I artikeln ”På jakt efter norra Norrlands bödlar”, som kan läsas på ett annat ställe här i Västerbotten förr & nu, gick jag igenom Västerbottens bödlar och deras kronologi. I den här artikeln stannar vi upp vid Jacob Gyll, länets sista bödel, för att kika närmare på honom och den tid han levde i. Vem var Jacob Gyll? Vad är sant och vad är myt? Och hur var det egentligen att vara bödel i norra Sverige på 1800-talet?
Från Finland till Sverige
Jacob Gyll, som skulle bli länets sista bödel, föddes i Österhankmo, Finland, år 1791. Vi vet inte mycket om hans barndom, men som oäkta barn till den nittonåriga soldatdottern Christina Gabrielsdotter Gyllen bör den unge Jacob ha haft en tämligen knaper uppväxt. Det skulle dröja tills Jacob var i tonåren innan hans mor för första gången gifte sig, och vid ungefär samma tidpunkt flyttade Jacob till Vasa för att klara sig på egen hand. År 1813 gick färden så vidare mot Umeå, en stad på andra sidan havet. Varför Jacob lämnade Finland kan vi bara spekulera i, men kanske var det utsikterna till arbete som lockade? Trafiken över kvarken var fortfarande relativt omfattande vid den här perioden, trots att Finland nyligen förlorats till Ryssland, och för den unge Jacob var det ju trots allt närmare till Umeå än till många större finska städer. Vid ankomsten till Umeå skrevs Jacob in som ”dräng” i inflyttningsboken och snart hamnade han i Baggböle, ungefär en mil uppströms Umeå stad, där han fick arbete som sågdräng. Förmodligen vid den nya såg som just byggts upp i Baggböle.
Från sågdräng till bödel
Efternamnet Gyllen blev med andra ord Gyll när den 24-åriga Jacob kom till Sverige år 1813. År 1817 gifte han sig med den nästan tio år äldre, och halvblinda, soldatänkan Maja Greta Nilsdotter. Maja Greta hade en nyfödd dotter från sitt tidigare äktenskap, och familjen Gyll utökades under de kommande åren med tre gemensamma söner; Primus, Bror och Gabriel. I födelseböckerna för de två yngsta barnen står byarna Yttertavle och Västerhiske som hemvist, och i en anmärkning i kyrkboken 1824 noteras det att familjen fått fattigstöd. Omkring 1829 flyttade familjen till Kyrkobordet i Umeå, dvs dagens Backen, och här kom de att bli kvar. Jacob ska nu enligt traditionen ha försörjt sig som kyrkvaktmästare, med bostad i närheten av kyrkan.
Men i kyrkböckerna från denna tid kallas Jacob inte för dödgrävare eller kyrkvaktmästare, utan för ”profoss”. Profoss används ibland som en synonym till bödel, men i grund och botten är det inte riktigt samma sak. En härads- eller sockenprofoss utförde vissa polisiära uppgifter, som att övervaka fångar och utdela spöstraff, men profossen utförde inte några avrättningar. Det var bödelns uppdrag.
Vid den här tiden, det vill säga på 1830-talet, bodde Västerbottens bödel i Skellefteå socken. Han hette Olof Häll och hade varit länets skarprättare sedan början av 1820-talet vid sidan om sin huvudsakliga syssla som småbrukare och nybyggare. Men i april 1836 dog Olof hastigt, och länsstyrelsen behövde omgående hitta en ny bödel. En kungörelse om möjligheten att ansöka om tjänsten gick ut i april 1836 och vi kan utgår från att Jacob ansökte med lyckat resultat. För i nästa kyrkobok kallas Jakob fortfarande för ”sockenprofossen”. Men också med ett senare tillägg, som jag förmodar skrevs in 1836: ”…och bödeln”.
Redan samma år, i november 1836, utför Jacob sin första avrättning då hustrumördaren Nils-Petter Sandström avrättas på Bureheden söder om Skellefteå. Sandström hade dömts till skärpt dödsstraff – dvs halshuggning, högra handens avhuggning och stegling – men i sista stund benådats från de två sista straffen. Man kan förmoda att Gyll drog en lättnadens suck över detta. Han hade förvisso, i sin roll som profoss, utdelat kroppsstraff tidigare men man kan tänka sig att även bödeln föredrog en så snabb process som möjligt. Speciellt när det är första gången man ska bringa någon om livet. Tre år senare kom Gyll för övrigt att ducka en liknande situation, då barnamörderskan Lena-Stina Andersdotter benådades från handens avhuggande. De här typerna av straff avskaffades därefter, precis som hängningar, och Gyll kom alltså enbart att syssla med halshuggningar genom hela sin långa karriär.
”Klädd i enkla vadmalskläder”
Några foton eller målningar av Gyll finns inte men av de vittnesskildringar som nedtecknats kan vi ana att ”Gammel-Gylln”, som han kallades i folkmun, såg ganska alldaglig ut. En nybyggare från Dajkanvik, som bevittnade en avrättning som Gyll utförde i Åsele på 1840-talet, beskriver honom som ”en liten gråhårig man, som såg ut som en vanlig gråbonde”. Ett annat samtida vittne beskrev Gyll som ”… ful, men god att tala med och klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra, och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila.”
Jakob Gyll verkar med andra ord vara långt ifrån den skräckinjagande gestalt vi ofta tänker på när vi hör ordet ”bödel”, men då ska vi också vara medvetna om att bödelns roll förändrats en del under århundradena. På medeltiden rekryterades ofta bödeln ur de dödsdömdas egna led och han ansågs vara en så usel person att ingen hederlig människa ville befatta sig med honom eller hans familj. Men på 1800-talet var bödeln en betrodd man som själv ansökt om tjänsten. Bödelsyrket var ett myndighetsutövande och skarprättaren var därför, i alla fall på pappret, likställd med exempelvis fogden eller länsmannen. Han var anställd av länsstyrelsen och hade en fast årslön. Till detta kom en extra ersättning för varje utförd avrättning, samt fri bostad och rätt till skjuts mellan uppdragen. Goda extrainkomster alltså, för den som var av rätt virke för jobbet.
Gyll anställdes alltså av länsstyrelsen i Västerbotten för att verka som länets bödel. I uppdraget ingick också Norrbotten som blivit ett eget län år 1810 men aldrig rekryterat en egen skarprättare. När Västernorrlands läns skarprättare Magnus Jarl avslutade sin tjänst på 1840-talet tog Gyll över även detta område och han fick med andra ord ett oerhört stort område att betjäna: Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. I praktiken hela Norrland, undantaget Jämtland och Gävleborg.
Jacob Gyll var nästan 70 år gammal när han år 1860 utförde sitt sista uppdrag, en dubbelavrättning i Häggsjö-trakten, Västernorrlands län. Jacob Reste 50 mil tur och retur för att slutföra uppgiften. Det bör ha varit ett ansträngande projekt för en så gammal man. Han, och den numera helblinda hustrun, bodde sedan en tid hos yngste sonen Gabriel och hans familj och det är inte orimligt att tänka sig att Gabriel eller någon annan av sönerna följde med på resan. Tre år senare, år 1863, dog så ”mästermannen” Jakob Gyll. Någon dödsorsak anges inte i dödboken. Gylls berömda guldörhängen ärvdes av sonen Gabriel.
Efter Jacobs död fick Västerbottens län ingen ny bödel. Behovet fanns helt enkelt inte längre. Det var tio år sedan Gyll senast arbetade i länet (hans senaste avrättning några år tidigare genomfördes ju i Västernorrland) och skulle behovet ha uppkommit skulle förmodligen någon av de kvarvarande bödlarna söderut ha skickats upp för att utföra avrättningen.
Gylls båda yxor kom att förvaras i det gamla tingshuset i Umeå efter hans död för att med tiden hamna på Västerbottens museum. Bilorna utmärker sig något jämfört med andra skarprättarbilor från samma tidpunkt eftersom de är märkta med hans eget bomärke. Det finns också skäl att tro att Gyll stundtals lånade andra läns bilor vid arbete utanför sin hemort. På Västernorrlands museum finns exempelvis bilan som användes vid en avrättning i Årskogen 1851. En avrättning som Gyll alltså utförde, men uppenbarligen med Västernorrlands egen skarprättaryxa.
Gyll på galgbacken
Men det finns fler källor till Jakob Gylls liv än det vi hittar i kyrkoböckerna. Vi kan också följa hans värv på plats vid norra Norrlands galgbackar. Egentligen fanns det inga regelrätta galgbackar längre. Hängningar var ovanliga redan i slutet av 1700-talet och hade i princip redan tagits ur bruk när Gyll tillträdde tjänsten. Men avrättningsplatser fanns, och dessa kallades av tradition fortfarande för just ”galgbackar” även om de inte använts som sådana på årtionden. Dessa platser låg i regel på en allmänning eller vid en rågång som brukades av flera socknar samtidigt, en bra bit från själva staden eller byn men i anslutning till en större väg.
Avrättningsplatsen hade vid den här tiden i regel hunnit växa igen sedan den användes sist, eller så var det kanske till och med första gången den skulle användas. Avrättningar var ju trots allt ganska ovanliga vid den här tiden. Det krävdes därför en hel del arbete av sockenborna för att förbereda platsen. Alla husbönder fick bidra och länsmannen gav noggranna instruktioner om vad alla skulle göra och vilka hushåll som skulle göra vad. Träd sågades ner, sly röjdes undan och spänger lades ut över diken och bäckar för att alla åskådare skulle få plats. Därefter skulle en schavott, dvs en sorts scen där avrättningen skulle genomföras, byggas. Så skedde inte alltid, och ibland kunde den dödsdömde avrättas med stupstocken direkt på marken, men för att så många som möjligt skulle kunna se vad som skedde var en upphöjd scen förstås det ideala. På schavotten skulle den dömde sedan mista livet, liggande på mage med halsen vilande på den så kallade stupstocken. Jacob Gyll kom enligt källmaterialet gärna själv till platsen i god tid innan avrättningen för att överse förberedelserna och för att välja virke till stupstocken. Så här berättade ett samtida vittne, som var närvarande vid förberedelserna vid en avrättning i Årskogen, om hur Gyll agerade på platsen:
”En man med grymt utseende kom norrifrån och högg stockar vid avrättningsplatsen och prövade med sin egen hals om det var lagom mått på grovleken. Han sade: det ser ut som att ni tycker jag ska ha synd för det här, men kungen har dömt och jag utför hans befallning!”
Gyll byggde också en riskoja, eller reste ett tält, i närheten av schavotten kvällen innan avrättningen. I den skulle han sätta sig nästa morgon, i väntan på sin del i skådespelet. Andra bödlar förefaller stå vid schavotten under hela processen, men dolde då ofta sina yxor under granris eller bakom ryggen till dess den dödsdömde med förbundna ögon låg på stupstocken och det var dags för själva hugget. Det förefaller alltså som att man av respekt för den dödsdömde försökte minimera stressen, och bödeln hade förmodligen ingen framträdande roll utan höll sig i allt som oftast i bakgrunden.
Avrättningarna skedde i regel i offrets hembygd, eller på platsen där brottet hade begåtts, och de dödsdömda hade ofta tillbringat de föregående veckorna eller månaderna i ett häkte en bra bit ifrån själva avrättningsplatsen. De var emellertid som regel på plats i bygden redan kvällen innan och ibland kunde den dödsdömde tillbringa sin sista natt i prästgården där de kunde ta emot besök av familjen och få tid till ett samtal med prästen. Tidigt på morgonen åkte man sedan den sista biten till galgbacken med häst och vagn tillsammans med präst, fångvaktare och fogde. Där väntade hundratals personer andaktsfullt. Även anhöriga till den dömde fanns ibland på plats. När Gyll skulle avrätta mördaren Johan Andersson kan vi läsa att ”Johan Anderssons barnungar sprungo omkring bland de andra, fast deras far skulle låta sitt liv.”
Runt schavotten stod bygdens män i så kallad ”spetsgård”, dvs symboliskt uppställda på vakt runt platsen i dubbla rader, med långa störar för att förhindra att någon skulle ta sig in eller ut från själva avrättningsplatsen. De män som stod i spetsgården hade kommenderats dit och de flesta av dem tyckte nog inte det var ett särskilt roligt uppdrag. Men att säga nej var såklart otänkbart. De var där på kungens befallning. Spetsgården kunde också komma att behövas: blod från en avrättad ansågs kunna bota olika sjukdomar och därför var det inte ovanligt att människor försökte ta sig fram till schavotten så fort som möjligt efter avrättningen för att komma åt de åtråvärda blodsdropparna. Innanför spetsgården fanns stupstocken, kojan där Jacob satt och väntade samt en färdig grav dit den döde sedan skulle kastas.
Gylls bila faller
Den dömde leddes sedan fram till, och genom, spetsgården av fångvaktare och präst. Därefter gick han eller hon upp på schavotten, om en sådan fanns, där domen lästes upp av länsman. En psalm kunde också sjungas gemensamt. Därefter bands den dömdes ögon, och han eller hon fick säga några sista ord. Ofta var dessa en förhoppning om Guds förlåtelse och en sista hälsning till familj och släkt.
Sara Zetterlund avrättades av Gyll år 1860, och hennes sista minut beskrivs så här av en närvarande journalist:
”Hennes mod sjönk, så att rösten blev mer och mer darrande mot slutet av psalmen. Innanför spetsgården skulle fångpredikanten knyta för ögonen på henne, men hon tog själv fram ett kläde som fick användas till detta. Prästen frågade henne om hon bävade mycket för döden men hon svarade: — Jesus är mitt liv och döden min vinning.”
Ofta beskrivs de dömda som påfallande lugna in i det sista. Kanske för att de hade en präst vid sin sida hela vägen och för att stämningen på platsen var relativt andaktsfull och stillsam. Det var dessutom ofta prästen själv som, tillsammans med fångvaktare eller länsman, rent fysiskt placerade den dömde på stupstocken vilket kanske hade en lugnande effekt.
I de fall som dubbelavrättningar skedde verkar de ha utförts med samma stupstock. Sara Zetterlund, som Gyll halshögg 1860, avrättades som nummer två och tvingades alltså lägga sig på en blodig stupstock. En journalist för Sundsvallsposten, som bevittnade dubbelavrättningen, blev illa berörd av detta och föreslog i sitt referat av avrättningen att ”ett svart överdrag eller liknande” på stupstocken nog kunnat vara på sin plats för att dölja blodet och göras Saras sista tid mer värdig.
Därefter var det dags för Jacob Gyll att göra sitt arbete. Så här beskriver en åskådare av en avrättning i Åsele hur det gick till:
”Skarprättaren väntade i ett svart tält mitt emot stupstocken. När Olof lagts tillrätta kom skarprättaren ut ur sitt tält och gick till stupstocken med blicken riktad rakt fram på sitt mål. Sedan han med ett hugg skilt Olofs huvud från kroppen, vände han och gick tillbaka in i sitt tält.”
En annan informant vid samma avrättning konstaterar att ”det var med nöd och näppe prästen han draga undan fingrarna”. Här ska också Gyll ha ”sparkat huvudet och sedan kroppen i graven” omedelbart efter hugget. Uppenbarligen skiljer sig de båda beskrivningarna åt något. Så är ofta fallen i dessa påstådda ögonvittnesskildringar, som i regel nedtecknats många år efter att avrättningen ägt rum.
Liknande scener ska ha utspelat sig när Gyll arbetade i Västernorrland:
”Skarprättaren befann sig i en riskoja vid sidan av stupstocken. Där fanns en glugg, genom vilken han kunde se, när hans tur blev. När han märkte att prästen nedlade henne på stupstocken, kom han smygande, tyst, och prästen hann knappt resa sig, förrän hugget ven.”
Många ska ha svimmat när de såg avrättningarna och det berättas från flera platser att barn och unga, som klättrat upp i träd för att kunna se bättre, ramlade ner när yxan föll. ”De fanns de, gamla karlar, som stodo i spetsgården, som svimmade. Avrättningen åsågs av en människomassa på cirka 300-400 personer. Alla voro skräckslagna.”.
Efter halshuggningen tippades den halshuggne genast i en grav direkt på platsen. Därefter skottades graven igen. Sedan var det över. ”Spetsgården började nu röra sig, men fogden befallde, att ingen fick flytta sig, förrän gravarna blivit igenskottade. Två man verkställde detta, och så var det sorgliga skådespelet slut.”
Suput eller hedersman?
Ungefär 13 människor avrättades av Gyll genom åren, från Sundsvallstrakten i söder till Jukkasjärvi i norr. Många norrlänningar känner till namnet Jacob Gyll, och hans liv och gärning är därför också ofta föremål för mytbildning och skräckhistorier. Det rör sig i regel om grova överdrifter eller byaskrönor där Gyll förväxlats med namnlösa bödlar som verkat före honom själv eller på någon helt annan plats i landet. Flera skildringar nämner att Gyll begagnat sig av olika hemkokta drycker, eller druckit björngalla, inför avrättningarna för att hamna i någon form av raseri men detta är bara en i raden av myter som verkar ha omgett många bödlar oavsett vart de bott och verkat. Rykten om bödlar som suputer och råskinn saknar säkert inte grund, men åter igen är det nog bilden av gamla tiders bödel som spökar. 1800-talets skarprättare var anställda av länsstyrelsen och bör ha tagit sitt arbete på stort allvar. En kaotisk eller utdragen avrättning kunde kosta bödeln karriären och leda till negativa skriverier. Jacob Gyll förefaller ha varit en samvetsgrann person som, trots sitt brutala arbete, satte stort värde i att det hela skulle gå korrekt till. Efter att en präst underlåtit att sätta ögonbindel på en dödsdömd berättas det exempelvis att Gyll skäller ut honom efter noter när avrättningen är över. Källor från en avrättning 1839 antyder att man ska ha hållit ett vakande öga på Gyll för att han inte skulle få tillfälle att supa sig full, men det var förmodligen en order som gick ut på ren rutin. Det här var trots allt en tid då svenskar söp avsevärt mycket mer än idag.
I jämförelse med medeltidens och stormaktstidens bödlar som hängde, brände och halshögg stora mängder människor på relativt lösa grunder kom bödlarna under 1800-talet att syssla med välregisserade halshuggningar som (i alla fall förhoppningsvis) gick snabbt och smärtfritt till. Avrättningarna var relativt få i hela riket under den här tidsperioden och tittar vi på Gylls alla avrättningar återspeglar de hur läget såg ut i hela landet: de blev färre och färre med åren. 1840-talets första halva är den mest arbetsintensiva perioden för Jacob, där hela tre avrättningar genomförs bara under 1845, men därefter lugnar det ner sig. Under Gylls sista tio år i tjänst har han bara tre uppdrag och det går dessutom sju år mellan hans näst sista och hans sista avrättning. När Jacob tillträdde sin tjänst var han en av många bödlar i riket. Vid slutet av sin karriär var han en av få.
Det är anmärkningsvärt att inga källor nämner någon ”rackare” eller bödelsdräng som bistår Gyll i hans arbete. I en skrivelse Gyll själv gör till länsman i samband med avrättningen av en barnamörderska i Sävar år 1839 begär Gyll visserligen ett förskott för att kunna betala sitt ”biträde”, men det är den enda indikationen som finns i källorna. Kanske var någon av hans söner med? Kanske föredrog Gyll att arbeta ensam? Kanske var bödelsdrängarna viktigare förr, på de skärpta dödstraffens tid, när kroppar skulle delas och steglas?
Jakob och hans familj förefaller visserligen ha levt lite i marginalen, boende på kyrkans mark och utan några större ekonomiska tillgångar, men det finns ingenting i arkiven som tyder på att umeåborna behandlade familjen Gyll som paria. Bödelsbarn någon generation tidigare hade knappast fått någon riktig skolgång eller kyrkoundervisning, men barnen Gyll förefaller ha kunnat leva ungefär som andra sockenbor. Gabriel, som tog hand om sina föräldrar på ålderns höst, blev arbetare i Umeå stad. Bror Gyll flyttade till Gävle där han blev perukmakare. Äldsta sonen Primus bodde en tid i Stockholm, bland annat som skomakarlärling, innan han återvände till Umeå för ett yrkesliv i sin fars fotspår som fjärdingsman.
Man kan däremot ifrågasätta uppgifterna om att Jacob Gyll ska ha varit kyrkvaktmästare parallellt med sitt arbete som bödel. Då inga dokument jag hittat beskriver Jacob Gyll som kyrkovaktmästare, samt det faktum att det från mitten av 1830-talet och framåt faktiskt finns en annan person med titeln kyrkovaktmästare på Kyrkobordet, kan vi nog utgå från att Jacob huvudsakligen arbetade med just det som han titulerades som, mästerman.
Gylls avrättningar
1836 Nils Petter Sandström blir den siste att avrättas på Bureheden, Skellefteå. Nils Petter hade strypt sin hustru.
1837 Henrik Henriksson Reinholt avrättas för ett brutalt rånmord på en mor och dotter i Kukkola. Han sitter länge häktad i Piteå men avrättas i socknen där mordet begåtts, där han också får träffa en ”uti finska språket kunnig prestman”.
1839 Barnamörderskan Lena-Stina Andersdotter döms till att mista högra handen och huvudet för att därefter brännas. Avhuggandet av handen genomförs dock inte, då kungen benådar henne från den delen av straffet. Hon avrättas i en skogsglänta två kilometer norr om Johannisfors. utanför Sävar.
1841 Nirpin Jouni, Talma lappby, avrättas i Jukkasjärvi för ett rånmord.
1842 Olof Salomonsson, Älgsjö, avrättas i Åsele för ett rånmord han begått i samband med vintermarknaden.
1845 Peter Olsson från Nordsjö avrättas i Levar för rån, mord och mordbrand.
- Sven Svensson avrättas i Galasjö för att ha mördat sin hustru och deras sju barn.
1845 Jon Jonas Pehrsson avrättas i Vännäs för mord på sin gravida hustru Greta Stina Olofsdotter.
1851 Johan Andersson och Johan Höglund avrättas i Årskogen för ett rånmord de gemensamt planerat och utfört.
1853 Johan Natanaelsson från Hössjö avrättas i Röbäck, Umeå, för mord på sin svärfar.
1853 Johan Wiklund avrättas i Levar, Nordmaling, för mord på sin hustru.
1860 Sara Zetterlund från Nora och Jonas Jonsson från Själevad avrättas i Kallbäcken, norr om Sundsvall. Sara dömdes för giftmord på sin make, och Jonas dömdes för ett rånmord. De båda kände alltså inte varandra, men avrättades samtidigt.
Källor
Riksarkivet: Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv
Nyström, CH. När bödelsbilan gick på Bureheden. Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1936. Umeå 1936.
Bergman, Martin. De brända och glömda – om några osynliggjorda och tillintetgjorda kvinnor. Historisk tidskrift nummer 3, 2011.
Rehn, Siv. Avrättningsplatser i Västerbotten. Tidskriften Västerbotten, nummer 4, 2007. Umeå 2007.
Johansson, Mattias. På jakt efter norra Norrlands bödlar. Nättidskriften Västerbotten förr & nu. Umeå 2023. https://nattidskriftenvasterbotten.se/2023/01/21/pa-jakt-efter-norra-norrlands-bodlar/
Lidström, Isak. De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning. Natur & Kultur, Stockholm 2023.
Ljungström, Jan G. Skarprättare, bödel och mästerman. Carlsson, Stockholm 1996
Sandström, Allan. Historien om tre byar (Bodbyn, Bullmark, Gravmark). Karlshamn 1993.
Sandén, Annicka. Bödlar – liv, död och skam i svenskt 1600-tal. Atlantis, Stockholm 2016
Lappmarkens Släkt & Bygdeforskare medlemstidning, 2017.
Grundström, Birger. Lappmarkens sista avrättning 1842. Ur Västerbotten-Kurirens Åselebilaga juli 1991, utgiven av Åsele Hembygdsförening.
Brännlund, Andreas. Armsjömordet. Galtströms museum 2007
Vinjettbild. Jakob Gylls bomärke.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Mattias är född och uppvuxen i Piteå, men har bott i Umeå sedan universitetsstudierna inleddes 2003. Han har en bakgrund som gymnasielärare i historia och religionskunskap, men arbetar idag som museipedagog på Västerbottens museum.