Thailändska bärplockare har länge varit ett återkommande sommartecken i de svenska skogarna som en viktig del av den allt mer globaliserade bärindustrin. Arbetet i de svenska bärskogarna har betytt mycket för många thailändska risbönders försörjning samtidigt som bärindustrin har kantats av skandaler som rör trafficking och exploatering av arbetare.
Vi har i vår forskning undersökt hur bärbranschen har utvecklats i de svenska skogarna, från att vara en del av svenska hushålls försörjning baserad på allemansrätten, till att bli en starkt kommersialiserad och globaliserad handelsvara som är helt beroende av utländsk arbetskraft. Forskningen, som vi har bedrivit under tio års tid, handlade länge om arbetskraftens roll i den globala värdekedjan, med särskilt fokus på thailändska bärplockare. En stor del av den här artikeln handlar om hur bärplockningen i svenska skogar har gått mot stark internationalisering och beroende av utländsk arbetskraft. På senare tid har vår forskning också riktats mot att utveckla idéer kring hållbara och alternativa praktiker inom bärbranschen, vilken förhoppningsvis skulle kunna gynna både arbetskraft och skogrika regioner i Sverige. I den här artikeln kommer vi därför som avslutning att peka framåt, med förhoppningar om en mer rättvis och hållbar industri.
Från husbehov till globaliserade bär
Ingenstans i Sverige växer det lika mycket blåbär som i Västerbotten och här har människor plockat bär i alla tider. Blåbär, lingon och andra vilda bär har varit fria att tillgå via allemansrätten och innehåller höga halter av antioxidanter och andra hälsobringande ämnen. Länge plockades bären främst för husbehov men lokalbor sålde också vidare bär till lokala bäruppköpare. Under början av 1900-talet var intresset för att ta tillvara bären stort, vilket även medförde teknisk innovation för att kunna förvara och rensa bären. Lingonen, som var enklare att förvara, såldes i stor skala, främst för konservering i Tyskland. I byar i bland annat Västerbotten fanns lokala torkhus, som gjorde att även blåbär kunde förvaras längre. Under 1960-talet utvecklades sedan fryshusen och rensningsmaskinerna, som gjorde att bären kunde hanteras storskaligt och gav en skjuts till bärhandeln.
Sedan 1990-talet har relationen mellan arbete, produktion, och konsumtion av bären förändrats. Medan lokala hushåll i allt mindre utsträckning går ut i skogen för att plocka bär är det istället utländska bärplockare som står för den absolut största delen av bärplockningen. Denna förändring kan förklaras av förändrade ekonomiska förutsättningar och efterfrågan på bär, exempelvis så bidrog det svenska EU-medlemskapet till en ökad konkurrens och pressade priset på svenska bär. De första utländska plockarna kom från olika östeuropeiska länder, Polen, Bulgarien, och Ukraina, men sedan 2010-talet har plockningen kommit att domineras av bärplockare från Thailand. Lite förenklat kan man därför säga att den genomsnittliga konsumenten idag köper sin sylt från livsmedelsbutiker, istället för att plocka sina egna bär. Sylten i livsmedelsbutiken behöver dock inte bestå av svenska bär, ofta är det osäkert var bären har plockats. Få är de producenter som vågar påstå att bären har plockats i Sverige, eller rentav Västerbotten, utan istället är det vanligt att bären har sitt ursprung i ”Norra Europa” – oklart var. De svenska bären, som plockas av thailändare, exporteras istället i hög grad från Sverige. Detta gäller i synnerhet blåbäret, som extraheras till ett bärpulver i Kina och används inom den asiatiska hälsoindustrin.
Den här ”omvända marknaden”, där svenska bär exporteras, medan livsmedelsindustrin importerar utländska bär, är central för hur bärindustrin är utformad – och därmed också för hur importen av arbetskraft ser ut. Stora ekonomiska värden är förknippade med exporten av, i synnerhet blåbär, som plockas i stor skala för att sedan frysas och säljas till den globala marknaden.
Thailändska bärplockare kommer till Sverige
För att den här affärsidén ska fungera krävs billig arbetskraft, och det är här som de thailändska bärplockarna kommer in i bilden. Thailändska bärplockare började komma till Sverige redan under 1980-talet, men då i liten skala. En thailändsk kvinna, bosatt på den västerbottniska landsbygden bjöd in sin mamma och sin bror. Av inkomsterna från bärförsäljningen kunde familjen i Thailand investera i saker som förenklade livet i Thailand, först en cykel, och sedan ett sätt för att slippa bära vatten i tre kilometer. När grannar och andra släktingar såg vilka förtjänster det gick att göra på att plocka bär i Sverige spred sig ryktet som ringar på vattnet på den thailändska landsbygden. Under 1990-talet och början av 2000-talet utarbetade ett antal thailändska kvinnor i Sverige ett system där de bjöd in släktingar på turistvisum, som plockade bär i Sverige och tog med sig en viss förtjänst hem till byn i Thailand.
Berättelser från bärplockare och thailändska kvinnor i Sverige från den här tiden har handlat om att småskaligheten gjorde det möjligt för plockarna – som då fortfarande i ganska hög grad bestod av kvinnor – att göra vissa förtjänster och förenkla vardagslivet i bondesamhället i Thailand. Men även i detta system kunde thailändska bärplockare exploateras. Åtskilliga myndigheter har berättat om undermåliga levnadsförhållanden för många thailändska bärplockare när de bodde hos släktingar i Sverige.
Parallellt med detta, under 1990-talet, började de svenska bärhandlarna få upp ögonen för thailändska bärplockare. Inte minst imponerade de thailändska bärplockarna genom att vara skickliga och effektiva arbetare. Svenska bärhandlare började efterhand själva organisera thailändska plockare, vilket blev början på ett skifte från det inofficiella, och relativt småskaliga plockandet organiserat av thailändska kvinnor, till en organisation av svenska bärhandlare – män – som började köpa in bär plockade av thailändare, i större skala. Bärhandlarna organiserade sig även i form av en förening – SBIF, Svenska skogsbärsbranschens intresseförening – vilken kom att spela en viktig roll för den fortsatta utvecklingen av branschen.
När Skatteverket började inse vilka stora summor som skattefritt drogs in av arbetskraft som arbetade på turistvisum inledde den svenska staten en process av att reglera branschen. År 2005 genomfördes en skatterevision, som ålade företagen att betala arbetsgivaravgifter. En säsong av kaos följde i bärbranschen, som inte hade för avsikt att överge sin förtjänstfulla affärsidé, och som samtidigt hade lovat tusentals thailändska bärplockare att få arbeta i Sverige. För att undvika svenska skatter utarbetade bärbranschen en ny arbetskraftsmodell som gick ut på att arbetskraften skulle vara anställd i Thailand av thailändska bemanningsföretag. Via bemanningsföretagen blev bärplockarna sedan inbjudna av de svenska bärhandlare som var medlemmar i SBIF, som ansökte om arbetstillstånd för de thailändska bärplockarna hos Migrationsverket. För att undgå ett arbetsgivaransvar bedriver svenska bärföretag sedan dess främst logistik, i en roll som mellanhand mellan thailändska bemanningsföretag, svenska Migrationsverket och bärplockarna själva.
Systemet med thailändska bemanningsföretag ligger alltså än idag till grund för den storskaliga import av thailändska bärplockare som arbetar i Sverige. Under systemets början fanns stor facklig kritik, eftersom det möjliggjorde exploatering av arbetskraft. Under perioden 2007–2009 hade SBIF stort inflytande över rekryteringsprocessen, antalet plockare som skulle komma till Sverige och vilka företag som hade rätt att ta in arbetskraft. Säsongen 2009 kan illustrera de problem som systemet skapat. Hundratals bärplockare fick inte sina avtalade löner, de samlades i protest utanför fackföreningen Kommunal, och många återvände till Thailand skuldsatta. Därefter satte Migrationsverket ned foten och utarbetade, ihop med LO, ett förslag som skulle stärka bärplockarnas rättigheter.
”Underordnad inkludering” – thailändska bärplockare i dagens Sverige
Sedan mitten på 2010-talet har systemet för thailändska bärplockare förbättrats på flera plan. Deras formella rättigheter har stärkts och de allra flesta har svenska kollektivavtal i botten. Kollektivavtalen, som baseras på jordbruksavtalet i Kommunal, anger att bärplockarna har rätt till en garantilön, och de ska inte heller arbeta mer än åtta timmar per dag. De problem som bärplockare förut råkade ut för, att bärföretagen efter säsongens slut inte hade pengar att betala ut löner med, stävjades genom att kräva kreditgarantier motsvarande de belopp som motsvarade garantilönerna för de inbjudna bärplockarna.
Trots dessa formella förbättringar stöter systemet på patrull. Även om de svartaste tidningsrubrikerna når oss alltmer sällan så visar vår forskning att problem finns kvar, såväl stora som små. Ett exempel som samtliga parter, även fackförbundet Kommunal, är medvetna om är att reglerna med arbetstiden inte följs. Bärplockare arbetar inte åtta timmar per dag, utan snarare ”så mycket de kan”. Branschen motiverar detta med att det är deras vilja att arbeta så mycket, och fackförbundet menar att det är omöjligt att kontrollera arbetstiden.
Arbetstiden är emellertid nära kopplad till lönesystemet. Trots att bärplockarna har rätt till en garantilön enligt kollektivavtal, vilket är den formella lönen som gäller, så existerar ett parallellt lönesystem. Bärplockare arbetar alltid på ackord, vilket innebär att de blir betalade per kilo bär de plockar. Detta system innebär att bärplockare arbetar långa arbetsdagar samtidigt som det blir mer bär för bärföretagen att sälja till den globala marknaden. Samtidigt blir arbetarna helt beroende av tillgången på bär i skogen tillsammans med den globala efterfrågan på bär.
Frågan är om thailändska bärplockare ändå skyddas nedåt, av garantilönen, vilket är branschens motiv till att låta ackordssystemet fortgå parallellt med kollektivavtalet. Meningen är att plockare ska kunna tjäna så mycket som möjligt, men samtidigt aldrig tjäna mindre än garantilönen. Problemet är att vår forskning visat att systemet inte fungerar. Enligt en enkät som vi gjort tjänade en tredjedel av plockarna i praktiken mindre än garantilönen. Våra intervjustudier har också visat att många bemanningsföretag låter bärplockare välja om de vill ha garantilön eller arbeta på ackord. I det valet väljer alla bärplockare ackordslön, i förhoppningen att de ska tjäna så mycket som möjligt.
Ett aktuellt exempel på hur ackordslönen pressar den thailändska arbetskraften såg vi under Covid 19-pandemin. Trots stängda gränser fick utländsk arbetskraft rätt att resa utomlands inom livsmedelssektorn. Säsongen 2021 drabbades arbetskraften av omfattande smittspridning. Trots detta fortsatte bärplockarna att plocka bär, istället för att tillfriskna i lugn och ro. Det är ett tydligt exempel på att, trots att de har formella rättigheter, inklusive samma rätt som andra arbetstagare i Sverige att sjukskriva sig, så fungerar detta inte i praktiken.
Trots att bärplockare från Thailand är formellt skyddade, och inkluderade som arbetare Sverige, så råkar de illa ut i praktiken, vilket vi har kallat för att de är ”underordnat inkluderade” på den svenska arbetsmarknaden. Den dubbla utformningen av betalningssystem blir möjlig just eftersom systemet bygger på långväga relationer, som sträcker sig mellan Sverige och Thailand. Om oegentligheter uppstår kan thailändska bemanningsföretag bära hundhuvudet, och det blir problematiskt att i efterhand kontrollera om arbetskraft i Thailand har fått rätt. Det blir möjligt för företagen att navigera mellan olika system för att optimera den ekonomiska förtjänsten enligt olika nationella regelverk.
Framtidsperspektiv
Det händer mycket i bärbranschen just nu. Det stormar i form av politiska förslag om att begränsa arbetskraftsinvandringen. Skattesystemet ändrades 2020, vilket formellt har gjort bemanningsföretagen skatteskyldiga i Sverige, men branschen har hittat kryphål för att minimera den kostnaden. Samtidigt finns en oro bland företag i Sverige, som är baserad på den stora osäkerhet som är förknippad med grunden i affärsidén – den om billig arbetskraft.
I vår forskning har vi istället börjat vända på perspektivet, för att fundera kring hur en förändrad bärindustri skulle kunna möjliggöra för hållbar arbetskraftsmigration. Vi tänker oss att grundproblemet är den globala livsmedelsindustrin, som består av de massvolymer av bär som plockas varje år i Sverige, för att sedan skickas utomlands för vidareförädling.
Vi hoppas att fler produkter förädlas regionalt i Sverige så att en större del av bärets ekonomiska värde stannar i regionen. Om den som köper upp de svenska bären har insyn i hela värdekedjan och producerar en spetsprodukt, med social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet som ledstjärna skulle det kunna betyda bättre löner och villkor för bärplockare. Större krav kunde ställas på att de bär som plockas i landet är socialt hållbart plockade, utan att vara kantade av frågetecken och skuggaktioner. Det finns många bra anledningar för statliga och lokala myndigheter att stödja en hållbar bärbransch som en del av den svenska livsmedelsproduktionen. Förutom de orättvisor som reproduceras i branscher som gjort sig beroende av billig arbetskraft, så är klimatförändringar, krig och andra oroligheter en högljudd väckarklocka om att våra ekonomier måste förändras i grunden. Redan idag består en stor del av ekonomin av kooperativ och informella handelsrelationer som bygger på rättvisare villkor mellan aktörer, och med större respekt för naturen. I stället för att gynna globala aktörer så borde statliga och lokala myndigheter utforska och stödja dessa alternativa ekonomier.
Referenser
Eriksson, Madeleine, Tollefsen, Aina & Lundgren, Anna Sofia. From blueberry cakes to labor strikes: Negotiating “legitimate labor” and “ethical food” in supply chains. Geoforum, 105, s 43–53, 2019. https://doi.org/10.1016/j.geoforum.2019.07.003
Gibson, Katherine & Graham, Julie. Diverse economies: performative practices for ‘other worlds’ and Diverse economies in geography online bibliography’, Progress in Human Geography, vol. 32, nr. 5, s. 613–632, 2008. https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0309132508090821
Hedberg, Charlotta. ”Doing gender” in the wild berry industry : transforming the role of Thai women in rural Sweden 1980–2012. The European Journal of Women’s Studies, 23(2), 169–184, 2016. https://doi.org/10.1177/1350506815571143
Hedberg, Charlotta & Olofsson, Irma. ‘Negotiating the Wild West: Variegated neoliberalisation of the Swedish labour migration regime and the wild berry migration industry’, Environment and planning A, 54:1, s. 33–49, 2022. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-191327
Jonsson, Lena. & Uddstål, Roger. En beskrivning av den svenska skogsbärbranschen. Umeå: Sveriges lantbruksuniversitet. 2002.
Tollefsen, Aina, Hedberg, Charlotta, Eriksson, Madeleine & Axelsson, Linn, ‘Changing labor standards and ‘subordinated inclusion’ Thai migrant workers in the Swedish forest berry industry’, International Labour Migration to Europe’s Rural Regions, s.121–138, 2020. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-177931
Vinjettbild foto: Tomas Forsberg.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Madeleine är docent i Kulturgeografi och lektor vid Umeå universitet, hon forskar för närvarande om bärbranschen, nyanländas bostadssituation, och om de nya industrisatsningarna i Norrland.
Charlotta är docent i kulturgeografi och lektor vid Umeå universitet. Hennes forskning handlar främst om internationell migration och hur mindre platser påverkas av migration, med särskilt fokus på thailändska bärplockare och bärindustrin.