Vanartiga pojkar från otillfredsställande och otrygga hem blev under åren 1920 till 1939 omhändertagna av barnavårdsnämnderna i Västerbotten och Jämtland och placerade på Stenfors skyddshem i genomsnitt tre år under ganska sträng övervakning, där de erhöll både teoretisk och praktisk undervisning. Många pojkar kunde därefter återgå till det biologiska hemmet. Andra placerades i fosterhem, en del fick efter provanställning arbete inom jordbruk eller hantverk men en tredjedel av pojkarna placerades vid andra institutioner. De med mer uttalade problem skickades till Åkerbrukskollektivet Hall i Södermanland eller till tvångsuppfostringsanstalten Bona i Östergötland
Mitt emellan Umeå och Skellefteå ligger Ånäset där Stenfors gård historiskt utgjort en centralpunkt. Gårdens jordbruk kompletterades i slutet av 1700-talet med ett ramsågverk och i mitten av 1800-talet med en så kallad tullmjölskvarn (det vill säga en avgiftsbelagd kvarn) och Stenfors gård blev en stor industrianläggning i kustlandet. Ägare och ekonomiskt utfall varierade och 1866 gick gården i konkurs. En nyinflyttad driftig ägare, patron Johan Olof Rydin, utökade och byggde upp ett stort och framgångsrikt företag. År 1879 uppfördes en för tiden och platsen ståtlig herrgård med 20 rum och kök, elektricitet och vattenledning. I anslutning till Rydins bortgång år 1905 delades egendomen och Västerbottens läns landsting köpte år 1919 herrgården och närliggande mark. I augusti 1920 öppnade landstinget där ett skyddshem för så kallade vanartiga pojkar.
Verksamheten reglerades av barnavårdslagarna från 1902 (Lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn 13 juni, Lag angående verkställighet av domstols förordande om tvångsuppfostran 27 juni och Lag om samhällets barnavård 24 juni 1924).
Nordisk familjebok, andra upplagan (Uggleupplagan 1903–1926), redovisar då gällande förhållanden: Ett skyddshem har till uppgift att ”genom uppfostrande vård förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar, vilka eljest, under inflytande av en lastbar omgivning i hemmen eller annorstädes skulle ytterligare förfalla och i de flesta fall komma att befolka stadens fängelser och tvångsarbetsanstalter”. Beslut om omhändertagande och skyddsuppfostran fattades av barnavårdsnämnderna i respektive kommun. ”Minderårig brottsling, som fyllt 15 men ej 18 år, kan under vissa förhållanden av domstol dömas till insättning i allmän tvångsuppfostringsanstalt. För sådant ändamål upprättade staten år 1905 en första uppfostringsanstalt för 100 ynglingar vid Bona i Västra Ny socken, Östergötlands län. Som vårdanstalt för minderåriga av kvinnokön användes ett diakonissanstalten tillhörigt skyddshem å Videbäck i Almesåkra socken, Jönköpings län”.
Vår syn på uppfostran av barn har förändrats över tid och det kan vara värt att kort redovisa verksamheten vid Stenfors skyddshem.
Styrelse och personal
Under 1800- och 1900-talen drevs skyddshem under statligt, kommunalt, landstingskommunalt eller privat huvudmannaskap. Stenfors skyddshem hade landstinget som huvudman. Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårds-och barnavårdsärenden hade uppsikt över verksamheten via återkommande besök av skyddshemsinspektörer. Den lokala ledningen utövades enligt reglementet av en styrelse, bestående av fem ”för nit och intresse för barn-och ungdomsvård kända personer, jämte två suppleanter för dem.” Vid det första styrelsemötet 13 oktober 1919 deltog landshövdingen Nils Ringstrand, ordförande, överläraren A.F. Sortelius, vice ordförande och sekreterare, kyrkoherden Einar Silén, verkställande ledamot och kassaförvaltare, byggmästaren J.M. Bäckström och hemmansägaren Nils Petterson. Efterhand förnyades styrelsen även med kvinnlig representation.
Vid skyddshemmet tillsattes efter annonsering en föreståndare tillika folkskollärare, ytterligare en folkskollärare, en husmor samt ett manligt och två kvinnliga biträden. Innehavarna växlade över tid.
Man anställde även kokerska och sömmerska och för den praktiska utbildningen även jordbrukare, trädgårdsmästare, snickare, skomakare med flera från orten.
Ekonomi
Staten för 1922 ger en bild av de ekonomiska ramarna något år efter skyddshemmets start. Budgeten ökade efterhand och utgifterna blev mer specificerade.
Elever
Under perioden augusti 1920 till och med år 1939 skrevs det in totalt 148 pojkar på skyddshemmet som var planerat för maximalt 30 elever. Antalet nyinskrivna varierade mellan sju och tolv elever per år. Pojkarnas ålder var mellan nio och sjutton år. Utöver Västerbottens län erbjöds och accepterade Jämtlands län att vid behov nyttja Stenfors skyddshem. Av de inskrivna pojkarna kom 96 från Västerbotten och 51 från Jämtland. De hade sin hemort både i städerna Umeå, Skellefteå och Östersund och i landsbygdskommunerna. Var vanartade flickor i Norrland skulle placeras diskuterades med de tre grannlänen men något beslut i frågan har ej återfunnits.
Inskrivning
Regionarkivets handlingar är delvis handskrivna, svårlästa och mångordiga. Andra är fåordiga. Det är inte alltid lätt att se vilken orsak eller vilka orsaker som föranledde barnavårdsnämndens beslut om omhändertagande och remiss till Stenfors skyddshem. Ibland anges ingen orsak. Många hem skulle idag kallas dysfunktionella. Exempel: ensamstående, inte sällan lågbegåvade föräldrar, många barn, kronisk sjukdom, arbetslöshet, fattigdom, alkoholberoende, vålds-och misshandelsbenägenhet, kriminalitet, kringresande och primitiv, ensligt belägen bostad. Ofta förelåg ett flertal av dessa faktorer. De flesta pojkar hade snattat, begått inbrott och stulit, varit lögnaktiga, hotfulla, trotsiga, uppstudsiga, vagabonderat och skolkat från skolan. Rymning, lönnbränning, djurplågeri, vårdslös hantering av skjutvapen och dynamit, anläggning av eld, otukt, och våldtäkt noterades också. De flesta pojkarna agerade ensamma men några var bröder och andra hade tillsammans vad som benämndes en stöldliga. Bakom inskrivningen på Stenfors skyddshem låg ofta både en önskan att bryta ett kriminellt beteende, att skydda pojken från den aktuella miljön och att skydda omgivningen från pojkens beteende.
På skyddshemmet inkvarterades pojkarna i flerbäddsrum med i medeltal sex järnsängar. Man försökte separera de äldre och kanske mera vanartiga pojkarna från de yngre. Måltiderna intogs gemensamt i elevmatsal. Disciplinen ansågs hård men stämningen beskrivs som oftast god. Pojkarna hjälpte varandra och tröstade nyanlända och nedstämda.
Hälsa och sjukdom
Vid inskrivningen skulle det medföras läkarintyg som styrkte att ”gossen icke är behäftad med smittsam sjukdom ej heller med vanförhet, kroppslig eller andlig brist eller svaghet som förhindrar deltagande i den undervisning eller det kroppsarbete som förekommer vid skyddshemmet”. Någon neuropsykiatrisk undersökning eller motsvarande finns inte dokumenterad. En inskriven 15-årig pojke hade urinvägsbesvär. Utredning på lasarettet i Umeå visade att han led av en då icke behandlingsbar tuberkulos i båda njurarna. På begäran skrevs pojken ut till föräldrahemmet där han avled. En annan pojke remitterades till Hällnäs sanatorium (öppnat år 1926) på grund av vatten i lungsäcken och en tredje erhöll specialistvård på öron-näsa-halskliniken i Sundsvall.
Över lag var pojkarna annars under vistelsen på skyddshemmet enligt vad som antecknades kroppsligen friska men naturligtvis hade de, som andra barn, vanliga infektioner inklusive (numera ”bortvaccinerade”) så kallade barnsjukdomar. Antibiotika var ännu inte tillgängliga. Flera pojkar uppvisade symtom på låg begåvning och/eller beteendestörningar. Vid behov konsulterades provinsialläkaren och några gånger överläkaren vid Umedalens mentalsjukhus. Alla pojkarna erhöll välbehövlig tandvård, bland annat via Svenska Röda Korsets mobila tandvårdsbuss som var verksam i Nysätra 1931.
Vardag och söndag
På vardagarna fick pojkarna undervisning i enlighet med stadgan för folkskola och yrkesorienterad fortsättningsskola (motsvarande klasserna 7 och 8) förmedlad av folkskollärarna. Fortsättningsskolan hade första året jordbrukslära, ekonomi, medborgarkunskap, hälsovård och modersmålet och andra året husdjurslära, ritningar och fältmätningar, ekonomi, medborgarkunskap och modersmålet på schemat. Dessutom erhöll pojkarna alltså praktisk undervisning i gårdens jordbruk, husdjursskötsel, trädgårdsskötsel och olika arter av slöjd samt i gymnastik, simning och sång. Intresset och fallenheten varierade men de flesta pojkarna lärde sig mjölka, vilket ansågs mycket värdefullt, och gården hade god äggproduktionen i sitt efterhand utökade hönseri. Trädgårdsodlingen var så framgångsrik att man i regel klarade de egna behoven av grönsaker, potatis och rotfrukter.
Deltagande i gudstjänsten i Nysätra kyrka varje söndag tillsammans med någon ur personalen var obligatorisk, någon gång dock ersatt av radiogudstjänst. Pojkar i aktuell ålder erhöll konfirmationsundervisning tillsammans med andra barn på orten och blev konfirmerade.
Fritid
Pojkarna var inte inlåsta, man tillämpade principen ”frihet under ansvar” – eleverna fick inte lämna området utan tillstånd – och det fungerade för det mesta för de flesta men alla pojkarna var, som framgår nedan, inte skötsamma. Noteringar om vad de gjorde på sin fritid är sparsamma. Emellertid sportade man året om och var ofta framgångsrika i idrottstävlingar med de lokala skolorna. Ibland gick man på bio och vid några tillfällen tältade man flera dagar vid kusten. Man deltog också i Barnens-dags firande i Umeå – en mycket uppskattad, ny upplevelse för många av pojkarna anges det. Hemmet hade också tidningar och vissa pojkar nyttjade flitigt ett efterhand ganska omfattande skolbibliotek.
Belöningar och bestraffningar
Ur regelverk från år 1926:
§ 16. Elev som åsidosätter eller överträder meddelade föreskrifter eller gör sig skyldig till lättja, olydnad eller osedlighet må, där han ej på annat sätt låter sig rätta, allt efter förseelsens beskaffenhet samt den felandes sinnesart och kroppstillstånd, därför tillrättavisas medelst:
a) förlust till större eller mindre art av förut vunna förtroenden
b) inskränkning till kortare eller längre tid av de friheter och förmåner som i allmänhet äro eleverna i hemmet medgivna
c) aga givet med ris eller rotting av föreståndaren själv eller i hans närvaro, eller
d) avskiljande från kamrater
Aga må komma till användning allenast då övriga i detta moment omförmälda uppfostringsåtgärder icke kunna antagas hava åsyftad verkan […] över tillrättavisningar enl. moment 1c och d skall särskild journal föras vilken skall granskas och påtecknas av verkställande ledamoten.
På Stenfors skyddshem utdelades både belöningar för flit och bestraffningar enligt ovan. I ”Straffjournal” från perioden 1927–1937 framgår att under den perioden noterades bestraffning mellan 2 och 23 tillfällen per år. Oftast var det en enstaka pojke som bestraffades, ibland flera gånger samma år. Vissa år var det flera pojkar som tillrättavisades för upprepade ibland gemensamma förseelser. Skälen varierade: svordomar, olämpligt och/eller oanständigt uppförande, vårdslöshet med redskap, förorening på vinden, olovligt tillgrepp av pengar, blyertspennor, snus, rökverk, godsaker, bröd, ost, tvål, konjak (ur en besökandes bil), et cetera, lönnbränning, underlåtenhet att lyda arbetsorder, inbrott, rymning på ”lånad” cykel, onani, en ”brådmogen” pojke hade samlag med en närboende flicka med ”dåligt rykte” med mera. Åtgärderna/bestraffningarna varierade naturligtvis också: allvarliga samtal om risker, mer eller mindre hård tillsägelse, varning, indragning av eftermiddagskaffe, biobesök etcetera, begränsad rörelsefrihet under ledighet, isolering från kamrater timmar eller dagar, återbetalning av det stulna, aga med mellan 3 och 5 rapp med rotting eller ris. Vad pojkarna tyckte om vistelsen på Stenfors och om bestraffningarna är inte noterat men eftersom förseelserna inte sällan upprepades upplevdes de tydligen inte som tillräckligt avskräckande. I sammanhanget bör också nämnas att ett antal av pojkarna efter utskrivning gjorde spontana återbesök på hemmet och att två pojkar på egen begäran blev återinskrivna. Vad personalen som hade att utföra bestraffningarna tyckte är inte heller noterat.
De nämnda formerna för bestraffningar förekom under 1900-talets första hälft även i många hem och skolor. På inspektionsmyndigheten insåg man att detta inte var rätt behandling och vid ett gemensamt möte december 1937 med föreståndarna för samtliga landets skyddshem överenskoms att under år 1938 skulle kroppsaga försöksvis inte komma till användning. I december 1938 efterfrågades utfallet av det förändrade förhållningssättet. Styrelsen för Stenfors skyddshem svarade att man ansåg kroppsaga olämpligt som uppfostringsmedel men ansåg att ett generellt förbud för kroppsagans införande inte borde införas i stadgan då det visat sig vara av ”rätt stor psykologisk betydelse att möjligheten i alla fall finns öppen”. I juni 1939 meddelade man på förfrågan att man inte noterat sämre disciplin, inte använt mer isoleringsstraff men mer inskränkningar av friheten och man hade överfört fler pojkar än tidigare till andra institutioner.
Sedan år 1942 saknas lagligt stöd för barnavårdsnämnderna att aga barn. Skolaga förbjöds 1958 men det dröjde ända till år 1979 innan Sverige uttryckligen, likväl som första land i världen, införde totalförbud mot barnaga. Sedan år 2020 ingår FN:s barnkonvention från 1989 i svensk lag. Det är kanske överraskande men positivt att just skyddshemmen var ”tidigt” ute med sina år 1937 ändrade rekommendationer.
Kontakt med anhöriga och andra
Pojkarna fick göra besök hemma ”under storhelgerna” och anhöriga fick besöka skyddshemmet. Besök på 2–3 dagar med boende i hemmets gästrum för att ”se hur pojkarna hade det” förekom av och till. I hemmets gästbok har framför allt inspektörerna, styrelsen samt besökande från bland annat USA och Tyskland skrivit sina namn. Föreståndaren hade fått telefon installerad men sådant innehav var de aktuella åren fortfarande ovanligt hos privatpersoner och några telefonkontakter med föräldrar noterades inte. Eventuella förekommande brevkontakter skulle övervakas av föreståndaren. Ett fåtal brev från utskrivna pojkar finns arkiverade. Brevskrivarna betonade att de mådde bra.
Utskrivning
Lagen om samhällets barnavård år 1924 angav allmänna riktlinjer om hur länge pojkarna skulle stanna på ett skyddshem och vistelsetider på Stenfors varierade mellan ett och sju år – i genomsnitt tre år. Individuella mål gällande uppförande, utbildning och vistelsetid för respektive inskriven pojke har ej återfunnits. Pojkarna skrevs ut efter förslag från föreståndaren och beslut av styrelsen. I regel gällde villkorlig utskrivning under övervakning under sex månader före den slutliga utskrivningen och de som inte skötte sig blev återintagna. Även om föräldrarna tillstyrkt eller till och med önskat inskrivning på skyddshemmet begärde flera efter någon tid att deras son skulle skrivas ut oftast med hänvisning till att pojken behövdes i hemmet för familjens försörjning. Detta beviljades dock inte alltid. Efter varierande tider skrevs pojkarna ut, ofta till det biologiska hemmet, ibland till någon släkting till exempel mormor eller till en fosterfamilj. Många pojkar skrevs ut för provtjänstgöring och kanske senare anställning på en gård, hos en hantverkare eller på olika företag och några pojkar anmälde sig som volontärer till det militära. En pojke utvandrade till moderns släkt i Kanada. Sammanlagt flyttades 50 elever, en tredjedel, till andra institutioner. En pojke med tuberkulos avled och en annan överfördes, som framgår ovan, till Hällnäs sanatorium. Fem pojkar flyttades till institutioner för ”psykiskt abnorma elever”. Sammanlagt tjugo pojkar med ”grövre vanart” överflyttades till Åkerbrukskolonin Hall i Södermanland och tolv pojkar som var föremål för rättsliga åtgärder skickades till tvångsuppfostringsanstalten Bona i Östergötland. Skyddshemmet Johannisberg, i Kalix i Norrbotten tog emot elva elever. Enstaka pojkar placerades på andra skyddshem. I ett antal fall saknas uppgift om fortsatt boende och sysselsättning. Hur det gick för pojkarna på längre sikt är inte känt.
Verksamhetens och gårdens fortsatta historia
Till följd av riksdagsbeslut år 1936 lades bland andra skyddshemmet Stenfors ned år 1939. Staten tog över ansvaret, organiserade om verksamhet, införde först ungdomsvårdsskolor och senare SiS (Statens institutionsstyrelse) särskilda ungdomshem i bland annat Kalix men inget i Västerbotten.
I Stenfors herrgård inkvarterades i början av andra världskriget evakuerade norrmän och år 1941 inrättades där en sjukstuga för TBC-sjuka med en sol-veranda mot söder. Sjukvårdsverksamheten upphörde efter 10 år då 17 patienter överfördes till Hällnäs sanatorium. Den tidigare pampiga mangårdsbyggnaden fick förfalla då den ansågs för dyr att rusta upp. Kanske var man också rädd för TBC-smitta. Huset revs år 1953.
Sammanfattning
Flertalet pojkar inskrivna på Stenfors skyddshem hade varit lögnaktiga och stöldbenägna men pojkarnas hemmiljö hade också varit bristfällig. Att få lämna ett kriminellt beteende och ett otillfredsställande och otryggt hem och att få möjlighet att under ordnade former få ta del av en både teoretisk och praktisk utbildning var nog positivt för de flesta av pojkarna, men ganska många skickades på grund av graden av vanart vidare till Åkerbrukskolonin Hall eller tvångsuppfostringsanstalten Bona. En mera systematisk uppföljning saknas och är nu svår att genomföra. Emellertid, synen på uppfostran, på pojkars mer eller mindre allvarliga förseelser och på – de år 1938 förändrade – bestraffningarna kan vara värda att minnas även idag.
Källor
Nordisk familjebok, konversationslexikon och realencyklopedi, andra upplagan. Nordisk familjeboks AB samt AB Familjeboken 1903–1926.
Region Västerbotten, Regionarkivet. Stenfors skyddshem. Diverse handlingar.
Bäckman, Nils med flera. Mobila tandkliniker – en historisk återblick. Serie om tandvårdens utveckling nr 2. Umeå 1986.
Eriksson, Stig Axel & Öhlund, Gösta. Ånäset genom tiderna. Örnsköldsvik 1997.
Renolius, Aron (pseudonym för Almar Löfgren). Där äventyrslystna pojkar fostras. Norrland i Ord och Bild 1938; 38:2–4.
Tärnvik, Nils. Några data ur Stenforsegendomens historia. Västerbotten, Tidskrift för Västerbotten läns Hushållningssällskap och Skogsvårdsstyrelse. 1957; 5:114–118.
Denna artikel är en utökad version av en artikel som publicerats i Läkartidningen 2023.
Vinjettbild. Flygfoto från mitten av 1930-talet. Stenfors herrgård, Ånäset, med skyddshem samt ekonomibyggnader. Fotoarkivet, Västerbottens museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Hans är docent vid Umeå universitet, har arbetat och forskat inom barnneurologi vid Norrlands universitetssjukhus, Umeå och som barnhälsovårdsöverläkare i Västerbotten. Under senare år har hans fokus framför allt legat på medicinhistoria. 2014 utgav Hans, tillsammans med Ragnar Jonsell och Lars Oreland, Om barns sjukdomar i början av 1800-talet. Professor Pehr Afzelius föreläsningar Morbi infantum med kommentarer. Han har fortsatt att publicera medicinhistoriska artiklar i Läkartidningen, Oknytt och här i Västerbotten förr & nu.