bidrar det till mer näring i marken och det växer ofta lövträd i tjärdalen, trots att den omgivande skogen består av tall och gran.
Träden har även använts för att utvinna träkol. En kolbotten är en lämning efter träkolsframställning. Den äldsta kända metoden att framställa träkol är i en kolningsgrop, dessa fanns redan under järnåldern. Under medeltiden började man tillverka träkol i milor. Stora mängde träkol behövdes till järnbruken som etablerades längs Norrlandskusten under 17- och 1800-talen. I milan drevs tjäran och gaserna ut ur veden genom destillering och det rena kolet blev kvar. Rester av liggmilor avtecknar sig idag som en rektangulär upphöjning medan resmilans upphöjning är rund. Ofta har kolbottnar en avvikande vegetation och trädsammansättning. Runt kolbottnarna finns ofta gropar eller diken, så kallade stybbgropar. Ibland finns även rester av en kolarkoja kvar.
En modernare typ av kolbottnar, där det finns rester efter fundament till skorstenar, är så kallade “skorstensmilor”. Denna typ av milor hade högre verkningsgrad genom att de varma rökgaserna drogs neråt in i milan och bidrog till att kolningsprocessen gick fortare. Försök med skorstensmilor påbörjades på 1920-talet och under åren 1936–1946 publicerades “Kolning i mila. Skorstensmilor” av Hilding Bergström i 8 upplagor. Den ökande efterfrågan på träkol, som tidigare främst gått till järnbruken men som nu behövdes till ångfartyg, ånglok och gengasaggregat, medförde att priset på träkol ökade. Skorstensmilan och kolugnar var ett sätt att förkorta produktionstiden och därmed arbetskostnaden vid tillverkning av träkol. Vid kolning i skorstensmila blev även utbytet högre och kvaliteten på kolet jämnare.
Från 1950-talet började man tillverka träkol i kolugnar av tegel. Det växande intresset för grillning från 1970-talet och fram till i dag medför att det fortfarande produceras stora mängder med träkol. En av de ledande träkolsproducenterna i länet idag är Vindelkol AB som har utvecklat och tillverkat en egen retorterugn för torrdestillation av trävirke.
Bebyggelse
På 1800-talet ökade befolkningen markant i Västerbotten. Jordhungern var stor och perifera marker odlades upp. Bebyggelsen i de sämsta markerna var också den som först övergavs när befolkningen på landsbygden sedan minskade i slutet av 1800-talet. Rester av denna bebyggelse ligger i dag i våra skogar. En gård kunde bestå av ett flertal byggnader, men minimum var ett bostadshus, en ladugård samt en jordkällare. Vid gården fanns ofta en brunn samt slåtter- och odlingsmark. För att minska betestrycket i gårdens närhet anlades fäbodar, ibland på långt avstånd från byn eller gården. Fäbodarna medförde att djuren betade långt från gårdens betesmarker, som därmed kunde sparas till hösten. På vissa fäbodar slog man även starr och hö på närliggande myrar och viss odling kunde även förekomma. Vissa fäbodar blev med tiden egna gårdar och till och med byar. Ortnamn som slutar på ”-boda” visar att byn började som en fäbod. Många fäbodar är idag övergivna.
Rester av övergivna hus kan påträffas i skogen, då främst i form av husgrunder. De fundament som byggnaderna vilat på kan vara av olika slag; enbart fyra syllstenar i hörnen; en uppbyggd grund av naturstenar; en grund av huggen sten eller en gjuten cementgrund. I husgrunden kan även rester av eldstaden finnas; en eldpall av sten i mitten av grunden; ett spismursröse av natursten i ena hörnet av grunden eller rester av en murstock av tegel.
Fångstgropar
Jakt på älg och ren med hjälp av fångstgropar har använts ända från stenålder och fram till modern tid. Det finns närmare 10 000 kända fångstgropar i Västerbotten. Fångstgropar ligger ofta i system som tillsammans spärrar av en passage där viltet vandrar. Fångstgropar är ofta runda eller ovala, cirka 3–4 meter i diameter och 1,5–2 meter djupa. De flesta gropar har dock med tiden fått ett flackt utseende. Då de var i bruk hade man slanor längs gropens sidor som förhindrade att sand rasade i samtidigt som det förhindrade djuret från att ta sig upp. I vissa gropar finns rester av så kallade sparklådor kvar. En sparklåda är en träkonstruktion som liknar en kista vilken medförde att djurets ben kilades fast. Kol-14 analyser av trärester från dessa konstruktioner visar att fångstgroparna har använts från ca 4 000 f. Kr och fram till 1600-talet. De förbjöds i lag 1864.
Troligen finns det betydligt fler fångstgropar i våra skogar än vad som registrerats i Fornminnesregistret/Kulturmiljöregistret. I mitten av 2010-talet blev Lantmäteriets nya terrängskuggningskartor tillgängliga och där är det möjligt att ”plocka bort” skogen och bara se markens former med höjder, sänkor och gropar. Genom att utgå från de kända fångstgropssystemen är det möjligt att se okända fångstgropar på dessa terrängskuggningskartor.
Genom att studera terrängskuggningskartor kan vi se att stora landskapsavsnitt, som till exempel ligger mellan sjöar och älvdalar, var avstängda med fångstgropar.
Kulturmärkta träd
I områden som inte varit utsatta för det storskaliga skogsbruket, till exempel branta berg, naturreservat och myrar är det fortfarande möjlig att finna träd med olika märken och modifieringar.
Ristningar i träd – Ristningar av olika slag kan förekomma i träd. De är oftast gjorda i bläckor, där barken är avskalad och stammen fri och slät. Mer sällan ser man ristningar direkt i barken. Markeringarna kan bestå av enskilda bokstäver, årtal, bomärken eller hela ord. Många ristningar kan jämföras med dagens klotter, för att visa vem som en gång varit på platsen. Det kan också ha tillkommit för att markera en särskild plats eller händelse. Ibland har de också haft funktion av officiella gränsmarkeringar mellan byar och ägor.
Barktäkter – Under vårsommaren samlade samerna in bark från tall för att använda som kosttillskott. Det var den vita innerbarken som togs tillvara. Barken kunde ätas färsk eller torkad och den blandades i olika rätter. Tallbarken var ingen nödföda utan en eftertraktad resurs. Innerbark skördades inte bara för mat, utan även som förpackningsmaterial för förvaring av bland annat sentråd. Matbarktäkter är i genomsnitt 90 cm höga, medan barktäkter till förpackningar togs i mindre stycken. De täkterna är ofta omkring 15 eller 40 cm höga. Barktäkter finns över hela Sápmi, men söder om Vindelälven är fynden få. Den äldsta barktäkten är cirka 3 000 år gammal och hittades i en myr i Arjeplogs kommun. Vid slutet av 1800-talet förbjöds barktäkter på tall.
Fångstanordningar
Ekorrfällor – I Västerbotten har man på några ställen funnit fällor av en typ som tidigare finns beskriven som ekorrklämma eller -smälla. Hilmer Zetterberg, jägmästare i Lycksele, beskrev fällan i början av 1900-talet: ”Ekorrklämman eller – smällan har jag ej hört talas om annat än i Lycksele socken, där den använts i Ruskträsk med kringliggande trakt. Den förfärdigades på så sätt, att man, sedan ett inhugg gjorts i en stående torr tall, klöv denna nedanför inhugget i två delar. Den av stammen utkluvna spjälkan, som man lät sitta fast vid roten, verkade som en fjäder och gillrade man emellan denna och stammen med de tre vanliga stickorna och satte svamp som bete. När ekorren tog detta, ramlade stickorna och spjälkan smällde igen. Förvisso dödade denna bättre än stocken.” Troligtvis finns det många fler fällor kvar i skogarna än de vi känner till idag.
Rävtanor – Rävtanor är en konstruktion i en torrtall där man gjort en klyka på cirka 2 m höjd. Räven fångades genom att den fastnade med tassen i klykan när den hoppade upp mot agnet som satt fast i toppen av klykan. Fångst med rävtanor var vanligt i Västerbottens inland eftersom rävens päls länge varit eftertraktad som handelsvara.
Källor
Andersson, Berit & Sandén, Erik. Skogens kulturarv i Västerbottens kustland 2004. Antikvarisk rapport. Västerbottens museum/uppdragsverksamheten 2005.
Andersson, Berit; Granholm, Nina & Sandén, Erik. Skogens kulturarv i Västerbottens kustland & Övre Norrlands inland. Västerbottens museum/uppdragsverksamheten 2005.
Andersson, Berit, Granholm, Nina & Sandén, Erik. Skogens kulturarv i Västerbottens kustland, Övre Norrlands inland & Renbeteslandet 2007. Västerbottens museum/uppdragsverksamheten 2007.
Andersson, Berit. Skog & Historia under tio år. Västerbotten 2007/2:52-57.
Backman, Malin. 2002. Skog och historia i Västerbottens län 2002. Rapport över granskningsinsatser. Arkeologisk Rapport. Västerbottens museum/uppdragsverksamheten 2002.
Bergman, Ingela. Kulturspår i träd. Anvarat 1. Silvermuseet i Arjeplog 2012.
Borgegård, Lars-Erik. Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft: en studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar No 12 1973. Umeå 1973.
Eriksson, Karin, Kjellgren, Ola & Sundin, Bo (red.). Västerbotten genom tiderna. Acta Bothniensia Occidentalis – skrifter i västerbottnisk kulturhistoria nr 14. Västerbottens läns hembygdsförbund. Umeå 1994.
Hansson, Anders. Fångstgrop – en avancerad jaktmetod. Jämten 2009, sid 98–107.
Sandén, Erik & Andersson, Berit. Skog & Historia. Västerbottens län 2003. Västerbottens museum/uppdragsverksamheten 2004.
Zetterberg, Hilmer. Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark. Västerbotten 1981/1:34.
Vinjettbild: Husgrund från en ladugård på en fäbod i Lövånger. Foto: Berit Andersson, Västerbottens museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Berit arbetar som arkeolog på Västerbottens museum sedan många år tillbaka. Hon har bland annat jobbat med projektet Skog och historia som pågick 1996–2002 och vars syfte var att genom inventering, utbildning och information fördjupa förståelsen kring de historiska spåren i skogsmarken.