På jakt efter norra Norrlands bödlar

Författare: Mattias Johansson

Bödel. Skarprättare. Mästerman. Kärt barn har många namn och det skrå som, från medeltiden och fram till dödsstraffets avskaffande i början av 1900-talet, arbetade på galgbackar och avrättningsplatser har länge varit omgärdade av myter. Men att följa bödlarna i spåren är ingen lätt sak. Som personer var de inte speciellt intressanta för dåtidens skribenter och de nämns sällan vid namn i protokoll eller handlingar. Något register över rikets alla bödlar finns inte heller att tillgå. De var lokala angelägenheter, människor i marginalen, som knappast fick några minnesskrifter över sig. Vi vet i regel mer om de som avrättats än om de som höll i bilan.

I norra Norrland, dvs det som idag är Västerbottens och Norrbottens län, verkar bödlarnas historia vara relativt outforskad och några längre texter har mig veterligen inte skrivits om den här landsändans skarprättare. Ändå går det att lägga pussel; i kyrkoböcker och arkiv finns skarprättarna bevarade. Om man vet var man ska leta. Och letandet har onekligen blivit enklare tack vare de många hembygds- och släktforskarforum som idag finns tillgängliga på internet. Här har ättlingar till äldre tiders bödlar, och för den delen också ättlingar till de som bödeln avrättade, gjort egna efterforskningar och lämnat trådar att nysta vidare i. Det är till stor del denna information som den här artikeln bygger på.

På medeltiden var hängning en minst lika vanlig avrättningsmetod som halshuggning, men från 1600-talets mitt och framåt kom halshuggning att dominera. Hängning avskaffades helt på 1800-talet och Västerbottens läns sista skarprättare arbetade således uteslutande med halshuggningar – bland annat med denna bila som idag finns på Västerbottens museum. Foto: författaren.

Bödeln – myter och verklighet

Bödelyrket är som sagt omgärdat av myter, och det kan vara på sin plats att redan inledningsvis ta död på några av dessa. För det första; bilden av bödeln som en råbarkad psykopat i svart kåpa stämmer faktiskt ganska dåligt med verkligheten, i alla fall om man ska se till hela yrkets historia. Det är visserligen sant att de medeltida bödlarna var illa sedda, och emellanåt rekryterade från de dödsdömda brottslingarnas egna led, men det här stigmat försvann till stor del under 1600-talet. Framgent ansökte de blivande skarprättarna formellt om tjänsten, ofta i konkurrens med andra, och ibland gick yrket också i arv från far till son eller från svärfar till svärson. Från 1700-talet och framåt anställdes ingen med ett brottsligt förflutet som bödel och 1800-talets skarprättare var, i alla fall på pappret, respekterade tjänstemän anställda av länsstyrelsen. Och eftersom avrättningar trots allt var ganska sällsynta hade bödeln ofta en annan sysselsättning vid sidan om arbetet på avrättningsplatsen. Han kunde exempelvis vara snickare, skomakare eller småbrukare. Bouppteckningar visar att bödlarna vid sin bortgång kunde ha det ganska gott ställt hemma med både guld och kontanter i boet. Och även om många bödlar rörde sig bland människor i samhällets periferi, som till exempel valackare eller lumpsamlare, förefaller många bödlar också haft en del av sitt umgänge hos stadens borgerskap.

Inte heller kryllade Sverige av bödlar. Länge fanns det visserligen en bödel på varje större ort, men med tiden räckte det med en bödel i varje län och därefter en i varje landsdel. Under 1800-talets sista år räckte det med en bödel för hela Sverige. Samtidigt fanns det förstås stora regionala skillnader. Den skånska bödeln Hans Carlsson ska exempelvis ha avrättat ungefär 40 personer under sin knappt tio år långa karriär på 1830-talet medan Västerbottens bödel under samma tidsperiod endast avrättade tre. Man kan tänka sig att antalet bödlar, och antalet avrättade, till stor del hängde ihop med befolkningstätheten. Och Norrland var inte direkt tätbefolkat. Sannolikt har det aldrig funnits mer än en handfull bödlar verksamma samtidigt i denna landsända.

Länge låg avrättningsplatserna relativt nära bebyggelse men längre fram i tiden placerades de hellre en bit bort, gärna på en allmänning mellan två socknar. Helst skulle platsen ligga vid en större väg, och längst norrlandskusten nästan alltid efter den välanvända kustlandsvägen, för att så många som möjligt skulle ta del av platsens symbolik. I socknar där avrättningar var mer sällsynta fanns det i regel ingen permanent avrättningsplats. I stället röjdes en lämplig tillfällig yta upp för ändamålet. På bilden en minnessten vid en avrättningsplats utanför Kopparnäs, Piteå kommun. Foto: författaren.

Bödelns geografi

Bödlarna var i regel anställda inom länet, även om större städer stundtals kunde hålla sig med en egen bödel. Det innebar en hel del resande i tjänsten eftersom det kunde vara lång väg ifrån skarprättarbostaden till den socken där en avrättning skulle ske. Längst resor hade antagligen de norrländska bödlarna eftersom deras län var så pass stora till ytan. Länsgränserna, och länsnamnen, har visserligen varierat under århundradena men lite generaliserande kan man säga att norra Norrland betjänades av en bödel, mellersta Norrland av en och sydligaste Norrland av en. Den sistnämnda ansvarade stundtals också för Uppland och Dalarna. Tre bödlar alltså, på en yta större än halva Sverige. Och på grund av den ständiga bödelsbristen fick de norrländska bödlarna dessutom ibland göra ännu längre yrkesresor än de skrivit under på. Om en bödel till exempel saknades i Västernorrlands län under en period fick ju närmsta tillgängliga bödel resa dit vilket kunde bli rejält långa resor om denna bodde i Gävle eller Piteå. Västerbottens län var dessutom, fram till kriget 1809, avsevärt mycket större än idag och omfattade i flera hundra år även dagens Norrbottens län och stora delar av finska Lappland. Västerbottens bödel hade med andra ord förmodligen det största arbetsfältet av alla.

Luleås avrättningsplats låg under 1700-talet placerad längst landsvägen mot sockenkyrkan i Gammelstad. Karta: Lantmäteriet, Historiska kartor 1737.

Västerbottens bödlar 1650–1850

När bödelsyrket etableras i södra Sverige under tidig medeltid är Västerbotten och Norrbotten fortfarande en sorts nordlig allmänning utanför kronans kontroll. Det dröjer en bra bit in på 1300-talet innan hela norrlandskusten är en självklar del av Sverige, och i lappmarkerna tar det längre tid än så. Först på 1600-talet får Västerbotten sina första städer – Torneå, Luleå, Piteå och Umeå – och det är därför rimligt att börja leta efter länets bödlar ungefär vid denna tidpunkt. Säkert avrättades människor i norr även tidigare, men vilka deras bödlar var är inte enkelt att ta reda på. Kanske fanns det inte några fast anställda bödlar i norr före 1600-talets slut? Det är inte ett orimligt antagande, eftersom skarprättaren ännu under 1600-talet tycks ha utgått från den finska sidan av kvarken. I handlingar från år 1607 och 1609 nämns exempelvis en bödel från Österbotten vid avrättningar i Skellefteå och Övertorneå och från mitten av 1600-talet var det Henrik Mårten Hakalainen, från finska Nykarleby, som skötte avrättningarna i länet. Hakalainen var verksam i Västerbotten så sent som på 1680-talet, men bödlar söderifrån kunde också inkallas vid behov. År 1681 utförde exempelvis Västernorrlands skarprättare Jöns Johansson Dundervall en avrättning i Umeå.

Förmodligen hade Västerbotten ingen stadigvarande skarprättare före 1682, då Peter Galle sökte ersättning för en avrättning av 4 barnamörderskor. Galle bodde i Piteå och var Västerbottens bödel i över 20 år. Han återfinns år 1700 i Torne lappmarks dombok då han rekvirerat en vintertransport med renar från Jukkasjärvi till Torneå, efter vad vi kan anta var en avrättning där, men vid vårtinget 1704 uppges ”…gamle skarprättaren Petter Galle vistas i Österbotten”.

Födelsebok, Piteå landsförsamling 1711; ”Alexander Lilja, fader: Skarprättaren Johan Lilja”.

När Galle tog avsked hade emellertid Johan Lilja redan tagit över tjänsten, och förmodligen hade Lilja också haft tjänsten parallellt med Galle. År 1691 avrättades nämligen Olof Jacobsson och Ella Ersdotter i Luleåtrakten för dubbelt hor av ”Västerbottens skarprättare Johan Lillia”. Denna kvitterade för exekutionen ut drygt 20 daler. Kvittot specificerar att själva halshuggningarna kostade 9 daler medan resterande belopp var material- och resekostnader. Lilja ska ha verkställt en avrättning i Umeå så sent som år 1715, men därefter är det osäkert om han fortsatte sin tjänst. Möjligen stod länet utan bödel en tid och en gissning är att Västernorrlands skarprättare Anders Persson Trafware tog på sig ett och annat uppdrag norröver, precis som hans föregångare gjort.

Johan Lilja var, precis som Peter Galle, bosatt i Piteå.  Det var här som Västerbottens bödlar bodde i över hundra års tid, trots att Umeå var länets residensstad. Bödelsbostaden ska ha legat i ”gamla staden”, dvs vid kyrkbyn i vad som idag är stadsdelen Öjebyn, i nära anslutning till avrättningsplatsen vid hamnen. Avrättningsplatsens centrala läge, precis vid färjeläget vid piteälven,  gav nog ett ganska oförglömligt intryck.  När Carl Von Linné kom till Piteå på sin norrlandsresa år 1732 beskrev han platsen på ett föga smickrande sätt:

”När solen gick neder genom en liten molnfläck, ankom jag till gamla staden i Piteå. Där jag först färgades öfver en bred elf, och invid bryggan var en galge, der två finnar voro steglade på hjul, utan hufvud, som mördat resande folk i afsigt af pengar. En lapp voro ock steglad och delad, som besofvit sin släkting.”

Förmodligen var det skarprättaren Ivar Svensson som ombesörjt dessa avrättningar. Han finns upptagen som skarprättare i Piteås kommunionsbok i mitten av 1730-talet och ska ha efterföljts av sonen Olof Ivarsson.

Under 1700-talets andra halva dyker för första gången en skarprättare upp med Umeå som hemadress. I husförhörsboken för Umeå landsförsamling finns det år 1774 en ”mästerman Nils Fredricsson” boende i Röbäck. Denna Fredrickson kan möjligen vara samma person som f.d. skarprättaren i Gävleborgs län, Niklas Fredriksson, som var verksam där fram till 1769. Kanske rörde han sig norrut i jakt på nya tjänstemöjligheter? Nils Fredricsson blev emellertid inte långvarig i Umeå utan flyttade snart upp till Piteå, som traditionen verkade påbjuda.

Husförhörsbok, Umeå landsförsamling, Röbäck 1794, ”Mästerman Nils Fredricsson”.

Fredricsson dog i Piteå år 1794 och efterträddes av Peter Friström. Men eftersom Gävleborgs skarprättare Erik Lyckman vid åtminstone ett tillfälle under 1790-talet ombesörjde en avrättning i Umeå kan vi anta att tjänsten stod ledig en tid innan Peter Friström tog över. Peter Friström tillhörde en stor resandesläkt och troligen har släkten Friström fler västerbottensbödlar i anorna. År 1771 skrivs nämligen Sabina, dotter till ”skarprättare Hans Friström”, in i Piteå landsförsamlings födelsebok. Denna Hans Friström skulle kunna vara Peter Friströms far, och Hans Friström bör med andra ord ha varit skarprättare i Piteå i några år innan ovan nämnda Nils Fredricsson tar tjänsten år 1774. Att Nils Fredricsson efterträds av Peter Friström står dock klart eftersom Peter Friström själv berättar om sitt tidigare arbete som Västerbottens bödel ett polisförhör i Norge år 1808, där han stod åtalad för dråpförsök.  Peter Friström lär dock inte ha arbetat särskilt länge som länets bödel. Möjligen hade han avvikit från Piteå redan 1803, då Västerbottens landshövding hörde av sig till Gävleborgs bödel Niclas Öberg med ett jobberbjudande (ett erbjudande som Öberg dock tackade nej till). År 1813 var Friström emellertid åter i Piteå och i en skrivelse från Norrbottens landskansli konstateras det att ”skarprättaren Friström till Piteå orten kommit och anlöpt det för honom därstädes i Öjebyn belägne boställe” . Kronolänsman skickade dock honom ur staden då ”Friström såsom högst liderlig och ständigt strykande kring landet är oskickelig att skarprättaretjänsten bestrida”. Man får intrycket av att Peter Friström återvände från Norge och trodde sig kunna få bödelsjobbet och bödelsbostaden tillbaka, men så blev alltså inte fallet.

När Friström avvikit tog förmodligen Erik Gustav Malmberg över tjänsten. 1809 ska han, enligt en passjournal för hustrun Anna Greta, varit skarprättare i Umeåtrakten och från och med nu kom inga fler bödlar att bo i bödelsbostaden i Piteå. Malmberg blev emellertid relativt kortvarig i tjänsten. När landshövdingen i Västerbotten förberedde en avrättning på Norsjöheden år 1812 tvingades han sända en förfrågan till landshövdingen i Västernorrland om denne kunde bistå med skarprättare. Dessvärre stod även Västernorrland utan bödel vid denna tid och man lät hälsa att skarprättaren i Uppsala, som också ansvarade för Gävleborgs län, var den som bodde närmast. En liknande situation uppstod 1816 inför en avrättning utanför Piteå. En gissning är att man under större delen av 1810-talet löste bödelsbristen i Västerbotten, och Västernorrland, genom att rekvirera bödeln från Gävleborgs län.

År 1810 blev Västerbottens län avsevärt mycket mindre. De nordöstra delarna hade året innan förlorats till Ryssland och Västerbottens norra halva blev nu ett eget län vid namn Norrbotten. Det nya länet i norr verkade emellertid inte ha någon ambition att rekrytera en egen skarprättare och när Västerbotten äntligen lyckades anställa en ny bödel i början av 1820-talet fick denna också ansvar över Norrbotten. Det var den tidigare soldaten Olof Olofsson Häll som anställdes för sysslan. Häll var bördig ifrån Medle och rörde sig större delen av livet som nybyggare i skogarna väster om Skellefteå och Piteå. Han var länets bödel i drygt 15 år men utförde trots detta relativt få avrättningar; förmodligen runt sex stycken.  Inför en avrättning i Luleå år 1928 var han hemma med brutet ben varpå Västernorrlands relativt nyanställde skarprättare Daniel Lenmark reste upp för att utföra jobbet, som för övrigt blev Luleås sista avrättning.

Kungörelse, utlysning av bödelstjänst, Umeå 1836. ”Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836.” Ur Västerbottens läns allmänna kungörelser (Digitala samlingar, Umeå universitet).

Olof Häll avled i sitt hem i Varuträsk år 1836 och ersattes samma år av Jacob Gyll.  Gyll var ursprungligen från Österbotten, Finland, men bodde sedan länge i Umeå där han hunnit vara både sågverksarbetare och sockenprofoss. Som nyutnämnd bödel betjänade han både Västerbotten och Norrbottens län, precis som sin föregångare Häll. När Västernorrlands skarprättare Magnus Jarl avslutade sin tjänst på 1840-talet tog Gyll över också detta län och han fick med andra ord ett oerhört stort område att betjäna: Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. Gyll kallas ofta för ”Västerbottens sista bödel”, men det är alltså inte riktigt korrekt eftersom Gyll arbetade i fler län än så. Hans nordligaste avrättning genomfördes i Jukkasjärvi kyrkby i norra Norrbotten och den sydligaste några mil norr om Sundsvall. Avstånden mellan dessa båda avrättningsplatser är ungefär 80 mil fågelvägen. Gyll var förvisso Västerbottens sista bödel – men han var också den sista bödeln i Norrbotten och Västernorrland.

Jacob Gyll var verksam som mästerman i drygt 25 år och avrättade ungefär 13 personer under denna tid. Av alla bödlar i länet är det Gyll vi vet mest om, och i källorna får vi till och med glimtar av hur han såg ut. En nybyggare från Dajkanvik, som bevittnade en avrättning Gyll utförde i Åsele, beskrev honom som ”…en liten gråhårig man, som såg ut som en vanlig gråbonde” och ett annat samtida vittne låter berätta att Gyll var ”…ful, men god att tala med, och klädd i enkla vadmalskläder”. Från samma informant kommer också informationen om att Gylls …”enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra, och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila.”  Jacob Gyll verkställde den sista avrättningen i Norrbotten år 1841 och den sista avrättningen i Västerbotten år 1853. Därefter avrättades inga fler människor i det område som den här texten handlar om. Gyll var emellertid yrkesverksam i många år till, men då var det i Västernorrland som hans tjänster efterfrågades. När Jacob Gyll avled år 1862 fanns det inte längre någon skarprättare norr om Bollnäs, där Gävleborgs skarprättare Anders Lund hade sin bostad. Det anställdes inte heller någon ny bödel i Västerbotten. 16 år senare avskaffades de offentliga dödsstraffen och avrättningarna flyttade in på fängelsegården.

Husförhörslängd, Umeå landsförsamling 1836. ”Sockenprofossen och bödeln Jacob Gyll”. Profoss används ibland som en synonym till bödel, men det är inte riktigt samma sak. En härads- eller sockenprofoss utförde vissa polisiära uppgifter som att övervaka fångar och utdela spöstraff men profossen utförde, åtminstone under denna tid, knappast några avrättningar. Jacob Gyll var sockenprofoss innan han ansökte om tjänsten som bödel, vilket man tydligt ser i denna kyrkobok där texten ”och bödeln” uppenbarligen skrivits till vid ett senare tillfälle.

Några avslutande reflektioner

Som synes förefaller Västerbotten haft relativt få anställda bödlar under den här 200 år långa perioden. Ofta reser bödlarna från Gävleborg eller Västernorrland upp för att arbeta i Västerbotten och det är ganska anmärkningsvärt hur svårt det stundtals verkar vara att rekrytera en permanent och pålitlig skarprättare i länet. Det bör emellertid ha varit ett ganska hårt liv att vara bödel i norra Norrland. Medan södra Sveriges bödlar möjligtvis hade en dagsresa eller två till avlägsna avrättningsplatser fick Västerbottens bödlar ibland lägga veckor i resetid för ett uppdrag. Man kan bara föreställa sig hur det var för Peter Galle att ta sig från Piteå till Jukkasjärvi och tillbaka, vintern år 1700. Först till häst i tiotals mil och därefter nedbäddad i en rendragen pulka i flera dagar, i polarmörker och yrsnö, genom väglösa lappmarker. Förmodligen med motvilliga samisktalande vägvisare som enda sällskap. Det var knappast ett yrke för vem som helst.

Västerbottens bödlar bör dock ha haft något mindre att göra än kollegorna söderut. Befolkningen var liten och städerna var få. Rimligtvis var delinkventerna därmed också avsevärt mycket färre. Dessutom kom häxprocesserna, de så kallade trolldomsrannsakningarna, aldrig att skörda särskilt många dödsoffer i Västerbotten.
I grannlänet Västernorrland slaktades exempelvis 71 påstådda häxor på en och samma dag i en brutal massavrättning i Torsåker, men i Västerbotten var den här typen av religiöst motiverade avrättningar ganska få. Länets återhållsamma landshövding Johan Graan hade med all säkerhet en stor del i att Västerbottens bödlar inte tvingades delta i häxhysterin lika aktivt som kollegorna söderut. Därmed inte sagt att Västerbotten var helt förskonat från häxförföljelser och blodig kristen mission. I Piteå avrättades till exempel en kvinna för häxeri år 1682 och i Arjeplog avrättades samen Lars Nilsson för avgudadyrkan år 1693, efter att han upprepade gånger påkommits med att spela på en förbjuden samisk spåtrumma.

I början av 1600-talet ålade Karl IX svenska domstolar att döma efter mosaisk lag, det vill säga de tio budorden. Dödsstraff kunde därför utdömas för allt ifrån stöld och mord till sex utanför äktenskapet. När häxprocesserna tog fart i riket kunde också påstådda ”trollkonor” (dvs häxor) och hedningar avrättas av samma skäl. För samerna i de svenska lappmarkerna blev det nu avsevärt mycket farligare att fortsätta utöva den gamla samiska religionen. Kyrkan förstörde mängder av samiska trummor och kultföremål och flera samer dömdes också till döden för avgudadyrkan. Få av dessa dödstraff verkställdes emellertid. Bild ur Schefferus ”Lapponia”, 1673. Foto: Wikipedia commons.

Bödlarnas status förändrades dock med tiden och Västerbottens bödlar lär ha märkt av den här förändringen precis som kollegorna söderut. Tidiga bödlar, som exempelvis Peter Galle och Johan Lilja, förväntades inte bara hänga eller halshugga människor för relativt lindriga brott, de skulle också stympa dem och på olika sätt kränka kropparna. Det är naturligt att allmogen inte såg med blida ögon på en sådan person. Men med tiden togs både hängningar och stympningar ur bruk och länets sista bödel, Jacob Gyll i Umeå, sysslade uteslutande med snabba och välregisserade halshuggningar där han själv snarast figurerade i bakgrunden. Om honom vet vi också en hel del, och kanske just därför har han också tillskrivits händelser som han knappast varit med om. På fler än ett ställe har undertecknad stött på Jacob Gylls namn i samband med avrättningar som skett generationer innan Gyll ens var född, och kanske kan den här artikeln kasta ett lite bättre ljus på de norrländska bödlarnas kronologi. Med all säkerhet finns det mer att upptäcka i ämnet Västerbottens bödlar, och förhoppningsvis kan den här texten ses som en utgångspunkt för vidare forskning i ämnet. Fler namnlösa skarprättare väntar säkert på att komma fram ur historiens skuggor.

Tragedier i kyrkoböckerna. Husförhörsbok, Vännäs kyrkoarkiv. Jon Jonas Pehrsson ”halshuggen”, Greta Stina Olofsdotter ”mördad”. Jon Pehrsson hade förälskat sig i pigan Maria Margaretha och i samråd med henne dränkte han därför sin gravida hustru Greta Stina. Avrättningsplatsen där domen verkställdes år 1845 låg vid älvstranden intill den allmänna sockenvägen vid rågången mellan Wännäs (idag Vännäsby) och Nybys byar. Skarprättaren Jacob Gyll ifrån Umeå höll i bilan.
Notis rörande en avrättning i Åsele 1842. Alfwar och Skämt 1843.
Skarprättarbilorna som tillhört Jacob Gyll, bödel i Västerbotten 1836–1862. Bilorna, med Gylls bomärke på skaften, finns idag i Västerbottens museums samlingar. Foto: Hanna Karlsson.
Brännjärn (initialer och bomärke) som tillhört Jacob Gyll, bödel i Västerbotten 1836–1862. Finns idag i Västerbottens museums samlingar. Foto: Hanna Karlsson.

Källor

Arkiv
Riksarkivet; Norrlands handlingar 1608:3 och 1609:10.
Riksarkivet: passjournaler Gävleborgs län.
Riksarkivet: Piteå landsförsamlings kyrkoarkiv.
Riksarkivet: Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv.
Riksarkivet: Vännäs kyrkoarkiv.
Svea hovrätt, Jöran Gyllenstiernas korrespondens 1632-86.
Dombok Torneå Lappmark, Jukkasjärvi Tingslag 1700.
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1816: avgiven till Riksdagen.

Litteratur
Rehn, Siv. Avrättningsplatser i Västerbotten. Tidskriften Västerbotten, nummer 4, 2007.
Ljungström, Jan G. Skarprättare, bödel och mästerman. Stockholm 1996.
Sandén, Annicka. Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal. Stockholm 2016.
Holländer, Lars-Erik. Halshuggning och andra svenska straff. Stockholm 2017
Skogsjö, Håkan (red.). Släktforskarnas årsbok 1995. Västervik 1995.
Lindahl, Olov. Prästsläkten Lindahl från Galagök i Ångermanland. Sandviken, 2000.
Westerlund, Ernst. Skelleftebygdens historia. Skellefteå 1973.
Nordberg, Albert. En gammal Norrbottensbygd. Luleå 1965.
Linné, Carl von. Lapplands resa år 1732. Stockholm 1977.
Lundmark, Daniel. En lappdrängs omvändelse: svenskar i möte med samer och deras religion på och 1700-talet. Umeå 2006.

Otryckta källor
Piteanor. CDr. Pitebygdens Forskarförening, 2000.
Mossberg, Kenneth. Västerbottens Regemente 1667–1762. CDr.
Internetforum, Släktforskning i Österbotten. [http://slaktbloggen.blogspot.com/2014/05/slaktforskning-i-osterbotten.html]
Internetforum, Rötter. [https://forum.rotter.se/]

 

Vinjettbild. Omslag till skillingtrycket ”Mördaren Pehr Victor Göthes sista och uppriktiga Sjelfbekännelse”, 1862 (beskuren).

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

 

 

 

Mattias är född och uppvuxen i Piteå, men har bott i Umeå sedan universitetsstudierna inleddes 2003. Han har en bakgrund som gymnasielärare i historia och religionskunskap, men arbetar idag som museipedagog på Västerbottens museum.