För knappt 100 år sedan var det ingen ovanlighet att stöta på rubriker som “Barnamord” eller “Barnamörderskan” då man läste sin dagstidning. Så sent som 1906 hittades flera döda barn lagda i lönndom på kyrkogårdarna i Umeå. Skådar man än längre tillbaka i tiden finner man det allt tätare mellan fallen och förövarnas huvuden rullade snart och deras kroppar skulle brännas på bål till andras varnagel.
Synen på de oäkta barnen och deras mödrar
Många gruvliga dåd har begåtts inom länets gränser men särskilt de som utövats mot barn lämnar en ytterst obehaglig känsla efter sig. Tack och lov lever vi i tider då risken att stöta på ett mördat barn slängd i en latrin, nedlagd i en spiklåda, uppbränd i en bakugn eller flytande i Umeälven är oerhört liten.
Fram till början av förra århundradet såg det emellertid annorlunda ut. I länets dagstidningar kunde man ofta stöta på små notiser om barn och foster som lagts i lönndom efter att ha bragts om livet – av sina egna mödrar. Ibland samsades flera barnamord om spalterna.
Grunden i tidens samhälle byggde främst på de kristna värderingarna. Äktenskapet och familjebanden var kittet som skulle hålla ordning och reda i landet. Sex utanför äktenskapet och utan i syfte för reproduktion kunde ses som början till ett moraliskt förfall som skulle sluta i kriminalitet och allmän oreda. Kvinnans symbol för familj och hem satte henne i strålkastarljuset. Hur skulle hon där spela sin roll?
Ett tydligare bevis för moraliskt förfall än det av ett oäkta barn (fött utanför äktenskapet) stod knappt att finna. Sådana kvinnor skulle drabbas hårt, både rättsligt och privat. Det var en överhängande risk att stötas ut från både samhälle och familj.
Problemet med barnamord uppmärksammades på 1700-talet och Gustav III försökte underlätta situationen för kvinnorna genom möjligheten att låta dem föda anonymt. Tidigare hade barnmorskorna haft plikt att rapportera modern. Vidare infördes bötesstraff för de som diskriminerade ogifta mödrar och bevisföring vid barnamord skulle vara utan tvekan. På papper såg det betydligt bättre ut, men inte i praktiken. Vi ska nu låta titta närmare på några av länets barnamord som begicks från slutet av 1700-talet fram till början av 1900-talet.
Barnet som suggan åt
Ett av Västerbottens mest ökända och rysliga fall i ämnet är det med barnamörderskan Sophia Jonsdotter.
Detaljerna har överlevt genom rättsliga protokoll och prästen Pehr Stenbergs självbiografiska anteckningar.
Den 23 åriga Sophia Jonsdotter tjänade som piga till Jonas Johansson i Degernäs. Hon hade tidigare arbetat inne i staden, men hamnade hos Johanssons i november 1791. Då var hon redan gravid. Fadern ska ha varit en sjöman, men nämns bara flyktigt i förhöret som följde.
Sophia lyckades fortsätta med sitt hårda arbete samtidigt som hon dolde sin fysiska förändring. Det gick väl ända fram till natten mellan den 25 och 26 januari 1792 då värkarna kom och Sophia smög till svinhuset för att föda. Så snart barnet var ute slet hon av navelsträngen, utan att se efter om det var en flicka eller pojke. Vidare tog Sophia en näve boss och dynga från golvet och tryckte in det i munnen på den nyfödde för att slippa höra dess skrik. Sedan slängde pigan sin nyfödde åt gårdens stora sugga. Ett enda skrik hade hörts från svinhuset då Sophia lämnade platsen, sedan var det tyst. Morgonen därpå fanns inget kvar som kunde vittna om nattens händelser.
Däremot hade barnmorskan Tillman hört rykten att Sophia varit gravid och kom för att undersöka henne. Sophia hade då sagt att barnet var dödfött, men Tillman hade då bett att få undersöka bröstmjölken. Den visade sig vara mer blåaktig och skulle då bevisa att barnet hade varit vid liv.
Så snart mordet uppdagades hade husbonden Johansson slagit ihjäl suggan och grävt ned den ute i en myr.
Sophia Jonsdotter drogs nu inför rätta. Den 5 juni 1792 hölls rannsakningen och hon berättade allt under stor ånger och flödande tårar. Utfallet blev döden genom halshuggning, följt av bålet.
I väntan på att domen skulle godkännas av hovrätten sattes Sophia i häktet i Piteå. Hovrätten krävde dock en ny rättegång och urtima ting hölls i fallet den 10 september. Där berättade Sophia ytterligare detaljer, om hur hon önskat berätta för husbondefolket, men fann inte modet utan behöll sin hemlighet och valde att dräpa barnet i lönndom. Återigen föll domen och förkunnade hennes död genom halshuggning och därefter bränning på bålet.
Så långt kan protokollen ta oss i historien, men det sista kapitlet av Sophia Jonsdotters öde står att hitta annorstädes – nämligen i prästen Pehr Stenbergs levnadsbeskrivning.
Dock motsäger de båda källorna varandra. Enligt protokollen skedde barnamordet i januari 1792 och avrättningen i mars 1793. Stenberg har däremot nedtecknat sina minnen i november 1794 och hävdar att både mordet, rättegången och avrättningen skedde tidigare det året. Detaljen kan vara ett syftningsfel från hans sida, månne renskrev han en anteckning från 1792 och texten refererar händelserna till det året.
Oavsett hur det ligger till med datumen ger prästens anteckningar en unik och personlig inblick i Sophia Jonsdotters sista tid, efter att hon återvänt till Umeå från häktet Piteå.
Och straxt utom Stadens Wästra Tull möter jag Färgekarlen Lars Simons son på Teg, som säger: – “Herr Magistern lärer wäl gå upp till Lands Kyrkan; och hälsa på den olyckeliga Sophia, det är beskedligt af honom gjordt; Hon behöfwer wist få tala med Presterna, och beredas till at undergå sitt straff.”
Stenberg skriver uppriktigt i sin levnadsbeskrivning hur han först passerade förbi häktet vid Backens kyrka, då han aldrig befunnit sig i en dylik situation tidigare fann han olusten så stark att modet svek. Emellertid plågade samvetet honom och manade till bättring och slutligen bestämde sig Pehr Stenberg för att besöka Sophia Jonsdotter.
“Dock emot slutet af Hennes beredelses tid, en par Månader härefter, geck jag till Henne en par gånger och fant Henne ganska nögd med sitt rysliga öde, och dertill mycket wäl beredd, hwartill Doctor Gran i Pithe hade lagdt den förnämsta grunden”.
Slutligen kom dagen för avrättningen (som enligt Stenberg skedde i november). Trots att det var landsförsamlingens präster som skulle följa Sophia till avrättningsplatsen i Röbäck ansåg Pehr Stenberg det honom nyttigt att göra dem sällskap. Därför blev det fyra präster som mötte upp den dödsdömde och bad tillsammans med henne innan de i en svart släde begav sig ut. Under resan sjöng de flera dödspsalmer tillsammans.
“Helt nära intill stället stannade wi, då Herr Prosten gaf Henne litet win till at styrka och muntra Henne. Under hela tiden bibehölt Hon sitt nögda och glada lynne, utan at wisa den minsta oro eller räddhåga, utom just när Hon skulle stiga upp på bålet, war det såsom hade hon sagtat sig eller hesiterat något litet, men detta så omärkeligt, at ingen annan än Prosten märkte det; men på ögnablecket tog hon åter mod till sig och geck med säkra steg upp.”
Pehr Stenberg ger en levande bild av scenen då han återger hur prostens händer och röst darrar under den sista läsningen och sedan då bilan föll så kom det inte mycket blod “förmodeligen war Hon före hugget redan afswimmad”.
Sophia Jonsdotter var vid sin avrättning klädd i en vit klänning. Hennes uppenbarelse satte sådana spår i Pehr Stenberg att var vitklädd kvinna han därefter mötte gav honom det djupaste obehag. Stycket om Sophia avslutar han med en skröna;
“Såsom märkeligit får jag anföra, at sedan Hon war häktad, och dömd skall hon hafwa sagt till sin matmoder; “Du skall inför Gud, innan kort, answara för efterlåten uppsigt på mig;” emedan Hon lärer låtit Henne, på långt håll, förstå sin belägenhet; och inom 2. år war matmodern död”
Pehr Stenberg bevittnade aldrig någon mer avrättning, åtminstone inte på nära håll. Däremot skriver han lite om ett fall från 1795, då änkan Margareta Ersdotter från Röbäck skulle avrättas för barnamord. Hon hade i januari året innan fött en flicka ute i fårhuset som hon kvävt genom att gräva ned det i fårdyngan.
Efter det att Margaretas huvud föll brann så åter bålet ute i Röbäck. Röken syntes ända till staden och man kan ana Pehr Stenbergs allvarsamma ton då han skriver följande ord “…- äfwen det war en nog tänkwärdig syn för hwar och en tänkande människa”.
Barnamordet å bagare Thillmans gård
Tyvärr är fallet med Sophia Jonsdotter inte den sista gången som man i Västerbotten försökte dölja barnamord genom att låta grisar förtära kropparna. Tidigt på onsdagen den 2 december 1874 födde bagare Thillmans piga, den 38 åriga Gertrud Brita Hansdotter, en flicka i lönndom ute i ladugården. Gertrud var visserligen gift, men hade inte sett sin make (en Gustaf Höglund i Strycksele) på en 6–7 år. Hon hade efter fyra års äktenskap lämnat honom och hamnat i Umeå. Orsaken till separationen förkunnas inte. Efter att barnet var fött hade Gertrud delvis försökt dränka det i ett vattenkar. Men när hon skulle till att gömma kroppen hade hon hört barnet “sucka”. Gertrud hade därför slagit dess huvud två gånger mot kanten av karet och hållit fostret ytterligare under vattnet. När hon var säker på att livet flytt hade Gertrud gömt kroppen i en hästkrubba. Där låg det under ett par dagar innan hon beslutade sig för att kasta liket åt grisarna i svinstian intill ladugården.
Kreaturen hade emellertid inte rört barnet och en tjänsteflicka hade med ett skrik uppdagat den makabra scenen måndagen den 7 december. En dräng skyndade till hennes sida varpå de bar in kroppen till bagare Thillmans gård.
Under mellandagarna kunde Umeborna följa de hemska detaljerna i dagstidningarna. Domen kom i slutet av januari och dömde Gertrud Hansdotter till 8 års straffarbete. Efter det avtjänade straffet hade hon återförenats med sin make, Gustaf Höglund. Enligt husförhör från 1890 bodde de då i Degerfors (Vindeln) som inhyseshjon.
Hopbruten och gömd under krubban
Anna Maria Danielsdotter föddes i september 1849 i Stensele socken. Hennes exakta födelsedag är okänd, då olika källor uppger olika datum. Mycket lite finns om hennes bakgrund, men från husförhören och andra kyrkliga källor kan man vagt följa hennes resa fram till det tragiska ödet.
Som så många andra började Anna att tidigt arbeta som piga, men hon hamnade snart i problem – för den 5 maj 1873 så födde hon ett oäkta barn.
Då dottern Maria Kristina döptes listade kyrkboken inte någon fader, men han trädde ändå fram till slut. Fadern, Jakob Mattias Kolbengtsson, var ett år yngre än Anna. Deras dotter fick efternamnet Jakobsdotter.
Däremot förblir Maria Kristina inte hos någon av sina föräldrar. Antingen kunde eller så ville de inte ta hand om flickan. Tidens hårda syn på oäkta barn och deras “omoraliska” föräldrar (särskilt modern) var grym och Anna hade troligen det lättare att hitta anställning utan att ha ett fysiskt bevis på sin “synd” med sig.
Därför hamnade Maria Kristina som fosterdotter hos Per Eriksson i Björkfors.
Efter episoden om det oäkta barnet bytte Anna anställning flera gånger. Vid hennes sista position, 1878, kan husförhörslängderna avslöja att hon inte varit piga där längre än ett år.
Sedan återberättas en fruktansvärd historia i tidningarna;
Bref från Lycksele (till Umebladet). Den 1 Juli 1878. Ransakning med för barnamord häktade lappqwinnan Anna Maria Danielsdotter från Tärna anställdes sistl. Lördag å urtima ting härstädes af t. f. domhafwanden hofrättsnotarien A. Hörnell. Utan synbar ånger erkände mörderskan sitt brott, som hon begått i ett kostall, der hon i enslighet födt sitt barn, hwilket hon sedan qwäft medelst handens läggande på munnen, som hon förut hade betäckt med sin klädning, hwarefter hon hopbrutit barnet och nedgräft detsamma uti en grop under krubban. Såsom om ingenting hade händt, hade hon sedan gått in till sitt husbondefolk, deltagit i någon syssla, hwilken hon dock ej förmådde fullborda, utan begärde tillstånd att få gå till hwila. Morgonen derpå hade hon styrka att åtfölja sin husbonde på utarbete och sedan fortsätta dermed, samt lyckades sålunda dölja sitt brott uti trenne weckor. På misstankar, och af husbonden särskildt gifwen anledning, togs hon nu af denne och en hans granne i förhör och ehuru hon ej kunde neka till att hafwa födt barn, förmåddes hon dock ej uppgifwa hwarest hon gömt det aflifwade fostret. Bemälde personer började då söka och genom gräfning hittades det hopbrutna liket på ofwannämnde ställe, samt öfwerlemnades åt modren, mörderskan, med befallning att twätta det. Den hårda qwinnan kunde äfwen fullgöra detta åliggande, utan att fälla en tår och utan ringaste rörelse! Af wittnesberättelserna framgick widare, att hon förut födt ett dödfödt foster, samt af prestbetyget att hon har ett barn lefwande. Hon dömdes till 4 ½ års straffarbete, med hwilken dom hon förklarade sig nöjd. Hon har länge hållits förwarad å härwarande häkte, emedan samma dag, den 8 sistlidne då ransakning med henne skulle försiggå afled vice häradshöfding Afwander, hwarigenom också de från Tärna inkallade twenne wittnena måste återwända och hitkomma ännu en gång. Deras kostnadsräkningar uppgingo derför till emellan 120–130 kr. för dem hwardera, och som qwinnan saknar tillgång att betala så wäl dessa, som liköppningskostnaden m. m., så blir hon nog staten en dyr juvel.
Vad som blev av Anna Maria efter den förkunnade domen är okänt. Hennes enda överlevande barn, Maria Kristina Jakobsdotter, avled 1912.
Dumpade i latrinen
En ryslig upptäckt gjordes av en onämnd hemmansägare som bodde just utanför staden den 5 mars 1903 då han tömde en latrintunna som hämtats från Umeå. I det stinkande avskrädet uppdagades liket efter en nyfödd pojke. Upptäckten rapporterades till polisen och de häktade snart den berömda fotografen Hanna Lundborgs tjänsteflicka, Nanny Lovisa Lindberg. Hushållet låg på adressen Audumbla 4 (mitt emot Sagagallerian, intill gamla turistinformationen på Renmarkstorget) där också fotoateljen låg. I Umebladet rapporterade man snart att Nanny erkänt, men vid vidare rannsakning som hölls i länsfängelset slog rätten fast att tjänsteflickan helt och hållet frikändes. Ett troligt scenario är att man kunde konstatera att barnet varit dödfött/inte fullgånget och därav fanns inget brott.
Ytterligare detaljer kring fallet rapporterades inte, men det var inte första gången ett barn hittats i en latrintunna. Den 29 juni 1896, kring 14,30, uppsökte lasarettets vaktmästare polisstationen i Umeå. Han berättade att man hittat liket efter en nyfödd flicka nedlagt i en latrintunna där på sjukhuset. Kroppen hade tagits om hand och lagts i likboden i väntan på obduktionen.
Hur resonemanget löd framgick inte, men en misstänkt fanns. Det var den 24-åriga arbeterskan Magdalena Evelina Löfgren ifrån Ytterhiske. Evelina flyttade från föräldrahemmet i Bullmark (Sävar) i november föregående år, vilket betydde att hon redan då var havande.
Barnmorskan Anna Fällman tillkallades för att undersöka den misstänkta barnamörderskan. Mycket riktigt förkunnade Fällman att Evelina nyss givit födsel varpå hon fördes till polisstationen i rådhuset. Vid förhöret där erkände hon frivilligt sitt brott. Den 11 juli föll domen efter en sista rannsakan vid länsfängelset i Umeå, det blev 2 års straffarbete för Evelina Löfgren.
Dagen efter, den 12 juli, återbördades kroppen efter det mördade barnet och begravdes några timmar på Västra Kyrkogården, mitt emot det gamla lasarettet där kroppen hittades. Dödsorsaken visade sig vara dränkning.
Gömda på kyrkogårdarna
Att göra sig av med kropparna efter de mördade barnen var givetvis ett dilemma. I extrema fall kunde det vara väldigt makabra lösningar, såsom i Sophia Jonsdotters fall. Däremot var det vanligare att försöka begrava kvarlevorna. Helst i vigd jord, om det inte var för långt till kyrkan.
Anledningen var dels önskan om att barnet skulle få en så närapå kristlig begravning som möjligt dels den fruktan att en begravning i ovigd jord inte skulle ge den döde frid i graven, utan resultera i en hemsökelse av de efterlevande. Således finns det många exempel där man hittat kvarlevorna efter barn på kyrkogårdar, på platser där de egentligen inte bör ha legat. Ibland uppdagas gravarna i samband med kyrkliga renoveringar eller då man ska restaurera gamla kyrkogårdsmurar.
Västra kyrkogården i Umeå var flera gånger skådeplatsen för hemska upptäckter. I det nordöstra hörnet (som vetter mot Kungsgatan) låg förut “de allmänna gravarna” där också mänskliga rester från lasarettet nedlades. Med det i åtanke blev dödgrävarens biträde inte så förvånad då han fredag 12 januari 1906 där vid de allmänna gravarna upptäckte ett knyte liggandes. Han hade kommit för att skotta igen den ännu öppna graven efter ett nyligt begravt barn och tänkte att lasarettet lämnat paketet i syfte att det också skulle nedläggas. Däremot slog det biträdet att lasarettets avfall brukade komma i trälådor. Fylld av onda aningar började han därför öppna upp knytet, som bestod av en handduk igensatt med knappnålar. Däri uppenbarade sig den bleka kroppen av en nyfödd pojke.
Polisen kopplades in och liket lämnades till lasarettet för att obduceras. Det stod snart klart att barnet var ofullgånget och dödfött. Modern, som förblev okänd, skall enligt tidningarna ha kontaktat polisen och en barnmorska ska ha intygat omständigheterna. Då barnet ansågs vara ett dödfött foster så antecknades inget om dess begravning eller födsel i kyrkoarkiven.
Lite senare samma år, den 5 april, gjordes ett liknande fynd vid Backens kyrkogård. Vid den västra delen (innanför gamla muren) invid en av gravstenarna hittades fostret av en flicka. Man fann i närheten en papplåda och misstänkte att någon hund släpat kroppen genom snön.
Provinsialläkaren Cronberg genomförde obduktionen och återigen kunde man fastställa att barnet inte var fullgånget, utan var mellan femte eller sjätte månaden. Modern förblev okänd.
Lite över tio år tidigare, den 19 december 1893, utspelades ett liknande scenario då kyrkovaktaren Klar hittade en trälåda på bron till likboden vid Backens kyrka. Då han öppnade lådan fanns där kroppen efter “ett spädt flickebarn.”
11 januari 1894 publicerades en notis kring obduktionen i Umebladet:
Det utsatta barnliket. Wid företagen obduktion å det flickebarn, hwars lik den 19 sistlidne December anträffades å trappan till likhuset å Umeå sockens kyrkogård, har intet förekommit, som bewisar eller ens gör sannolikt, att barnet blifwit mördadt.
Vid Burträsk kyrka i juli 1896 fann man en spiklåda nedlagd i en grav. Den visade sig innehålla kroppen av en nyfödd, som enligt obduktionen hade haft liv vid födseln. Historien rann emellertid snabbt ut i sanden då inga vittnen eller misstänkta kunde identifieras.
Då man nästan kom undan
Givetvis är mörkertalet stort och flera förövare undkom både upptäckt och straff. Däremot kom somliga av barnens kvarlevor att uppdagas med tidens gång, såsom i Klabböle:
Umebladet 1853-05-28. Wid en å Bonden Jon Danielssons i Klabböle, Umeå socken, mangårdsbyggning wekställd större reparation blef, den 20 i denne månad, funnet ett bylte, omsorgsfullt undangömdt på winden mellan ett af byggningens hörn och warmtaket, hwilket innehöll lemningar af ett barnskelett, som war så förmultnadt att då det nedkastades till marken förwandlades alltsammans till aska, med undantag af ett enda ben som kunde wara af en hands längd. Man kan således antaga, att ett barnamord här blifwit begånget, ehuru för så lång tid tillbaka att det nu är omöjligt att upptäcka detsamma.
I Lycksele hittades vid slutet av april 1897 ett nyfött barn nedslängd i en brunn där stora delar av platsens befolkning hämtade sitt vatten. Läkaren som tillkallades förkunnade att barnet hade varit vid liv då det slungades ned i djupet.
Trots polisens efterspaningar så hittades varken vittnen eller någon misstänkt. Fallet hade förblivit ett olöst mysterium om inte den skyldige självmant krupit till korset fyra år senare. Det var i juli 1901 som “lappqvinnan” Kristina Margaretha Johansson från Angesdahl i Tärna tog bladet från munnen. Hon berättade att hon hade fött barnet i den så kallade lappstugan på Lyckseleplatsen (Korpberget), där hon bott under marknaden. Kristina hade sedan kvävt barnet genom att lägga benet över ansiktet. Liket hade förvarats ett par dygn i en säck på vinden fram tills hon en afton efter skymningen gått ned till hamnkällan och kastat ned barnet där.
Kristina Margaretha Johansson kom att dömas till två års straffarbete, men kände lättnad och glädje över straffet. Under de fyra år som förflutit hade hon inte haft en lugn stund utan ständigt varit ängslig över att mordet skulle uppdagas.
Ett annat välkänt fall i Västerbotten är historien om den 22-åriga Sara Greta Persdotter i Furunäset utanför Skellefteå. Hon avrättades den 4 november 1830 för mordet på sin 8 månaders son. Mordet uppdagades genom envisa rykten som sa att Sara Greta mördat barnet för att bli fri från sina svärföräldrar och ta sig en ny man. Graven öppnades och en obduktion av liket genomfördes där det uppdagades att det avlidit till följd av förgiftning av svavelsyra. Sara Greta erkänner att hon under flera dagar givit barnet utspätt svavelsyra, men att hon tillslut inte mäktade med att se de plågor det bringade sonen och kvävde därför honom med sin näsduk.
Däremot fick fallet en oväntad twist då allmänheten slöt upp bakom Sara Greta. Mordet kunde “motiveras” genom att det var det enda sättet för henne att komma åt arvet från sin avlidne make, som tillfallit den nyfödde sonen. Pengarna hölls fram tills barnets myndighetsdag av Sara Gretas svärföräldrar. Fram tills dess var hon bunden och underställd både sitt spädbarn och sina svärföräldrar. Dessutom agerade Sara Greta mycket nobelt och tog sitt straff med stort mod och ädelhet. Den 4 november fördes hon från gästgiveriet i Bureå mot avrättningsplatsen Bureheden. Vagnen eskorterades av fyra vakter med lodbössor. Hon beskrevs ha varit mycket vacker och hon var den dagen iklädd svart klänning. Väl framme fördes hon upp på det resta bålet där stupstocken var förberedd. Hon fick först högra handen avhuggen innan huvudet mötte samma öde. Prästen ledde den stora församlingen i en sista psalm, 440 vers 5.
“Mina kläder klädas av, min synd, o Gud, begrav i Kristi sidosår, så skall min skröplighet bli vänd i salighet, när jag av jord uppstår”.
Det berättas hur den dödsdömdas stämma hördes klar och stark över den enorma folkhopen som kommit för att bevittna den grymma föreställningen, då den 22-åriga änkan miste först hand och sedan huvud.
Källor
Stenberg, Pehr. Pehr Stenbergs levernesbeskrivning av honom själv författad på dess lediga stunder. Del 3. 1789–1796. Forskningsarkivet, Umeå Universitet, 2015.
Boman, Elin och Österström, Marcus. Hemsökta Umeå. Vulkan Media, Stockholm 2014.
Nyström, C H, När bödelsbilan gick på Bureheden, Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1963. Umeå 1963.
Egerblad, Ossian. Människoöden i domböckerna. Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1977. Umeå 1977.
Vinjettbild. Många av de som fick sätta livet till på länets avrättningsplatser var kvinnor, dömda till döden efter att ha dräpt sina egna barn. Barnamord är ett mörkt och dystert kapitel i både kvinno- och barnhistoria. Trots lättnader under 1700-talet fortsatte brotten att skaka samhällen ända in till början av 1900-talet. Men bakom tidens rubriker om “barnamörderskorna” gömmer sig gripande och tragiska levnadsöden.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Marcus är kanske mest känd för sina spökvandringar och boken "Hemsökta Umeå." Han hörs även flitigt i etern med bland annat serien "Mord i Västerbotten". Marcus är född i Grundsunda, men har återvänt till Umeå varifrån släkten kommer.