Som en del i uppmärksammandet av Umeås 400-årsjubileum arrangerade juridiska institutionen, tillsammans med Umeå kammarmusikförening, den 31 maj 2022 en rättshistorisk afton på hovrätten. Fanny Holm från juridiska institutionen var en av initiativtagarna och berättar här tillsammans med sin kollega Görel Granström vad som hände när man väckte liv i en rättegång från år 1676 där pigan Karin anklagades för häxeri.
Under kvällen bjöds på ett rättegångsspel, där studenter på juristprogrammet samt institutionens lärare Görel Granström, Jan Leidö och Fanny Holm medverkade. Publiken fick ta del av den spännande historiska bakgrunden till och rättsprocessen rörande pigan Karin Larsdotter från Grubbe, hösten 1676.
I rättegången, som tilldrog sig vid tiden för de stora häxprocesserna, anklagade tobaksinspektören Petter Rokman pigan Karin för att ha rest till Blåkulla med hans dotter. Rättsprocessen kom dock att handla om hur han hade misshandlat pigan för att tvinga fram en bekännelse, och därmed tagit lagen i egna händer, något som rätten inte såg milt på.
Rättegången visar också betydelsen det kunde få att inflytelserika personer, bland annat den samtida landshövdingen Johan Graan, inte drogs med i de upphetsade stämningarna i trolldomsprocesserna, vilket bidrog till att även en enkel piga kunde komma till tals och få upprättelse inför domstol. Det välbesökta arrangemanget ramades in av levande musik från Umeås tidiga historia, framförd av en vokalensemble under ledning av Kristina Sturk.
Varför genomfördes detta projekt, och hur? Juridiska institutionen vid Umeå universitet ville uppmärksamma Umeås 400-årsjubileum, helst genom att involvera såväl institutionens lärare som studenterna på juristprogrammet. En del av institutionens pedagogiska modell för juristprogrammet består i att genomföra rättegångsspel. Det är ett bra sätt för studenter att lära sig olika rättsområden och reglerna som gäller för olika typer av rättsprocesser. Rättegångsspel har även fördelen att de på ett realistiskt och praktiskt sätt förbereder och tränar studenter för deras kommande yrkesroll. I samband med samhällsvetenskapliga fakultetens 50-årsjubileum 2018 arrangerades ett rättegångsspel med studenter i processrätt, ett både välbesökt och uppskattat inslag. Med denna goda erfarenhet i minnet valde vi att använda samma form för att uppmärksamma 400-årsjubiléet. Vanligtvis används rättegångsspel på juristutbildningen inom ramen för olika kurser i processrätt – det kan röra sig om brottmål, tvistemål, förvaltningsrättsliga mål – där studenter använder nu gällande lagstiftning och dagsaktuella fall för att studera juridiken idag. Här ville vi istället gå tillbaka i historien och välja ett intressant rättsfall ur Umeås historia. Sökandet efter vårt fall kunde börja.
Efter en inledande sondering, bland annat med hjälp av museipedagog Mattias Johansson på Västerbottens museum, föll valet att söka efter ett rättsfall från 1600-talets häxprocesser i Umeå. Dels tyckte vi att denna tidiga period i Umeås rättshistoria förtjänade uppmärksamhet i anledning av 400-årsjubileéet, dels är perioden särskilt intressant utifrån att Umeå vid den tiden skilde sig från andra delar av landet.
Vid tiden för rättsprocessen i Umeå hade häxprocesser genomförts i hela Europa sedan 200 år. I Sverige inleddes ”det stora oväsendet” som det kom att kallas i Älvdalen i Dalarna och Lillhärdals socken i södra Härjedalen år 1668. Då anklagade flickan Gertrud pigan Märit för att ha fört henne och andra barn till Blåkulla. Detta blev sedan ett återkommande tema. Det var nästan uteslutande kvinnor som anklagades, och det handlade ofta om att de nattetid skulle ha fört, det vill säga tagit med sig, barn, både pojkar och flickor, till Blåkulla för att förlusta sig med djävulen. Barnen kunde berätta om att de blivit tagna ur sina sängar på natten, ridit på en ko som flög baklänges eller ridit på andra människor, till Blåkulla. Där var de med på stora fester och de fick lära sig saker av djävulen och det förekom även giftermål mellan de oskyldiga barnen och den onde.
Vissa barn, oftast pojkar, ansågs kunna identifiera dessa häxor. De kallades visgossar och anlitades av misstänksamma bybor eller av präster för att försöka finna ut vilka av grannarna eller kyrkobesökarna som kunde vara häxor. Det har senare visats att det ofta var pojkar som reste runt och tiggde som kom att bli visgossar. De fick betalt, antingen i form av mat eller pengar, när de kunde peka ut vilka som var häxor i byn eller socknen.
Det stora oväsendet spred sig från Dalarna uppåt i landet. Ett av de värst drabbade landskapen var Ångermanland, alltså inte långt från Västerbotten och Umeå. Som exempel kan nämnas att på en enda dag, den 1 juni 1675 i Torsåker, halshöggs och brändes 71 personer, 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar. Sammanlagt uppskattas att cirka 300 personer, de flesta kvinnor, miste livet under det stora oväsendet i Sverige. Men i Västerbotten såg det annorlunda ut. Visst genomfördes häxprocesser även här, men inga dödsdomar verkställdes.
Några ord ska sägas om processformen som användes i fallet med pigan Karin och tobaksinspektör Rokman. När studenterna och lärarna genomförde rättegångsspelet var rättens ordförande, och några nämndemän, aktiva under rättegången. Framför allt domaren ställde frågor, och försökte utröna vad som egentligen hade hänt. Det här är ett exempel på den inkvisitoriska processen som blev allt vanligare under 1600-talet i Sverige. Med rötter i den katolska kyrkan och den kanoniska rätten, blev det här ett sätt för rätten att finna ut sanningen.
Tidigare hade man använt sig av det som kallades edgärdsmannaprocess, en rättegångsprocess som gick ut på att den som stod anklagad kunde svära sig fri från anklagelserna genom att uppbringa ett antal personer, som svor ed på att den anklagade inte kunde ha gjort det den anklagades för. De var karaktärsvittnen helt enkelt. Men den rättegång som spelades upp, från 1670-talets Umeå, var ett exempel på inkvisitorisk process, dvs. att rätten genom aktivt deltagande och genom att kalla in vittnen och undersöka bevis, försökte reda ut vad som hade hänt. Uppdraget var att utforska sanningen. Man kan säga att domaren var både åklagare och domare. Och det fanns inga försvarare eller ombud, utan parterna, såväl pigan Karin som herr Rokman, fick klara sig själva.
När detta hände här på tinget i Umeå, sammanföll det med början på slutet för häxprocesserna i Sverige. I en stor rättegång i Stockholm vid samma tid, hösten 1676, började de barn som vittnat om att de blivit förda till Blåkulla att ta tillbaka sina anklagelser.
Det blev då alltmer uppenbart för rätten och myndigheterna att flera vittnen hade ljugit. De hade inte blivit förda till Blåkulla av de kvinnor de anklagat. Och det fanns nog inget Blåkulla och heller inga häxor. Till slut fick de, precis som landshövding Graan i Västerbotten, gehör för sin skepsis.
När vi förstod att Västerbotten skilde sig från andra delar av landet väcktes många frågor hos oss. Vad kan ligga bakom att Västerbotten stack ut på det här sättet, och finns det rättsfall som kan säga oss mer om perioden? Genom den litteratur om Umeås häxprocesser och om dåtida landshövdingen Johan Graan, bland annat Åsa Bergenheims bok ”Den liderliga häxan: Häxhammaren och de svenska häxprocesserna”, kunde vi identifiera ett fall från 1676 som vi tyckte hade särskilt mycket att berätta. Protokollet av domen, nedtecknat i häradsrättens dombok, finns bevarat i Riksarkivet och där var man behjälpliga med att scanna in det.
Det 24-sidiga protokollet var handskrivet med 1600-talsskrivstil och behövde därför excerperas, det vill säga översättas till nutida skrift, vilket vi gjorde med viss möda. Därefter framställdes ett manus för rättegången, i stor utsträckning troget protokollet. Vi tog oss vissa friheter med framställningen, för att levandegöra innehållet och för att replikerna skulle bli begripliga för en modern publik. De fyra deltagande studenterna rekryterades framför allt från kursen i rättshistoria, som är en obligatorisk kurs på juristprogrammet. I skådespelarensemblen ingick även tre lärare i rättshistoria och hela gruppen träffades vid en handfull tillfällen. Förutom att öva på själva spelet, diskuterade vi vid dessa tillfällen litteratur om fallet och den bredare historiska kontexten, hur manuset kunde utvecklas och vad som behövde förklaras för publiken. Vi kom fram till att före och efter spelet ge en kort föreläsning om häxprocesserna, rättssystemet vid denna tid och bakgrunden till just vårt fall.
Tillsammans med studenterna tog vi beslut om att klä oss i tidstypiska dräkter. Vi samlade ihop dräkter genom Norrlandsoperan, studentspexarna och piratbandet Ye banished privateers.
När det gällde scen för spelet valde vi att kontakta Hovrätten för Övre Norrland, som var väldigt tillmötesgående. Att hålla till på hovrätten hade flera fördelar. Domstolen ligger centralt i Umeå och platsen har dessutom en lång historia av att användas som domstol. Lokalen har dessutom fördelen att den är tillgänglighetsanpassad och är, av naturliga skäl, fullt möblerad för rättegång.
En viktig del av projektet var att få spridning och publik till föreställningen. Vi samarbetade med Umeå kammarmusikförening, som bidrog med att engagera en vokalensemble under ledning av Kristina Sturk. Hon tog fram tidstypiska sånger som framfördes av ensemblen, även den iförd tidstypiska dräkter, före och efter spelet. Det gav en fin inramning och vi tror att det bidrog till att förflytta publiken till 1600-talets Umeå! Kören ingick även i själva spelet på så sätt att de var ledamöter i nämnden (när de inte sjöng vill säga). Umeå kammarmusikförening använde sina upparbetade kanaler för att sprida inbjudan och skötte även distributionen av biljetter.
Efter alla förberedelser var vi så redo. Kvällen den 31 maj genomfördes två föreställningar, som båda var fullsatta. Vi tar med oss att detta var ett lyckat projekt och tanken har väckts att formatet skulle lämpa sig även för andra historiska perioder, som ett ypperligt sätt att uppmärksamma rättens och samhällets utveckling på.
Litteratur
Bergenheim, Åsa. Den liderliga häxan: Häxhammaren och de svenska häxprocesserna. Carlssons, Stockholm 2020.
Fahlgren, K. Till Blåkulla: trolldomsväsendet i Västerbotten 1675–1677. Botnia, Umeå 1966.
Landström, L. och Lindberg, O. Lärande för juridikens praktik: 20 år med PBL vid juridiska institutionen. Juridiska institutionen, Umeå universitet 2013.
Nordlander, J. Johan Graan: landshövding i Västerbotten 1653–1679. Thule , Stockholm 1938.
Svea hovrätt, Advokatfiskalens arkiv, Häradsrätters renoverade domböcker, E XI e:3158.
Lästips
Vinjettbild. Häxprocession. Grafiskt blad av Agostino Musi och/eller Marcantonio Raimondi (1520-tal), detalj. Göteborgs konstmuseum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.