I byar runt om i Sverige fanns det under det tidiga 1900-talet byalag, som var det bestämmande organet i byn. Ett sådant byalag fanns i den lilla västerbottniska byn Östanbäck, som har Skellefteå i söder, Byske i norr, havet i öst och idag, E4:an i väst. Just detta byalag arbetade under en 40-årsperiod på olika sätt med de skolhus som fanns i byn. De kom att arbeta med ett skolhusbygge, husens funktion och utveckling samt med att få skolverksamheten att fungera. Till slut kom byalaget att kämpa för att få behålla skolhuset i Östanbäck och säkra husets framtid.
Byn Östanbäck ligger i norra Västerbotten. Idag är det ett litet samhälle och det har egentligen aldrig varit särskilt stort. I början av 1900-talet ökade befolkningen på många platser i Sverige men så skedde inte i Östanbäck. Från 1900 till 1950 ökade befolkningen i hela Byske socken (i vilken Östanbäck var en liten del) från 8 814 till 8 889 personer. Det betyder att socknens befolkningsökning under 50 år uppgick till blygsamma 0,9% . På grund av byns lilla storlek slogs den, och slås fortfarande ofta, samman med dess grannby Ostvik, som bara ligger två och en halv kilometer bort. Trots Östanbäcks litenhet har det en gång stått skolhus där. Faktum är att det har funnits flera skolhus där, dock ej samtidigt. Det sista skolhuset brukades fram till 1964 då skolan stängdes och eleverna flyttades över till just Ostvik. Så länge det stod kvar ett skolhus i Östanbäck fanns det också ett stort engagemang för att behålla det, främst inom byns byalag.
Det tidiga 1900-talets byalag bestod av de män som ägde jord i byn. De utsåg inom gruppen en så kallad ålderman som bar det yttersta ansvaret över byalaget och dess arbete. Det var han som ledde byastämmorna då byalaget beslutade i frågor som rörde byn. Det fanns ett väl sammansvetsat socialt liv i de flesta byarna där alla kände alla. Företeelsen kan knytas an till byalaget, byns sociala liv och byakultur. Det var något som föll sig helt naturligt då alla levde och verkade på samma plats. Detta påverkade i sin tur byns betydelse för dess invånare. Ett osynligt band fanns mellan byn och dess invånare. Den geografiska platsen blev inte längre bara en plats utan en känsla. Den kan beskrivas som lokal identitet eller definieras som en identitetsupplevelse knuten till en geografisk plats.
Förutom att byalaget var en del av byns sociala liv, byakulturen och den lokala identiteten var byalaget också en utvecklingskraft eftersom det utgjorde byns beslutsorgan. Det var byalaget som drev allt som rörde byn, och som arbetade för att bevara byns värde (och allt det innebar) bland annat gällande byns skolhus. 1919 infördes den första landsomfattande undervisningsplanen i Sverige, och det ställde större krav på skolhusens lokaler. Kanske var detta en av anledningarna till att ett nytt skolhus kom att byggas i Östanbäck ungefär tio år senare. Förutom fungerande lokaler ställde undervisningsplanen även andra krav på skolhusen, exempelvis att de skulle byggas centralt i byn för att barnen inte skulle behöva ha så lång väg till skolan. Skolhuset fick också fungera som offentlig lokal eftersom det ofta saknades sådana i små samhällen, om man inte ville samlas i kyrkan. På så sätt kom skolhusen att symbolisera mer än bara skola för byns innevånare.
Skolhuset var en statussymbol på så sätt att huset visade att byn hade förutsättningar att driva en skola. Huset betydelse skulle kunna knytas samman den franske sociologen Pierre Bourdieus kapitalteori om hur vi människor formas av vår omgivning av olika slags kapital; ekonomiskt, kulturellt och socialt. Det ekonomiska kapitalet handlar då om byalagets underhåll av skolhuset och de investeringar som lades ner för att hålla det funktionellt och i gott skick. Det kulturella kapitalet låg i den möjlighet till undervisning som skolhuset innebar, och det sociala i de nätverk som byggdes upp av de verksamheter som bedrevs i byggnaden. Det gällde inte minst de barn som hade lång väg till skolan och som blev en del i nätverket på grund av skolan nära existens. Det finns flera aspekter på formandet av det sociala kapitalet; själva byggandet av skolhuset var en social investering då ofta lokal arbetskraft och kompetens användes. Detta kom att visa sig i Östanbäck. Samtidigt kan dessa former av kapital också vara symboliskt kapital, ett symboliskt värde som skolhuset erhöll. Således kunde skolhuset symbolisera att Östanbäck var en ordentlig by som vårdade om både bygden samt dess invånare, att Östanbäck var en by att räkna med.
Nedan kommer berättelsen om tre perioder i historien då byalaget kom att ansvara för tre skolhus samt ett skolhusbygge. Begreppet utvecklingskraft är bra att ha med sig då exemplen som det berättas om utgår från händelser då byalaget agerat just utvecklingskraft. Lokal identitet är också ett bra begrepp att komma ihåg eftersom det också ligger till grund för en del av exemplen.
Materialet som denna text vilar på har sin början år 1916. Vid detta tillfälle finns det ett skolhus i centrala Östanbäck samt ett skolhus i Söderbodan, ett litet samhälle inte långt från Östanbäck. Byalaget ansvarade för båda dessa skolhus. Skolhuset i Östanbäck kom att ersättas av ett nytt under slutet av 1920, så under perioden 1916 till ungefär 1927 kom byalaget främst att arbeta för skolhusens underhåll och funktion samt skolans verksamhet i Östanbäck och Söderbodan. Byalaget arbetade exempelvis med reparation av skolhusen samt städning och skurning. De försåg också lokalerna med ved (huggning, transport och inbärning) och höll kontakten med skolrådet i Byske som hyrde lokalerna av byalaget. Allt detta arbete utfördes kontinuerligt av männen i byalaget för att bevara skolhusens verksamhet, skick och funktion.
Vedhanteringen är en intressant aspekt eftersom den var uppdelat i många delar. En person valdes av byalaget att åka ut i byalagets skog och hugga ved av ett antal träd. En annan person valdes sedan för att transportera veden från skogen till skolhusen. En tredje fick därefter bära in veden i husen. En fråga kan ställas i och med detta om varför arbetet delades upp i tre? Det går såklart att diskutera på olika sätt men en förklaring kan vara att man ville skapa arbetstillfällen och på så sätt hålla fler personer i byn med arbete och ge dem en liten extraslant på fickan. Detta kan kopplas samman med lokal identitet.
Under 1919 började diskussioner om att bygga ett nytt skolhus i Östanbäck. Ett förslag presenterades för byalaget om att bygga ett gemensamt skolhus i Ostvik tillsammans med byalaget där. Detta förslag kom att mötas av stora protester från Östanbäcks byalag, som menade att ett sådant bygge var direkt olämpligt. Därför kom en tomt där skolhuset var tänkt att stå att köpas i Östanbäck under nästkommande år, 1920. Köpet gjordes av två privatpersoner, O.D Karlsson och Nils Lundqvist.
Under 1928 kom bygget av ett nytt skolhus att inledas i Östanbäck. Byalagets fokus under denna period kom därför att ligga främst på skolbygget. Trots detta ansvarade de parallellt med samma kontinuerliga arbete som de tidigare utfört gällande de gamla skolhusen, det vill säga arbete med skolhusens funktion och skick. Förutom det ansvarade även byalaget för överlämningen av det gamla skolhuset till Östanbäcks bönhusförening. Detta kom att ske efter en förfrågan kommit in från bönhusföreningen till byalaget.
Byalaget kom att sköta såväl det administrativa samt mycket av det praktiska gällande bygget. Ritningarna fanns hemma hos byalagsmedlemmen A.V Nording vilket visar på det nära ansvar byalaget hade, detta kan kopplas samman med lokal identitet. Byalaget tog emot anbud inför bygget dels för uppförandet av själva huset liksom för uthus, staket och värmeanläggningen. De antog helst lokala anbud, det blev exempelvis G.A Gustafsson från just Östanbäck som fick arbetet att uppföra skolhuset. J.F Lindholm från Skellefteå fick värmeanläggningen och staketet byggdes av Edvard Östlund från Östanbäck. Anbud som kom från andra mindre lokala orter exempelvis Umeå och Norsjö antogs ej. Det nya skolhuset kom att stå klart 1929 och efter det återgick byalagets arbete till att främst röra skolhusens funktion och underhåll samt att få skolans verksamhet att fungera.
Under denna period kom, utöver det tidigare nämnda arbetet, byalaget även att verka för att utveckla skolhusets i Östanbäck syfte. Man utförde reparationer och utbyggnader på och i huset och det fanns hela tiden en önskan om att utvidga skolhusets funktion och syfte. Därför fanns det önskemål om allt från nytt avlopp och ny brunn till önskemål om ett badhus, bättre belysning, ett skyddsrum samt en lokal för barnbespisning.
Byalagets agerade kan ses som en form av desperation för att få behålla huset i byn. Vad menas då med att ”få behålla”? Varför skulle byalaget inte få behålla skolhuset? Vi har tidsmässigt kommit fram till mitten av 1950-talet, en period då skolan Sverige kom att förändras. Det var också ungefär då som många byaskolor började läggas ner när de exempelvis inte ansågs ekonomiskt hållbara eller för att det helt enkelt fanns för få barn i byn.
I materialet som ligger till grund för denna text finns ett sista försök från byalagets sida att få behålla skolhuset. De ansökte till den Kungliga Skolöverstyrelsen om att få stadsbidrag för att bygga en ny lärosal i skolhuset. Denna ansökan avvisades den åttonde november 1952 och detta var början på slutet för skolhuset i Östanbäck, som kom att stänga för gott 1964.
Vissa värden som byalaget värnade om eller arbetade för, kan urskiljas under dessa tre perioder, när man studerar byalaget som utvecklingskraft samt dess betydelse för den lokala identiteten. Det första värdet var att få skolans verksamhet att fungera. Oavsett vilket skolhus byalaget ansvarade över, om det var det gamla skolhuset i Östanbäck, det nybyggda eller skolhuset i Söderbodan, var engagemanget kring verksamhetens funktion alltid stort. Aldrig lades dessa ärenden åt sidan, inte ens då byalaget ansvarade för skolbygget med allt vad det innebar. Det andra värdet byalaget arbetade för var ett väl genomfört skolhusbygge. Under den perioden försökte byalaget främja sammanhållningen i byn och dess närområde exempelvis genom att anställa lokal arbetskraft. Det tredje värdet byalaget arbetade för var utveckling och ägande av skolhuset i Östanbäck. Det framgår tydligt till exempel när byalaget genomförde reparationer på skolhusen, när de protesterade mot att bygga ett gemensamt skolhus med Ostviks byalag i Ostvik eller när de kämpade för att behålla skolhuset efter det stod färdigt 1929. Byalagets fokus kom således att förändras över tid, från att främst gälla skolhusets funktion och att få skolans verksamhet att fungera, till fokus på skolhusbygget samt sammanhållning och lokal arbetskraft till efterfrågan om utveckling och slutligen kampen för att få behålla skolhuset i byn. Detta visar hur byalaget agerade som en utvecklingskraft och hur de på olika sätt arbetade kring skolhusen.
Byalagets arbete skiftade under olika tidsperioder men sammantaget kan man konstatera att dess främsta prioritet har varit att utveckla för att bevara.
Käll- och litteraturförteckning
Bourdieu, Pierre. Praktiskt förnuft: bidrag till en handlingsteori. Daidalos AB, Uddevalla 2004.
[byabok] Östanbäcks by. Västerbottens Tryckeri AB, Skellefteå 1985.
Erixon, Sigurd. Byalag och byaliv. Nordiska museet, Stockholm 1978.
Forsberg, Anette. Kamp för bygden. En etnologisk studie av lokalt utvecklingsarbete. Akademisk avhandling, Umeå universitet, 2010.
Olofsson, John. Byarnas förvandling 1930–1980. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1984.
Stierna, Stig. Den föränderliga skolan. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1986.
Westerberg, Johannes. Att bygga ett skolväsende. Nordic Academic Press, Lund 2014.
Wiking-Faria, Pablo. Byalaget – centrum för samverkan och sammanhållning i bondesamhället. I ”Från undersåte till medborgare”, Björnsson, Anders (red.), sid. 38–49. Ordfronts förlag, Stockholm 1981.
Brück, Ulla. Identitet, lokalsamhälle och lokal identitet. Rig. Nr. 3, 1984: 65–78. https://journals.lub.lu.se/rig/article/view/8357/7491 (hämtad 2022-04-20)
Isacson, Maths. Byalaget som utvecklingskraft i norrländsk avfolkningsbygd. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr. 57, 2009: 35–51. blob:https://artikelsok-ip-btj- se.proxy.ub.umu.se/d6b956b5-fcf7-4f50-9a2f-649f83024376 (hämtad 2022-04-20)
Jönsson, Lars-Eric. Glesbygdens skolhus. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr. 24, 1992: 161– 182. http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1545671/FULLTEXT01.pdf (hämtad 2022-04- 20)
Ostvik & Östanbäcks byar. Östanbäck bys historia. u.å. http://ostvik.se/wordpress/om-byarna/ostanbacks-bys-historia/ (hämtad 2022-04-20)
Wikipedia. Östanbäck, Skellefteå Kommun. Wikipedia, 2018. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96stanb%C3%A4ck,_Skellefte%C3%A5_kommun (hämtad 2022-04-29)
Dokument. Östanbäcks by. Kommunarkivet, Hjorten, Skellefteå, 1915–1954.
Protokoll byastämma. Östanbäcks by. Folkrörelsearkivet, Nordanå, Skellefteå; Kommunarkivet, Hjorten, Skellefteå, 1915–1954.
Protokoll byggnadskommitté. Östanbäcks by. Kommunarkivet, Hjorten, Skellefteå, 1928–1929.
Vinjettbild. Östanbäck skola omkring 1906. Skolan sedermera ombyggd till bönhus. Foto: Skellefteå museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Maja är sedan 2020 student på det Humanistiska samhällsprogrammet vid Umeå Universitet. Våren 2021 skrev hon sin C-uppsats om byalaget i Östanbäck under tidigt 1900-tal och deras arbete för att bevara byns skolhus samt byns värde, som denna artikel baseras på. I oktober 2022 tog hon emot det lokalhistoriska ungdomsstipendiet instiftat av Folkrörelsearkivet i Västerbotten, Företagsarkivet i Westerbotten och Skellefteå museum för sin uppsats. Under höstterminen 2022 praktiserade hon på Skellefteå Museum. Våren 2023 läser hon sin sista termin på programmet och tar således examen till sommaren.