Vinterdagen den 24 november 1906 var troligen en helt vanlig dag för byborna i bondesamhället Degernäs i Umeå socken. För min mormor, Hanna Maria Eriksson, var det en mycket speciell dag, för då dömde Häradsrätten den utpekade fadern Karl Wänman att betala barnuppfostringsbidrag för deras gemensamma son.
Degernäs by bestod vid sekelskiftet av ett 20-tal gårdar. I ett av husen bodde bondedottern Hanna Maria Eriksson (1881–1964) med sin familj. I granngården bodde den 7 år äldre bondesonen Karl Wänmans familj. Ungdomarna hade en relation och år 1899, när Hanna var 18 år föder hon en son, Karl Helmer som dör vid 1,5 års ålder. Tre år senare, 1902 föder Hanna ännu en son, Helmer. Karl Wänman nekade faderskapet och deras relation tog slut. I början av 1900-talet blev kvinnor myndiga först vid 25 års ålder. Hanna, som var 24 år då faderskapsmålet väcktes, fick hjälp av sin far Erik Eriksson (”Erik-Ersa”, som han också kallades), att skriva till Häradsrätten. Skrivningen löd: ”yrkanden om att Karl Wänman därstädes, med yrkande, att denne som vore fader till ett af Hanna den 1 augusti 1902 framfött gossebarn […] måtte förpliktas utbetala barnuppfostringsbidrag från barnets födelse tills det kunde sig själft försörja, samt ersätta Hannas barnsängsumgälder och rättegångskostnader”.
Vid första tinget förnekade Karl att ”hafva öfvat samlag med Hanna eller att hafva varit hennes fästman”. Hanna hade med två kvinnliga vittnen, den ena berättade ”för omkring tre–fyra år sedan, flera gånger vid sex–sju på mornarna sett Karl komma ut från Hannas bostad”. På det svarade Karl ”att han stundom om mornarna hämtat posten!” Det andra vittnet berättade ”att hon legat i samma rum som Hanna samtidigt som Karl delat säng med Hanna […] ända fram till morgonen”. Karl svarade ”att han blott en stund på aftonen varit inne i rummet, men icke legat i hennes säng”. Båda kvinnorna vittnar om att ”Hanna och Karl sedan länge betraktas som ett par och att de tycker att barnet är ganska lik Karl”. Hanna yrkade att Karl skulle fria sig med edgång. Häradsrättens dom löd: ”Karl gitter, att med ed sig värja samt i sådant hänseende betyga: att han icke öfvat köttsligt umgänge med Hanna under oktober, november och december månader 1901”. Karl blev också ålagd att ”skola sig hos själasörjare samt medtaga häradsrättens protokoll”. Om han inte skolade sig, dömdes han betala 25 kronor i vite.
Vid andra tinget uteblev Karl från rättegången. Hanna lämnade över en skrivelse till tinget: ”Anhålles vördsamt! Att Häradsrätten måtte ålägga Karl att utbetala barnuppfostringsbidrag med 75 kr årligen till det [Helmer] eller till dess han sig sjelft försörja kan, samt att ersätta Hanna med barnsängsumgälder med 100 kronor samt för rättegångskostnaderna”. Häradsrätten beslöt att skjuta upp målet fyra månader, för att bereda Karl tillfälle att yttra sig över Hannas ersättningskrav.
Vid det tredje tinget inställde sig båda parter. Karl förklarade att ”de fodrade beloppen var alldeles för höga, särskilt med hänsyn till mina nödvändiga levnadsomständigheter, jag medgåfve att i ersättning utgifva ett årligt underhåll af fyrtio kronor, till dess barnet fyllt 15 år […], äfvensom att gottgöra Hannas kostnader å saken med förut begärda belopp”. Häradsrättens dom löd: ”då Karl genom sin utevaro från förra tinget utan att ha anmäldt och styrkt laga förfall brustit åt den af honom förelagda ed och förty måste anses lagligen övertygad att hafva med Hanna öfvat köttsligt umgänge under oktober, november, december är 1901, således å sådan tid att han vara fader till hennes son Helmer”. Häradsrätten förpliktar: ”Karl att såsom bidrag till bemäldte barns uppfostran och vård till Hanna utgifva skäliga ansedda sjuttiofem kronor om året från barnets födelse, tills det fyllt femton, eller kan sig själf försörja […] ersätta Hanna med fyrtioåtta kronor för barnsängsumgälder samt rättegångskostnaden. Talan mot detta utslag fullföljes inom en månad i Svea hovrätt”. Handläggningstiden pågick under fjorton månader.
I kyrkboken står ”fader okänd” på sönerna Karl Helmer (1899) och Helmer (1902). I domstolsbeslutet registreras Karl Wänman som biologisk far till Helmer och han tilldelas efternamnet Karlsson, efter sin fars förnamn.
Faderskapsprocessen
Lagens (Ärvdabalken 8:7, 1734) andemening var att utomäktenskapliga barn har rätt till ”nödvändig” föda från båda föräldrarna. Det fanns inte reglerat hur faderskapet skulle fastställas, hur stort belopp, hur många år eller hur beloppet från barnafadern skulle krävas in. Den övergivna kvinnan fick själv stämma en man som inte gick med på att betala, de flesta blev utan ekonomiskt stöd från den man som gjort henne med barn. Det fanns en tydlig uppdelning mellan män och kvinnor, där kvinnors faktiska handlingsutrymme var mycket begränsat. Med andra ord var Hannas sociala nätverk och pappans skriftliga färdigheter direkt nödvändiga, i kontakten med Häradsrätten.
Karl dömdes till så kallad edgång. Rättspraxis var nämligen att om den ogifta modern hade med två samstämmiga vittnen så ansågs det som full bevisföring. Om den utpekade fadern fortfarande nekade faderskapet, så måste han ingå edgång – alltså svära på bibeln att han talade sanning – och det innebar en ofattbar synd att lägga sina fingrar på bibeln och svära falskt.
I domstolen vägde mannens ord hela tiden tyngst, kvinnan kunde inte vinna mot en nekande man på annat sätt än att han avstod från att svära sig fri eller att han erkände innan edgången utdömdes.
Reglerna var sådana att ingen kunde svära sig fri vid första tingsförhandlingen. I edgångsförfarandet ingick att mannen dels skulle få betänketid till nästa ting om han verkligen ville gå eden, dels var det praxis att han innan dess skulle undervisas av prästen i församlingen. Syftet med det var att själasörjaren skulle avgöra om den stämde mannen verkligen förstod ”edens vikt” och faran med mened. Själasörjaren skulle skriftligen meddela tinget om hur mannen reagerat på kunskapen.
Karl valde bort att skola sig hos en själasörjare och dömdes därmed att betala vite. Hade han valt att närvara vid det andra tinget, skulle han ålagts att värja sig med edgång. Valet att utebli från rättegången innebar att han avstod från att svära sig fri, och därmed erkände han faderskapet. Bland byborna fanns det inga tvivel – Karl var den biologiska fadern! Troligen kände han av pressen från byborna, och en skam över att ha blivit kallad till tinget och sen bli sedd som en som försökte smita undan ansvaret. Kanske kände Karl också viss rättrådighet gentemot Hanna och Helmer.
I tredje tinget fastställdes uppfostringsbidragets storlek samt att Hanna skulle ersättas retroaktivt. Helmer var fyra år fyllda då domen ägde laga kraft, vilket innebar att Karl via Häradsrätten fick betala 348 kronor till Hanna. Karl fick också betala 37 kronor till Häradsrätten för rättegångskostnaden samt vite.
Bondesamhället Degernäs
Bondesamhället Degernäs ligger i Umeå kommun omkring fem kilometer söder om centrala Umeå. Landskapet är platt och öppet och byns bebyggelse ligger på två parallella åsar. Vid sekelskiftet bestod byn, av ett 20-tal gårdar och de flesta bybor var markägande bönder. Degernäsbon och före detta lärarinnan Siri Lindgren (född 1927) berättar: ”två, möjligen tre av gårdarna var större, med fler kor och hästar och större marker”. I byn fanns också ett antal ensamstående inhyses, inhyses med familj, byskräddare, bysmed och fältjägare/militärer. Siri Lindgren berättar vidare att ”religionen och kyrkan hade starkt inflytande på byborna”. Och kyrkans åsikt var entydig, det var synd och skam att bli med barn före äktenskapet.
Degernäs var, som många orter i Sverige, en liten by med trångbodda gårdar, som inte alltid så lätt kunde avgränsa relationer och äktenskap från andra människor. Makar, barn, inhyses, pigor och drängar, som dygnet runt delade sysslor, mathållning och sovplatser med familjemedlemmarna, lämnade föga utrymme för ett osynligt privatliv. Sexualmoralen för barnen byggde på få handfasta förhållningsregler och liten kontroll utifrån. Det fanns vaga men tvingande moralföreställningar om vilka gränser som inte fick överskridas, där varje snedsteg kunde kosta dem framtida lyckan. Sin sedlighet svarade varje individ själv för. Det var en vansklig väg bondebarnen hade att vandra fram till äktenskapet.
Vem var då Hanna? Hanna Maria Eriksson föddes 1881 och var äldst av tre syskon. Hannas syster Hulda dog vid två års ålder. Familjen bodde i ett mindre västerbottenshus, på ena sidan av ”Erik-Ersabacken”. Inger Sandström (född 1949), som växte upp i huset under 1950-talet, berättar: ”Det var ett enkelt timrat hus med farstu, kök med järnspis, kammarn och salen med kakelugn. Utedass och så en potta under sängen. Jordbruket innefattade åtta kor och en häst med tillhörande åkermark”.
Hannas pappa Erik-Ersa (född 1858) var läs- och skrivkunnig. I släkttraditionen berättas att byborna vände sig till honom för att få hjälp med skrivelser av allehanda slag. Varje söndagseftermiddag hade man byabön i hemmen, en betrodd lekman fick läsa postillan i stället för att byborna skulle bege sig till kyrkan. I Degernäs var det Erik-Ersa som fungerade som ”byapräst”. Han var också ordförande i Degernäs EFS åren 1913–1928. Degernäsbon Curt Lindgren (född 1943) har under uppväxten hört berättas: ”på grund av Erik-Ersas position i byn hade familjen Eriksson ett högt förtroendekapital bland byborna”.
Karl Wänman bodde 130 meter från Hannas familj. Han föddes 1874 och var äldst av fem syskon. Två av syskonen dog i späd ålder. Seden var att odalbondens mark gick i arv till äldsta sonen, vilket betyder att Karl var den son som skulle ärva gården. Karl övertog så småningom sin fars gård och gifte sig med en kvinna från en grannby, de fick två flickor födda 1906 och 1909.
Degernäsbon Berndt Eriksson (född 1942) som växte upp i huset berättar: ”Det fanns tre byggnader på gården. Bostadshuset var en större västerbottensgård som byggdes runt sekelskiftet 1900, med kammarn, salen och ännu ett rum, i det stora köket fanns en alkov, inbyggd säng. Huset hade fyra kakelugnar och en järnspis. Den andra, något mindre byggnaden användes som sommarhus och bagarstuga. Mangårdsbyggnaden var 10×40 meter stort och jordbruket innefattade 12 kor och två hästar samt åkermark”. Det är högst sannolikt att de städslade såväl dräng/ar som piga/or för att klara av arbetet med hem och jordbruk.
Enligt Hannas brorsbarn Eva Nordstrand (född 1916) brukade det sägas att familjen Wänman ansåg sig vara ”förmer”. Ser vi till den summa pengar Häradsrätten fastslog att Karl skulle betala i barnuppfostringsbidrag, så speglar den att familjen hade det relativt sett gott ställt. Den årliga summan på 75 kronor kan jämföras med domar i Sollefteå tingslag vid samma tid, där den genomsnittliga ersättningen var 37,50 kronor per år. I det gamla bondesamhället förekom pengar ytterst sparsamt, man levde av det jordbruket producerade. För Hannas del betydde pengarna mycket, hon fick viss upprättelse av Karl och behövde inte längre känna att hon var helt beroende av sin familj.
Ett av Karls barnbarn (född 1942) berättar: ”jag tror inte ens att min mamma född 1906 kände till att hon hade en halvbror, själv fick jag veta att jag har två halvkusiner då jag var i 70-årsåldern”.
Hanna och Karl bodde grannar och hade bra koll på varandra. Kanske var Karl intresserad av Hanna och ”tycke uppstod” dem emellan. Det kan till och med varit så att Karl, som var sju år äldre valde att vänta in Hanna. Hon var ung, sannolikt både naiv, lättpåverkad och trodde gott om folk. Det finns åtminstone tre möjliga scenarier om hur gestaltningen av en gemensam framtid kunde ha sett ut. Hanna kan ha förväntat sig ett frieri från Karl även om äktenskap inte utlovats. Karl kan ha lovat äktenskap eller uttryckt sig på ett sätt som kunde uppfattas som ett äktenskapslöfte. Eller så planerade de båda för en gemensam framtid och pratade med varandra om äktenskap. Relationen mellan Hanna och Karl pågick under åtminstone fyra år:1898–1902.
Redan 1898 då de väntade första sonen Karl Helmer, är det rimligt att anta att frågan om giftermål var aktuell. Kanske hoppades även Karl på att så skulle ske. Det blev inget giftermål den gången, den fråga som uppstår är: hur kom det sig att de fortsatte att ”dela bädd”? Var kärleksbanden så stark att de inte kunde avstå från varandra? Eller övertalade Karl henne om att det kommer att ordna sig, kanske var Karl så övertygande att Hanna fortsatt planerade för en gemensam framtid!
Möjligen kan det varit så, att när Karls far insåg att Hanna och Karl var ett par så klargjorde han för Karl att han aldrig skulle godkänna äktenskap dem emellan – att Karl, om han gifte sig med Hanna, inte skulle få ta över gården. Karl trotsade sin far och valde fortsatt att ”dela bädd” med Hanna. Kanske avstod han också att berätta för Hanna om vad som gällde? Om det stämmer var Karl inte ärlig mot Hanna och hans beslut att neka faderskapet i domstolen blir förståeligt, det fanns andra planer för honom.
I det gamla bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Äktenskapet var en familjeangelägenhet mellan de två släkter det berörde – vilken familj man kom från och hur stor gård familjen hade, var viktigare. Kanske Karls far ansåg att, även om familjens Erikssons förtroendekapital i byn var stort, så vägde det lätt och svarade inte upp mot Wänmans materiella tillgångar, med andra ord att Hannas familj inte var tillräckligt välbeställda.
I släkttraditionen berättats att orsaken till att det inte blev något giftermål, var att Karls far vägrade giftermålet på grund av att familjerna var ovänner. Så kan det förstås ha varit, men det troliga är att det bara var en omskrivning av att Hannas familj inte var ett tillräckligt bra parti för Karls familj. Tänkbart är även att eventuell ovänskap mellan familjerna uppstod just på grund av det olycksaliga förhållandet.
En ogift mor
Hanna och Karls långvariga relation resulterade i två oäkta barn. I det gamla bondesamhället betraktades par som ”delade bädd” som trolovade. Det fanns även en sed i Västerbotten från 1870-talet som innebar att par sällan gifte sig utan att kvinnan var havande, då de ville vara säkra på att de kunde få barn. Det är högst rimligt att anta att Hanna planerade för giftermål med Karl, inte minst då hon visste att utomäktenskapliga födslar inte var accepterade i byn. Vi vet inte vad Hanna kände och tänkte, men sannolikt reagerade hon med förtvivlan över att inse att hon återigen var havande och sen bli klar över att Karl inte stod för sina handlingar och erkände faderskapet. Rimligtvis kände hon sig både utnyttjad och lurad.
Hanna blev övergiven och stod ensam med hela ansvaret för sig och Helmer. Hon hade dock ett tryggt socialt nätverk omkring sig, föräldrarna accepterade hennes situation och hon kunde fortsatt bo i föräldrahemmet. I dödsannonsen efter Karl Helmer stod: ”djupt sörjd och saknad av mig samt fosterföräldrar” (Umebladet 1901-03-01). Det antyder att familjen hjälptes åt med barnens skötsel. Hemmadottern arbetade med hemmets/jordbrukets vardagsuppgifter, släkttraditionen berättar att Hannas mor Anna hade ledbesvär. Hanna och Helmer var skrivna i föräldrahemmet fram till år 1913.
Hannas brorsdotter Eva Nordstrand (född 1916) berättar: ”Varje månad var Hanna tvungen att knacka på hos familjen Wänman för att inkassera de 6,25 kronor hon hade rätt till. När sonen Helmer blev lite äldre skickades han ibland i väg för att hämta pengarna. Karl höll sig undan, det var hans fru som varje månad fick överlämna pengarna”.
Ogifta mödrars sociala utsatthet
Då det gäller ogifta mödrar visar historien, att under 1800- och 1900-talets början, födde hundratusen kvinnor barn i Sverige utan att vara gifta. Det religiöst präglade Västerbottens län hade dock den lägsta utomäktenskapliga födelsekvoten i landet. Vid sekelskiftet var okunnigheten stor om hur man skulle skydda sig mot en oönskad graviditet. En del visste hur man blev med barn, men inte alla, och dessutom var det förbjudet ända fram till slutet av 1930-talet att informera om preventivmedel.
Under åren 1896–1902 fick tre ogifta mödrar i Degernäs sammanlagt fyra barn. Två av dessa kvinnor valde att lämna byn (flyttorsak okänd). Antalet ogifta mödrar kan betraktas som många i en by, med cirka 20 gårdar. De ogifta mödrarna i Degernäs var i genomsnitt 20 år vid första barnets födelse, vilket var ungt i jämförelse med ogifta mödrar i Ångermanland vars medelålder var i paritet med giftasåldern, 26 år.
Det som genomgående framgår av historien är att det var kvinnan som fick bära skammen. Forskningsläget visar skilda resultat om de sociala konsekvenser som drabbade en ogift mor vid sekelskiftet. Studier visar att det fanns lokala skillnader i attityder mot ogifta mödrar, som berodde på: var de bodde, den socioekonomiska strukturen, graden av religiositet, att i samhällen med relativt sett få utomäktenskapliga barn var acceptansen mindre, samt att det fick negativa effekter på giftermålsmarknaden. Andra studier visar att det inte fanns några belägg för att det alltid innebar en katastrof för en ogift kvinna att få barn. Hur de bemöttes varierade mellan olika delar av landet och verkade vara mer accepterat i norra Sverige än i södra.
Det vi säkert vet var att den sociala kontrollen i byarna var stor. Byborna lade snart märke till ogifta kvinnor som väntade barn, vilket blev ett allmänt samtalsämne. Frågan är på vilket sätt familjen Erikssons religiösa position påverkade bybornas sätt att betrakta Hanna, hon som dragit skam över sin familj och sig själv. I vilken grad blev hon illa sedd och socialt marginaliserad? Det sannolika var nog att det varierade över tid, tidvis kan det nog ha varit ganska svårt.
Vid den första graviditeten år 1899 är det möjligt att Hanna till att börja med kände både skuld och skam över sin situation men satte sin tilltro till Karl. De hade trots allt haft en längre relation och både Hanna och byborna trodde på att äktenskap snart skulle följa. Möjligen fick hon också en och annan deltagande blick. När barn nummer två kommer till världen, och hon i klartext blir övergiven av Karl, är det högst sannolikt att händelsen väckt en del uppståndelse i byn. Bybornas moraliska och religiösa normer torde ha inneburit att hon kom att förlora sin ställning i deras ögon. Alldeles säkert fick hon fördömande blickar och det tisslades och tasslades. Att bli bemött så skapar starkt obehag och en känsla av utanförskap, vilket troligen ledde till att hon drog sig undan de sociala sammanhang som fanns tillgängliga. Degernäsbon Curt Lindgren (född 1943) berättar: ”Min pappa Albin (född 1899) sa, familjen Eriksson har så hög grad av andlighet så dem [byborna] måste vara försiktiga så det inte går psykiskt dåligt för Hanna”.
Sannolikt gav domstolsutslaget, som dömde till Hannas fördel, henne en stärkt ställning bland byborna, kanske upplevde de att Hanna mer eller mindre blivit lurad av Karl. Andra möjliga faktorer som kan ha minskat Hannas sociala utsatthet, kan dels vara att hon i föräldrahemmet visade prov på att vara arbetsduglig, dels att hon hade viss ekonomisk trygghet. Hon kom också tidig in i föreningslivet, genom det engagemanget fick hon en naturlig plattform i byns sociala sammanhang. I Degernäs EFS var hon sekreterare 1913–1915 och förblev aktiv medlem livet ut. År 1957 bildades Svenska landsbygdens kvinnoförbund/SLKF i Degernäs, Hällastrandsbon Eva Carlström (född 1935) berättar att ”i den verksamheten hade Hanna en mycket aktiv och drivande roll”.
”Arvids Hanna” – en bondemora
Äktenskapet i gamla bondesamhället var mer eller mindre det enda möjliga sättet för en ogift mor att återupprätta sin heder, ära och respekt, eftersom rollen som hustru, mor, husfru i ett hushåll var det som gav henne respekt och anseende.
Det gick dock många år innan Hanna hittade sig en make. Fjorton år efter att hon blev ogift mor första gången, i en ålder av 32 år gifter hon sig med bondesonen Arvid Eriksson 25 år, född 1888. Detta kan betraktas som lång tid i jämförelse med ogifta mödrar i Ångermanland där det tog i snitt 5–10 år från första barnets födelse. Detta styrker ytterligare att utomäktenskapliga födslar inte var särskilt accepterande i Degernäs. Curt Lindgren (född 1943) berättar ”min pappa sa att familjen Eriksson är inte vem som helst! Arvid han skulle inte ha kommit i närheten av Hanna, om hon inte hade barn”.
År 1913 stod det bröllop, Hanna och Helmer flyttar till Arvids gård. På den gården kom Hanna och Arvid som familj att leva och verka under hela sin levnad. Sex månader efter giftermålet föds Hanna och Arvids första gemensamma son! Under en tioårsperiod, då Hanna är mellan 33 och 43 år föder hon sex barn: Sven 1914, Egon 1916, Axel 1918, Zaida 1921, Folke 1923 och Allan 1924.
I släkttraditionen berättas att familjen behandlade Helmer på samma sätt som hans halvsyskon. Sonen Helmer blev så småningom civilanställd vid I20, satt på ledande positioner inom politiken, kooperationen och sitt fackförbund. Han var aktiv inom IOGT precis som sin mor, som var ledamot i nykterhetsföreningen Vårblomman åren 1902–1906. Helmer gifte sig med Karin Berglund från Gimonäs och fick två barn: Gunnar född 1930 och Henning född 1940. Gunnar berättar: ”jag tror att Helmer visste vem som var hans biologiska far men han pratade aldrig med mig om det, det var först i vuxen ålder som min farbror Allan (född 1924) berättade för mig att Arvid inte var min biologiska farfar. Under uppväxten frågade jag Helmer några gånger hur det var när han var liten han svarade alltid undvikande”.
Kvinnokraft vid sekelskiftet
Siri Lindgren (född 1927), berättar att Hanna var omtyckt i byn. Hon var snäll, kunnig inom många områden, intellektuell, driven och engagerad. Bland byborna gick hon under namnet ”Arvids Hanna”.
Släkttraditionen berättar att Hanna hade en del praktiska medicinska kunskaper och ansågs kunna ”stämma blod”. Hon var en person i byn som man kallade på när någon var sjuk, ibland vid barnafödande och när det var problem vid kalvningen. Hon hjälpte till när någon behövde skriva viktiga skrivelser. När någon bybo behövde varma kläder sydde hon om gamla kläder av vadmanstyg, vadderade täcken till familjer som behövde värme nattetid. Hanna använde tygprover som medföljde Älvsereds-katalogen, för att med lapptäcksteknik pryda täckenas ovansida.
Det känns angeläget att ge en bild av vad kvinnokraft kunde innebära kring sekelskiftet, om den inte synliggörs för eftervärlden skulle den kunskapen gå förlorad. Hannas liv symboliserar en generation kvinnor som, i högsta grad var verksamma, enkla och välvilliga. Bilden som vuxit fram, visar prov på hennes givmildhet, drivkraft, kunskaper, strävan och hennes mod. Att redan som 18-åring vara ogift mor, och samtidigt klara av att förhålla sig till den sociala utsattheten som det kan ha medfört. Som bondmora var livet hårt med långa slitsamma dagar. Hon skötte om att matförråd fylldes samt bar vatten till såväl husdjur som familj, barnskötsel, byktvätt, spann garn, vävde, stickade och sydde. Hon tog hand om djuren och mjölkningen morgon och kväll samt deltog i åkerbruket vid sådd och skörd. Mannen deltog inte i djurskötsel förutom om familjen hade häst. Hästen ansågs vara mannens ansvar medan det var förnedrande för en man att mjölka kor.
Hanna hann också med att räcka grannar och vänner en hjälpande hand. Även en del föreningar och ideella sammanslutningar har kunnat påräkna hennes stöd och intresse. Det krävde sin kvinna! Eller som stod skrivet i Västerbottens Kuriren den 20 maj 1951 inför hennes 70års dag… ”De sjuttio åren har inte varit någon dans på rosor men god hälsa, energi och gott humör har hjälpt Hanna tillrätta”.
Källor
Arkiv
Folkrörelsearkivet i Västerbotten. EFS, Degernäs.
Folkrörelsearkivet i Västerbotten. IOGT-logen 4917 Vårblomman, Degernäs.
Riksarkivet. Umeå stads rådhusrättens och magistratens arkiv, volym Ala;79 (1905).
Skriftliga källor
Degernäsboken: Byn vid Umeälvens delta. Degernäs fritid. Degernäs. 2005.
Eckeryd, Robert. Acceptans eller utstötning? Ogifta mödrar i Ångermanland 1860–1940. Diss. Umeå. Umeå Universitet. 2017.
Forsviks bruk. Kunskap & fakta. Augusta ville hellre dö än att föda barn som ogift. 2016. https://www.forsviksbruk.se/kunskap–fakta/augusta-backman-ville-hellre-do-an-foda-barn-som-ogift2/ (Hämtad:2022-02-14)
Frykman, Jonas. Horan i bondesamhället. Lund. 1977.
Gårdarna i Degernäs: byn vid Umeälvens delta. Degernäs Fritid. Tryckeri city. Degernäs. 2008.
Högmark, Hans. Historia. Det gamla bondesamhället. 2022.
www.hhogman.se/bondesamhallet.htm (Hämtad 2022-02-30)
Karlsson, Anita Maria. Obemärkta kvinnor och okända män, 4 uppl. Mariakamelus förlag. 2018.
Lindstedt Cronberg, Marie. Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880. Cronberg Publ. Diss. Lund. Lunds universitet. Tygelsjö. 1997.
Orring, Nils. Utblick från Umeå: om skeenden, händelser och episoder. Umeå. 2002.
Muntliga källor
Carlsson Gunnar: jan, aug, sept 2022
Carlström Eva: sept 2022
Eriksson Berndt: juli 2022
Karls barnbarn: juni 2022
Lindgren Curt: aug 2022
Lindgren Siri: mars, juli, aug 2022
Nordström Eva: sept 1999
Sandström Inger: juli 2022
Vinjettbild: Hanna Maria Eriksson. Fotograf okänd. Foto i privat ägo.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Marianne är senior lektor (PhD) i Socialt arbete vid Umeå universitet. Parallellt har hon arbetat som forskningsledare inom Förbundet Norrbottens kommuner (FOUI) för personal som bedriver utvecklingsarbeten på den egna arbetsplatsen!