Olof Carlsson (1889–1976) växte upp i Hössjö på den västerbottniska landsbygden. Han utbildade sig till lärare och kantor och fick tjänst i Ånäset. Där träffade han sin blivande hustru Gunhild och kom att stanna där i hela sitt liv. På 1960-talet skrev Olof ner sin levnadsberättelse, som sträcker sig fram till 1925. Olof inleder med en historisk bakgrund som han hämtat ur Abraham Abrahamsson Hülphers beskrivning över Västerbotten från slutet av 1700-talet. Sedan kommer han till sig själv och då får vi en levande inblick i hur ett liv i Västerbotten kunde gestalta sig för mer än ett hundra år sen. Olofs levnadsteckning är rikt illustrerad med foton som han själv tagit och andra foton ur hans samling som idag i stora delar återfinns i fotoarkivet vid Västerbottens museum i Umeå.
Förord
Genom en levnadsberättelse kan vi lära känna en person då berättelsen ger oss möjlighet att få ta del av dennes liv. Vi får en unik inblick i intressen, arbeten, personliga egenskaper och vanor men den kan också öppna ett fönster till en annan värld och en annan tid.
Olof Carlsson var Västerbotten trogen hela sitt liv. Han föddes i Hössjö 1889 och avled 1976. Under sitt vuxna liv var han bosatt i Ånäset tillsammans med sin hustru Gunhild (1892–1984). Olof Carlsson skrev ned sin levnadsberättelse där han berättade om sin uppväxt i Hössjö, om villkoren där för framför allt barnen i en jordbrukarfamilj i slutet av 1800-talet och om hur han som ung man utbildade sig till och arbetade som lärare och kantor. Slutligen hur han träffade sin blivande hustru och tack vare henne flyttade till Ånäset och bildade familj. Berättelsen sträcker sig fram till början av 1920-talet då Olof och Gunhild fått två söner, Gunnar (1916–2005) och Gösta (1920–1989).
Olof Carlsson hade flera strängar på sin lyra. Han och hans hustru Gunhild förestod sockenbiblioteket i Ånäset under trettio år (1918–1948), biblioteket var inhyst i deras bostad. Om en del av detta står att läsa i Eriksson, Stig Axel & Öhlund, Gösta. Ånäset genom tiderna (1997).
Han var en hängiven fotograf och många av hans fotografier finns att se i Västerbottens museums fotoarkiv. Förutom levnadsbeskrivningen så skrev han dikter och berättelser på mål under pseudonymen Ohl Kalsa, bland annat ”na historier öm ʼn Jonk å a Britta å na bita dell” som kommer att publiceras i nättidskriften Västerbotten förr & nu.
En levnadsteckning
[Historisk bakgrund]
Anteckningar Ur Gustaf Vasas jordebok år 1543 om Nysätra socken i Västerbottens län.
I sydöst sköljt av Bottenhavets vågor och på övriga sidor omgivet de hedervärda socknarna Bygdeå, Burträsk, och Lövånger, ligger på ungefär lika avstånd från Umeå och Skellefteå.
Med sin areal av cirka sex kvadratmil hör Nysätra socken till de mindre av Västerbottens socknar. Nysätra är dock ingalunda okänt. Fråga vilken åldrig före detta vapenduglig västerbottnisk man som helst om Nysätra, och han skall strax ge besked om åtminstone en plats: ”Gumboheja”. De dagar då han gick där i sin ungdom och svettades för kung och fosterland äro ej säkert glömda.
Vad nu socknens historia beträffar, kan nämnas, att här ej gjorts så många fynd som i vissa andra trakter. Men de stenkummelgravar som påträffats även i Nysätra, här och där vittna om att redan under forntiden människor började bosätta sig, särskilt i dalgångarna efter åarna.
När Gustaf Vasa 1543 lät upprätta sin jordabok hade de flesta av Nysätras större byar tillkommit. Sålunda nämnas i denna bok följande byar och antal gårdar: Flarken, av flark, ett med tuvor igenvuxet träsk, 16 gårdar, Östensmark, av mansnamnet Östen, tio gårdar, Klintsjön, av klint, kulle, tio gårdar, Risjwatn, av ris, tre gårdar, Gumboda, av mansnamnet Gumme, 15 gårdar, Herszångher, av Hertse, tio gårdar, Ånes tre gårdar, Nyby sex gårdar, Skeriwn, av skär, åtta gårdar, Grimsmark, av Grigund, sju gårdar, Gwdensmarc, av Gudmund, sex gårdar.
Bönderna i Nybyn, kyrkbyn, voro 1543 följande: Sibjörn Ersson, Bryniolff Larsson, Håkan Andersson, Morthen Ersson, Bijrie och Anders Morthensson. En man vid namn Östen i Röbäck hade jord i Nyby.
En lång och besvärlig kyrkväg hade Nysätraborna vid denna tid. Socknen hörde till Bygdeå, och till dess kyrka i Skinnarbyn fick man fara. Tidigare hade nog dessa trakter utgjort en avlägsen del av Umesocknens område. Men redan vid 1400-talets början talas om Bygde som en särskild socknen. Och dess kyrka, till vilken troligen även Nysätrabönderna körde sina stenlass, uppfördes i början av 1500-talet. För att emellertid slippa fara den långa vägen till Skinnarbyn, byggde man i Nysätra under Gustaf II Adolfs tid eller år 1624 ett kapell på den plats, där den nuvarande kyrkan står. Den första tiden härefter reste någon präst från Bygdeå hit och höll gudstjänst vid vissa tillfällen tills år 1642 en capelan flyttade hit, och det blev gudstjänst varje helg. Nysätraborna fingo dock förbinda sig att en lång tid framåt hjälpa till att underhålla kyrka och prästgård i Bygdeå.
Sedan kapellet tillkommit började man även bygga kyrkstugor. Man bildade lag ute i byarna, och varje lag byggde en stuga. De första byggdes av timmer norr om kyrkan. Dessa revos ner i början på 1900-talet och i stället byggdes nya av bräder söder och öster om kyrkan. Dessa stodo kvar till 1935, men då revs även dessa ner. Två av dem byggdes om till församlingshus som är beläget mitt emot kyrkan. Planen mellan kyrkan och församlingshuset kallas torget. Detta avgränsades söderut av sockenstugan, men sedan 1936 är även den borta. I stället ha vi fått kommunalhuset, där även apoteket är inrymt. Denna byggnad blev färdig 1948.
Till de på 1600-talet uppförda kyrkstugorna kom folket redan på lördagen, ty även då hölls det gudstjänst till år 1781, då lördagsgudstjänsterna upphörde.
Det 1624 byggda kapellet var en lång byggnad med rektangelformig grundplan, som åren 1707–1710 ombyggdes till en så kallad korskyrka. Det är den kyrka som vi nu har. Ända fram till mitten av 1800-talet dröjde det dock tills kyrkan försågs med eldstad. Man satt i den strängaste vinterköld och lyssnade till predikan. Våra förfäder voro sannerligen inte bortklemade.
Kyrkan har renoverats åtskilliga gånger. De senaste gångerna är 1932 och 1960. Vid renoveringen 1960 försågs kyrkan med brudkammare under golvet och avlopp, vatten och WC. Centralvärme var det redan tidigare, men nu blev det oljeeldning i stället för ved.
År 1821 fick Nysätra med Johan Risberg sin första kyrkoherde. Nysätra blev därmed en självständig församling. Övriga kyrkoherdar, som verkat i församlingen är A.J. Nordenstam 1851–1894, E.G. Öhstedt 1894–1907, G.A. Nordenfors 1908–1917, E. Silén 1917–1922, H. Lindquist 1922–1931 och K. Vidman, som ännu tjänstgör.
Gumboda och Gumbodaholmen blevo tidigt för orten bemärkta platser. Minnesstenen på Gumboda hed förtäljer, att ända sedan 1649 och till 1897 ha krigsmän från Västerbotten övats på denna plats. Till år 1851 var Gumboda så kallat kompani- eller bataljonsövningsplats och mellan åren 1851–1897 förläggningsplats för Västerbottens regemente. Nu ligger heden öde och tyst efter allt buller och vapengny, och det enda som vittnar, vad här har varit, är den nämnda minnesstenen och de ståtliga björkalléer som en gång planterades.
Gumbodaholmen är Nysätra hamnplats och var förr i tiden även marknadsplats. Under 1700-talet hölls här marknad varje höst. Till denna kom köpmän från Umeå med sina fartyg, lastade med korta varor, salt, tobak, hampa, järn med mera. Dessa varor försåldes, och i stället intogo fartygen last av ortens produkter, vilka vid denna tid utgjordes av bräder och tjära, skinn, torra gäddor, strömming och sik, något humle och vadmal samt ibland korn. Bland de djur som funnos i Nysätraskogarna och som fingo släppa till skinnen som försåldes, märktes björn, varg, bäver, lo, utter, mård, hermelin och räv, alltså många djur som nu är försvunna från dessa trakter. I 2 à 3 veckor kunde handlandena stanna kvar vid denna marknad, tills de sålt sina varor och intagit ny last på sina fartyg.
Utom höstmarknaden på Gumbodaholmen hölls även vid kyrkan en vinter- och vårmarknad. Så småningom förlades även Gumbodamarknaden till kyrkplatsen. En lång följd av år hölls alltså på kyrkplatsen tre marknader. Längst behölls vårmarknaden, den sista 1935. När handlande började finnas i varje by, fyllde marknaderna inte något känt behov och upphörde därför.
På historiska minnen och sägner är socknen ej så rik. Den gick ganska fri från ryssarnas härjningar 1720. Alldeles fri var den dock icke. Sålunda berättas, hur en avdelning ryssar kommo till Skäran och våldgästade. På något sätt hade emellertid Skäransborna blivit varskodda, varför de flesta i byn flytt ut på ett skär, tagande alla båtar och den värdefullaste egendomen med sig, även livsmedlen. De hungriga ryssarna funno därför ej mycket, när de gingo från gård till gård och sökte mat. En sjuklig man som de träffade på i en gård, lyfte de ur sängen. De misstänkte att han gömde något under sig. Så hungriga voro ryssarna, berättas det, att de begärligt åto av avskrädet från fiskens rensning, som låg utkastat på berghällarna. Slutligen kommo de över ett upplag fyllda strömmingskaggar. Av några nät gjorde de sig kassar och fyllde dessa med strömming och drogo sina färde.
Nysätra socken har sin största utsträckning i nordväst och sydöst. I denna riktning genomdrages den av tvenne dalsänkor med var sitt vattendrag: Kålabodaån och Flarkån. I Ånäset sammanflyta de båda åarna och bilda Hertsångersälven, som mynnar ut i Gumbodafjärden.
[Olof Carlssons levnadsteckning]
Föregående anteckningar om Nysätra tyckte jag skulle bli en lämplig bakgrund till min levnadsbeskrivning. Jag fann dessa gamla uppgifter i Hernösand. I museet där fanns Hülphers uppgifter om Norrland och även om Nysätra, där största delen av mitt liv förflutit.
Först nu något av min barndom. Jag är född i Hössjö i Umeå landsförsamling den 16 november 1889. Vi voro fyra syskon. Äldst var Augusta, född 1876, därnäst Kalle, född 1880, sedan Ida, född 1882 och så jag som den yngste. Augusta och Ida äro döda, men Kalle och jag äro kvar.
Vårt hem är en så kallad släktgård, som tillhört släkten i obruten följd ända till början av 1500-talet. En släkttavla finnes också hos min brorson Bengt Andersson, som nu har gården. Och han har två söner, så det finns utsikter till, att den stannar kvar i släkten även härefter.
Min barndomstid var en lycklig tid. Första året var jag mycket sjuk, men sedan har jag fått vara frisk och kry för det mesta. Jag hade trevliga lekkamrater. De bästa voro Albert Eriksson och Karl Fritz Sandström. Tänk, vad vi roade oss bra. Och ändå hade vi inga köpta leksaker. Men vi hittade alltid på något och voro ständigt sysselsatta. Vi gjorde själva båtar, sprättbågar, vattensprutor, vagnar med trådrullar till hjul och mycket annat. Vi satte ett hjul i ändan på en käpp och detta blev även en trevlig sak. I sandgropar byggde vi hus och lagårdar. I bäckar byggde vi dammar. På somrarna plockade vi bär. Det fanns ganska gott om smultron i sandbackarna omkring oss. Och i skogen fanns alla andra sorter av bär: lingon, blåbär, hjortron, ”snattren”! Kråkbär plockade vi även och satt på något tak och åt upp dem. Hallonen, ”brannbera”, voro mycket eftersökta, så även häggbera. Vi satt uppflugna i häggarna och packade magen full med häggbär men jag minns aldrig vi led av förstoppning. Till sjöarna närmast kring Hössjö följde jag bror Kalle och metade abborrar. På vintern var det skidåkning. Det var inga tävlingar, men vi voro på skidorna mest alla dagar. Hemma hos oss var det gott om backar och så hade vi Hössjöberget. Ofta hade vi bara en skida. Det gick bra att hålla balansen ändå.
Jag fick tidigt börja göra nytta. På sommarmorgnarna skulle jag köra korna till skogen, där fick de gå på bete i början på sommaren. Efter slåttern fick jag varje dag fara med korna till skiftet i Kasamark och vakta dem där hela dagarna. Det var för mig långa dagar. Under slåttanna fick jag slå med lie, räfsa hö och trampa höskrindan. På kvällarna skulle jag dra slipsten, då liarna slipades. Slåttanna var en arbetsam tid men arbetsamt var det även andra tider. Jag fick bland annat hjälpa Kalle att gräva diken och odla nya tegar. Det var litet för tungt för mig. Min ryggrad är utav detta arbete något böjd åt sidan.
Jag har redan nämnt bärplockningen. Bland bär som det nu är ont om men som då fanns rikligt utav i dikeskanterna var åkerbären. Jordgubbar fanns ej, bara johlbera, smultron. Jag plockade en gång ett stop smultron och sålde till en lantmätare och fick 90 öre! Det var mycket pengar på den tiden.
Bland de händelser som jag kommer ihåg från min barndom är min första skoldag. Jag var för blyg att be om lov att få gå ut och jag kunde inte hålla mig. Det blev en otrevlig pöl under bänken. När jag skulle tillbaka till skolan efter frukostrasten, var det jag som protesterade. Ett par äldre pojkar tog mig under armarna och drog i väg med mig. Men det behövdes bara en gång. Sedan gick jag frivilligt.
Hur jag var klädd: sommartid blå parkumbyxor och rona av samma slags tyg, på fötterna ingenting. Genom att man för det mesta gick barfota blev huden under fötterna hård som sulor. Man gick och sprang på både grusvägar och stubbåkrar. På vintern hade jag vadmalsbyxor och ylleronor och mjuka kängskor utan extra sulor samt skoband som bands utanpå byxorna. Byxorna hölls upp av hängslen. Utanpå alltsammans hade jag på framsidan ett barmskinn av läder. Det skyddade byxorna effektivt mot nötning. Synd att jag inte har något kort av mig i min vardagsdress.
Många seder och bruk som voro vanliga i min barndom äro borta nu, till exempel byabönen. Sådana hölls på söndagarna på högmässotid. Det var ju 3 mil till kyrkan på Backen och dålig väg. Det var sällan man for dit. I stället gick man ”på böna”, som man sa. På min tid var det en bonde Ersch Schvensa, som läste predikan ur Luthers postilla och ”vangelisbanne” och en annan bonde Erik Annerscha spelade orgel till psalmerna. Innan det fanns orgel leddes sången med en ensträngad fiol, som kallades monokord. Sedan man fick skolhus höll man till där med böna men förut hölls den i någon gård. Ett helt år höll man till i samma gård, innan man flyttade till nästa, och när året gått skulle man i samlingsgården bjuda alla som kom på smörgåsar och kaffe.
Det var även vanligt att samlas till bön på söndagseftermiddagarna. Då var det en som hette Anders Boström som läste ut någon nyare predikosamling. När en predikant kom och predikade kallades böna för samling. De mest anlitade predikanterna var kolportör Sandberg från Baggböle och kolportör Nordström från Röbäck. Den förre ovanligt tjock och fet, den andre mera normal. De ordinarie prästerna på Backen kommo mest till husförhören, eljest sällan. En gång minns jag två husförhör på samma gång, ett för de vuxna och ett för skolbarn. Jag var på det senare. Jag minns att prästen härmade mig då jag läste.
Ett bruk som lyckligtvis nu är borta var att man före jul skulle sala ihop till ett stort fat brännvin, jag minns nu inte hur stort. Det gick en lista genom byn. På den antecknade man hur många liter var och en skulle ha. Någon dag före jul skedde utdelningen. Och med detta höll man till i själva skolfarstun. När alla fått vad de skulle ha, var det alltid skvättar kvar. Detta förtärdes på stället av förrättarna. De rus man då försattes i fortsatte så länge det utdelade brännvinet räckte, och därefter försökte man låna mera av grannarna.
Ett arbete som krävde mycken tid och tålamod var linberedningen. Vid skörden ryktes linet för hand upp med rötterna. Det skulle ju eljest ha blivit så kort. Sedan sänktes linstegen, så kallades de, ned i något stillastående vatten ”linsöntje”, för att rötas. Det fick då en sur lukt. Därefter hängdes det upp på en gärdsgård att torkas och blekas. Torkningen fortsattes i en bastu och sedan skulle det klubbas och brytas och dragas och häcklas och slutligen spinnas. Då linet skulle dragas höll man vanligen till inne i lagården, där det var varmt. Spinningen försiggick i köket. Både kvinnor och män fick hjälpas åt med linet.
Mycket arbete, emot nu, var det även med kornskörden. Inga maskiner fanns det. Kornet skulle skördas med lie och tas upp och bindas för hand till band, kärvar, läggas i kasar och köras hem till gården otorkat. Vid gården fanns en storhässja med tak över. Den var så hög att man hade en med hakar försedd lina, som gick över ett block. Med denna anordning hissade man upp kärvarna till övre delen av hässjan. När säden och halmen var torr, tog man kärvarna och la dem i två ringar med axen mot varandra inne på loggolvet. Logen var en så kallad rundloge. Kornet tröskades nu genom att man med träbultar, som var tjockare i ytterändan, körde runt loggolvet. Samtidigt skakade man halmen med räfsor. Vädret skulle vara torrt och kallt. Då gick tröskningen bättre. Så småningom började man ha tröskverk, som drogs för hand av fyra starka karlar. Det var ett straffarbete i den mycket dammiga luften. En framgång blev det när man fick tröskvandringar först av trä och sedan av järn. De placerades utanför logväggen och drogos av en eller två hästar.
Sommaren 1901 var mycket torr och varm. På våren det året slutade jag folkskolan. Och den sommaren fick jag följa mamma och pappa till Vännäs, där min bror Kalle då gjorde sin värnplikt. Vi var mycket svettiga och törstiga, och jag fick köpa en flaska lemonad. Jag tror det var den första i mitt liv. Och jag minns ännu vid 76 år, hur gott det smakade.
Sommaren 1902 minns jag också mycket bra. Det var en regnsommar. Slåttanna räckte halva juli och hela augusti. Man hade inte kommit på att hässja höet, utan det skulle torkas på marken. Det som man slagit på morgonen räfsade man ihop i högar, setar, som breddes ut och torkades färdigt nästa dag och ladades in. Detta gick bra, om det var bra torrväder. Men denna sommar fick setena ett tag stå ute i sex veckor. Det hade börjat växa svamp under dem.
År 1903 dog min farfar på sin 89-årsdag. Och i oktober det året gick jag i nattvardsskolan i 14 dagar. Midsommarhelgen nästa vår konfirmerades jag. Jag hade åren närmast förut tänkt mig, att när jag konfirmerades skulle det bli mera allvar med min kristendom. Men under de fyra veckor nattvardsskolan räckte hände intet särskilt med mig. Jag och två pojkar till gick aftonen före konfirmationen till vår präst, som hette Örnfeldt, och bad honom om hjälp i vår rådlöshet. Han bad med oss. Men det hände inte något särskilt då heller. Först i slutet av nattvardsgången hände det något med mig. Jag blev på en gång så viss om, att min ställning till Gud var den rätta, att min salighet ej berodde på något som jag gjort eller kunde göra utan endast på Guds godhet och nåd. Aldrig förr och aldrig senare heller har jag känt mig så viss på den saken.
Vid denna tid hörde både Hörnefors och Holmsunds församlingar till Umeå lands. Därför var vi inte mindre än 145 pojkar i nattvardsskolan det år jag gick där.
1905 fick vi landsväg mellan Umeå och Hörnsjö, förbi Hössjö. Jag var med och stakade den vägen. Den gick också förbi Gräsmyr. Förut fanns ingen väg mellan Hössjö och Gräsmyr. Det var sommaren 1905 som Kalle och jag gick över mark och moras till Brattfors (söder om Gräsmyr) för att hälsa på en bekant som hette Oskar Söderström. Det var då det var fråga om upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. Man trodde allmänt att det skulle bli krig då, och många voro mycket ängsliga. Lyckligtvis blev det inte något krig.
Vid denna tid, 1905–06, började jag på allvar fundera på vad jag skulle bli. Det jag tyckte var roligast var att rita och spela orgel. Men jag fick ju aldrig tillfälle att spela på orgel. Vi hade ingen orgel hemma. Jag tror inte det fanns mer än högst två i hela byn, på skolan och så hos Ersch Schvens. Då min syster Augusta gifte sej lånade vi orgeln därifrån, ty det kom en brorsdotter till Augustas man som hette Tony Backlund och hon ackompanjerade sin bror som spelade fiol, men mest beundrade jag orgelspelet. Gång på gång bad jag min pappa att få en orgel till hemmet! Men det såg ut att dröja länge! Men så kom pappa att sälja en tomtplats till handlaren Larsson, Evert Larssons far. Och då bestämdes det att vi som betalning för tomten skulle få en orgel. Vad jag längtade efter den dagen då den skulle komma! Och när den kom bar det till att träna timme efter timme, dag efter dag. Jag tröttnade aldrig. Jag övade mest på sånger och psalmer, ty då kände jag till melodien. Takter och notvärden förstod jag mig inte på. Efter ett par månader kunde jag spela fyrstämmigt på samlingar och sammankomster.
Min andra hobby var teckning. Mest arbetade jag med förstoringar av porträtt. Jag fick dem att likna originalet ganska bra. Och så förstorade jag och färglade trevliga kort och planscher.
Med sådana intressen passade det ju bäst för mig att välja ett yrke där man fick syssla med sådant, åtminstone ibland. Kalle sa en gång då vi höll på att ränsa ett dike: ”Jag tycker, att du skall bli skollärar” Och hur det var, så bestämde jag mig för det. Och så kunde jag ju bli kantor och klockare på samma gång.
Jag började med att skriva efter prospekt från folkskoleseminariet i Hernösand och fick veta inträdesfordringarna. Dem tyckte jag inte såg så farliga ut. Jag satte igång med läsningen med detsamma. Det var på hösten 1906. Att det hösten 1907 skulle börja ett seminarium i Luleå också, hade jag aldrig hört talas om. Det fick jag veta, när jag kom till Hernösand.
Jag tror ej det fanns några förberedande kurser den tiden så jag började förbereda mig på egen hand så gott jag kunde. Och detta skulle ske i största hemlighet. Ingen skulle få veta vad jag höll på med. Det skulle vara så förargligt, tyckte jag, om jag skulle misslyckas. Jag skrev och räknade varje dag. Och jag gav mig själv läxor för varje dag och var ej nöjd förrän jag var säker på att jag kunde den. Jag brukade stå framför en hög skänk med armbågarna ovanpå skåpet och plugga i den ställningen. Skåpet stod i salen, så där fick jag vara ensam och i fred.
Sommaren 1907 vid fyllda sjutton år skickade jag in min ansökan om inträde till seminariets rektor i Hernösand. Jag vet inte hur många gånger jag skrev om ansökan för att få den riktigt snygg och bra. Sommaren 1907 var en regnsommar, så det blev gott om regndagar under slåttern. Och det tyckte jag var bra, för då fick jag sitta inne och plugga.
När tiden var inne för tentamen skjutsade Kalle mig till Ume. Där tog jag avsked från min bror och for ensam vidare. Jag följde med båt till Holmsund. Under färden satt jag i en trappa i båten och läste i naturläran om domherren. I Holmsund, Djupvik, låg jag över hos min syster Augusta. Och dagen därpå följde jag med en ångare till Hernösand. Under den resan kunde jag inte läsa någonting, ty jag som aldrig varit på ett större vatten blev sjösjuk. Jag tror jag aldrig mått så illa någon gång.
Jag kom i alla fram till den som jag då tyckte stora staden Hernösand. En bekant från Hössjö, som bodde här och som jag skrivit till, mötte mig på kajen och visade mig, var jag skulle bo och få mat. Den tyckte jag dock blev för dyr. Jag gick i stället till en plats, där man fick en tallrik god ärtsoppa för tio öre. Jag hade inte med mig mera pengar än vad jag under årens lopp sparat ihop, cirka åttio kr. Det skulle räcka till resor, mat och logi hela tentamen.
Så var det själva tentamen. Jag hade föreställt mig den svårare än den var. Det började med tal av rektor och upprop. Sedan blev det prov, muntliga och skriftliga, i kristendom, svenska, räkning, naturlära och sång. Resultatet blev, att jag kom med bland de godkända men inte bland dem, som togs in i Hernösand. Men nu fick vi veta, att ett nytt seminarium hade startat i Luleå, och där var det för få sökande, så att de kunde ta emot sex av dem som sökt till Hernösand. Och i den gruppen kom jag med.
Billigaste sättet att komma från Hernösand till Luleå var med båt. Vi följde med en lastångare, som gick till Luleå via Holmsund. Där träffade jag på nytt min syster Augusta. Hon var den första i vår familj, som fick veta, hur det gått för mig. Hemma i Hössjö visste de ingenting, förrän det kom ett brev från Luleå från mig, som meddelade, att jag var intagen som elev i Luleå folkskoleseminarium. Det var en första klassens nyhet i Hössjö. Det var just inte så vanligt på den tiden att man gav sig ut i världen för att studera.
Vi kom till Luleå en tidig morgon i början på september 1907. Först gick vi ut i staden för att skaffa oss ett rum. Emil Löfgren från Holmsund och jag hade kommit överens om att dela rum och vi lyckades redan första dagen få helinackordering hos en änkefru för 50 kr i månaden. Det var det vanliga priset för helinackordering den tiden. På detta ställe bodde vi hela första året, men de tre följande bodde vi på Storgatan 25.
Så började seminarietidens fyra långa år. Då man i början såg framåt mot det hägrande slutmålet, föreföll det att vara en oändligt lång, lång tid. Men då man på äldre dagar ser tillbaka synes det blott som en liten episod av ens liv.
Men det var en mycket viktig period av min tillvaro, som satt sin prägel på hela ens tillvaro den följande tiden. Det är viktigt att få komma ut i livet när man är ung och känslig, och mottaglig för intryck,
De fyra åren gick under ideligt pluggande och spelande, och jag längtade ej till någon annan sysselsättning. När jag genom lektionssalens fönster ibland såg hur det snöande och stormade ute, prisade jag mig lycklig som fick sitta i värmen och slippa vara ute i arbete i skog och mark.
Det värsta var att det i bröstet ibland värkte av hemlängtan. Det var ej att tänka på att fara hem under terminerna. Bussar och bilar voro mycket sällsynta företeelser, och med järnväg var det besvärligt att resa och tog lång tid.
När jag kom hem efter första terminens slut, kände min glädje inga gränser. Det var som om jag varit borta i flera år och de kände nästan ej igen mig, jag hade ju vuxit så kolossalt. När jag gick i nattvardsskolan hörde jag till de minsta av 145 kamrater, och nu hade jag på några månader börjat nå upp till den längd som jag sedan haft. Jag måste ha en ny kostym och ny ytterrock och nya underkläder, innan jag återvände efter jullovet.
Då jag efter andra läsårets slut for hem åkte jag tåg och kom till Umeå mitt i natten. Det hade lämnat in en cykel åt mig hos von Ahns, men jag hittade ej igen den och ville ej väcka upp folk. Jag gick i stället hela vägen till Hössjö på natten. När jag kom fram till byn på morgonsidan och såg hemgården, belyst av morgonsolen, tänkte jag, att detta måste vara den vackraste platsen på jorden.
Tiden gick och plötsligt voro de fyra åren gångna. Den 6 juni 1911 tog jag min folkskollärarexamen, 21 år fyllda. Men jag ville ju bli klockare också. Därför stannade jag kvar i Luleå till den 29 juli, då jag avlade organistexamen för musikdirektör Englund. Dagen efter reste jag hem till Hössjö med mitt pick och pack, bland annat orgeln, som jag lånt hemifrån.
Nu var det så, att jag ville träna mig mera i spelning innan jag sökte en förenad tjänst. Därför hade jag redan före den 1 juni 1911 sökt folkskollärartjänsten i Gräsmyr. Jag var ende sökanden, varför jag den 1 juli 1911 var ordinarie lärare där. Och den första september började jag min tjänstgöring som lärare. Skolan var en så kallad F-skola, halvtidsläsande. Småskoleklasserna läste två månader på hösten och två månader på våren och de fyra högre klasserna mitt i vintern. Man kände sig ganska bakom och bortkommen då man på egen hand skulle ha skola. Det fanns ju heller ingen skolmateriel annat än den tjocka folkskolans läsebok och de enda böcker barnen hade var katekesen och bibliska historien. En sliten gammal geografi, svenska, historia och naturlära hade de ju också.
Min pappa skjutsade mig och mitt första möblemang på den nya Gräsmyrsvägen till skolan i Gräsmyr. Där fanns kök och kammare i skolhuset. Och där satte jag in min chiffonje´ och gustavianska säng, kommod och fyra tolvslåiga stolar samt en särskild stol för skrivbordet. Detta möblemang fick jag hemifrån. Skrivbordet fick jag `n Erk-Annerscha att snickra ihop åt mig efter ritning av en skolkamrat Emil Sandström.
Som ordinarie lärare fick jag min lön kvartalsvis sista månaden i kvartalet. I september fick jag alltså min första avlöning, hela 225 kr, och i december lika mycket men sista kvartalet på läsåret blev det bara 150 kr, ty då drog man 75 kr i pensionsavgift. Bostad och vedbrand hade jag också förstås och rätt till ett rum till. För detta fick jag extra 50 kr om året. Lönen var alltså ej över hövan stor men det ej heller mina utgifter. För 75 öre om dagen fick jag mat hos Erik Bäckman.
Gräsmyrborna voro trevliga och vänliga människor! Jag umgicks ganska mycket med dem, särskilt med ungdomen. Jag gick in i nykterhetsföreningen och blev byns bönepräst på söndagarna. De ville nämligen bums att jag skulle läsa predikan för dem på söndagarna och spela psalmerna, som passade till dagens predikotexter. Det blev som en högmässa, fast predikan lästes ur en predikosamling.
För mitt spelande och läsande fick jag, när jag for från Gräsmyr, en kaffeservis av silver och en väggklocka.
I Gräsmyr kom jag att stanna i fem terminer, till den första januari 1924. I slutet av maj 1913 kom jag att läsa en annons om att kantorstjänsten i Nysätra var ledig till ansökan. Och eftersom lönen för de kyrkliga tjänsterna var större än i många andra socknar, sökte jag den förenade tjänsten i Nysätra. Året förut, 1912, hade jag sökt en liknande tjänst i Ytterlännäs i Ångermanland, men den fick jag inte. Men den som fick den kom ifrån den socken i Jämtland, som då den blev ledig, söktes av min företrädare i Nysätra. Och så blev den ledig för mig att söka. Det såg ut som om det skulle vara tänkt, att jag skulle hit.
Några dagar sen jag insänt min ansökan fick jag brev från prosten Nordenfors, att jag var ensam sökande och att jag nog säkert skulle få platsen vid valet, som skulle hållas söndagen efter midsommar. Men Nordenfors ville att jag skulle komplettera ansökan med ett intyg om att jag var godkänd som vaccinatör. Något sådant intyg hade jag inte. För att få veta, hur viktigt det var med den saken och för att få se, hur det såg ut i Nysätra, for jag dit ett par dagar före söndagen före midsommar. Jag följde med en båt, som gick mellan Umeå och Gumboda hamn. Men jag steg i land i Sikeå och cyklade därifrån fram till Nysätra. Båten som jag följt med hette visst John Nyberg.
Då jag kom till Gumboda gick jag in till min företrädare, som hette Larsson, och han följde mig sedan fram till Ånäset och kyrkan. Jag provspelade på kyrkorgeln, och sedan gick vi in till komminister Silén. Kyrkoherde Nordenfors var bortrest. Hos Siléns blev jag bjuden att stanna kvar till söndan. Silén tyckte, att då jag nu ändå var i Nysätra skulle jag spela i högmässan. Och det gick jag med på. Det var inte föreskrivit något prov, men nu blev som ett prov i alla fall. Jag tränade på lördagsaftonen och tjänstgjorde för första gången som kantor i Nysätra kyrka söndagen före midsommar år 1913. Och jag måste ju ha skött mig någorlunda, ty söndagen efter midsommarhelgen blev jag enhälligt antagen till innehavare av kantorstjänsten i Nysätra.
Jag for nu tillbaka till Hössjö och Gräsmyr och hämtade mina pinaler. Jag sålde tolvslåstolarna och tog med mig pianot och pedalorgeln. Dessa instrument hade jag skaffat mig i Gräsmyr. Nu skickade jag dem med båt till Gumbodahamn. Själv for jag också med båt och började min tjänst med att spela i kyrkan första söndagen i juli 1913. Men i skolan i Gumboda började jag inte höstterminen det året, utan jag for tillbaka till Gräsmyr och var där till jul. Jag hade inte sagt upp min tjänst där, och kyrkoherde Nygren i Nordmaling fordrade att jag skulle stanna kvar i Gräsmyr till årets slut. Därför blev det den 1 jan 1924 som jag på allvar började i Nysätra.
I skolan i Gumboda måste jag tjänstgöra de första åren, ty i Ånäset var ingen plats ledig. Skollärar Jonsson stod för tjänsten där och som vikarie för honom hans dotter fru Kerstin Röring. Jonsson avgick 1920 men redan förut, nämligen höstterminen 1918, fick jag börja i Ånäset ty då hade där inrättats en ny tjänst. Skolan blev en B-skola med två klasser i varje avdelning. I Gumboda hade jag fyra klasser och ett år med inte mindre än 43 barn. Året därpå flyttades en klass över till småskolan, så det blev bara tre klasser på mig.
Sedan gammalt kallades kyrkplatsen i Nysätra för Nybyn. Nu kallas den enbart för Ånäset. Här ser det bra mycket annorlunda ut nu än då jag kom hit. Sjukstugan som fanns här flyttades 1913 till Robertsfors och samma år uppfördes på sjukstugans tomt en läkarbostad med väntrum och i samma byggnad ett kommunalkontor. Veterinärbostaden är ombyggd och flyttad något åt söder, sjukstall är uppfört i närheten. Tingshuset är nyrenoverat. Busstation med kiosk, bilservice, tvättstuga och bastu i en länga är uppfört. Det finns ej många gårdar kvar av den gamla bebyggelsen. De äldsta norr om kyrkan är väl prästgården, Artur Viklunds gård, Erik Bäckströms, gamla krogen till 1905, Rönnbergs, Lindbergs, före detta gästgivargård och Nirholms, före detta Rörings, renoverad. Mauritz Olofssons gård är också gammal, här bodde förr ett folk som hette Lanséns som hade diversehandel.
De flesta nybyggda gårdarna ligga efter Flarkvägen samt på det område som en gång hörde oss till, det vill säga det Widmarkska hemmanet. Detta inköptes av kommunen och styckades upp till tomter som sålts till dem som ville skaffa sig egen bostad. På denna mark ligger ålderdomshemmet och ett tjugotal gårdar med bostadslägenheter. Vatten- och avloppsfrågan är ordnad av kommunen för större delen av Ånäset.
Tills i början av 1930-talet låg mejeriet vid Flarkån nedanför Galgbacken. Därifrån flyttades det till sin nuvarande plats.
Medan lägerplatsen var i Gumboda bodde en del officerare här i Ånäset. Vid Kålabodaån mitt nedanför Bolaget fanns en rund byggnad som kallades Tivoli och där var byggt en kägelbana med klot och käglor.
Posten låg i början av 1900-talet i den byggnad som nu äges av syster Elsa Lövgren. Därifrån flyttades den för en tid till huset som postföreståndarinnan Olivia Lidell byggt och som nu äges av Hugo Markström. Men när ”Olla” slutade flyttades posten till det hus där den nu är belägen. Under regementstiden i Gumboda hade poststationen i Ånäset rangen att kallas postkontor. Och den som skötte kontoret kallades postmästare. När regementet flyttades till Vännäs, blev postkontoret här poststation.
Nysätra är väl försett med vägar. Man kan åka bil till de flesta byar och platser. Vi ha vägen närmast längs kusten, kustlandsvägen. Den är här i Ånäset flyttad inte mindre än fyra gånger. Den äldsta vägen gick över Galgbacken och sedan genom Vippersrånningen. Sedan flyttades den så att den gick väster om Galgbacken och söderut till Gumboda. På tjugutalet flyttades den ännu längre åt väster och det byggdes en ny bro över Flarkån. Den sista förändringen bestod i att bron över Flarkån breddades och den skärning sprängdes där vägen, som nu kallas E4, går fram. Andra större vägar som finns i Nysätra är Flarkvägen som förbi Flarken går till Bygdeå, och Burträskvägen som förbi Estersmark och Brände går till Burträsk och Lövånger. Alla dessa vägar äro numera också permanentade.
I början av min Nysätratid hörde man på dessa vägar på juldagsmorgnarna en munter klang av bjällror. Det var julottebesökarna som i sina risselslädar voro på väg till kyrkan. På varje häst hade man fäst en bjällerkrans och på fimmelstången en dombjällra. Då hästen sprang lät det festligt och jullikt vill jag lova. Var det fråga om begravning kunde man också se långa rader av hästskjutsar men då hade man inga bjällror.
Gravkällare har vi inte haft i Nysätra förrän på senare tid. Det hände att man ibland satte in kistan i klockstapeln. Vintertid hade man i regel kistan hemma till begravningsdagen och då bar man den direkt in i kyrkan där jordfästningen förrättades, varefter kistan bars ut till graven. Sommartid sattes kistan i förväg ned i graven, där jordfästningen hölls i stället för i kyrkan.
I regel hölls jordfästningen före högmässan och efter den hölls det gravöl i sockenstugan eller om den var upptagen, i någon kyrkstuga. Man anlitade då inte kaféerna utan man bakade brödet hemma och skötte själv om serveringen. Mycket bröd skulle det vara, inte bara det bröd som förtärdes på stället. Till varje gäst delades ut en stor påse och i den stoppade man ned det som man inte orkade äta upp till kaffet: en stor kringla, ett par decimeter tvärs över, en stor gräddtårta, ett tebröd och en massa små kakor. Ibland kunde det vara två gravöl samtidigt, ja någon gång tre. Och man kände sig skyldig gå på alla ställena. Man skulle åtminstone komma och hämta påsen. Under kristiden efter första världskriget blev gravölskringlorna något mindre. Men det behövdes ett världskrig till för att de alldeles skulle försvinna.
Vid dessa gravöl var även ringarna med. De voro två, för det var ganska arbetsamt, om ringningen skulle pågå länge. Elektrisk ringning blev det först 1941. Bakom kyrkstugorna, som jag förut talat om, låg kyrkstallarna. Några av dessa finns kvar. De ligga norr om torget och äro nu försedda med tegeltak för att bevaras bättre. Eljest var det spåntak överallt.
När jag berättade vad jag som barn mest tyckte om att syssla med, glömde jag snickeriet. När jag inte åkte skidor eller satt och ritade, höll jag till i bagarstugan och snickrade. Jag arbetade mycket med laggning, gjorde såar, ämbar, stävar, smörbyttor med lock och så vidare. En gång gjorde jag ett skåp med en dörr i mitten och under och över och på båda sidor var det lådor. Detta skåp gav jag till min syster Augusta, då hon gifte sig. En gång snickrade jag ett vattenhjul, som drog både såg och spånhyvel och hammare. Min far och farfar snickrade också. Pappa tillverkade bland annat lastvagnshjul, som han också försåg med smide. För ett par sådana hjul tog han bara trettio kr. De gjordes av torr, hård björk. Naven svarvades och jag drog svarvstolen. Det var ett tungt jobb. Jag fick även hjälpa till i smedjan med att dra blåsbälgen och ibland även med att slå med slägga på det glödande järnet på städet. Vi slog varannan gång pappa och jag. Ofta var det mycket kallt, så att näsorna flödade och flödet stänkte ut i luften och fräste på järnet.
Efter att ha ritat och snickrat så pass mycket, fick jag bra betyg i teckning och slöjd i seminariet.
Jag återgår till min ankomst till Nysätra vid årsskiftet 1913–14. Min svåger Calle Sandström skjutsade mig från Hössjö till Gumboda. Det tog två dagar. Vi låg över i Sävar och kom fram till Gumboda dagen före nyårsafton. I bostaden i skolan var det alldeles oeldat. Vi fick ligga hos Sälls över natten. Dagen efter, nyårsafton, fick jag åka med riksdagsman Olle Jonsson, Gumboda, till Ånäset. Det var kallt, så jag hade god nytta av min getskinnspäls som jag före jul hade köpt i Hössjö av `n ”Ohl Jansa” för 90 kr. Den skänkte vi sedan till finnarna i finska kriget 1939. På nyårsafton 1913 spelade jag på nyårsbön klockan fem. Jag låg över till nyårsdagen hos Gustaf Nilsson, Nybyn. Jag började hålla till där, då jag var här sommaren 1913. Jag måste få gå in till någon då jag kom till kyrkbyn på söndagsmorgnarna. Ibland var det gudstjänst på söndagsaftnarna också. Och då kunde jag inte fara till Gumboda mellan gudstjänsterna. Jag trivdes mycket bra hos Gustaf Nilsson. Han hade en orgel och var mycket intresserad för musik. Denna nyårshelg var det bara en vardag efter nyårsdagen. Därför bad jag att få börja skolan först på måndag. Det fick jag. Följden av detta blev, att jag fick hålla på en dag längre på våren. Alla andra skolor i Nysätra hade examen dagen förut, så en hel skock lärarinnor kom och hörde på mig. Det tyckte jag inte var så värst trevligt.
Till min tjänstgöring hörde även att jag skulle spela vid tingshuspredikan, som hölls i början av året. Och då bjöds jag även på middag hos häradshövding Rogberg. Vid dessa middagar var fröken Rogberg den fulländade värdinnan. Man skulle ha högtidsdräkt, bonjour eller frack, och det var mycket högtidligt. Jag var inte van vid sådant. Det var för mig mer besvärligt än trevligt.
Som jag nämnt redan var det i Gumboda skola jag skulle ha skola och inte i Ånäset. Där stod skollärar Jonsson för tjänsten, och när han var tjänstledig, höll hans dotter Kerstin skola för honom. 1920 slutade Jonsson och fick pension. Men jag behövde inte vänta till dess, ty redan 1928 ändrades skolformen i Ånäset, så att det behövdes en lärare till. Höstterminen 1928 började jag alltså här. Nio terminer hade jag då tjänstgjort i Gumboda. De tre första terminerna bodde jag också i Gumboda och for till kyrkbyn varje söndag. Men från och med 1916, sen jag blivit gift alltså, bodde jag här i Ånäset och for varje dag fram och åter mellan Gumboda – Ånäset. Det blev en tur var dag på omkring en och en halv mil, så jag fick en bra daglig motion. Det gick bra då det var barmark med cykel. Men vintertid var det bra besvärligt många gånger. Motorplogning förekom inte då, bara träplogar. Vägen var mest likt ett dike med en hästtrampad dyngstig i mitten. Mest åkte jag skidor med ränsel på ryggen. Ränseln full med rättade skrivböcker. Spark använde jag mig av ibland. Många gånger var det dock så att det varken gick med spark eller skidor, utan jag fick lov att gå eller springa. En vinter då det var mer än vanligt dåligt före, försökte vi bo i Gumbodaskolan ett tag. Men det blev bara ett par tre veckor, Gunhild otrivdes så mycket att vi fick lov att flytta tillbaka till Ånäset. En gång hittade Gunhild i farstuskrubben en råtta i mjölktillbringaren och det var ju mindre trevligt.
1916 års stora händelse var att Gunnar föddes, vår förstfödde son, det var den sjätte september. Sommaren 1916 kom min mamma och pappa hit för att hälsa. De voro ju mycket nyfikna på hur jag hade det här i Nysätra. Samma helg, som de voro här, var det friluftsfest på Olaus Brännströms tomt. Kyrkokören var med och sjöng.
1914 hade jag börjat öva en kyrkokör. Det var inte föreskrivet att jag skulle ha en kör, men jag började så smått med att öva en kör som bestod av ungdomar från Gumboda. Min företrädare i Gumboda, kantor Larsson, hade också börjat öva med samma sångare. De voro villiga och intresserade. Jag tyckte också att det var trevligt att ha en kör. Vi började med att öva in två sånger, som skulle sjungas till påsk: Se guds lamm och Krist är uppstånden. Det tog ganska lång tid för oss att öva in dessa sånger. Till slut fick vi hjälp av en fröken Widmark från Ånäset. Det var Gunhild, som sedan blev min maka. Hon hade en härlig röst och varit med i en kör i Stockholm åren strax förut. Det gick mycket bättre med övningarna, sen hon kom med.
Gunhild och jag blev med tiden mer och mer bekanta och betagna i varandra. Men du och tjänis blev vi inte förrän jag föreslog detta i ett brev från Hössjö, då jag var på väg till Stockholm för att vara med på en nykterhetskurs på sex veckor. Jag fick leja Jonas Granström för mig, och jag fick själv betala vikariearvodet, som uppgick till fem kronor per söndag.
I Stockholm hälsade jag på Gunhilds syster Hildur. Jag hade med mig färska hälsningar till henne från Gunhild. Det dröjde emellertid ända till januari 1915, innan jag friade till Gunhild. Detta också per brev. Jag fick ja, och lycklig var jag. Den 4 juni 1915 cyklade vi båda till Umeå, där vi växlade ringar.
Och i Kuriren fick vi en notis om att vi var förlovade. Från Umeå cyklade vi förstås till Hössjö. Jag var stolt över min fästmö och längtade att få visa upp henne för släktingar och vänner. På en samling i skolhuset fick Hössjöborna även höra Gunhilds vackra röst. Hon sjöng solo en sång som hette “Ändå, ändå” och åhörarna blevo begeistrade.
Sommaren som följde var underbar. Jag var mest hos Gunhild och min blivande svärfar, hjälpte till i slåttern och andra göromål, som förekom.
Den 21 december gifte vi oss. Vi vigdes hemma av prosten Silén, och på bröllopsmiddan hade vi så förnäma gäster som häradshövding Rogberg och hans syster och notarie Almqvist, som hade skrivit en lång vacker dikt, 30 grader kallt var den dagen ute. Men inne hade vi varmt och skönt och ljuvligt.
Olof Carlssons bildsamling, Ånäset, Nysätra socken.
Som gifta fortsatte vi att bo i Gunhilds och svärfars hem. Det var ju så mycket trevligare där än i skolhuset i Gumboda och jag gruvade mig inte för att varje dag fara emellan Ånäset och Gumboda. Fast besvärligt var det många gånger som jag redan förut talat om.
Morfar vill ju helst att vi skulle köpa fastigheten. Och det gjorde vi också. Till ett pris, så att Gunhilds syskon även blevo belåtna. Och morfar fick ett hem hos oss, så länge han levde. Och det var han glad över.
I mars 1926 blev det auktion på lösöret. Vi ropade in hästen och korna och en del körredskap och möbler, husgeråd med mera. Vi tänkte att vi skulle driva jordbruket tills vidare. Morfar var ju så kry och så duktig och van att sköta korna och ladugården. Nu fick han fortsätta som förut. Och detta ville han också helst. Sålunda ordnade det sig bra för alla parter. Morfar levde i 17 år sedan vi gifte oss. Han var kry och frisk ända till slutet, drygt 90 år gammal.
Hästen Pärla var gammal, så vi sålde henne till slakt.
Lagård och kor fortsatte vi med till 1925. Då arrenderade Stenlund jordbruket och övertog kobesättningen. Så fortsatte det till 1933, då vi sålde fastigheten till Emil Olofsson och behöll bara den tomt, där vi nu bor. Vi hade stor nytta av jordbruket under krigstiden. Det var ju så ont om mat då. Hö sålde vi ganska mycket. En gång kostade höet 45 öre kilot.
Hösten 1918 då jag började skolan i Ånäset, började spanska sjukan härja i Nysätra och i stora delar av Norrland. Skolorna blevo inställda i sex hela veckor i hela Nysätra. I Nybyn-Ånäset dogo på en vecka sju personer. Och i hela socknen hade innan sjukdomen härjat färdigt dött omkring 65 personer. Prosten var mest ensam präst den hösten, tills Hjälmdahl kom.
Kyrkoherde Nordefors hade på våren flyttat till Vilhelmina. Då Silén blev sjuk gick det inte att få hit en präst från annat håll. Det blev mässfall, och jag fick fram och läsa predikan från predikstolen och läsa kungörelser och tacksägelser över avlidna. Jordfästningar fick anstå till dess prästen blivit frisk.
Varken jag eller Gunhild drabbades av sjukdomen. Men på posten blev ”Olla” och Erika sjuka. Och då måste Gunhild dit och hjälpa dem. Och hos Sigurd Widmarks blevo alla sjuka och likaså hos Stenlunds. Och då måste Gunhild, innan hon gick till posten, gå till dessa grannar och mjölka korna och ge dem foder. Jag använde ledigheten under dessa, för många så mörka veckor, till att plantera träd och buskar på vår tomt. Att så många dogo i spanska sjukan torde väl ha berott på att den övergick till lunginflammation. Och den sjukdomen fick man ingen bukt med, då man inte hade sulfa och penicillin.
De år jag dagligen for mellan Gumboda och Ånäset blev det inte så mycket tid till övningar med kören. Till invigningen av Flarkens kapell hade vi dock övat ganska mycket. Vi hade bland annat övat in ”Himlarna förtälja Guds ära” och ”Och jag såg en ny himmel”. Detta var vårterminen 1919. De flesta år sjöng vi åtminstone till advent, jul och påsk.
Men då kyrkoherde Norgren kom hit 1925 fick kören en behövlig uppryckning. Han var mycket intresserad för körsång, i synnerhet kyrkokör. Han övertog själv ledningen av kören och började med att öva in ett program för ett kyrkosångsförbund för hela Västerbotten. Han skrev till de blandade körer som fanns i länet och kallade dem till en kyrkosångshögtid, som skulle hålla i Vindeln och bad körerna öva in samma program, som vi tränade på här i Nysätra. Många kommo också till Vindeln. Det blev en festlig och stor högtid. Det var i juni 1925. Då bildades Luleå stifts kyrkosångsförbund. Nu kallas det Luleå stifts södra kyrkosångsförbund, sedan det bildats ett särskilt förbund för norra delen av Luleå stift.
I Vindeln har det hållits kyrkosångshögtid en gång till också. Kyrkosångshögtid har det varit på många kyrkoplatser; Lycksele, Umeå, Skellefteå, Nordmaling, Nysätra, Lövånger, Burträsk, Bure, Åsele med flera.
Till vad jag förut sagt om vägarna i Nysätra kan jag tillägga om Flarkvägen. Den gick i början av 1900-talet från Ånäset genom Fröbacken till Flarken. Det syns ännu, var den gick fram. I Flarkbäcken kommer den fram till nuvarande Flarkvägen.
Den sjunde juli 1920 föddes vår andre son Gösta. Han började i läroverket i Umeå hösten 1932 och tog studenten 1939. 1949 var han färdig veterinär. Samma år gifte han sig med Gunnel Andersson från Sala. För närvarande är han veterinär i Bjurholm.
Ånäset år 1965
Efterord av Eva Elgh
Olof Carlsson var min farfar. Mina farföräldrar bodde i centrala Ånäset på den gård där min farmor Gunhild Carlsson (född Widmark) föddes den 29 augusti 1892 och avled 1984. Min farfar, Olof Carlsson föddes den 16 november 1889 i Hössjö och avled den 15 november 1976.
Farfar utbildade sig tidigt till folkskollärare och organist. Han var bara 21 år när han tog examen i Luleå 1911. År 1913 sökte han och fick jobb som organist i Nysätra och ganska snart träffade han sin blivande hustru Gunhild. De fick två söner, Gunnar (1916–2005) och Gösta (1920–1989). De tog sig senare efternamnet Egervall. Gösta var min pappa.
Farfar var en skrivande människa. Han skrev verser på bondska och hyllningar till allas födelsedagar men också den levnadsbeskrivning som föregår dessa ord. Levnadsbeskrivningen har inte publicerats tidigare utan funnits inom släkten i form av farfars original samt kopior av detta.
Merparten av de foton som finns i artikeln är tagna av Olof Carlsson och lämnades in till Västerbottens museums fotoarkiv 1976 av mig och min farmor. Farmor Gunhild försåg fotona med värdefulla beskrivningar, var de var tagna och ofta också med namn på de personer som syns på bilderna (se Olof Carlssons samling, fotoarkivet, Västerbottens museum https://samlingar.vbm.se/collections/show/42).
Olof och Gunhild var aktiva i bygden. Om detta kan man läsa en hel del i Eriksson, Stig Axel & Öhlund, Gösta. Ånäset genom tiderna, 1997.
Källor
Olof och Gunhild Carlssons personarkiv. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Lästips
Eriksson, Stig Axel & Öhlund, Gösta. Ånäset genom tiderna. Saxe, Bonässund 1997.
Vinjettbild. Fika i gröngräset. Från vänster: Eskil Westermark med fiol, Amelie Häggström med fiol i knät, på bänken en okänd kvinna samt Gunhild och Olof Carlsson, Selma Nilsson serverar kaffe, garvare Zackarias Nilsson. Omkring 1915. Olof Carlssons bildsamling. Fotoarkivet, Västerbottens museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Olof (Olle) Carlsson (1889–1976) växte upp i Hössjö på den västerbottniska landsbygden. Han utbildade sig till lärare och kantor och fick tjänst i Ånäset. Där träffade han sin blivande hustru Gunhild, född Widmark, och kom att stanna där i hela sitt liv.
Olof var förutom kantor och lärare ledare för kyrkokören, förestod sockenbiblioteket med mera. På 1960-talet skrev Olof ner sin levnadsberättelse som sträcker sig fram till 1925.