Skogen – vårt ursprung, vår största naturtillgång och vår framtid

Författare: Harald Holmberg

Sveriges landareal är 41 miljoner hektar. Skogen utgör 68 %, jordbruksmark 7%, bebyggelse 3%, och öppna ytor, myrar, heder, sjöar, ängar 22%.

Snart finns inga naturskogar kvar, men plantager – skogsåkrar och kalhyggen. Det är alltså av allra högsta betydelse, hur vi hanterar mer än halva landet, skogen med all sin variation av växtlighet och alla dess invånare av däggdjur, fåglar, groddjur, ödlor, insekter, som tillsammans utgör de ekologiska system som omgärdar oss och som är våra nyttigheters producenter. Vår vällevnad är i allra högsta grad beroende av hur vi brukar skogen och att vi inser dess betydelse för vårt klimat. De flesta av våra nyttigheter är beroende av skogen. Inom skogsbruket pratar vi om omloppstid vilket betyder den tid det tar från planta till avverkning. Om omloppstiden är 80 år (tidigare 120 år) och det tar trettio år tills kalhygget slutar producera co2, så står 1/3 av skogsytan hela tiden och avger co2. Hur vill vi ha det i framtiden?

Entré till Waldemars tallskog. Foto: Harald Holmberg.

Den svenska skogen som vi ser i dag är framsprungen efter den senaste istiden. Från sydligare nejder har utbredningen skett till följd av de klimatiska skillnader som så småningom etablerade sig år för år. Skillnader av olika slag är alltid utvecklingsdrivande. De växter, djur, insekter och andra arter som har förmågan att etablera sig, gör det och tar nya områden i anspråk. Skillnader är de ultimata urvalsmekanismerna oavsett vad det gäller. De bär på potential till utveckling och uppkommer av sig själva genom massor av olika händelser. Dels naturlagsbundna händelser som kan vara, fysiska, kemiska, klimatiska, lägesskillnader. Dels beroende på mänsklig påverkan. Politiker vill gärna tala om tillväxt, för det har en positivare klang, men det som är positivt på ett ställe kan vara negativt och innebära tillbakagång på ett annat. Det som kan vara positivt för staden kan vara negativt för landsbygden. Sedan är det upp till växter, djur och människor att utnyttja, utstå, motarbeta eller flytta på sig beroende på förmåga, hur det drabbar och vad man tål. Den genetiska anpassningen tar lång tid via hybridisering och generationsväxlingar.

Skog kan inte växa om klimatet är för kärvt, men när istiden drog sig tillbaka spred den sig i takt med isens tillbakadragande. Arternas tålighet blev avgörande liksom deras spridningsförmåga. Frön spreds med vinden och vinden hjälpte också till genom att sprida pollen. Faunan i trädens sällskap hjälpte också till med spridandet, liksom alla insekter som också fanns i den framväxande skogen. Det blev ett ekosystem under formering och på vandring mot norr, och allteftersom tiden gick och klimatet blev bättre, så kom nya arter in i spelet om utrymmet, och de gynnsamma skillnader som uppenbarade sig. De tåligaste arterna fanns hela tiden närmast isranden, där också lavar och mossor, svampar med flera livsformer, etablerade sig, som också var viktiga för skogens utveckling.

Hemma

 

Flygfoto över gården från 1950-talet. Ladugård, mangårdsbyggnad, bagarstuga, lada och sliphus. Längst upp smedja och nedanför denna ett litet hus för att kyla sommarmjölken. På fastigheten Norrbäck 1:5 fanns 20 lador. En lada låg på Sandåsstormyren på holmen inte långt från Nölsjöbäcken. Sju lador på gärdan och en loge med kornbod och utrymme i ladugården för hö. Fyra lador på Dammraningen. På Grubbraningen fanns fyra lador och på Stormyrraningen, intill Sörbäcken, fanns två lador. En lada låg på Söombacken-raningen. Den stod tvärs över Bäckmyrbäcken med ingång från båda sidor. Man kunde lada hö från bägge hållen. En lada stod på på myrodlingen – Saddemyren. Dessutom fanns sommarladugård, vinterhögladugård med stall och vedlider, smedja, sliphus, korntorkarbastu och jordkällare för att kyla sommarmjölken. Flygfoto taget av okänt företag som flög förbi för att sedan sälja flygfoton. 1940-tal.
Vy över Norrbäck fotograferad med hjälp av drönare. Foto: Harald Holmberg.

Mina första kontakter med skogen skedde i sällskap med min far, Waldemar, född 16 oktober 1885, som efter tio år i Amerika 1909 till 1918 reste hem och tog över det skuldsatta hemmanet. Åter på timmerdoningen som timmerkörare efter att ha tjänat mycket bättre over there i de arbeten som erbjöds. Telluride, gruvarbete, Everett Washington, gatuarbeten och arbete på sågverk. Kärleken till hembygden drev honom.

Waldemar på timmerdoningen. Okänd fotograf. Foto i författarens ägo.

Han gifte sig 1938, det år då jag blev till. När jag var i tioårsåldern följde jag med pappa för att leta efter hästen, som var på försommarbete i skogen någonstans i trakten mellan Svartliden – Ekorrliden. Vi gick under sökandet och lyssnade efter hästskällor medan vi tog oss vidare till Pauträsk via Svartliden, Sundkvist fäboden, korsade dammen över Paubäcken, vidare längs enkronasvägen till Pauträsk. Övernattningen skedde hos släktingar, Henfrid och Alfrida Stenvall och nästa dag gick vi hemåt. I Ekorrliden hittade vi märren, som villigt följde med till det kommande slåtterarbetet. Vid ett annat tillfälle besökte vi tillsammans en gammal tjärdal, där skomakare Bergman från Sandås hade bränt tjära på södra sidan av Storbacken. Det var där som det fanns tjärstubbar som kunde huggas upp till lämpliga stickor och omvandlas till tjära. Annars var Norrbäckskogen mest granbevuxen.

Vi var på olika utängar under slåtterarbete:

Dammraningen. Den här raningen födde kor i 100 år. Det fanns nio lador där. Foto: Harald Holmberg.

Grubbraningen,

Raningslada i Grubb där jag som barn var med på slåtter. 1940-tal. Foto: Harald Holmberg.

Söombacken raningen.

Valdemar hämtar hö i Söombackenraningen. Foto: Harald Holmberg.
Lada på Dammraningen på stolpar för att hindra att högvatten skulle förstöra höet. Foto: Harald Holmberg.

Stormyrraningen, Grubbmyren och Tallbergmyren.

Slåtter på Tallbergmyren. Från vänster Evert Persson och sedan Waldemar och Walter Holmberg. Foto: Harald Holmberg.

Jag var med om att stämpla skog flera gånger på olika ställen på hemmanet. Tretton år gammal var jag med i flottningen för första gången. Det var först på det tredje flottningsåret, som jag fick full betalning enligt seden vid den tiden. Vi högg ved och körde hem. Jag växte upp med skogen i mitt medvetande. Vi skötte också markerna på arvet efter min fars morfar, på Li hemmanet i södra delen av Finnäs. När vi skulle avverka där, for vi med buss till Risträsk och hade med oss cyklar. Vi gick till Finnäs från Risträsk via Grena och Mattisberget till Fritz och Amanda Johanssons och övernattade. Dagen därpå stämplade vi i Resliden, gallringsstämpling, gick till Risträsk, tog cyklarna vid Näslunds längst upp i byn och cyklade hem.

Min far, Waldemar, intill en stor gran på Li-hemmanet vid Resbäcken. Foto: Harald Holmberg.

När jag var femton år gammal var det dags för en timmerhuggarkurs på Vågnäs intill Lycksele. Vi fick lära oss att fila timmersvansen och hur vi skulle stå med krökt och vaggande kropp när vi skulle såga omkull träden. Vi deltog i hyggesrensning och även huggning under kursens gång. Ett par vintrar därefter var det dags att hugga på riktigt. Hugga, mäta och märka virket, barka, brossla och sommartid ta del i arbetet hemma på gården med vad som måste göras. Sedan, två folkhögskolekurser på Vindelns folkhögskola och militärtjänst. Därefter var man färdig för timmerhuggning på riktigt väster om Grubb i Domstolen våren 1959. Stöttingfjällsgran.

Här är jag timmerhuggare i Domstolen våren 1959. Foto: Walter Holmberg med min kamera.

Lumpen hade gett bra kondition och psykisk uthållighet, så nu blev det 80 till 100 bitar virke varje dag, 20–30 träd, brosslat och klart innan man i vårljuset åkte skidor drygt två kilometer till landsvägen och sedan cyklade de resterande tre kilometerna till byn. Nästa dag tog man fikasäcken på ryggen och upprepade samma visa. Jag högg allt gagnvirke på några hektar med timmersvans, yxa och lyftkrok. Men ingen björk, bara gran.

Min bror Walter, min far och John Eklund när han körde ut virke med en kletrack. Foto: Harald Holmberg.

En ny tid i skogen

Nu hoppar vi framåt i tiden, till 1970-talet. Det var en tid då Skogsvårdsstyrelsen fick som de ville, nämligen kalavverka. Pappa ville egentligen inte kalavverka om han hade fått som han velat hade vi istället gallrat. Han stred länge emot kalavverkningen. Men Skogsvårdsstyrelsen – staten – betalade för plantering och plantor. Hur kunde man då stå emot? En gång skulle vi stämpla på Granhobben, 600 m över havet. Med i arbetet var min far, jag och Paul Nordenstam som skulle stämpla och stämplingsförrättaren Gustav Turén. Han ville inte gå med på gallring och argumenterade bryskt:

– ”Hä förstå du väl Waldemar att storgöbba i Umeå begrip bätter hur skogen ska skötes än bonngöbba här i Nörrbäck.”

Då härsknade min far till och sa:

–”Jaså, äre på de vise då gå vi hem!”

Stämpling; Paul Nordenstam, Gustav Thorén och Walter Holmberg i Grubb 1980. Foto: Harald Holmberg.

Och så blev det. Det var på den tiden, när man från Skogsvårdsstyrelsen och den socialdemokratiska regeringen beslutat sig för att lägga om skogsbruket till att bli som om man skötte en havreåker. Kalavverka, markbereda, plantera, gallra, kalavverka. Min far tog kontakt med överjägmästaren i Umeå och fick göra som han ville. Inga småpåvar satte sig på min far, och det skall han ha mycken heder för.

Det får också lov att vara lite ödmjukhet från myndigheternas sida, gentemot dem som de skall bestämma över. De som i långliga tider har levt med omständigheterna i sitt område och har den lokala kunskapen och erfarenheten. De som har överlevt på platsen, kan naturen och vill leva där. Vem är det som skall bestämma i sitt område? Vem skall ha nyttan av det? Det krävs mycket av ödmjukhet av människan, om vi inte skall förbruka det gröna skalet som föder oss. Det finns inget utrymme för långsiktig överdådighet, skövling, hänsynslöst brukande. Detta är min egen inställning och bakgrund.

Jag och min bror Walter tog över hemmanet efter våra föräldrar och löste ut vår syster. Vi hade arbetat med skogsplantering flera somrar och det började kännas tungt för min syster och hennes sambo. Bar-rotsplantor skulle ned i marken med hjälp av en MoDo-hacka på det 80 hektar stora hygget. Vi hade också utbildat oss. Min bror Walter till kemiingenjör, min syster Ingbritt till förskollärare och jag till mellanstadielärare via folkhögskola, korrespondensstudier, realexamen, studentexamen och lärarhögskola samt 10 poäng skogsproduktion och 20 poäng biologi.

Reflexion

1990 började jag och min bror reflektera över hur skogsbruket borde bedrivas. Om vi fortsatte på den inslagna vägen, som påbjöds av Skogsvårdsstyrelsen, skulle vi snart ha bara kalhyggen och plantageskogar och ingenting av den skogliga trevnad som vi upplevt vid tidigare vistelser i skogen. Vi hörde talas om blädning, tillkallade Lars Lundkvist och ordnade en exkursion i Råskogberget, då vi skulle få bättre kunskap om blädningens innebörd. Det kom att bli en ögonöppnare. I närvaro av några grannar och Naturskyddsföreningen intill en kaffebrasa så tog vi intryck av den lektion som följde.

Blädningsexkursion; Anna-Gretha Holmberg, Walter Holmberg, Håkan Nordenstam, Marianne Holmberg, Lars Lundkvist, Okänd, Torgny Forsgren, Christer Abrahamsson, Mats Abramsson och Sture Karlsson. Foto: Harald Holmberg.

Man skulle avverka i hela sortimentet av träd, stora såväl som små, för att bevara skogens struktur. En olikåldrig skog skulle kunna skötas kontinuerligt genom återkommande gallringar. Skogsägarföreningen tillkallades och det blev en avverkning som skulle synas av många. Våren blev synnerligen blöt och avverkningen gjordes sent. Spåren efter det utskotade virket förskräckte och Skogsägarföreningen fick fara dit med en grävskopa för att snygga till spåren. Skogsvårdsstyrelsen gillade inte resultatet eftersom de ansåg att det blev för luckigt. Paragraf 10-kurvan i Skogsvårdslagen åberopades för att framtvinga åtgärder. Jag och min bror skulle enligt förslag åstadkomma en så kallad mosaikhuggning i efterhand, och ta bort allt ibland och plantera. Vi vägrade, för vi tyckte inte att det blev så dåligt, men vi stödplanterade ett antal tusen plantor i den avverkade skogen. Med Skogsägarföreningens hjälp gjorde vi en undersökning av resultatet och skrev en markägarinlaga. I den presenterade vi resultatet från 22 provrutor som vi undersökt på tre olika sätt. Avverkningen hade omfattat 1100 m3sk (skogskubikmeter) och undersökningarna visade att vi tagit bort cirka 47 m3sk per hektar. Före avverkning fanns 102 m3sk per hektar och efter avverkningen var det fortfarande skog kvar men något glesare. Vi hade också via markägarinlagan fått vädra våra åsikter och motiveringar, vilket kändes bra.

Markägarinlagan. Foto: Harald Holmberg.

Men det slutade inte vid detta. Flera grupper av skogsfolk kom på besök, och det fanns de som tyckte att vi borde anmälas. Så småningom blev vi kallade till Skogsvårdsstyrelsens kontor i Lycksele, där vi hade besök av överjägmästaren från Umeå, och fick frågan om vi ville godta deras förslag om mosaikhuggning, som alltså skulle rasera vårt avverkningsresultat. Vi vägrade och då sa överjägmästaren:

– Då stryker vi ett streck över detta.

Vi fick som vi ville, och dessutom fick vi 25 000 kronor till ett viltvatten som vi snart fullbordade. Vi hade avgått med seger. Det var också under denna process som vi tog kontakt med professor Mats Hagner vid Skogshögskolan i Umeå, som stärkte oss i vår kontinuitetsskogsiver. Han betydde mycket för oss. Så småningom ordnade vi kurser i Natur–Kultur (se nedan) med deltagare från hela Sverige och exkurerade och färgmärkte på flera ställen på Norrbäcks-skogen. Vår byastuga Uttermangården var förläggning vid sådana tillfällen.

Min kamp för försiktigt skogsbruk

 

Mats Hagner undervisar. Foto: Harald Holmberg.
Mats Hagner undervisar. Foto: Harald Holmberg.

Den 5 november 2005 ansökte jag om avverkningstillstånd i Högberget. Jag ville Natur–Kultur-avverka 40 hektar. Då skulle jag kunna göra mig själv skuldfri. Min plan var att själv färgmärka de träd som skulle tas eftersom jag ansåg att jag efter flera kurser i Natur–Kultur hade tillräcklig kunskap för att göra detta. Natur–Kultur innebär att så klokt som det går välja träd, så att man får bästa möjliga ekonomi och att de träd som står kvar har bästa möjliga förutsättningar att växa till bra virke. Detta på varje ställe där avverkningen går fram.

Min målsättning var att göra trädvalet så försiktigt som möjligt. Det var alltså inte frågan om att krama ut mesta möjliga pengar vid tillfället. I huvuddrag kommer jag att försöka återge händelseförloppet. Jag fick inget avverkningstillstånd, men överklagade till Skogsstyrelsen:

 

Till Skogsstyrelsen. /

Överklagande av beslut diarie nr. 1378/06 3.30 N

Det är med förvåning jag emottagit beskedet om avslag på min ansökan om avverkning. Enligt skrivelse som jag tagit del av från Skogsstyrelsens högsta ledning Thomas Thuresson Skogsstyrelsen, skogsskötselenheten 03–10–23 diarienr. 598/01 0.09. Detta brev finns hos din länsjägmästare och i detta står att läsa att en godkänd återväxt kan bestå av en kombination av beståndsrester, beståndsföryngring och planterade plantor. Skogsstyrelsen godkänner alltså metoden Natur-Kultur, eftersom konsekvensen av den ekonomiska principen vid detta skogsbrukssätt (som maximerar det långsiktiga nettot i virkesodlingen), blir att stora och små träd odlas så nära varandra, att de stora hämmar utvecklingen hos de små. Hur stor andel av beståndet som består av stora träd och vilken andel som består av plantor måste avgöras på varje punkt i skogen. Efter avverkning av de stora träden kommer nya dominanter att ta för sig av skogens näringskapital och ljussituationen i de nya befriade luckorna i skogen. Dessutom sker en spontan återplantering med den frömängd som naturligt sprids och slår rot i mosstäcket. Den naturliga skiktningen bevaras till långsiktigt framtida gagn. Min avsikt med denna typ av skogsbruk är, att liksom min far gjorde, avverka de träd som har vuxit färdigt, inte ger en tillräcklig tillväxtränta, men att inte avverka de träd som har en acceptabel grönmassa eller inte ger något netto till mig som ägare av fastigheten. Vissa olönsamma träd kommer ändå att avverkas, om de hindrar bättre varianter att tillväxa. Om stora luckor uppstår kommer jag att grönrisplantera i dessa luckor. Jag är övertygad om att denna typ av avverkning är mycket skonsammare för naturen själv, det ekologiska systemet, utrotningshotade arter. Avverkning måste ske med så bra ekonomiskt utbyte som möjligt men med så liten påverkan som möjligt i ett skogsområde. Alltså kommer ungefär halva trädbeståndet att finnas kvar efter avverkning för fortsatt tillväxt. Dessutom kommer äldre träd, tallar eller andra gamla träd (presumtiva boträd) att få stå kvar som miljöträd liksom kanter mot myr och hällmarker. Du är välkommen så skall jag visa dig ett område i Getingmyrliden där jag, min bror Walter och Evert Persson högg timmer under mitten av 1950-talet och det var min far Waldemar som körde. Då kallades detta att vi gallrade – blädade. Området är nu klart för en ny avverkning enligt samma skonsamma metod trots dagens maskinpark. Vi måste som ägare av skogsfastigheter också se till, att vi efterlämnar skog som är avverkningsbar inom en rimlig tid, ger avkastning och inte bara rishyggen med massor av obetalt arbete åt våra efterkommande. Kalhyggesbruket kommer att leda till, att när denna arbetsbörda skall åtgärdas kommer glesbygden att tappa ännu mer av sin sinande befolkning. Man har avverkat planterat och stuckit. Det kommer inte att finnas folk som vill befatta sig med uppröjningsarbetet. Natur–Kultur håller dessutom på att tillämpas i allt fler länder, Tyskland, Norge, Danmark och Skottland med flera och i skogsdebatten pratas om olika typer av kontinuitetsskogsbruk. Nya försöksytor anläggs av olika intressenter. Det är därför ytterst förvånande att inte svenskt skogsbruk inklusive Skogsstyrelsen tar Mats Hagners forskning och principer på allvar. SCA har genom provsågningar av virke taget från kalhyggeskulturskogar konstaterat att virket är uruselt (Nordström 2005) medan provytor i Norge visat att virke från glesväxande blädade granskogar gett prima virke, jämn årsringsfördelning, låg andel kvistar och nästan ingen ungdomsved (Eikens et al 1995). Man måste rent ut säga att kalhyggesbruket är undermåligt, enbart ägnat att producera billig massaved, vilket för mig som privatskogsägare är en mycket dålig affär och långsiktig en katastrof för glesbygden men även hela landet! För 15 år sedan anlades en försöksserie av SLU som visar att friställda träd kraftigt reagerar i tillväxt och att drivningsnettot är minst lika bra som vid kalhyggesbruk. Storskogsbrukets förespråkare vågar inte gå i ärliga svaromål, av rädsla för att kalhyggesbruket skall befinnas omodernt och oekonomiskt. Det förorsakar stormskador, försämrar biodiversitet, försämrar vattenbalans i markerna, utrotningshotat ett antal arter i svensk flora och fauna, raserar kulturminnen och orsakar skador för renskötsel för att nämna några följder av kalhyggesbruket. Hur värderas dessa negativa konsekvenser i kronor och ören? Jag anhåller att Skogsstyrelsen omprövar sitt beslut och ger mig fortsatt stöd för skogsvårdsmetoden, avverkningsmetoden Natur–Kultur.

Norrbäck den 13 december 2006.

Harald Holmberg

 

Eftersom jag inte fick tillstånd att utföra den avverkning som jag ansökt om, ledde detta till överklagan först till Skogsstyrelsen sedan till länsrätten och sist ända upp i kammarrätten i Sundsvall. Därefter meddelades inget prövningstillstånd till Regeringsrätten trots ansökan. Under flera år kom detta att vara nyhetsstoff över hela Sverige i rikspress såväl som i övriga media, radio och tv. De flesta tidningar i Sverige hade notiser. Jag besöktes av tidningar som Västerbottens-Kuriren, Västerbottens Folkblad, Sundsvall tidning och Skogsland. De flesta tidningar fick sitt material via TT som också ringde mig. TV4 hade flera inslag och efter turerna i kammarrätten i Sundsvall blev det morgonsoffa i TV4. Även danskar och norrmän hörde av sig och till och med ett brev från Marocko. Jag fick brev och vykort från många privatpersoner från hela Sverige. Detta var något som engagerade många i hela vårt avlånga land.

Varför § 10?

Skogsvårdslagens paragraf 10 har nyligen kallats för en ”vanhävdsparagraf”.  Det finns en kurva i ett diagram i lagen, som visar hur mycket skog som skall finnas kvar efter en gallring. Om volymen/hektar är ungefär 100 m3sk per hektar, så skall det efter avverkning finnas ungefär hälften kvar. Om avverkningen blir hårdare så blir man skyldig att ta bort allt och anlägga ny skog – kalavverka. Lagstiftaren ville att paragrafen skulle förhindra att skog som gallrades hårt skulle producera för lite, mindre än vad som det ansågs vara möjligt. Det tycks som att man anser att ett kalt hygge producerar mer än om det står kvar skog och man har fyllt på med plantor i de luckor som uppstått under avverkningen. För mig är detta en synnerligen svårförstådd paragraf. Jag tolkar den som att man ville lägga om det svenska skogsbruket totalt eftersom det fanns stort behov av massaved till pappersindustrin, det vill säga ved utan kvalitetskrav. Å andra sidan tror jag inte de insåg de långsiktiga konsekvenserna av kalhyggesbruket, att kvaliteten på virket skulle bli låg, att biodiversiteten skulle utarmas, att klimatet skulle påverkas, att markerna skulle trasas sönder av maskinerna, att landsbygden skulle mer eller mindre avfolkas. Detta är den snälla tolkningen. Om man visste att detta skulle ske, var det ett kallsinnigt sätt att gå storkapitalets ärenden utan tanke på de konsekvenser man anade. En politikens vanvördnad för människa och natur.

Maskinutvecklingen hade inte hunnit så långt, när kalhuggningen infördes, för det var faktiskt manuell huggning och hästtransporter i början av epoken. Dessutom var det enkelt. Ingen stämpling utfördes och ingen avancerad kunskap behövdes för dem som skulle utföra avverkningarna. Det var bara att köra på, för allt skulle ju bort. För att göra metoden attraktiv hade man också under en viss period infört bidrag till markberedning och plantering i svårföryngrade områden, vilket gjorde metoden populär. Det fanns – och finns- också en misstro mot att kvarlämnad skog i en gallring, eller vad vi vill kalla metoden inte fortsätter att växa efter gallringen. Träden är alldeles för gamla som det hette. Det är ett stort misstag! Gran kan bli över 300 år och tall minst 500 år. En gran som är 150 år börjar utöka sin barrmassa efter en gallring även om den skulle vara bara 10 cm i brösthöjd och det är ju årsringarna som ger pengar. Tillväxten ökar så snart som livsrummet och mängden ljus ökar på träden. Ofta ser man att stora träd behöver en fri yta på minst 10 gånger 10 meter för att kunna blir grovt och fint timmer, det vill säga 30 – 40 – 50 cm i brösthöjd. Sannolikt skulle man inte avverka träd som bara ger en timmerstock, utan låta det växa vidare till grövre dimensioner. Sedan påstods att det var omöjligt att plantera utan markberedning, vilket också är felaktigt. Alla träd som stod där från början hade ju vuxit alldeles av sig själva. Eller att fröet som fanns inte skulle vara tillräckligt eller grobart. Titta bara i en landsvägsslänt. Plantorna står bara på decimeters avstånd eller mindre. Och inte har allt frö hamnat bara vid vägkanten, frön finns spridda över varje kvadratmeter i hela skogen. Så snart förhållandena är gynnsamma gror fröet och börjar växa till en naturföryngrad planta. Som sådan kan den stå och stampa i årtionden och invänta sin tur för att bli ett stort och värdefullt träd. Detta är heller inte till skada, för det bästa virket har fina årsringar längst in men ökar i tillväxt längre ut. På detta sätt får vi ett mycket starkare virke som håller för hårda påfrestningar i byggnader eller andra konstruktioner. Dagens snabbväxande virke med grova årsringar längst in är sprickbenäget och har inte alls samma hållfasthet.

Vad är då det bästa, om man skall tala om skogsbruk? Det beror på vad man vill uppnå med bruket av skogen och vilka man talar med. Vetenskapsmän vill gärna tala i termer av metoder med vetenskaplig bakgrund. Metoden skall ha ett namn, gå att beskriva och ge vissa resultat utifrån lagstiftningen. Industrin, skogsbolagen har sina önskemål för industrins konkurrensförmåga, exportinkomster, utveckling och fortlevnad. Staten vill få fram råvara billigt och rationellt, skapa arbetstillfällen och kunna få in så mycket skatt som möjligt. Skogsägarna önskar få ut mesta möjliga pengar för varje fast kubikmeter. Skogshuggarna, avverkarna, vill tjäna så mycket som möjligt och hugger utifrån dessa premisser. Det innebär långt virke och stora lass som går hårt åt marken med djupa spår som följd. Ja, det finns många som har intresse av hur skogen skall skötas. Inte minst Sveriges befolkning, den så kallade majoriteten, som finns i samhällen och storstäder. Alla politiker som värnar om sin makt i samhället kommer att vilja att skogen sköts på ett sådant sätt att det gynnar majoriteten och deras egen maktposition.

Maskinhuggning går inte att frångå men måste ske skonsamt vid gallring. Det är oftast inte huggningen utan utkörningen av virket som tar hårdast åt marken Kanske borde transporten från hygget ske med luftskepp. Foto: Harald Holmberg.
Plantering av tall i luckor. Foto: Harald Holmberg.

På senare tid har det framkommit nya fakta som gör att det inte är självklart att huvudintressenterna ska få som de vill. Det finns övergripande skeenden som påverkas av hur vi sköter skogen:

Klimatet

Granstubbe. Här kan man se att trädet vuxit sakta i början av sin livstid men när träd gallrats bort runtomkring så har årsringarna blivit grövre av mera ljus och näring. Den mesta vinden kom från vänster och trädet har blivit grövre i den riktningen för att stärka sin position och för att kunna stå emot naturkrafterna. Foto: Harald Holmberg.

I dag är det otvivelaktigt så att vårt klimat påverkas av hur vi använder våra skogar. I skogen, via fotosyntesen, sker ett gasutbyte då skogen andas in koldioxid och släpper ut syre. En för allt levande nyttig och nödvändig process. Skogen balanserar alltså mängden koldioxid i naturen, vilket gör att överskottsvärme kan slippa ut från klotet, och vi får behålla ett drägligt klimat. Men när vi kalavverkar så förlorar den huggna ytan sin förmåga till detta och förhållandet blir det motsatta. Allt hyggesavfall skall förmultna för att näringsämnen skall kunna tillvaratas. Det innebär att syre förbrukas, och koldioxid frigörs till atmosfären. Det tar mellan 15 och 30 år innan den växande plantskogen på hygget kan balansera koldioxid-utsläppen. Sentida forskning har visat, att när skogar är för täta så börjar självgallring, vilket medför att skogen inte suger åt sig koldioxid men väl avger gasen. Delar av trädens barrmassa dör och all död trämassa som barr, kvistar och stammar blir koldioxid-producerande.

Biodiversiteten

 

Bofink. Antalet bofinkar har minskat. Foto: Harald Holmberg.

Den svenska skogen är hem för många arter av däggdjur, fåglar, insekter och många lågväxande växtarter – fanerogamer och kryptogamer. Alla har hittat sin nisch där, och utvecklats utifrån de förutsättningar som fanns i form av mineraler, ljus, vatten och symbiosförhållanden.

I den svenska skogen finns ett fåtal arter med många individer och många arter med ett fåtal individer. Den strukturen utgör en garanti för anpassning. Den snabba förändring som kalhuggning innebär gör att livsmiljön blir katastrofalt omkastad. Födan försvinner, boträden är borta och ljusets nivå vid marken är helt förändrad. Den konkurrenssituation som nu uppkommer innebär att det i omgivande skog blir utökad konkurrens och utslagning. Klarar man inte av den så måste man flytta. Enstaka arter kan klara kalhygget eller flytta dit, men andra får söka sig till nya områden. Alla tvära kast skapar en biologisk oreda.

Faunapåverkan och insektspåverkan beroende på metoder

 

Kalhygge på Stöttingfjället. Foto: Harald Holmberg.

I kalhyggenas spår finns rikliga förutsättningar för skalbaggar, barkborrar, snytbaggar med flera arter att föröka sig på hyggesresterna. De närmaste åren kommer moln av nya individer ut frampå sommaren och då ger de sig på den vid sidorna växande skogen. Det kan medföra skador och stora ekonomiska förluster. Sedan har det visat sig att ungskog, i synnerhet tall, ofta blir till föda för vinterälgstammen som en följd av det skogsbruk som anammats. Tallplanteringen blir att jämföra med en havreåker. Den naturliga faunan har blivit en fiende sett till människors behov.

Landskapsomvandlingen – körskador och vattenbalans

Dagens kalhyggen blir i regel huggna med engreppsskördare och virket körs till bilbasvägar med skotare. Maskinerna är av jätteformat och när markerna är mjuka och rätt så vattensjuka innebär avverkningen att den lämnar väldigt djupa spår efter sig. Dessa spår kommer aldrig att försvinna, trots att skördaren lägger riset framför sig och kan utnyttja detta som markförstärkning. När skotaren med sina tunga lass, som kan väga mellan 20 och 30 ton, kör fram, skapar det djupa spår i marken då den kör många lass i samma spår. Spåren blir till diken som fylls med vatten. När allt virke är utkört kommer markberedaren i nästa fas inför planteringen, vilket ytterligare demolerar markytan och den växtlighet som finns; naturplantor, bärris, ranunkelväxter, ormbunkar och andra skuggväxter, mossor och lavar. Ekosystemet havererar.

Landskapet blir förvandlat. Foto: Harald Holmberg.

Kulturlämningar i skogslandskapet – gamla kolbottnar, kojor och bosättningar

 

Kulturlämningar i skogen. Gammal spis kvarlämnad i en kojgrop som legat i över 100 år. Foto: Harald Holmberg.
Gammal timmer- och slåtteskoja vid Krokraningen på Norrbäcks-skogen. Foto: Harald Holmberg.

Våra skogar har brukats av våra förfäder men på ett mycket skonsammare sätt än vad som sker med dagens moderna och tunga maskiner. Förr, innan motorsågar tog vid, var det med enkla metoder, yxa och timmersvans. Då byggdes kojor ute i skogen där avverkningen skulle ske. Oftast gallrade man skogen, tog det som för tiden var det värdefullaste virket och fraktade ut det med häst. Sedan fick skogen självföryngra sig. Kojorna blev kvar som kulturrester in till våra dagar.

Kvar blev också kolbottnar, efter att man framställt kol för järnframställning. Runt byar kan man hitta lämningar efter avverkningar som visar var man varit och hur avverkningen bedrivits. Dagens skogsbruk medför att alla sådana minnesmärken kommer att trampas ned av de tunga maskinerna, markberedningsharvar och grävmaskiner. Alla gamla stigar och hästkörvägar blir demolerade.

Rennäringen får också problem

När gammelskogar huggs ner så försvinner mycket lavbete som samerna skulle haft glädje av under vårflyttningen till fjällen. Det tar mycket lång tid att återskapa lavrika skogar. Denna avverkning gör att betet måste ersättas med utfodring. När renarna söker föda, renlav på planterade hyggen, kan de uppfattas som skadedjur, eftersom de med sina klövar skrapar bort tallplantor. Det blir en kulturkrock mellan det som sedan urminnes tider pågått varje vinter, och den nya situation som det moderna skogsbruket åstadkommit.

Rennäringen får problem så det måste ske utfodring. Foto: Harald Holmberg.
Gammal samearra – eldstad där kåtan stått, som riskerar att bortharvas. Foto: Harald Holmberg.

Hur skall vi då bedriva skogsbruk?

Människans önskemål om billigt och bra virke till allt som behövs i ett modernt samhälle står i motsats till vad naturen, klimatet, biodiversiteten med mera tål. Vi lever inte på ett hållbart sätt!

Hur ser då den hållbara skogen ut? Naturskog är den skog som självföryngrats under lång tid och uppnått den balans som är uthållig. Den befinner sig i ett klimax-tillstånd, det vill säga ett jämviktstillstånd mellan producenter och konsumenter där ljus, näringsämnen och vatten utnyttjas maximalt. I skogen finns träd av alla åldrar från naturligt föryngrade plantor till flerhundraåriga jättar. En blandning av friska träd och träd med olika grad av röta går inte att undvika. Svampar utgör en viktig del i skogen då alla träd har ett symbiotiskt förhållande till olika svampar, där de utbyter nytta med varandra. Mykorrhiza kallas detta – ett utbyte av socker mot mineralämnen via rötterna, som både träd och svampar har nytta av. Vad händer i marken vid kalhuggning med tunga maskiners trampande över nästan all markyta? Och med den naturliga vattenföringen i marken som också förser trädens rötter med fukt och mineraler? Naturliga flödesådror i marken förändras när 30 ton tunga lass pressar sig ned i markskiktet, klämmer åt, pressar upp vatten som bildar diken i hjul- och bandspår. Det finns mycket att reflektera över vad gäller metoder i skogsbruket, för att inte åsamka människans framtid  irreversibla skador på för oss livsviktiga tjänster från naturen. Artstrukturen i skogen innebär också att olika arter av växter och djur, insekter lever i ett balanserat tillstånd. Skadeinsekter hålls i schack, näringskedjorna balanserar varandras art- och individ-numerär.

Vi måste bruka skogen utifrån ett kontinuitetsperspektiv. Små träd under 14 cm i bröst höjd ger inget ekonomiskt netto till ägaren. Där vi skapat trädåkrar, monokulturer, måste vi i en framtid försöka återställa skogen till kontinuitetsbruk. Vi ska gallra för att nå större nivå- och åldersskillnader i skogen och hjälpplantera för att snabbare få in lägre trädnivåer. Avverkningar måste ske med lättare maskiner även om avverkningskostnaderna stiger. Om vi förstör vårt gröna samband med naturen, så förstör vi också våra överlevnadsmöjligheter. Vi måste leva så att vi kan tolereras av den gröna världen. Vi måste tänka symbiotiskt människa – natur. Det kommer att bli dyrare att bruka skogen och virket blir dyrare. Vi måste även sätta pris på andra tjänster som skogen består oss med.

Ofta lämnar avverkaren stockar som inte körts till vägen som man måste ta reda på själv. Här sitter min fru Marianne på en kvarlämnad stock som jag kör fram med Terrin. Det krävs en större noggrannhet i skogsavverkningar. Foto: Harald Holmberg.

Som skogsägare måste jag ställa mig frågan: för hur lite pengar skall jag sälja ett träd? Varje träd måste rimligen gå med vinst, och med hur mycket sedan avverknings- och återbeskogningskostnaden dragits bort. Hur stort är då trädet? I dagsläget är massavedpriset i min skog ungefär 300 kr/m3f (fastkubikmeter) (den klassas som G 16, det vill säga att den huvudsakligen består av gran med en medelhöjd av 16 meter). När vi stämplade förr hade vi en kubikeringstabell, som visade vad olika dimensioner i brösthöjd hade för volyminnehåll m3sk. Dimensioner under 16 cm i brösthöjd ger aldrig timmerstockar. Det fanns olika kubikeringstabeller beroende på trädsort, bonitet och längd (områdets bonitet, det vill säga hur bra träden växte/bördighet/markens naturliga virkesproducerande förmåga). Man kan göra olika beräkningar för att komma fram till vad som är lönsamt. Vissa kostnader och prestanda måste man ta reda på för att göra beräkningar. En skördare hinner ungefär 90 träd per timme. Timkostnaden för en skördare och skotare är ungefär 1500 till 1900 kronor. Körsträckan för skotaren spelar roll. Trädens medelstam spelar roll. Medelstam under 0,1 m3f per träd är inte lönsam att avverka. Men för hur lite pengar per stam skall jag avverka? Är det inte rimligt att minst 50% av trädets värde skall gå till säljaren efter betalning av avverkning? Det kan ändå tyckas vara en dålig affär. Träd som inte lönar sig att avverka borde rimligen få stå kvar, även om deras kvalitet inte är den bästa sett ur ett framtidsperspektiv. Miljöträd behöver inte vara av bästa kvalitet. Förmodligen blir de mer svampangripna och insektsutsatta. De blir matställen för den biologiska mångfalden.

Jag har försökt räkna på olika sätt och bakvägen dra slutsatser:

Om det finns olika grovlekar på träd, så kommer de grövre träden att betala avverkningen av de minsta. Bolaget får mer virke, men markägaren ger bort virket, eller om man så vill: skogsbolaget stjäl virket. Det beror på hur man vill se på affären. Alla räknar till sin fördel. Bolagen hävdar gärna att avverkningen blir billigare, om man får ta allt. Det stämmer i någon mån.

Men om alla träd är i samma storlek och man avverkar:

Vid vilken diameter i brösthöjd blir det då lönsamt, så att man går med en viss procentsats som vinst? Då kommer man fram till att med en prestation av 90 stammar per timme så måste man ha en träddiameter över 14 cm i brösthöjd för att få lite vinst. När jag räknat har jag haft stämplingslängder där 117 hektar kalavverkades. Skog som aldrig varit kalavverkad tidigare. Jag har kunnat avläsa stammar allt från 8 till 62 cm. Upp till 16 cm i brösthöjd fanns det 35811 träd, löv och gran med en brösthöjdsdiameter mellan 8 och 16 cm. Alltså skulle det ha blivit kvar cirka 314 träd per hektar av olika storlek med en skonsam avverkning. På alla dessa stämplingar finns stämplingslängder, vilket gör att man hypotetiskt kan räkna fram resultat i efterhand och se hur resultatet troligen skulle ha blivit, om man lämnat träden under en viss brösthöjd. Detta visar att man som markägare gjort förluster, det vill säga gett bort virke. Man skulle ha kunnat få ut i varje fall nästan lika mycket pengar, men med många träd, en glesare skog kvar efter avverkningen, som hade kunnat växa fritt vidare med lite stödplantering runt omkring. Men så blev det inte, hela området på 117 hektar kalavverkades. 230 000 plantor sattes sedan av min och min brors familjer med nästan bara barrotsplantor. Det tog flera somrar. Dessutom höll vi på med att renovera huset. Våra barn var inte så stora då, men de var med oss varje dag, och provade också att sätta någon planta. En dag blev de ändå uttråkade och började gå hemåt. Fyra barn i 10–12 årsåldern, gick från baksidan av Granhobben, över Sandåsstormyren, längs skogsbilvägen förbi Sandås, Alsmark, Björkberg till Norrbäck. När vi själva bilade hem, så gick barnen och åt saltgräs på en lägda väster om Jonas Abramssons loge.

Sedan 1990 har hemmanet inte utsatts för kalavverkning. Som skogsägare måste man engagera sig i sitt eget skogsbruk, kunna göra något själv, inte lita på skogsbolag för de ser alltid till sitt eget bästa. Det är främst du som skall veta ditt eget bästa!

Tvivlet är sanningens bästa vän

 

Tallbergmyren i kvällsljus i tidig vinter. Foto: Harald Holmberg.

 

Vinjettbild. Waldemars tallskog. Min far, Waldemar Holmberg, insåg värdet av dessa gamla tallar som det var tänkt att avverka när Pauträskvägen skulle brytas. Han reste till Umeå och pratade med övervägmästaren och övertalade honom att ändra vägsträckningen så att tallarna kunde räddas åt eftervärlden. Nu har vi, jag och Walter, hans söner, avsatt ett litet privat reservat, Waldemars tallskog, på ungefär 15 hektar, med mycket gamla tallar. Undersökning med borrning har visat att den äldsta grodde 1499 – på kung Hans tid. Flera tallar är från 1500-talet. Foto: Harald Holmberg.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

Bondpojke, skogsarbetare, realexamen som privatist via Hermodsstudier, Nya gymnasiet i Lycksele, färdig mellanstadielärare 1972. Lärare i Gunnarn och inom Lycksele kommun. Drev natur- och kulturskola 1996 – 1999. Naturfotograf, kommunpolitiker, byutvecklare, författare, frilansar och har gett ut sex böcker:
Hellhole on Earth i min fars namn 2003,
Norrbäck en by i Stöttingfjällsland 2011,
Ett brott i skogen 2012,
Om hela Sverige skall leva 2014,
Jägar och naturupplevelser från Stöttingfjällsland till Kanadas vildmark 2021,
Evolutionen – enkelhetens genialitet 2022.
Har läst biologi och skogsskötsel. Bor i Norrbäck på min fädernegård där jag arbetat i skogen efter min pensionering vid sidan av skrivandet och fotograferandet.