Under vårvintern 2022 kunde man genom nyhetssändningar i radio och tv ta del av uppgifter om en svensk kvinna som häktats misstänkt för grov krigsförbrytelse och grovt folkrättsbrott. Hon anklagades för att ha medverkat till att hennes söner använts som barnsoldater under de år hon och barnen befann sig hos terrorsekten IS i Syrien. Andra händelser, men i långt större skala, inträffade under 1940-talet i Hitlers Tyskland: i slutet av 1944 snabbutbildades 16- och 17-åringar av Wehrmacht i bland annat Böhmen och några månader senare, våren 1945, sändes de till fronten för att delta i kriget. Även om det är länge sedan nu, har barnsoldater förekommit även här i Västerbotten – men vilka var de?
Under den senare delen av det 30-åriga kriget på 1600-talet, var vårt land en av huvudaktörerna. Kan det förklara varför det då, och under ytterligare ett par sekel därefter, även i Sverige har funnits barnsoldater? För att hitta information om varför och under vilka perioder får man söka fakta om befolkningens villkor i landet och de levnadsomständigheter som tvingade unga pojkar ut i krig.
Doktorsavhandlingen ”Utskrivning och utsugning” av Jan Lindegren (1980) ger en god bild av vilka förhållanden som rådde i Bygdeå socken strax norr om Umeå. Mitt huvudsyfte har varit att kartlägga antalet/andelen barnsoldater och minderåriga volontärer bland 1700- och 1800-talets militära enheter i Västerbotten. Därför har, utöver Bygdeå socken, ytterligare tre socknar/kompanier undersökts nämligen: Umeåbygden, Lövånger/Burträsk och Skellefteåbyggden. Lennart Anderssons (1989, 1995 och 1996) soldatförteckningar har varit min huvudkälla för dessa uppgifter.
Soldatutskrivningar under 1630-talet i Bygdeå socken Västerbotten
Trettioåriga kriget, som varade mellan åren 1618 och 1648, var ett religionskrig mellan katoliker och protestanter, ett krig som huvudsakligen utspelades på tysk mark. Men kriget handlade även om ett antal maktstrider mellan den habsburgske kejsaren och tyska furstar, den spanske monarken och Nederländerna samt Frankrike och Habsburg.
I Sverige upplevde man sig hotad av den habsburgske kejsarens maktambitioner runt Östersjön, och sommaren 1630 gick svenska styrkor med i kriget.
Utskrivningarna
Statens tvångsvisa uttagning av soldater och sjömän, de så kallade utskrivningarna, fastställdes vanligtvis på riksdagar. Särskilt utsedda kommissarier ansvarade för förberedelser och för att utskrivningar kom igång. På lokal nivå var det prästen, i samråd med sexmän (förtroendevalda ordningsmän) och länsmän, som hade ansvar för att en förteckning, en längd, upprättades över den manliga delen av socknens befolkning. Vid själva utskrivningstillfället skulle alla män infinna sig vid tingsplatsen. Själva förrättningen leddes av kommissarien som biträddes av ett militärt befäl, fogde, länsman och nämnd. Männen indelades i rotar varefter de, en efter en, granskades av utskrivningskommissarien och hans bisittare.
Det är emellertid oklart hur knekten utsågs. Troligen var det de militära befälen som efter inspektion valde den dugligaste. Vissa forskare menar dock att roten redan på förhand kommit överens om vem som skulle bli knekt. Utskrivningsförfarandet i Bygdeå socken, och därmed troligen i hela Västerbotten, tycks enligt Jan Lindegren, ha avvikit en del från den allmänna bilden. ”Den mest betydelsefulla länken i den kedja som slutligen ledde fram till utskrivningen av knektar var tveklöst det lokala förarbetet”. Det går nämligen att visa ”att det var tolvmännen (nämndemännen) som hade ett avgörande inflytande på vilka som skulle roteras och vilka som skulle skrivas ut”.
Regelverket som styrde vilka män som tvingades ut
Utskrivningarna ägde rum enligt två olika roteringsprinciper. Man roterades antingen efter jordeboksmantalet, även kallat gårdetal, eller efter mantalet i betydelsen antalet män, även kallat bondetal. Under större delen av 1600-talet sattes som regel frälsebönder i dubbelt så stora rotar som skatte- och kronobönder. I Bygdeå hade dessa bestämmelser inte någon betydelse då det inte fanns några frälsebönder i socknen. Enligt Lindegrens beskrivning medgavs emellertid vid några tillfällen nedsättningar i Norrlands utskrivningsbörda genom att rotarna gjordes större än vad som var vanligt på andra håll. Det handlade dock endast om tillfälliga lindringar som, i åtminstone ett fall, var resultatet av ett utbrett folkligt motstånd mot utskrivningen. År 1627 medgavs till exempel lindring av kronan sedan det utbrutit omfattande oroligheter.
Under de 20 åren mellan 1620–1640, var utskrivningar ofta förekommande. Endast fem av periodens 20 år var utskrivningsfria och landet var därför, enligt en mängd berättande källor från perioden, utblottat på folk. Alla män från 15 år och upp till 60 skulle som regel roteras. I Bygdeå socken skrevs 236 personer ut till knektar under den undersökta perioden. Antalet utskrivna i relation till antalet roterade visar att ”i medeltal drygt 1 av 12 togs ut till knekt”. Den totala summan män i roteringslängderna för den undersökta 20-årsperioden omfattade 2 503 män.
Relativt stora grupper var undantagna från rotering. Inledningsvis gällde det gruppen ”sjuk”, men framförallt yngre män. I slutet av den undersökta perioden hade situationen förändrats. Allt större del av de yngsta ålderskullarna fanns nu med.
Det finns, enligt vissa forskare, uppgifter som tyder på att präster ofta gav en del pojkar så låg ålder, att de inte kunde roteras, trots att de i verkligheten fyllt 15 år och således kunde skrivas ut. Ibland skedde detta på grund av lojalitet med de utskrivningshotade, men ibland som ett resultat av mutor.
Det roteringssystem som användes i Bygdeå socken illustrerar väl hur en centralt beslutad pålaga administrerades lokalt. Kronan var intresserad av att skaffa soldater men detta kolliderade med böndernas strävan att skydda sig själva och sina söner, mågar och drängar. Men kronans och böndernas önskemål sammanföll beträffande vilka som skulle göras till knektar. Båda parter var måna om att skatteunderlaget, alltså de besuttna bönderna, inte skulle drabbas. I första hand skulle man därför ta ”löst folk” och först därefter drängar och bondsöner. I stort sett var det även detta som kom att ske. Vid 1630-talet slut, när kriget ute i Europa krävde allt fler soldater, tvingades man även skriva ut halvvuxna pojkar som var 15, 16 eller 17 år gamla, och på deras bekostnad kunde de vuxna männen skyddas.
Pojksoldater i Bygdeå socken
Under 1620-talet blev traktens män vanligtvis inte bönder förrän de passerat 30-års sträcket. Därefter sjönk åldern drastiskt och vid 1630-talets slut var det inte ovanligt att en person som ännu inte fyllt 20 år övertog ansvaret för gården. Under denna period fanns ca 250 gårdshushåll i Bygdeå socken. Åren 1620–1640 skrevs här 255 män ut till soldater. Av dem dog 215.
De stora förlusterna fick tydliga följder. Nyutskrivnas ålder sjönk kraftigt perioden 1637 till 1639, och redan vid det förstnämnda året var fyra av de totalt femton utskrivna yngre än 18 år. Bland knektarna fanns tre 16-åringar och en 17-åring. År 1638 var sju av de nyutskrivna under 18 år: en 15-åring, fem 16-åringar och en 17-åring. Slutligen, under år 1639 var tretton av de femton utskrivna under 18 år: åtta utskrivna var endast 15 år, tre 16 och två var 17 år gamla.
Man kan undra hur ofta dessa pojksoldater deltog i fälttågen, och under hur lång tid. Striderna för soldaterna var få. Mestadels marscherade männen kors och tvärs genom norra Europa. Vanligtvis användes de unga soldaterna då som trossdrängar och hästskötare, vilket innebar att de utförde transporter och körde förrådsvagnar.
De unga pojkarna tjänstgjorde även som musikanter. Deras uppgift var då inte att roa eller utgöra någon form av ”musikalisk distraktion”, utan att, som det står i Kungliga Krigsvetenskapsakademins Tidskrift från år 1884 ”vara en förstärkning av varje högre befäls röst”. Hornblåsare och trumslagare var avsedda för signalering medan de fältmusikanter som ingick i regementet uteslutande var just musikanter.
Bygdeå soldater fick uppleva såväl kortare utlandstjänstgöringar, med hemförlovning under senhösten, som längre tjänstgöringsperioder. När de under år 1630 skickades till Pommern, fick de inte komma hem den vintern utan blev, enligt Lindegren (1980), kvar ute i krigen år ut och år in.
Ungefär hälften av alla svenska och finska knektar som befann sig på kontinenten dog under varje fälttåg under perioden 1621 till 1632. Männen dog vanligtvis i olika sjukdomar. De var nästan aldrig invecklade i direkta stridshandlingar utan användes för det mesta till garnisonstjänstgöring.
År 1631 erövrades staden Greifswald vid Östersjökusten av svenskarna och kom därefter att ingå som en del i svenska Pommern. Staden och den svenska garnisonen kom flera gånger att utsättas för belägringar och erövringar. Under perioden 3 augusti till 11 november 1638 dödades 26 soldater från Bygdeå socken i Greifswald. De var alla nyutskrivna knektar som mönstrat den 6 juli och anlänt till området samma månad.
Karl XI:s försvarsreform – ett ständigt knektehåll
Böndernas tyngande utskrivningar och de stora förlusterna kunde inte längre accepteras. Alternativa lösningar diskuterades och under början av 1680-talet beslutade kungen och hans rådgivare att införa ett indelningsverk med ”ständigt knektehåll”, alltså en stående armé. Försvarsreformen fastställdes genom riksdagsbeslut den 3 jan 1683. Men det skulle komma att ta 50 år innan det nya systemet hade införts i hela riket.
Organisationen innebar att varje landskap eller län, i fred likväl som i krig, skulle ställa upp och underhålla ett regemente om 1 200 infanterister eller fotsoldater. Två gårdar skulle bilda en rote som skulle rekrytera och försörja en soldat. 150 soldater bildade ett kompani och åtta kompanier, med sina 1 200 soldater, ett regemente.
Landet upplevde ett relativt lugnt 1690-tal, men Det stora nordiska kriget som inleddes år 1700 blev ett eldprov för det nya systemet. När fältarmén lämnade Sverige för att landstiga på Själland och i Estland, uppstod behovet av ytterligare förband som kunde skydda hemlandet. Reservtrupper behövdes, och de behövdes omgående, men frågan var hur. Lösningen blev att bygga vidare på det existerande indelningsverket. Det bestämdes att tre rotar skulle slå sig samman för att sätta upp en ny soldat. På det sättet utökades bördan för rote- och rusthållsbönder med en tredjedel.
Förlusterna blev emellertid enorma och reservtrupperna räckte inte till. Enligt ett exempel från Jämtland våren 1720 fanns överhuvudtaget ingen vuxen mansperson på 74 rusthåll (ett hemman med skyldighet att hålla ryttare för krigstjänst). Man hade endast kvinnor att sända till armén. I dessa ”öderotar” skrevs småpojkar in i rullorna, men de fick stå på tillväxt innan de kunde göra krigstjänst. I krigstider blev soldaternas ålder ofta lägre än annars allteftersom förlusterna ”slog djupa hål” i de vanligaste åldersklasserna.
Indelningsverket – ett dubbelbottnat system
I detta nya system uppstod pojk- eller barnsoldater av olika skäl: på grund av de stora förlusterna under krigen fanns inte unga män att tillgå och man tvingades rekrytera 16- och 17-åringar, ibland även yngre. Dessutom utnyttjade välbeställda officerssläkten det nya systemet för att säkerställa en kommande plats för sina söner vid närliggande regemente. Föräldrarna köpte en plats för sina minderåriga barn: 1-åringar, 3- och 5-åringar förekommer!
År 1805 ändrades regelverket. Minderåriga volontärer skulle inte längre accepteras. Det visade sig emellertid att denna regel kunde kringgås genom att inte längre benämna den unge ”volontär”, utan ge honom en militär grad. Förare eller fanförare, den lägsta officersgraden, förekom. Även rustmästare, vilket var den som ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom kompaniet, finns som exempel.
Vid mitten av 1800-talet krävdes att unga män skulle utbilda sig vid vad som numera kallas militärhögskolan Karlberg för att nå en officersbefattning vid armén eller flottan. Därmed försvann underlaget för ett antal privata officersskolor som funnits under tidigare år.
Bygdeå kompani under indelningsverkets 200 år, cirka 1695–1901
Det är framför allt under 1700-talet som barnsoldaterna återfinns. Under långa perioder rådde alltjämt krig, och de stora förlusterna under dessa år skapade behov av ytterligare soldatämnen. När sådana inte fanns började man rekrytera allt yngre soldater.
I Bygdeå kompani var tre av de indelta soldaterna endast 16 år och tretton var 17 år gamla, dvs 16 % av kompaniets totalt 101 roten. Dessa ynglingar accepterade under perioder uppdraget som indelta soldater och tilldelades troligen ett soldattorp i trakten. De unga pojkarna skrev sina kontrakt under 1700-talets första hälft. Men även under seklets andra hälft hade kompaniet brist på soldater, och för att fylla samtliga roten med folk tvingades man alltjämt använda sig av nödlösningar.
Vissa roten accepterade minderåriga volontärer. Så var fallet när baron Fredrik Armfelt, 3 år, under åren 1761 till 1768 placerades på rote nr 30. Rotebönderna fanns i Flarken och de betalade troligen lönen till fadern eller regementskassan.
Även på rote 72 Trast, med rotebönder i Kålaboda, Flarken och Risvattnet, fanns det under åren 1774 till 1784 minderåriga volontärer. Perioden inleddes med den 9-årige volontären Nils Jakob Turdfjell (född 1765), sonson till Jakob Turdfjell (född cirka 1695) som kom att bli anfader till en stor officerssläkt. Bland hans barn och barnbarn återfinner man åtta officerare, vilka alla inledde sina karriärer som minderåriga volontärer. Vi återkommer till denna länets största officerssläkt i slutet av artikeln.
Umeåbygdens soldater under åren 1695–1901
Bland Umeåbygdens soldater påträffas än yngre soldater inskrivna bland kompaniets 150 roten. Här finns en 14-åring som inledningsvis blev antagen som musikant, men vid avslutad tjänstgöring kunde titulera sig sergeant. Vidare en 15-åring, tretton 16-åringar och 34 ynglingar som fyllt 17 år. I detta kompani återfinns alltså dubbelt så många barnsoldater, (33% av kompaniets 150 roten) som tjänstgjorde kortare och längre tider, jämfört med Bygdeå kompani norr om Umeå stad.
En av 17-åringarna, Per Eriksson Carlman på rote 37 med rotebönder på Teg, sändes till Stockholms Galejor. Beträffande honom finns noterat: ”Han kunde läsa, men dog 13/1 1719”.
Minderåriga volontärer fanns placerade på tre roten: rote 53 Röhana/Almqvist med rotebönder i Djäkneböle, rote 62 Skeppare/Skottfri/Gren med rotebönder i Kåddis samt rote 100 Fager med rotebönder i Rödå.
Ludvig August af Donner och Hans Jonsson, båda minderåriga volontärer, var inplacerade på ovan nämnda rote 53. Båda blev antagna av regementet. Den 3-årige Ludvig August af Donner inskrevs som minderårig volontär år 1805. Han avled i Stockholm i april 1880 och står då antecknad som före detta kapten och postmästare. Även hans far, överstelöjtnant och postmästare, hade valt denna bana. Farfadern Johan Gustav af Donner hade varit landshövding med säte i Umeå åren 1789–1795. Sannolikt var goda kontakter viktiga vid de minderårigas placering. Om Hans Jonsson som också placerades på rote 53, men år 1807, finns dock inga ytterligare upplysningar.
Ännu ett exempel kommer från perioden 1792 till 1802. Då skrevs fyra barn in på rote 62 i Kåddis. Den siste bland dem var Carl Eric Moritz, han blev så småningom underlöjtnant vid Västerbottens fältjägarregemente.
Officers- och adelssläkter vid Lövånger/Burträsks kompani
Även i Lövånger och Burträsk behövde man i perioder använda sig av ynglingar som soldater, men antalet var något lägre än de ovan redovisade. I kompaniet om totalt 100 roten fanns en 15-åring, fyra 16-åringar och fem 17-åringar. Antalet barn- eller pojksoldater uppgick alltså till 10% av kompaniets samtliga roten.
Men i Lövånger/Burträsk kompani fanns däremot ett förhållandevis stort antal roten, totalt elva stycken, som periodvis och framförallt under 1760- till och med 1790-talet, användes för minderåriga volontärer.
Enligt Selets byaförenings skrift från 2019 fanns det minst 15 olika adelsätter som varit innehavare/eller ägare av olika fastigheter i Selet och Lövånger. De flesta återfanns på fänriksbostället eller kaptensbostället beroende på var i sin officersutbildning den enskilde familjeförsörjaren befann sig. Möjligen kan detta förklara det stora antalet roten med minderåriga volontärer där.
Bland dessa minderåriga finner man den 11-årige volontären Jonas Löfstedt som under perioden 1786 till 1789 var inskriven på rote 6 Bäck/Avander, med rotebönder i Avan. På rote 9 Lustig, med rotebönder i Selet/Lövånger, fanns under åren 1790–1794 två minderåriga: Urban Tjellberg och Elias Zackrisson.
Rote 22 Rödhana/Granat med rotebönder i Gärde samt rote 34 Brännare med rotebönder i Hökmark, hade troligtvis tagit emot var sitt barn ur samma familj. År 1792 skrevs minderårige Anders Fjellström in på rote 22 och samma år minderårige Daniel Fjellström på rote 34. De båda stannade på sina respektive roten fram till år 1802. Barnens far Peter Anton Fjellström (född 1752) var chef för Lövångers kompani under åren 1789–1793. Modern Anna Catharina (född 1758) hade adlig bakgrund med namnet Lagerbom (nr 1229) som ogift.
Rote 48 Orre/Palm med rotebönder i Fjälbyn hade två barn ur samma familj, familjen Liljedal, på sin rote mellan åren 1779 och 1787. Gustaf Liljedal var vid inskrivningen 10 år och Anders Liljedal 7 år.
Bursiljum samt Gammelbyn, Burträsk med placeringar av minderåriga långt in på 1800-talet
År 1807 antogs Gabriel Schönfeldt på rote 66 And/Glas med rotebönder i Bursiljum. Han var enligt uppgift, ”mycket ung”, men hans ålder nämns inte. Gabriel dog i juni 1808, troligen sändes han till kriget i Finland och dog där.
Efter 1814 års fälttåg mot Norge beslutade regementet, i samråd med rotebönderna i Gammelbyn, Burträsk, att rote 83 Wik/Ståhlbröst skulle ansvara för ett flertal tjänstgörande volontärer och fältmusikanter. I april 1846 ansökte bland annat ynglingen F G Ulfhjelm ”[…] ehuru han ej fyllt den ålder” som krävdes. Enligt den adliga ätten Ulfhielms sammanställning var Fredrik Gustaf Ulfhjelm född 1830, vilket innebar att han vid inskrivningen var 16 år. Fadern Bengt Fredrik (född 1788) var 12 år när han skrevs in som volontär vid Västerbottens regemente den 4 mars år 1800. Han tjänstgjorde sedan som chef för Lövångers kompani under åren 1832–1840. Även dennes far Claes Anders (född 1758) inledde sin officersbana som volontär. Året var 1770 och hans ålder 12 år.
Enligt regelverket fick soldater efter 1819 inte vara yngre än 18 år eller äldre än 30 år vid antagningen. Den senare gränsen var viktig då soldaterna annars inte hade någon reell möjlighet att tjänstgöra de 25–30 år som krävdes för att få pension från Vadstena krigsmanshuskassa.
Skellefteå kompani med de högsta siffrorna
Skellefteå kompani med sammanlagt 128 roten hämtade sina soldatämnen från Bäck i söder till Åbyn norr.
När kompaniets inmönstring hade avslutats år 1712 så fanns det inte mer än 32 unga män i hela socknen och de flesta av dem var ”odugliga till krigstjänst”. Enligt Lennart Andersson fanns en årsklass pojkar som var fyllda 16 á 17 år, men möjligheten att fylla luckorna i kompaniet var mycket begränsad. Andersson kommenterar även tiden 1757 till 1762 och kriget i Pommern, där många Skellefteåsoldater dog direkt i samband med strider, men framför allt på grund av ”bedrövliga förhållanden i lägren”.
Några exempel på de unga soldaterna kommer här: på Rote 22 Brav/Tjernberg med rotebönder i Bergsbyn tillsattes den unge Per Persson Brav år 1715, han var då 16 år gammal. Per Persson dog sedan i januari 1720 Troligen var Per en av de soldater som skulle bevaka kusten i den egna bygden under ryssarnas ständiga angrepp under åren 1714–1723.
Fem år senare skrevs ytterligare en 16-åring in på denna rote. Det var Erik Mosesson Brav som mönstrades in år 1725. Han var timmerman och blev så småningom gift. Mosesson Brav noterades som närvarande vid generalmönstringen 1740, men dog i juli 1742 troligen i samband med det rysk-finska kriget som då rasade. Vid ungefär samma tid byttes två 17-åringar in i rote 56 Kock/Sundbom med rotebönder i Lund, Sunnanå och Gärdsmark. Christer Håkansson Kock skrevs in i november 1717, men ersattes i juni 1725 av Jacop Olsson Kock. Han arbetade även som laggare, vilket innebar att han tillverkade laggkärl (trätunnor). Jacop uppehöll sin tjänst fram till 1742, men dog i februari samma år.
Lars Olovsson Klint på rote 100 Klint/Klintberg, med rotebönder i Storkåge, antogs 1762. Han var då 17 år. Lars tjänade troget i kompaniet under 26 år och avled den 16 oktober 1788 under kriget i södra Finland.
Adelsbarnen Carpelan, Ulfhielm och Gyllengahm
Även i Skellefteå fanns några adelssläkten vars familjer var måna om att deras söner skulle söka sig till officersyrket. Makarna Carpelans son Fredrik Wilhelm Carpelan blev inskriven som volontär på ovan nämnda rote 56 Kock/Sundbom med rotebönder i Lund, Sunnanå och Gärdsmark. Fredrik Wilhelm Carpelan, som var född 1778 i Gammelstaden Piteå, inledde sin tjänstgöring på rote 56, men överfördes 1782, då 4 år gammal, till rote 30 Skarp/Asplund med rotebönder i Sörböle och Böhle. Här stannade Wilhelm till sin 11-årsdag år 1789.
Den i Lövånger kända adels- och officerssläkten Ulfhielm, med två representanter som båda kom att nå chefsbefattningen i Lövångers kompani, ägde sedan 1807 fideikommisset Fredrikslund strax utanför Skellefteå. Detta ökade sannolikt familjens och sönernas möjligheter att även beviljas plats som volontärer inom Skellefteå kompani. Under tiden april 1817 till mars 1821 uppehölls rote nr 74 Warg/Enqvist, med rotebönder i Medle, av volontären Thure Ulfhielm, vid inskrivningen 15 år och 8 månader gammal. Så beslutades trots att regelverket, som tidigare nämnts, efter 1805 förbjöd inskrivningar av pojkar under 18 år.
Officerssläkten Gyllengahm redovisas med fyra representanter i Steckzéns skrift Västerbottens regementes officerare till år 1841 (1955). Av dessa blev två kompanichefer i Lövånger. Samtliga fyra inledde sina karriärer som minderåriga volontärer:
Gabriel Gyllengahm, född 1740 på Tomta i Västmanland, blev volontär vid Västmanlands regemente. Han skrivs in i maj 1754, då fyllda 14 år. Gabriel Petter, föddes i Piteå landsförsamling 1773, och skrevs in som volontär i Västerbottens regemente 1774, vid 1 års ålder. Adam Gabriel föddes i Lövånger 1784, och blev inskriven som volontär 1793, 9 år gammal, och slutligen Adam Gabriel född i Lövånger 1812. Han blev volontär med graden rustmästare vid Västerbottens regemente 1826, 14 år gammal.
En stor officerssläkt skolad i Bygdeå kompani
Tillbaka till släkten Turdfjell. Både på kaptensbostället i Bygdeå och fänriksbostället Tureberg i Gumboda har flera representanter för släkten Turdfjell passerat. Släktens anfader Jacob Turdfjell, som föddes ca 1697 i Nyen, Ingermanland, gjorde sin grundutbildning år 1717 som volontär vid Hälsinge tremänningsbataljon i Hälsingland. Ryssarnas återkommande härjningar fick dock Turdfjell att söka sig norrut. Med hustru och fyra barn gick därför flyttlasset till de nordliga delarna av dåvarande Västerbotten, till Torneå.
Under åren 1730 till 1807 kom sammanlagt sju barn och barnbarn inom släkten att välja officersbanan. Samtliga startade sin karriär inom Västerbottens regemente som minderåriga volontärer. Johan Hinrick var 9 år vid inskrivningen, Jonas 13 år, Nils Jacob 8 år, Johan Petter 11 år, Johan Henrik 10 år, Eric 16 ½ år och Johan Gustav 16 år (med graden rustmästare). Två av dem blev kompanichefer vid Bygdeå kompani och hade under de åren sin bostad i det vackra Bygdeåborg (se bildovan), inte långt från Bygdeå gamla kyrka.
Ytterligare ett militärt boställe fanns i trakten. Det var löjtnantsbostället i Bäck uppfört 1781 av Jonas Turdfjell (född 1733) mot kontant 527 riksdaler, en god ersättning som troligen var ett välkommet tillskott i hans kassa. Jonas ägde sedan tidigare fastigheten Nybyn 7. Den hade han köpt då han gifte sig med dottern till avlidne komministern Widmark. Säljare var hans nya svärmor, komministeränkan Catharina Widmark. Dessutom förvärvade han i början av 1780-talet Nybyn 5, även kallat ”Majorsbostället”, i Nybyn/Ånäset. Dottern och hennes make Zacharias Edenqvist, född i Kåddis strax utanför Umeå, fick här sitt hem. Edenqvist började sin officersbana som 17-årig volontär vid Västerbottens regemente och blev så småningom major.
Det gick bra för de flesta av officerarna i släkten Turdfjell. Fyra av dem nådde majors grad och levde tillsynes ett gott liv. Men karriären kunde ha fått ett abrupt slut för den ovan nämnde Jonas Turdfjell.
Året var 1761 och Jonas, då en 28-årig fänrik, hade tillsammans med sin far och äldre bror deltagit i det preussiska kriget i nära fyra år. Västerbottningarna var förlagda i Stralsund i norra Tyskland, och den unge fänriken Jonas ville leva livet. Han festade på helgerna, men lönen räckte inte till och han satte sig i skuld hos en ockrare. När Jonas hotades till livet om pengarna inte återbetalades lurades han att pantsätta regementets nattvardskärl i gediget silver. En kvinna som han mötte vid stadsporten tog hand om silvret. Men någon upptäckte att dyrgriparna var borta och Jonas ställdes inför krigsrätt. Han avskedades den 22 juni 1761. Fadern hjälpte sonen att återköpa nattvardskalken och paten (oblattallriken) för dryga penningar och dessutom ersätta regementskassan med lika mycket. Jonas Turdfjell blev senare återanställd.
Även den unge Eric Turdfjell (f 1782), brorsson till Jonas, hamnade i stora svårigheter under 1808–09 års krig, detta efter en missbedömning och nonchalans som kunde ha kostat honom livet.
Eric, som vid krigets inledning var fänrik vid Piteå kompani, var stationerad strax norr om Skellefteå hösten 1809. Kriget befann sig i sitt slutskede och ryska och svenska enheter hade nått fram till stilleståndsförhandlingar, den överenskommelse som kom att kallas Kalix-konventionen. Enligt denna skulle alla svenska officerare resa hem till sina boställen i avvaktan på den slutliga fredsöverenskommelsen. Dessutom fick de svenska officerarna, på sitt hedersord, lova att inte engagera sig i aktioner mot ryssarna. Men fänriken Eric Turdfjell bröt sitt löfte och begav sig åter till den svenska armén som stod i Skellefteå. Det hela uppdagades och Eric riskerade dödsstraff.
De tidigare officerskollegorna gömde honom emellertid bland andra krigsfångar som hade tvingats påbörja en transport till Ryssland. Detta räddade sannolikt Erics liv. När han senare upptäcktes beslutades […] i anseende till de öfriga svenska officerarnas goda förhållande och, af aktning för dem och icke för Turdfjells person, ville han [general Schuwaloff] skänka honom det [livet]” (Bergenstråhle, 1917, s.695).
Freds slöts i Fredrikshamn den 17 september 1809 och samtliga fångar kunde återvänta till Sverige och hemorten i december samma år. Eric Turdfjell arbetade kvar inom regementet men efter fälttåget mot Norge blev han sjukskriven. Eric avskedades 1816 och vistades därefter sannolikt hos en äldre bror som var bosatt i Gävle. Här hade Eric även kontakt med en läkare, stadskirurgen E M Juhlin. Fem år senare, vid en ålder av 39 år, avled Eric Turdfjell.
1900-talet – vår tid
År 1901 ersattes indelningsverket och vi fick allmän värnplikt i Sverige. Men merparten officerare levde kvar i det gamla systemet. Redan 1902 restes krav i riksdagen på att officersrekryteringen skulle breddas och att officerskårens sociala sammansättning skulle vara representativ för hela det svenska samhället. Svårigheter uppstod ofta på grund av bristande tillit mellan de unga soldaterna, ofta arbetarbarn, och representanter för den tidigare officerskulturen, den kultur där genvägar för officersbarn kunde köpas.
Först när studievägar öppnats, med möjligheter till avancemang även för de nya soldatgrupperna, hade man funnit vägen mot lösning. Försvarets läroverk, som inrättades 1942, ökade förutsättningarna för en bredare rekrytering till officersyrket.
Vietnamkriget under slutet av 1960- och början av 1970-talet kom att få stor betydelse för den unga generationen i USA och i Europa. Nu började även nya och annorlunda krav ställas från soldaterna själva. Det politiska läget och omfattande protester och demonstrationer krävde bland annat att alla skulle göra sin plikt i samhället, och denna plikt skulle nu kunna göras även utan vapen.
År 1966 mynnade detta ut i Lagen om Vapenfri tjänsteplikt, vilket innebär att den tjänstepliktige […] skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig”. Samtidigt kom krav på de värnpliktigas medbestämmande och 1968 ägde den första värnpliktsriksdagen rum i Stockholm.
Några årtionden senare, innebar begreppet alla att såväl män som kvinnor mellan 18 och 48 år kan bära vapen. Vi har från och med år 1995, som en del av totalförsvarsplikten, fått en verkligt allmän värnplikt.
FN:s Barnkonvention 1999
Hemvärnets och den frivilliga befälsutbildningens (FBU:s) ungdomsverksamhet har debatterats under senare år, bland annat till följd av Sveriges undertecknande av konventioner om förbud mot barnsoldater. Detta har inneburit att ungdomsverksamheten har lagts om och delvis fått en annan inriktning.
Bakgrunden finner man i en resolution daterad 26/8 1999 i vilken FN:s säkerhetsråd fördömer användningen av barnsoldater. Samma vecka uttalade de nordiska utrikesministrarna sitt starka stöd för det arbete som görs inom FN för att höja skyddet av barn i väpnade konflikter. Länderna ville ha internationella regler som hindrar både stater och väpnade grupper att rekrytera och utnyttja barn under 18 år.
Ett år tidigare, i juli 1998, hade den Internationella Romstadgans artikel 8, om inrättandet av en internationell brottmålsdomstol, tagit upp frågan. Rekrytering och användning av barnsoldater under 15 år skulle betraktas som en krigsförbrytelse och därmed falla under domstolens jurisdiktion.
Korrigering vad gäller vapenbärande soldaters ålder i Sverige är inte aktuell. Vi skall inte återigen ha barnsoldater i vårt land.
Referenser
Andersson, Lennart. Umebygdens soldater 1695–1895. Umeå 1989.
Andersson, Lennart, Skellefteåbygdens soldater 1695–1895. Umeå 1995.
Andersson, Lennart. Lövånger Burträsk Bygdeå soldater 1695–1895. Umeå 1996.
Bergenstråhle, C. G. A. Kungl. Västerbottens regementes krigshistoria. Stockholm 1917.
Bryntse, Berit. Karolinerna Turdfjäll & Höljeman: soldat- och familjeliv i 1700-talets Norrland. Kulturhistoriska Bokförlaget. Stockholm 2021.
Ericson Wolke, Lars. Svenska knektar: indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Historiska Media. Lund 1995.
Holm, Carl (red.). Lövånger: en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. Andra delen utgiven av Gösta Holm. 2:a upplagan D.2. Umeå 1949.
Hårdstedt, Martin ”Norrlands huvudstad, Umeå 400 år” i Populär Historia nr 9/2022.
Larsdotter, Anna (2001) Kronans knektar. Soldatutskrivningar under 1600-talet. 2001. https://popularhistoria.se/sveriges-historia/vasatiden/kronans-knektar-soldatutskrivningarna-under-1600-talet (Hämtad 2022-12-21).
Lindegren, Jan. Utskrivning och utsugning. Produktion och reproduktion i Bygdeå 1620–1640. Univ., Diss. Uppsala. 1980.
”Om Arméns Musik Corpser” i Kungl. Krigsvetenskapsakademins Tidskrift år 1884 [Författarens fullständiga namn okänt, signatur A.R].
Rehn, Siv. Gumboda Hed: den indelte soldaten, verksamheten och bygden. Probus, Stockholm 2007.
Roth, Thomas. ”Militärutbildning i svenska skolor” i Meddelande 64 (2004) [Barn och krig]. Armémuseum, Stockholm 2005.
Selets byaförening c/o Birgitta Fahlén, Selet Lövånger: Byn med kyrkbykaraktär. Selets byaförening. AC Media, Lövånger. 2019.
Steckzén, Bertil, Västerbottens regementes officerare till år 1841. Biografiska uppgifter över officerare och likställda vid Västerbottensfännikan och Västerbottens regemente. U. Engström. Boden. 1955.
Vinjettbild: Pojken, som troligen är i 3–4 års åldern, bär en ”husardolma”, en uniformsjacka som, enligt intendent M. Markelius vid Armémuseet, ser ut ungefär som de gjorde i Tyskland i början av 1900-talet. Till en sådan dolma bar man emellertid inte kask utan en käppi (skärmmössa). Fotograf okänd. Foto ur Byggmästare Oscar I. Eriksons fotosamling, Örebro stadsarkiv.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.