I Skellefteå startade kyrkoherden Nils Nordlander en nykterhetsförening 1840 och ett 40-tal år senare bildades IOGT-logen Adlercreutz. Nykterhetsföreningarna arbetade för att minska det utbredda alkoholmissbruket. Detta skulle ske genom att påverka människor att leva ett nyktert liv och politiskt genom att påverka lagstiftning för tillverkning, försäljning, utskänkning med mera. 1911 tillsatte regeringen Nykterhetskommittén som skulle komma med förslag om försäljning av rusdrycker med mera. Nykterhetskommitténs utredning ledde till en folkomröstning om fullständigt rusdrycksförbud. Detta skulle gälla framställning, innehav, införande eller överlåtelse av alla slags drycker med mer än 2,25 viktprocent alkohol. Folkomröstningen genomfördes söndagen den 27 augusti 1922.Västerbotten var det län som hade högst röstsiffror för JA-sidan, det vill säga för att införa ett förbud. Här röstade fler än 80% JA och i Skellefteåområdet var siffrorna ännu högre, 84 %. I vissa valdistrikt i området hade över 90 % röstat JA. I hela landet var dock siffrorna 49 % JA för ett förbud och 51 % emot. I Sverige fanns stora regionala skillnader, bland annat mellan stad och land, söder och norr, där landsbygd och norra Sverige lutade mer åt ett JA. I Västerbotten var de höga siffrorna för JA påverkade av att nykterhetsrörelsen var mycket stark och att detta synsätt var väl förankrat inom det västerbottniska frisinnet.
Söndagen den 27 augusti 1922 genomfördes i Sverige en folkomröstning i Sverige om fullständigt rusdrycksförbud. Den gällde framställning, innehav, införande eller överlåtelse av alla slags drycker med mer än 2,25 viktprocent alkohol. Västerbotten var det län som hade högst röstsiffror för JA-sidan, det vill säga för att införa ett förbud. 81,4 % hade röstat JA och 18,6 % röstat NEJ. I Skellefteåområdet var siffrorna ännu högre, 84 % JA och 16 % NEJ. I vissa valdistrikt i området hade över 90 % röstat JA. I hela landet var siffrorna 49 % JA för ett förbud medan 51 % röstat NEJ.
Särskillnadsdebatten
En av debatterna i riksdagen som rörde folkomröstningen handlade om man skulle könsmarkera valsedlarna. Det vill säga markera kvinnors valsedlar med K och mäns valsedlar med M. Debatten i första kammaren varade i 5 timmar och i andra kammaren i 8,5 timmar. Evald Lindmark, riksdagsman från Drängsmark, yttrade sig i debatten.
Lindmark menade att om ett förbud skulle bli verklighet måste det ha folkligt stöd. Utan folkligt stöd skulle en förbudslag bli svår att upprätthålla. Han frågade sig vad man ville ta reda på genom en könsmarkering av valsedlarna. Svaret var att det handlade om att få svar på frågan hur männen ställde sig till ett förbud och han menade att detta inte kunde vara en nedvärdering av kvinnornas röster eftersom det var männen som skulle komma att bryta mot lagen. Eftersom folkomröstningen bara skulle vara rådgivande, inte beslutande, så kunde man könsmarkera röstsedlarna menade Lindmark. Han framhöll att det var viktigt att omröstningen blev av 1922.
Arbetet inför folkomröstningen
Genom olika nykterhetsföreningar hade nykterhetsarbetet bedrivits långt innan en folkomröstning blev aktuell. En del av arbetet med folkomröstningen var att hålla nykterhets- eller förbudsföredrag. I februari 1922 höll kyrkoherde J. Bengtsson ett föredrag i Skellefteå stads kyrkolokal som var överfull av åhörare. Han använde sig av skioptikonbilder och föredraget var både allvarligt och skämtsamt. Efteråt intogs 12 nya medlemmar i Blåbandsföreningen.
Alla tyckte inte att det var bra utan var besvikna på Bengtssons sätt att behandla den allvarliga nykterhetsfrågan. Det hade skett med pajasartad komik och stötande härmningsscener. Kyrkoherden hade avlockat skrattsalva efter skrattsalva över dryckenskapens trälar. I likalpressen framfördes att ”att samlas för att skratta åt de arma offren är inte värdigt en sann nykterhetsvän och människovän. Man skämtar inte fram en så allvarlig och viktig sak som nykterhetsarbetet.”
Helmer Bergstedt var en av dem som var ute och höll föredrag i samband med förbudsomröstningen på många olika platser i området. Han hade också ansvar för att förse byombud med material. Helmer Bergstedt var hela sitt liv engagerad i Blåbandsrörelsen med många olika ideella uppdrag.
Det var flera som höll många förbuds- eller nykterhetsföredrag under veckorna före omröstningen, till exempel stadsmissionär Alfred Fuhrberg, redaktör Anton Wikström och Dolly Krantz. I varje större by var det någon som höll ett förbudsföredrag. I Skellefteå-området var det många som var engagerade i förbudsfrågan. En uppräkning av byaombud för JA-sidan i Burträsk upptar 76 namn.
Landsföreningen för folknykterhet utan förbud
Den nationella Landsföreningen för folknykterhet utan förbud (LFUF) tillkom i februari 1922. I Skellefteå kom en lokal förening igång relativt sent. Man kallade till konstituerande möte i rådhussalen torsdagen den 3 augusti, bara 24 dagar före folkomröstningen. Senare meddelades att man hade hållit ett möte och antagit stadgar och valt en styrelse. I styrelsen ingick jägmästare Bäckman, ingenjör Insulander, lantmätare Snellman och häradsskrivare Svensson samt läroverksadjunkt Fredborg som sammankallande. Det verkar som att Emil Fredborg var den mest drivande. Han skrev insändare och medverkade i tidningarna.
Emil Fredborg arbetade som läroverksadjunkt vid samskolan i Skellefteå där han undervisade i modersmål, historia och geografi. Som lärare skulle han naturligtvis vara ett föredöme för sina elever. Västerbottens folkblad anspelade på det när de skrev att Emil Fredborg gick från gård till gård som husagitator för att försöka övertyga de klentrogna Skellefteåborna om spritens välsignelse. Lite syrligt la man till att detta var ”synnerligen värdigt en ungdomens fostrare!”
Med 10 dagar kvar till valet gick Emil Fredborg ut i tidningen och vädjade om att man skulle låta JA-sidans affischer sitta kvar. Det fanns inget som gynnade NEJ-sidan med att man rev ner affischer. Det var också han som fick förklara sig när en kvinna tog illa vid sig av en affisch från NEJ-sidan.
Mötet med professor Lundstedt
JA-sidan arrangerade en mängd föredrag i förbudsfrågan. Endast ett annonserat föredrag för NEJ-sidan har hittats i tidningarna. Det hölls av Wilhelm Lundstedt, en av de drivande krafterna på det nationella planet för LFUF. Lundstedt var professor i juridik i Uppsala och ledande inom Uppsalaskolan. Han var politisk engagerad för Socialdemokraterna.
Lundstedt gjorde en norrlandsturné och talade både i Umeå, Skellefteå och Luleå. I Skellefteå höll han föredrag i ordenshuset den 19 augusti. Mötet var fulltaligt besökt. Anförandet framfördes med värme och övertygelse och innehöll rättsfilosofiska invändningar mot förbudet som gick över huvudet på många av skellefteborna enligt Skelleftebladets referent, troligen Emil Fredborg. Enligt Lundstedt stämde inte förbudsförslaget med det allmänna rättsmedvetandet. Straffet var inte avskräckande. Hela lagförslaget sas var ett hot mot rättskulturen.
Lundstedt hade också utlovat att svara på frågor. Man valde en ordförande och frågor ställdes av Helmer Bergstedt, Anton Wikström och en predikant Sandberg. Frågorna var på en mycket lägre nivå än föredraget enligt referenten.
I Västerbottens folkblad uppgavs att Lundstedt hade gjort fiasko i Skellefteå. Det var till största delen en förbudsvänlig publik som leddes av Bergstedt och Wikström. De skulle efter föredraget ha antagit en resolution. I den uttalade en stor majoritet av deltagarna sin övertygelse att förbud var den enda vägen till verklig folknykterhet. Diskussionen hade tagit 2,5 timme. Man gjorde en insamling för förbudsarbetet som inbringade 44,22 kronor.
I Norra Västerbotten återfanns också ett inlägg om Lundstedts föredrag. Skribenten gav inte så mycket för föredragets anspråk på ”vetenskaplighet” och den överlägsna ton och självsäkerhet som präglade Lundstedts förkunnelse. Anton Wikström skulle ha visat att professorns bevisföring vilade på uppenbart falska eller ohållbara förutsättningar vilket ledde till att Lundstedt slutsatser också blev falska. Några dagar senare kom ett inlägg under allmänhetens spalt som menade att förbudsfanatismen inte skydde några medel mot förbudsmotståndarna.
Hur var inställningen dagen före folkomröstningen?
Tonen var inte så försonande när man ser på nedanstående annons från Skellefteå stads förbudskommitté. Den som röstade för ett NEJ till förbud ”…draga över sig det omätliga ansvaret för den förbannelse…” som spriten ställer till med.
I en insändare i Norra Västerbotten med rubriken När solen går upp den 27 augusti skrev en nykterhetsvän, Henning Lind, vad han väntade sig av dagen. ”Då skola vi kröna vårt verk med seger! Något annat val gives ej! Utomordentligt betydelsefull för utgången av kraftmätningen blir Din gärning den dagen!” Med iver skulle folket gå och rösta så fort tillfället gavs, sen fick man gå och vila. Nej! menade Henning Lind. Ut och arbeta, man fick inte tro att alla var lika ivriga som en själv. Det kanske behövdes en knuff eller till och med två för att få alla att gå och rösta. ”Har grannen röstat? Den saken skall du bekymra Dig om.” Hade kamraten och vännen gått och röstat? Om inte, vädja en gång, två gånger, tre gånger tills de gick för att rösta. Många tusen röster gick att vinna genom arbete. Insändaren slutade ”När solen dalar den 27 augusti må vi då alla utan samvetesförebråelser kunna gå till vila för att sedan hälsa den 28 med ett glatt välkommen! I fast tro på seger!”
Ljusvattnet
Ett av de valdistrikt i Skellefteåområdet som avvek när det gäller röstningsresultaten var Ljusvattnet. Där hade endast 60 % röstat JA till ett förbud och hela 40 % röstat NEJ. Varför var det så? Några ledtrådar går kanske att finna. I Ljusvattnet fanns en lokal IOGT loge ”Ljus framtid” som bildats i december 1907 men under åren 1920-1922 låg verksamheten nere. I november 1922 reorganiserades logen och hade 34 medlemmar, betydligt färre än de 93 medlemmar som fanns med 1919.
I Skelleftebladet fanns ett brev från bygden som rörde Ljusvattnet. Där berättas att nykterhetsnämnden i Burträsk visat livstecken och lämnat ifrån sig en årsberättelse. Enligt brevet hade nämnden fått bukt med superiet och lönnbränning i alla orter utom i det mörka undantaget Ljusvattnet. Brevet var undertecknat ”Z”.
Ytterligare ett brev från bygden publicerades, undertecknat av ”Prosit”. I brevet talades om kung Bore, att det var lugnt och tyst i skogen då ingen avverkning skedde samt att det var brist på arbete och därmed brist på pengar, att tiden gick och inget speciellt hände men att i lördags hade några lärarinnor ordnat julfest som glatt småttingarna. Till sist talades om det så kallade nöjeslivet som dirigerades av en inflyttad änka som hade danslokal, café och sålde drycker från ångbryggeriet. Sista meningen i brevet var ”att hon genom sin vandel icke fört ungdomen på idealens väg är ett faktum.”
Det brevet fick ett svar i tidningen där signaturen ”Age” menade att Ljusvatts-borna höll av sin katekes och bibel men att numer fanns det dammlager på dessa böcker men att den Brattska motboken var utan damm. Han visste också om att änkan sålde maltdrycker i kvartsbuteljer utan etikett.
Vad skrev tidningarna om resultatet av valet
I Norra Västerbotten skrev Anton Wikström en artikel med titeln Nederlaget. Wikström menade att det fanns de som varit mer intresserade av striden och maktspelet än folknykterhetens främjande. Men för de allra flesta hade engagemanget för förbud varit äkta och osjälviskt arbete för en viktig samhällsfråga. Det var inte själva nederlaget som sved mest utan det att man inte hade kommit längre i folknykterhetsarbetet efter flera årtionden av arbete. Det fanns mycket att göra innan segern över spritkulten hade vunnits.
Vilken var anledningen till att förbudsvännerna förlorade? Den allmänna moraliska förstämningen, en följd av världskriget och dess efterverkningar. Världskriget hade avtrubbat och förslöat känslan för medmänniskors olycka och lidande.
Bratt-systemet var ett bakslag för absolutisterna eftersom det hade väckt bedrägliga förhoppningar att man skulle kunna utrota spritmissbruket och dess skadeverkningar utan att förbjuda rusdrycker. Förlusten berodde också på att socialdemokratiska toppolitiker hade lämnat sin absolutistiska inställning och dragit med sig många av industriarbetarna.
Ytterligare en anledning till nederlaget fanns hos nykterhetsrörelsen själv. Nykterhetsrörelsen hade vänt sig mot riksdagen och lobbat för att man skulle få ett förbud till stånd. Rörelsen hade blivit för politisk och glömt av det personliga nykterhetsarbetet, missionen för och bland den uppväxande generationen.
I Skelleftebladet fanns en artikel med rubriken Utgången. I den konstaterade man att resultatet blev lite oväntat både för JA-sidan som var övertygad om en vinst och NEJ-sidan som var mindre övertygad. Tidningen hälsade resultatet med tillfredställelse. Förbudet var inte en genväg utan en omväg till ”ett nyktert och fritt från missbruk av spritdrycker befriat Sverige” som var det stora målet.
Resultatet vittnade om att svenskarna ville vara ett myndigt folk som själv bestämde utan ett förbud från statsmakten. Nykterhetsvännerna skulle inte i desperation ge upp arbetet utan inse att kungsvägen heter upplysning.
Förbudsfrågan var nu avgjord för lång tid framöver och det var en befrielse.
En av de viktigaste anledningarna till att NEJ segrade var att de fanatiska förbudsvännerna använde sig av ojusta metoder i sin agitation. Att man i Västerbotten hade röstat JA till så stor del berodde på att man inte hade kunskap om vilket komplicerat problem en förbudslagstiftning var. Västerbottningarna ”har röstat efter känsla och icke efter förnuft.”
I Västerbottens folkblad var rubriken NEJ! för artikeln efter folkomröstningen. Den var undertecknad ED vilket borde betyda att den var skriven av redaktör Elon Dufvenberg. I artikeln konstaterades att resultatet var en missräkning för JA-sidan. Det gick inte att bortförklara. Tidningen skrev att ”vårt partis medlemmar ha troligen praktiskt taget röstat Ja”. Arbetarna hade följt ledarna i rörelsen. Bristen på ställningstagande och tigande av partiledningen, ungdomsförbundet och kvinnoförbundet eller deras tysta stöd mot förbud ledde till NEJ-seger. Många högersocialdemokrater hade, trots mångårigt organisations- och agitationsarbete, inte förstått att socialismen hade allt att vinna och inget att förlora på ett rusdrycksförbud.
De ideella krafterna hade drabbats av passivitet på grund av kristiderna men striden hade väckt nykterhetsfolket. Nu var tiden inte att kasta yxan i sjön utan ”konsolidering av krafterna och friskt mod endast och segern kommer att vinnas”.
Källor
Tryckta källor
Johansson, Lennart. Staten, supen och systemet. Svensk alkoholpolitik och alkoholkultur 1855–2005. Stockholm 2008.
Lundberg, Carin. Ljusvattnet – Burträsk. Burträsk 2011.
Arkivmaterial Skellefteå museum
Norra Västerbotten
Skelleftebladet
Västerbottens folkblad
Vinjettbild: Affisch för NEJ-sidan i folkomröstningen. Foto: Fotograf okänd. Nykterhetshistoriska sällskapet.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.