Na historier öm n´ Jonk å a Britta å na bita dell

Olof Carlsson föddes i Hössjö 1889 och avled 1976. Under sitt vuxna liv var han bosatt i Ånäset tillsammans med sin hustru Gunhild. Olof Carlsson skrev ned sin levnadsberättelse som nyligen publicerats i nättidskriften Västerbotten förr & nu. Han skrev också dikter och berättelser på mål under pseudonymen Ohl Kalsa, bland annat ”Na historier öm n´Jonk å a Britta å na bita dell” som nu publiceras i samma tidskrift. Historierna skildrar ett brett spann av vardagliga händelser och det tycks som om Olof velat berätta om dessa samtidigt som han vinnlagt sig om att få in så många dialektala ord som möjligt. Dialekten i historierna är främst sydvästerbottniska men med vissa språkdrag från Nysätratrakten. De foton som bifogats som illustration till historierna har inget att göra med dem förutom att upphovsmannen (i de flesta fall) är densamma. Olof Carlsson var en hängiven fotograf och många av hans fotografier finns att se i Västerbottens museums fotoarkiv.

Innehåll

Då n´Jonk fridd å vart gift

Då n´Jonk å a Britta hadd rådd sä bil

Magafare

Kaffekalase

n´Jonk å a Britta prata politik

Stassrejsa

Hörre dem fire juhla te Jonkes

n´Jonk söm aveschonist

Senapskalase

En grälsjuk kälings vanmakt mot lathunn å brännvine

Fargangsköntrakte

Då n´Jonk vart ådre

Då dem vänte friare te Jonkes

A Jonkes Lena å n´Per Mats Nicke

50-års kalase

Då n´Jonk fylld 50 år

Då n´Janne på törpe skull skaff sä´n hustru

Gubben Marklund

En pangschonär

Kälingprat

Då koen löjses

En vis då hä blås kallgaran åt misssömre

Slåttansvisa

Till folkskolans 100-årsdag

Västerbotten

 

Då n´Jonk fridd å vart gift

Då n´Jonk ga sä å för å fri dell a Britta,
hä jett ja tahla öm, hörre hä gick.
På sammankömsten han hadd iblann sitt a.
Å söm hart hadd no hjärte hansch då börje pick.
För vacker hä var a den tin hon va ong.
Hon va int sä grählsjuk då, pomsut å tong.

Nä, sä mjuk å sä go å sä spe söm n´stängel
å dukte dell arbejt å rulet å grann.
Ja, n´Jonk tyckt då precis hon va söm n´ängel.
Hon blistre å sjonge å tralle å spann.
A då n´Jonk tordes si på a, flint a, va gla.
Å n´Jonk tänkt: ”Anfrätta! Just hon jett ja ha!

Å därför på lördaskväll´n slängt´n gamklea
å to på sä kragan å nyresårsskon.
Då va som nymodet ve velocipea.
Ejn töcken n´Jonk just hadd ståen på lon.
Nu steda´n fram´n å satte sä på.
Å sä dell a Britta öm kvälln bar e å.

Än hadd han int vorte sä varn just ve åkninga.
Men ändå en bra stunn söm lycklet hä gick.
Men sä mötte´n a Britta å tappe då fattninga.
För då på a Britta han öga nu fick,
sä skull´n förstås vis, va han va för n´kar,
å häls på a schangtilt å ändå sitt kvar.

Men då n´Jonk to åt myssa, sä vingle´n ve styre,
å rätt mot a Britta for velocipen.
Ja, värre ut hadd då n´Jonk aller vyre,
för njaft hann´n blask, sä då bar e å ven
mitt ned n´surgröbb, där grodden bruk stå.
A Britta köm önner å n´Jonk övarnå.

”Va jer du för gussris, som fähles ät vegen?”
sa a Britta å freste å kömma sä lös.
Då rit n´Jonk opp sä å böck å sä seg´en;
”Urschäkt mä, Britta, men sä görvacker n´tös
söm du int går mött å balans´n hall kvar.
Å därför sä tappe ja´n ja, stackars kar”.

Då sä artet n´Jonk sa a Britta va vacker,
könne hon int sä läng vis sä stött, sur å sint.
Hon visst ju n´Jonk int gick å just för hacker,
att han på farshemmarne klara sä fint.
A int såg´n heller just oäven ut.
Hon nästan hadd fundere smått på´n förut.

Å därför då n´Jonk to på frest tahla delle,
sä va int a Britta sä förblånat tvär.
För e frieri var e å lämplet dellfälle.
Hä lyst bort a mårnen, å va vackert e ver.
”Va ljuvlet”, sa n´Jonk, ”hä jer, att ve två
få sinna te månskine fahles å gå! ”

Hä, Britta, ja önsk, att ve fick helle live.
Vill du, ve lätt för oss smäll dell å lys?
Bynninga ha ja bå brefore, drive.
Int ska du ner meg behöv skaller å frys.
Fem ko å hest ha ja utöm n´tjur.
Na anne int fattas mä just än n´brur.

”Ja, ha seg ja”, sa a Britta, ”då du övarn å mä
vart liggen te gröbba, då are vart ja.
Men seda ja töje på känne söm på mä,
att hä tör no va tänkt, att deg Jonk ja ska ha”.
”Ja, då sä,” sa n´Jonk, tytj ja saka jer klar.
Anfäkta, du Britta, va vackert e par”.

A Britta på velocipen hejm fick nu skjuss´n.
Nu fick a känn, att n´Jonk könne styr.
I vegen så fick a å känn fästmanspuss´n,
sen tobaksbuss´n n´Jonk slängt på n´myr.
Na daga ätter dem fardes dell stan
Å to in som vanlet ner handlar von Ahn.

Dell gullsmen förstås å köft ringa sä gick dem
å satt å drack lemonad på e kafé.
Förlövningsannons´n te tidningen fick dem,
satt all fick då vetta, va stort höll på ske.
Na ganser köft Britta å e nytt förklestyg.
Å n´Jonk köft n´fästmanspresent söm i smyg.

Då tri gang hä lyst, skull dem viges ner präst´n.
Na storbrakabröllöp dem ställd ju int dell.
Å ringen skull n´Jonk no fått opp borti väst´n,
öm bara nu västficka hadd vyre hel.
Men där hadd gått höhle, å ringen fanns int.
Å präst´n han vänte, å brura hon grint.

Men hörre n´Jonk bläkte å grov te all ficken,
sä råke´n dell slut finn n´gam mässingring.
Fast ringen int va borti gulle, sä gick´n
fäll ändå för dellfälle an söm gullring.
”Int föreskrives, va ring hä ska va,
n´Jonk tänkt å tyckt, att han klara sä bra.

Ja, e spetakel var e ve gam mässingringen.
Gullringen fann dem te strompen dell slut.
Men int gjort hä nangting, dem gift sä te mässingen.
”Mest viktet hä jer, att kärleken hall ut”
sä tänkt n´Jonk å dell a Britta han sa:
”För oss Britta ska no gå lycklet å bra!

Då n´Jonk å a Britta hadd rådd sä bil

Dell n´Jonk sa a Britta n´vackervärsdag:
”Täntj, Jonk, öm ve hadd oss n´bil!
Då könne ve fera å ver oss na tag
å si öm oss, meda ve vil.
Ve träng fäll int öm va na sämmer än Pelles.
Fast dem söm e halvherrskap gubevarsch skälles
å fyre ve bil nager mil.”

Fick a Britta för n´Jonk int söm föreskriv lag,
vart hon sä ohimmelens sur.
Å därför på gårn sto n´ättermeddag
en Ford, blank å fin söm n´brur.
Nu n´Jonk skull vahl chåfför å böre vri ratt´n.
Öm hä int skull gå, va fäll å sjölve katt´n!
A Britta skull´n bju nu på n´tur.

”Nu Britta, sa n´Jonk, ”ska du få dä n´skjuss,
söm aller du freste på för.
Om bara ja först nu få ta mä n´buss,
sä vejt ja no vähl va ja gör:
Först dra ja på schocken å tramp opp a start´n.
Sä vri ja öm nyttjeln, å motorn få fart´n.
Å sä på n´spak ska ja rör.

Nä, först på friköpplingspedaln ska ja tramp
å sä lägg in växeln på ett
å seda ge ätter ve fot´n ja stamp.
Förbask mä, hä jer int sä jett!
Att sköt öm all spaka å dra på rätt njappa
jer värre, du Britta, än byxhussun lappa.
Men lyckletvis ha ja gött vett.”

”Ja, gör nu sa Britta ”precis som du tänkt!”
Å n´Jonk to på vri, dra å tramp.
Te självstart n´sörrene etterbefängt.
Men motorn hadd visst fått nan kramp.
Jonk to dell vejva å vejve, satt lämmen
han ätteråt vart å fick blåsen å blämmen,
vart schvettu å blöjt söm n´svamp.

Dell slut för n´Jonk gick e opp söm e ljus:
Te biln ingen bensin hä fanns!
Då fele vart bote, to motorn på sus.
Nu skull e fäll gå söm n´dans.
Jo, på dans fick dem si, för nu opp i rabatta
to biln söm e skutt å to live å katta.
Å a Britta hon tappe all sans.

n´Jonk nu vart disperat, ivre å het.
Han backe men trampe för fort
på gaspinn, satt biln nu for söm n´raket
åtabak å sä görning n´port.
Han bakömdella kömme. Te porta hä braka.
Å bytten, söm sto där, hä vart baa vraka.
Å n´Jonk tyckt hä va söm förgjort.

”Anfrätta”, sa n´Jonk, ”no jett hä fäll gå
få biln opp a vegen ändå! ”
Han väckt opp a Britta, söm hadd damne å,
å sa: ”Opp ve dä! Hjalp mä skjut på!”
”Ja tro att dell chåfför du jer söm e klatter.
Du kör sönner porta å kladd ihähl katter”
sa a Britta å gick å sturt på.

Men sä fick dem då biln opp a vegen dell slut.
Å bägge dem satte sä på.
Å i kapp nu ve biln int va gött sprint å kut,
för fort må je tro bar e å.
n´oxbörel sto mitt a vegen å blängde.
För a Britta å n´Jonk no live nu hängde
på håre å kalvlive å.

Men lycklet hä gick, å n´Jonk vart söm karsk
å biln utå den gasa på.
Men då fortest hä gick, just n´polis sä barsk
han frammaför Ford´n såg gå.
Han såg att polis´n å rite opp hana,
å meningen va fäll, att biln då skull stanna.
Men bröms´n int Jonk hitte å.

I ställe sä sökan in gaspinn sä hart.
å for förbi karn söm e skött.
Polis´n hadd aller sitt töcken fart.
Han hann int seg hött häller bött.
Men numra vart oppskrive. Surt köm no ätter
för n´Jonk, söm int bröms´n kön si ätter bätter,
då överhejta han mött.

Dem kömme dell slut mitt i n´stor oppförsback.
Hä skörre, då n´Jonk växle öm.
Men där to nu motorn på suck, host å hack.
å int borta flätjen dem köm
”Nu ska je si, kömme skit te kanal´n
heller å vill han int ladd general´n”
hä n´Jonk tycktes könna bedöm.

Han skramle ve nyckla å dro åt nan skruv
å njacke på motorn iblann
å klådd sa te håre, to nästan på gruv
att ve repration int gå i lann.
”Drag å fer!” skrek n´Jonk, då a Britta å låg ve.
”För´ n´fårskall söm du löns int töcke ha hag ve,
fast gaffel du kön no iblann”

Ja, int just om motora Britta hadd hum
men råke känn, kylarn va kall.
Å då försto Britta, hon va int mer dum,
varsch fele fanns. ”Hördu, dumskall!
Förstå du int hä, att allt vattne ha rönne
ut borti kylarn. Hä förstå int du könne,
för sjölven sä jer du n´fårskall.”

Ja, int hadd dem na kärel, dem to å sä skon,
bar vattne te kylarn ve dem
För a Britta å n´Jonk vart hä´n dukte motion.
Nu hadd dem mest lust fera hem.
Men då biln han skull sno, for han utaför kant´n.
Å sä bar e å utför landsvägsbankbrant´n.
Nu slut var e, trodd dem, ve dem.

Ja, ner var e dem kön ha lega söm lik.
Fast bil´n dem gatt lämn å sä gå,
sä känt dem sä ändå på sätt å vis rik.
Dem frisk å ve liv va ändå.
Men att dem gatt gå, tyckt dem va bra försmädlet.
På nacken njyckt Britta å sa ”Hä jer nedret,
att fast man köft bil, jett man gå.”

”Du jer söm e klommer, du jers int hall n´ratt.
Du rada int kön åtabak.
Ve janna få vanner, hejm hinn int i natt.
Hä vart skjuss’a du bjö på, ditt vrak!”
Men n´Jonk nu vart are å sa ”Rackarkäling!
Du lure me vahln n´bilchafförläring,
söm öga bohl ha fram å bak”.

”Du sörre på jämt, att n´bil ve skull skaff.
Ve köft ejn å live ha kvar.
No bohl du va töst då, ditt jadrans sönstraff.
Ve bohl fäll va gla nalta var.
Ja vill int att Ford´n i dön ve ske fahlen.
Å därför te bila sa ge ja blankt hahlen.
Ja aller min hann te dem tar. ”

Magafara

Je må tro, att hä va söm e öde te Jonkes.
Na magafar hadd dem visst råke ut för.
n´Jonk va sä sjuk, att han låg där å ojdes.
A Britta hon sa då: ”Ja tro att ja dör. ”
Å ut på e ställ fick dem jämt hall på kut.
Söm n´Jonk kömme in, strax a Britta for ut.
På var ar fick dem vänt utaför.

Å koen te föjse dem röjte ät mat´n
Å vill vahl mjölke, då hä vart den tin.
Å hest´n han huckre, å hönschen dem kackle,
å spekalven drörne, hä grymte e schvin.
Men hjalp dem a Britta å n´Jonk könne int.
E sköv fick dem ligg, å sä ut gatt dem sprint.
Hä va sä dem lust hadd å grin.

Då småbåna vakne, hä vart sjölve barnan,
då dem to på njepas å luves å kiv.
n´ lill Kalle höppe å rejv ikull kärna.
A Lisa hon bäckle å skar sä ve´n njiv.
”Aj aj!” hon skridd åte grädd´n hon skrent
å rejv ne n´kittel, söm dem hadd förtent.
Sä no vart e e oherransch liv.

Hä såg ut, hä lukte, dem blödd å dem grine.
Dell röga på allt nu n´Jonk schvime å.
A Britta gatt opp å sprint ät na vatt´n,
fast hon va sä matt, att hon njafft könne stå.
Ja, int vejt då ja, hörre hä skull ha gått,
öm dem int dell slut skull nan hjalp nu ha fått,
öm a Ekmor int dit råke gå.

Si då kömme ne ejn, söm behövdes te Jonkes.
A Ekmor ve båna å sjuka va varn.
Hon sope rejnt gölve å stilld, mjölke koen,
på onga dro klea å törke bort snarn.
Hä söm lukte mest il ut på kasa hon bar.
Å sä bytt a skjorten på a mor å på n´far.
Int fort fick a kömma sä darn.

Hon fråge dell slut, öm hon skull gå ät doktorn.
”Ja, gör hä sa n´Jonk, ”för ja känn mä sä sjuk.”
Men då, sa a Ekmor, ”jett no je tvätt krappen.
För dem doktorn ska ska si på, sä jer e no bruk,
att dem int na klea då på sä få ha.
På barkrappen doktorn vill krama å ta
å känn ätter, varsch dem jer sjuk”.

”Va seg je”, sa n´Jonk, ”ska ja tvätt helle krappen?
Om hä ja gjort för nan gang, minns då int jag.
Int tro ja doktorn köx mer än på bröste.
Ja tvätt mä fäll där. För int ska ja fäll dra
rakt skjorta från krappen å sä ligg där bar
å va dell spetakehl för kvinn å för kar.
Nää, Ekmor, hä gör då int jag”

Men a Ekmor hon visst no hon, va söm behövdes.
Hä jart int na böner, bå n´far å a mor
fick fast´n dem tyckt, att hä va asadelet,
ställ opp sä te balja, satt där a Ekmor
fick överallt börst dem, satt dem vart sa blank,
satt doktorn fick köx på varenda skavank,
precis varsch han ville, ja tror.

Men då rejn dem nu vart, hä va sjölve barnan,
va dem på ejn gang to på känn sä söm kans.
Dem hadd ju känt sä sä sjuk, alamode,
å tyckt att på tok ve dem va navarstans.
Men nu på ejn gang dem känt sä sä frisk.
Att nu böre arbejt va alls int nan risk.
Dem nästan hadd lust opp å dans.

Dem tacke a Ekmor, söm vyre sä dukte.
Hä va ju n´gusslyck just, att hon stane kvar.
Hon vyre bå bånskötar, mjölkersk å doktor,
sä rejn å sä frisk gjort a mor å n´far.
Att just hä fardes åt, nu dem bägge försto.
Sä ber e för hä jer nyttet, ve tro,
iblann ve e bra magafar

Kaffekalase

Iblann a Britta hadd kalas
å gömmen bjudd förstås.
n´Schven hon skicke kring ve bu:
”Välkömmen nu dell oss
i afta på en kaffeköpp”.
Å gömmen dem fick lust å höpp.
Sä gla dem va gå bort å döpp,
söm sällan hänt, gunås.

A Britta tänkt dem skull få si,
hon int na sämmer va.
Hon baka å lik mang sorts brö,
söm aren bruke ha.
Hon gjort sä fint te kammarn, saln,
å laga hon vart å ve kalln.
n´Jonk fick he sä opp i stall´n.
Å va inte just sä gla.

Då främmen kömme, Britta sto
på bron, sä blank å fin.
”Vählkömmen”, sa a, ”vaschego
ta å je å stig in”.
Godda, Ekmor, å tack för schist.
Sen je va hit va läng sen sist.
Sä lessamt, att je kon gatt mist.
Han jart int melecin”.

Strax gömmen runt kring vägga satt
å kaffe vänte på.
Men då a Britta to på bju,
hä för a vart e sjå,
att nagen få å gå fram först.
Nu ingen ville vis sä störst.
Dem hadd n´fale kaffetörst,
men, ”nä, int ska jag gå”.

Dell slut a tölvmansmor hon dro
dell bohle fram ve vall.
Å seda gick e bra förstås
få fram de naren all.
”Ta för je brö”, a Britta bedd.
Men pepparkakun va söm schvedd,
te vejtbrö lite smör va hedd.
Hon hull va, öm e gall.

Nu braka prate rektet löst.
Hä sörre överallt.
”Ja höll i går”, sa Erk Ers mor,
”just på å kok na palt.
Då fick ja just e styggt ryggskött.
Hä ska je tro int käntes gött.
Ja höll på tro ja skull a dött.
Ja palt´n glömt å salt.”

”Men ja förstå je n´fale värtj
te n´jäckeltann ha hadd”.
”Jaså, å göbben män han stött e nje,
då han va ut å sladd.—
”Men seg, va ska ja ta mä för,
söm aller hall på få na smör.
Fast töreln dag å natt ja rör,
kring brädda grädd´n kladd”.

”Ja, arbejt få man. Int man ha
just tomme gå å rit.
Man brått ska opp å sejnt i säng!—
”Ja, murn å ska man klit,
hall önna dynja överallt,
då schvine slaktes, fläske salt,
å anvarn gång kok gröt å palt,
ve kräka, båna slit…

”Ja, hä seg ja då sa Erk Hansch mor,
ejn söm vahl gift ve n´bonn,
hon få då rektet frest å känn,
att gamvähla jer onn.
No Myrdals danna gör a gla,
men jestaligen, va hä ta
på kraften båna ha å ordning ha
te föjse å på lon.”—

”Ja, hon hä jer”, föll Fältmor in,
”söm jämt ska mjölk, forase ge.
Då kon ska kalv å sögga gris,
no hustrun jett va ve.
Hon fåra klipp, ska line dra
å veva marten, spinn hon ska.
Men få a hör: Tack ska du ha!
från kalln hon bo lave?”—

”Nä, var e likt sä, dem skull tack,
Dem töcke göka jer,
att tack dem aller köm ihåg,
förr´n gömma från dem fer.
Ja tytj ve kvinnen kömma sams,
att aller mer ve kok na kams.
Lätt göbba själven gå å trame!
Dem akt oss baa mer”.—

”Ja, te Nings Nings jer e ställt sä il,
att dem nu skiles ska”.—
”Ja, han ve aren fer å dras.
De fee stryk bohl ha”.—
”Ja hall n´vev på sätt opp ja”.—
”Nä, va ranjähl ska du ha? ”
”Ja, ja täntj öm tjuopassmoskea ta.
He täntj ja ska vahl bra”.

”Men ha je hört, hä vorte vähl nu
mella a Britt å n´Ant?
Ja önner va han ska ha sitt
på a Britt för nangting grant?
Ja, hörre ska e för dem gå?
Dem ingenting ha giftse på.
Ät möckarömme ber e å.
Hä jer sä visst å sant”.

”Men ja, förstå je, va dell stan
å dikarförman råk”,
sa Per Ors mor, söm va söm kans,
då fråga va öm språk.
”på station kömme ja å gå.
Å där på n´dör sä lest ja då:
För män. Ja döra njacke på
å tänkt få förman råk”.

”Då ingen schvara, klejv ja in
å såg en kar, söm sto
å klea höll på steda dell.
Je hinna Förman tro?
Sä fråge ja. Men karn han sa:
Va ha je janna göra? Dra,
å hall je, käling, där je ska!
Å köm int hit å glo! ”

”Ja snodd öm fort, för hä va klart,
ja va på tokut ställ”.—
Men Pell Pers mor hon sa ”Dell stan
va ve å, jag å n´Pell.
Landshövdingen skull n´Pell häls på
å fråg, om vegen skull vahl å.
A bakarn döra tänkt´n på
va namn han skull smäll dell”.

”Skull sjölve sjölvest n´han kall´n
hell Landsens Fader seg?
Men bäst han grubble, hövdingen
ut görning döra steg.
Å, herrejesses, Pelle sa.
Sä högt e namn han int tänkt ta.
Men int na anne söm va bra
han kömme dell å seg”.

Ja prate hä for hit å dit.
A Britta gick å bjudd
bå äpplen, bera, lemonad,
som skumme sä å sjudd.
Dell slut dem tacke, sa ajö.
Men hä på somleint va nö
å hör dem tyckt va nåkt ve brö.
Dom känt sä int no trudd.

Då främmen fyre, n´Jonk köm in
å fick e rävamåhl
på hä som fanns på fata kvar
Å grädd´n bort´n skål.
Nu fick´n smöre kråse sätt.
Han to på känn sä nästan mätt.
För´n gangs skull tyckt´n int va rätt
å kall a Britta snål.

n´Jonk å a Britta prata politik

”Hör du, Jonk”, sa a Britta, ”du för politiken
bohl va mytje mer än du jer intressere.
Hä skull no int skada, du vor mer nyfiken
på hörre nu lanne vahl sturt å regere.
Janna gå ve å arbejt å streta å slava
dag ätter dag, dells ve ska nedi grava.
Att bätter hä skull könna va på mang sätt,
hä täntj ve inte på, ve kodynja sprätt”.

”Asch, va löns hä”, sa n´Jonk, ”att öm töcke nu bry sä.
Va ha ve för hov öm hur lanne ska styres.
Ve korne jett skära i ti, annars frys ä.
Ve bry oss int öm, hörre dem äventyres
å vähle å röst å reger nu te lanne.
Ve mytje å pären vill ha te pellanne,
int höje för regnskämt å halmen för kort,
men korne vähl moge, ofrysse å torrt”!

”Men, Jonk, du förstå fäll, öm hä ska vahl bra nu
ve johlbruke å sä för rext´n allt anne,
hä sä mytje bero på va styrels ve ha nu,
hörre bra dem kön ställ e å styr fosterlanne!”
”Ja, men va kön ve nu göra åt hä då?”
”Jo, då hä ska röstes, ve, Jonk, ska va ve då”.
”Men vem hakun kön seg mä, på vem ja ska röst?”
”Jo, les tininga du! Hä sä mytje int köst”.

”Där få du lesa öm partiprogramma.
Te dem stå va mytje dem vill ha uträtte.
Öm dem du anvara, du vejt ve desamma,
varsch du ska håll de. Visst jer på de sätte,
att tokut hä jer allte, öm hä nu ber å
för langt åt e t t hall. Å därför sä jer å
bäst, tytj ja, hall sä ve e töcke parti,
söm int fer åt skojum för langt åt nan si”.

”Hä tytju ja å”, sa n´Jonk då. ”Va hejt de parti då?”
”Ja, hä Jonk, förstå du fäll jer folkpartie.
Öm programme däres du studer, du si då,
sä mytje sä klokt å förståndet finns ti e?
Satt öm hä te riksdan vahl mang folkpartista,
kilbommara då int å int kommunista
kön kömma sä för ve nan revolution
å vänn opp å ne opp a Sveriges nation”.

”Hä je sant hä”, sa n´Jonk då, ”å sä ha ja hört å,
hä jer sjölve dunnerdon folkpartistkvinnen.
Dem predik sä vackert, att hä man vahl rört å,
å karana vahl söm från sina sinnen.
Ja, nästa gang, Britta, hä vahl riksdagsvahle,
sä jer en no bäst, att ja deg då få fahle.
Ätter bästa förstånn gör ve då vår röstplikt.
Att inte göra hä, jer ju ingenting likt”.

Stassrejsa

A Britta for dell stan en dag.
Å n´Jonk han fard å ve.
Där skull dem hannel navarn grut,
fick kut satt harre je.
n´Jonk te Bäcklunds köft´n fil.
A Britta fick sä n´Ulacks sil.
Sä tänkt dem att n´stunn få vil
å gick på e kafé.

n´Jonk te fönstra här å där
no köxe söm i smyg
på kvinnen, söm dem där ställt ut,
söm just int hadd na tyg
på krappa sin. Å n´Jonk han tänkt
”Spökt Britta ut sä sä befängt,
sä gatt ja då ha huse stängt,
skull hon va sä oblyg”

Porträtta såg dom ti e skåp
å fick då lust å gå
dell Ekholtz för å ta en plåt,
på samma bägge två.
Å porträttmakarn han vart gla
å fråge: ”Ska hä bröstbild va?
Hell vill Herrskape helbild ta,
sä går hä likbra å.”

”Ja, tacka för ve helbild ta,
öm hä int köst na mer.
Å på porträtte ska ve va
lik vacker söm ve jer.
Fast a Britta kön no töhla ve,
je gör a nalta vackrare.
Hon rå int för, att mön vahl sne
å ryntjen fler å fler.”
För å få håre dell å ligg,
n´Jonk gatt kladd å spött.

Å porträttmakarn sa: ”Je gla!”
Men hä va int sä gött.
Dem hadd int lust å skratt precis.
För nalta sen dem miste n´gris,
fick säle n´ko dell önnerpris.
Satt fline vart söm dött.
Men korte skull va kabinett.
Na sämmer gick int an.
Då hä va gjort, sä gick dem ut
å kömme dell von Ahn.
Bekant dem va där sen förut
å bruke få nan russinstrut,
på hä dem hannle å fick plut
nan pelagrut iblann.

Dem på von Ahns kontore satt
a Britta å n´Jonk å åt.
A Britta nangting önske sä.
Hon satt å snodd på n´tåt.
”Du Jonk, kön ja int få mä n´kapp?
Ja skin ju söm n´fattilapp.
Träng ja öm ha n´gamdöffelkapp,
söm int hall på gå åt? ”

”No tytj ja kappa kön gå an.
Öm int hon ger no vi,
sä går e fäll å ta n´bit
å sien stytj uti?”
Dell slut sä fardes dem ändå
te Gillbergs, där dem köxe på
na kapper, söm va brun å grå,
ve sid´n fore ti.

Då a Britta kappa vähl hadd fått,
sä sa a: ”Nu ve gå
te Wretlings. För e divansbohl
jett ve te kammarn få.
Å bohle ska va borti björk.
Å öm ja än ska gå å törk
å arbejt mer än ja kön örk,
ska bohle dit ändå.”

Hä vart affär. Hä löntes int
för n´Jonk å streta mot.
Men mer te kikarn Britta hadd.
Nu skull a köp na klot
å sä na ganser å na garn,
na flanelltyg dell skjort åt farn
å sä na sömmarbyx åt sarn.
Hä vart n´lang´n not.

Mens hanna allt skull vähles ut
å proves å beses,
anvaras, strykes, njupes ti,
n´Jonk vart sju gang less.
Dell slut han sa, ”Nu jett ja gå
ut på e ställ. ” Men han fick stå.
För nu n´hatt skull proves å
å ve grannlåten kless.

Då n´Jonk gatt vara ve förstås,
sä dålet söm han mådd.
A Britta prove. n´Jonk han sto
å baki fakta klådd
å sa söm sä: ”Te töcken hatt
du skräm då både hunn o katt.
Hadd du söm ong hatt töcken hatt,
ja aller deg åtrådd”.

”Ja tytj gamhatt´n, söm du ha,
skin bäst å allehop!”
”Nä, ska te han ja länger gå,
då vor ja e halvstop”,
sa a Britta då å köft n´hatt,
söm n´Jonk tyckt va på tok för flat.
Han söm n´plätt på hövvu satt
å va söm kladde hop.

A Britta n´Jonk te arment to
å te skyltfönstra dron,
för att hon mytje skull få si.
Men nu på sin rangschon,
söm han hadd rätt på boka få
to n´Jonk på täntj å to på gå
att måhle för stassrejsa nå:
utminuteringsbron.

Då han hadd fått, va han skull ha.
Å öm nan tim han kömme fram
å gla va söm n´sölv.
Han sjonge: ”Haddelittan la!”
Å mitt på gatun höll´n på ta
a Britta hart i famn å sa:
”Ve stan i kväll dell tölv.
Ve gå på hotelle å spis”.

”Ve gör fäll söm ve vill.
Där få ve eta mytje gött,
hönschkycklinga å sill! ”
Sä sätt´n dell å sjong igen.
A Britta freste åtöst ne´n
Å kömma borta gatun ve´n
men kraften räckt int dell.

Strax falke hope sä kring dem.
Polis´n kömme å,
to n´Jonk te armen hart å sa:
”Köm, fahle mä å gå! ”
n´Jonk han föst te finka in.
Nu fick´n li för rangschon sin.
Där fick´n ligg, dells ha vart tin,
att ruse hadd gått å.

E snöplet slut stassrejsa fick.
Hejm ejnsam for a mor.
Å dagen ätter köm n´Jonk,
Mer snopen än han for.
Han rangschon int ska rör na mer,
Sä läng han lave stassbon jer.
Satt nästa gang a Britta fer,
Gå n´Jonk no hejm å snor.

Hörre dem fire juhla te Jonkes

Hä va julstök förstå je söm värst nu te Jonkes.
Dem sope å skure å gjort sä hemskt snyggt.
Ve långskaftebörst´n dem for opp ät vägga
å kara ne näta, söm kangeron byggt.
Gamtinigen la dem på fjählen te skåpa
Å sköbbe te roa ve börst´n å såpa
å hyve ut allt, söm va gammalt å styggt.

Bort n´sötbröstöjp a Britta na rögkaku baka
å gjort saffransbulla ve russina ti.
Hon baka å pepparkaksgöbba å grisa
å gosöckerbröa ve e höhl mittuti.
Ejn dag kömme n´Pell å skull hjalp dem slakt sögga.
Han klejv ned i tjett´n å te bakbejna högga.
Å då satte sögga förstås dell å skri.

n´Pell gjort e halvslag kring bejna på sögga.
Å sä ut i port´n fick a mallerå ut.
Där satt n´mäll, han stack tåge i görning.
Nu sögga satt fast. Hä va slut öm å kut.
n´Pell nu skull stick, å n´Jonk skull hall bejna.
Dem tycktes no va söm duktia ejna,
Men hä gick int bätter än sögga sprant ut.

Hon for uta gårn å sprant rätt ut mot a Britta,
söm kömme ve n´spöjv å skull rör ut i blon.
Men sögga for mitt mella bejna på a Britta.
Hon vart sitt´n på ryggen å hä bar å på lon.
Å då söggfee där kröjp in mitt önner n´flaka,
vart a Britta förstås borta schvinryggen raka
å kullre ve spöjva säj ett in i ron.

Men hörre dem bäckle fick dem sögga förvandle
del slut dell grisfötter, skinkstytja å kött.
A Britta fick laga bå blo å fläskkörven
å pölsa å sylta, söm smaka sä gött.
Å borti all talgen hon stöft sä julljusa,
söm spraka å sprätte på bulla å kusa.
A Britta då känt sä sä nöjd ve sin lött.

n´Jonk for åt skojum å högg na tjärgadda
för å få n´brösu på julaftonskvälln.
Men kallgaranohlaversvere hä snie,
satt han te all fingra fick hemskt nagelkälln.
Han byssa å hadd för å skjut sä n´julhara.
Men n´Jonk va sä klomsen, satt han bomme ju bara.
Sömm n´pjasar a Britta förstås nu skull skälln.

Men n´Jonk ändå fick sä dell slut han n´hara,
fast hä gick söm dell på en önnerlet sätt.
n´Jonk hadd skrämt opp ejn, å han kömme kuten
mitt baki ennum på n´Jonk, å då jett
för n´Jonk gick få haran. Han kvickt baa satt sä
övarnå harapalt´n, å han vart sä flat sä.
Å strax hadd´n stärne å an från sä gett.

Ja, juhla vart rohle. Den bjudd dell sä främmen
bå Jannes å Nings Nings å borte Erk Ersch.
Å främmen fick eta juhlmat´n, gryngröt´n,
lutfisken, grisföttren, skinkskiven, köttfärs.
Dem vart sä mätt, satt dem to på gapa
å trall på gamvisen sin vers ätter vers.

Å ejne kalase hä vart ät de nanne,
te Pelles å Jannes, Nings Nings å Erk Ers.
Int nagen na sämmer vill va än de naren.
Likt fint skull dem ha söm hä va te Pell Pers.
”Hä jer tur hä jer juhl bara ejn gang öm åre”,
sa n´Jonk åt a Britta, ”för aller sä går e
att jämt hall på eta mytje mer än man jers”.

n´Jonk söm aveschonist

n´Jonk aveschona å roft ut iblann.
Å könne han få sä nan tår då på tann,
han vart dell å prata ohimmelens dukte,
satt fast hä va gammalt å såg ut å lukte,
hä söm han bjudd ut, no roft dem ändå
å skratte å dyrke å bjudd bara på.

n´Jonk bruke ställ opp sä oppa e bohl,
hadd klöbba te hana å skejn söm n´sohl.
”Nu aveschon böre, å anstånn två mårne
jer på betalninga. Öm int hä hårne
samvete för je, ska ätter den tin
ropa betahlas. Först går nu e schvin”.

”Hä jer för deg Janne e passande rop.
Ner deg fattas fejta på mest allehop.
Sjölv skin du söm slekale, skranglut å mager,
å rätt görning gömma din sohla skin fager.
Va jer bjude för schvine? Ett tu tre femtitvå.
Ska schvine för femtitvå kroner få gå?”

”Men köx nu på n´spegel, söm ha vacker n´ram.
Rop in´n du Lisa, söm bruk stå å kam
å göra dä krusut å fin oppi håre,
satt pöjka ska tytj öm dä. Sä å no går e,
öm nu du pass på. Sa du sjuttefem ör?
Ja, hä va inte mytje å tack precis för”.

”Sä köm ja ve n´bohlduk, söm jer nangting grann.
Öm du kute runt sockna, inte feger du fann.
Å nu du Pell Persa hä går na kalsånger.
Öm då du int pass på, hä jämt få du ånger.
Du ska fäll snart gift dä ve a Greta, ve hört.
Dem sitt je ha fardes, sen hä vorte mört”.

”Men nu går e nangting, söm jer anne hort.
Hä jer int na skräp hinna, söm stått ti n´port.
E divansbohl jer e, söm stått inne kammarn.
Rop in e du Kalle, söm bo opp a Hammarn.
Då ha du nangting lägg albumme på
å ställ framför söffa, bju kaffe på å”.

”Men int ha du Hansch Petter fäll nu samne å?
Du vahl vaken opp å si va söm gå:
en buntestohl, söm du kön sitt te å söva
å vaken te, då borta kaffe hä göva.
A mor kön du å lätta sitt där nan stunn.
Söm skapa för storn jer a, präkte å runn”.

”Nu kömmen fram allehop, söm te gåhla bruk gå
å ta ihop ralle å kaffe drick på!
För nu gå na köppa å fata å glasa.
söm pass dell å ha på kaffekalasa.
Å si nu va tallrika! Si va aschett!
Va tro je på töcke ve´n fin ätterrätt!”

”Men e snörliv, försantame, då ja si åt.
Rop in e du Maja! Behövs e dra åt,
sä jer no n´Kalle int ohöga hjalp dä.
Men lätt´n för hä int te olycka stalp dä!
Sä går e, förstå je, n´seprator fin,
söm grädd´n ge frå sä, fast kon stå i sin”.

”Sä karar gå skacklen å tri skackeltre
å skövlen å navara, bå grop å spe.
Bju du trettifem ör för sä fin n´trestövvu!
Ja tro dell å lagg a du ha då inte hövvu.
Du Schven, söm int pump ha å int hydrofor,
no behöv du na såa å ämmer, ja tror”.

”Men va seg je fäll nu, då ja köm ve n´fäll.
Je mår tro önner hanjanna mang känt sä säll.
Sju kroner je bjude på sju åtta ställa.
Ja tro hä jer mang, söm vill kryp önner fälla.
Skile je åt! Var e tie nå´n sa?
Ett tu tri, tie kron. Vems bu hä nu va?”

”Nu går´n töckenjanna fin kommodpjes.
Int vill je, han noga ska sködas, beses.
Men no vill je bruk´n. Han jer emaljere
å öva sä vi, satt int utaför fer e.
Va jer bjude för pjes´n? Ja tro två kroner sa´n
Ska ett tu tri n´Janne för två kron få ta´n”.

”Sä går sjölve tulla. Va få ja för den?
Ja tytj för men del, du bohl rop in a, Schoven.
Sä kåt söm du jer, bohl du ha töcken tulla,
att skull e behöves, hon räck åt tri kulla.
Va, bju du int mer än sjuttifem ör?
Ja, förstånne hä fattas, hä rå du int för”.

”Rop in härveln, du Nicke, sä få du två körs.
Du te gömma din ha ett förut, söm e hörs.
Å Erk Hanscha, du söm ve line bruk bäckehl,
pass på å rop in för gött pris n´häckehl
Na näsduka gå. Int te nevana snyt!
Va bju je mä för n´triliters gryt?”

På aveschonist´n stå fradgen kring mön.
Sä går han an. För de bäste han kön,
frest´n å hall opp på falke humyre,
dells borte hänren sistrope ha fyre.
Å falke dem sto där å huckre å fröjs.
Å somle hadd krimen å hoste å nöjs.

Mitt te kallgaranchlaversvere dem sto.
Men no tyckt dem att rohlet hä va, må je tro.
Dem stampe å dyrke å skratte å sköda,
drack kaffe förstås, öm dem in nu vart böda.
No käntes e gött å få´n varmstren
den dagen för allehop inne kallkven.

Dem bärre ve fingra kring fata å drack
å sudd på n´söckerbit, satt hä sa smack.
Å me n´värste hetta te kaffe gick över,
dem blåst på en duktet å prata öm klöver
å öm att spegrisa hadd dålia bejn
å att koen va mager å vorn kall å sejn.

Sä hadd dem na olycker var å berätt.
För gick e för nagen på tok på na sätt,
sä var e sä rolet att få öm e tahla.
I timtahl dem könne öm hä sitt å mahla.
Men n´Jonk stå å bresa sä brett ut a bron
å hötte ve klöbba, roft ut aveschon.

”Tri kroner je bjude, ett tu tri tri å fem.
Bju ingen na mer, sä få je hälsa hem.
Fyra kroner va bätter. Sjong ut borte skägge!
Ök på du som fått borte pangschonsdellägge!
Ett tu tri fyra å tie, nä, fyra tjufem.
Första, andra, tredje ganga fyra tjufem”.

”Fyra tretti önner slage. Så där ja, pass på!
Första, andra, tredje ganga, fyra femtitvå.
Nu, Anna Stina, sä pass du dellfälle.
Bju du fem kron nu, sä gennest sä smälle.
Anna Stina på Fälla en lampa fem kron.
Hejsan, gött falk, nu fortsätt aveschon!”

Senapskalase

Hä va n´trettonsdasafta å Jonkes va bjudd
dell gäspus den dagen, förstå je, te Pelles.
Då n´Jonk gatt ju raka sä, hä va sä klart.
Han no söm olustele annars skull skälles.
Men n´Jonk hadd int lust å gå på kalase.
Bätter he va ligg på söffa å dra sä.

”Dem söm ställ dell kalasa”, sa n´Jonk, ”bohl få böt
en hel hop ve päning, tytj ja då, åt stat´n.
I fler tim sä jett man på kalase sitt
å tomtugg eta å peta te mat´n.
Å dess länger man sitt där, dess mer hungru vahl man.
Men skin gla å belåt´n ut ändå hä skahl man.”

”Töst, Jonk”, sa a Britta, ”å raka dä fort.
På vealårn ha ja lagt fram herdasklea.
På sänga ja kragan å bröstvecke lagt.
Å resårschkon dem si du stå bredave a.”
”Ja, si nu jett ja stärkkragan danna ta på mä,
söm ja nästan int få varken på eller å mä.”

”Ja tro ja stan hejm. Du få seg ja vart sjuk.
Ta mä klåen, na n´lögn hä inte vor då förrext´n.”
”Tokskall”, sa Britta, ”va göjvut du jer.
Va tro du dem seg, öm inte du köm på fest´n.”
n´Jonk sto å börste sä nu kringöm hakun,
vart vit opp i öga, söm du si vejtbrökakun.

Sä to n´njiven te hana å gick dell anfall,
förstå je, på skäggstubben ve rakamojen.
Då braka ne dell, satt hä hörtes mest likt,
söm då n´timmergrärn rammehl ikull opp i skojen.
Men sä höppe´n rätt opp å skridd ve desamma
å sa nangting furt å sä sa´n: ”Anamma!”

Försto ja int hä, nu te liktåa sin
ha a Britta förstås ve njiven män vyre.
Si blon, hörre han rinn söm n´linbersylt.
”Va vahl e för kalas, då all blon ha fyre?”
”Ja, då du ska raka dä, då låt du öm de.
Å te blon å elände allte du köm dä.”

”Men hä skin söm hä skull vara fählut nu, Jonk.
Hä va då vähl hä, fast no vart du blodu.
Du skin söm n´slaktar. Å sakta hä gick.
Ska ve kömma i ti nu på kalase, tro du?”
Borte Kurin söm dem hadd nu öm åra
hon rejv lös na bita å kladde på såra.

Då dem gick på kalase, a Britta gick först.
N Jonk kömme kliven n trettan steg ätter,
såg stinn å högtidle ut, spärre rätt fram.
För stärkkragan int hadd han vorte na bätter.
Han va trang han kring hasche´n, önner hakun han skov
Sä då n´Jonk sa han gick å mådd il, sä då tro ve´n.

Te Pelles hadd samle sä hemskt mytje falk.
Å allehop satt dem å vänte på mat´n.
n´Jonk vart då alldeles övervänt han.
Söm´n tomhungrustackar på n´trestol sä satt´n.
Men a Pell Pers mor kömme dell slut å sa; ”Hörje
vaschego ta på stig fram å ta för je.”

Men nu ska je tro, att hä bar dell å krus.
Allehop vänte na´n ann skull gå fyre.
A Britta a Kal Ors mor bums skull ha fram.
Hon tyckt att hon allte söm framfuse vyre.
Men a Kal Ors mor tyckt att a Erk Ers Beata
fäll först bohl gå fram å ta för sä på fata.

Ve hänren i körs över magan hon sto
a Jong Jongs mor bredave köksdöragåta,
tomtugge på n´nejlik. Int skull då hon gå
fyre a Ekmor å a Hansch Petters Lotta.
Men hon söm sto baköm a Nings Nings Sabina
skull hannar ha fram å njuffe hart ti na.

”Je vahl vara bra å stigen fram nu”
ba värdinna å schvette sä, sto å vridd hänren.
Men dem sto där dem sto, fast sä hungru dem var.
att sickle hä pela å rann mella tännren.
Men dell slut to han mo dell sä n´Kalle på Hammarn
å gick fram dell bohle direkt borti kammarn.

Då kömme dem stalpen förstås allehop
å gjort sä smörgåsen å la på aschetta.
Nu fanns n´skräddar, dem kall Sandelin.
Att hä nu va n´spjuver könne n´Jonk ju int vette.
På han köxe n´Jonk, då han gick å to för sä,
För å få si hörre han skull uppför sä.

n´Jonk på aschett´n hadd fått sä na pär.
Ve n´köttbull på gaffeln´n stunn vart´n ståen.
Han visst nu int va han skull ta för sä mer.
Men sä råke Sandelin just kömma gåen.
Han sa å n´Jonk: ”Si du brungnburken danna.
Där finns de goeste, söm då finns janna.”

Att n´Jonk nu int visst va te brungnburken fanns,
hä villen, förstå je, int alls lätta stå sä.
Han öst skefyll på skefyll på pären han hadd.
”Hinna de goeste jer man kön få sä.
No vejt fäll ja hä. Hä vahl no kalase,
bara man vejt vaför rätt man ska ta sä.”

Men då n´Jonk to på eta, si då fick´n känn,
att han just å Sandelin hadd vorte lure.
Hä va SENAPEN fulingen hadd lure på´n.
Å hä va då start, satt tvi för den sure.
Men n´Jonk bara låsse söm öm han tyckt ömme.
Fast int va´n just gla han på kalas hadd kömme.

I alla fall åt´n på aschett´n tomt.
Han åt å han åt å schvett´n han törke.
Å törstu han vart, satt han drack å han drack,
bå vattne å pommacken allt va han örke.
Dell slut gick´n ut å gick hejm från kalase,
To utarnårocken å gick hejm å la sä.

Men strax gatt´n opp å drick vattne igen.
Han bredave vattusån satt, då hon kömme
hejm från kalase a Britta dell slut.
Hon hatt sä rolet. Hon aller sku glömme.
Å strax skull e vahl nu e stort kalas dell sa a
”Å visst ska fäll du å Jonk va ve då”, ba a

”Nä Britta”, sa n´Jonk, ”hördu aller na mer
du få mä att gå på kalasa dem laga.
Vahl ja bjudd dit, då ja vejt va ja gör.
Heller än gå dit ja ta mä å daga.
Ja skär å mä harsch´n, för likt ska hä, blö mejn ja,
å likt ska dem jämt ba narr töcken ejn ja.

 

En grählsjuk kälings vanmakt mot lathunn å brännvine

Ja jett sta sjong öm n´dag te Jonkes.
Fast je no förut hört öm e glonkes.
Öm möran to dem på trät å grähl
Satt dem hadd lust slå varar ihähl.

”Du Jonk du jer då´n rekte rackar”,
A Britta sa, ”ja, n´mes å n´stackar!
Int få ve han ne, söm aren ha.
Å jämt ja slepa få, slit å dra.

Först allte jett ja stig opp öm mörna.
Men du ligg kvar å pös å störna.
Du jer e sönnstraff dell å va lat!
Fast då du fridd, va du no kavat.

Int jers du laga oss borte gälla.
Å aller få ve oss nya fälla.
Ja te gamslören få gå, si ut.
Du vill int köst på mä´n enda klut.”

Nu ville n´Jonk int hör på na länger.
Te smidja hadd han na smidestänger.
Vart hon int töst, skull´n gå ätter dem
Å njup, satt Britta skull få nan bläm.

A Britta sto opp å skull kok kaffe.
Men jestaligen, nu kattsönnstraffe
gjort mitt på gölve n´stor n´fläck.
Hon skull då dräntjes ve stejn å säck.

”Ska alltjämt ve bara gå å snegel
på dem, söm lagåhla byggt ve tegel.
Ejn töcken kön ve fäll å sätt opp.
Då Jonk inte vor du just na halvstop.

Å mangårsbynninga vor jer ussel.
Men allte vahl e sånt gnäll å knussel
öm hä jer fråga öm reparer
Å si öm vägga å tapescher.”

Dell fruköst åt dem na oppstekt kamsa.
Men int sä vart dem för hä just samsa
n´Jonk han längte mest ätter n´kask
men gatt gå ut ve n´hink ve slask.

”Va suck du för, söm du tappe höppe?
Du kön fäll greva nan gang avlöppe!
E töcke Pelles hatt langan ti.
Då inte för slaske du behövd li.”

Sä sa a Britta. Då in han kömme,
sä vart´n skicke te fineströmme.
”Du gör opp eln nu å vähl si öm,
att hä vahl vart delles främmen köm!”

Men spis´n dro int, å röken kömme
å pönte olicklet inne römme.
”Ja, sanna jer e, då int du kan
Te köke skaff mä n´värmepann.”

Nu fick a n´kattskjuss ut görninga döra.
A Britta noga njidd bort all spöra.
Sä skull a kaffe sätt på å kok,
men ven va sur, satt hä va på tok.

Hon blåst å väsnese däri spis´n,
satt han dell slut vakne opp spegris´n.
Han vorte hårluden å sjisjuk,
satt stymmeln hängd på´n, söm han då bruk.

n´Jonk dell slut gatt då ta på kle sä
å opp i föjse å stalle he sä.
Han möckarömme to på å rängs.
Sä hadd´n mest lust å gå dell sängs.

Men a Britta sa: ”En latstöhling jer du,
men gennest nu ut a källbron fer du
å hintj åt koen vor vattne in!
Stå int å bähltjes där, magastinn!”

n´Jonk han tordes int anne göra.
Men njafft han hönne hintjstanga röra,
förr n´ämre löst borta stanga for
å nedi källa, n´Jonk då schvor.

Men a Britta sa då: ”Va löns du bannes?
Ve kön fäll få nä ve söm te Jannes.
Där ha dem pump å n´hydrofor.
satt vattne stril fram åt falk å kor.

Nu n´Jonk int mer ville lätta straff sä
Han hahlen jedd te va dem skull skaff sä
Han satt för marra å for dell n´bror
från käling, panna å hydrofor.

Bror Schven hadd sakren, söm tröst n´Jonke.
Han hadd na flasker, där gött hä klonke.
Öm kväll´n a Britta gatt va töst,
För då n´Jonk hadd fått mo å röst.

Han bägge hänren slo hart i bohle.
Hellskohlum, nu skull´n ha siste ohle.
”Anfäkta, sistganga seg ja frå,
att hä du gaffle öm vahl int å.

Förbask mä, vattne åt koen voren
No köm sä in utan hydroforen.
Å jädrans avlöppa bruk vahl tjett.
Å få opp höhle då jer inte jett.”

På hä sä gick dem dell slut å la sä.
Å n´Jonk han fortsätt söm för å dra sä.
Fast Britta väsnes iblann å trät,
sä går e jämt no i samma fjät.

För n´kar söm lathunn ha fått te krappen
å trå ät kaka söm kon ät sappen,
öm gömma hansch än trät aller sä,
sä vahl´n int bätter ändå för hä.

 

Fargangsköntrakte

A Britta å n´Jonk hadd fruköst itte.
Dem satt å rapa å mådd söm bra.
Dem satt å tänkt på, va dem hadd slitte
ve kräka, johla, å va söm gla
att nu få säle bort fastiheta
å ta farganga å släppa streta
å slit å dra.

I dag skull skrivarn å köparn kömma.
Nu skull e skrives å göras klart.
Sä skull dem buffer te fargangsrömma,
där dem skull ha ne bå vart å rart
Nu var e fråga öm skriv kontrakte.
satt hä vart rektet söm dem hadd sagt e
å ve lagfart.

Satt ve ha föa, jett ve då ställ dell.
Sötmjölka ska ve ha varn n´dag.
Minst fyra liter ve ta å smäll dell.
Hä jer no vanlet mest över lag.
Nytt vämmarnsvärv jett n´Jonk få rå sä
vart trient år, satt han ha ta på sä
var hähledag.

A Britta ska ha n´halvylleklänning.
Å ejn å bomull å anvart år.
Te bomullsklänningen vacker n´ränning.
Ve ska vart år ha två langullfår.
Men skull ejn av oss förstås fall önna,
sä går e bort, sä ve skriv ju könna,
e langullfår.

Minst tjuge kilo behövs å kaffe
å söckre förti minst för vart år.
För n´Jonk, no vejt man fäll de sönstraffe,
han bähle ti sä allt va söm går.
A Britta å vorte varn ve åra
att döpp te kaffe å drick påtåra,
sä mang hä går.

Två sögg öm åre jett ve å få oss.
Hä ska va frode å frisk´n sort.
Men skull sä hänn, att hä dö ejn å oss,
gå ejn å söggen förstås ju bort.
Ve klackeskon ska ha bå smort å schvärte
å fyra skjorter, sydd borte lärte
å inte för kort.

Tri tobaksrulla å sex kardusa
ska köntrakteres oss vart e år.
Å vill ve ha oss na bulla, kusa,
te bakustun ve då baa går.
Å ta sjukdoma på graser ve oss,
ska rätt n´melecin fritt dem ge oss
för krämpen vor.

Anständet bägge ska ve i grava.
Hä ska va gravöhl å procession.
Begravning hedersam vill ve hava.
Å bjudes ska dem då all bysbon.
Men då nu farganga ve ha taje
sä stor, sä tro ja då int förbaje
ve få pangschon.

Ve kanske bry oss int öm farganga,
i ställe köntant ta mer betart.
Sä gör dem nu för tin mest all ganga.
Då släpp dem önsk, att ve kol å snart.
Då ränten minskes å kraften ta å,
att då få pension, hä gå söm bra å.
Hä va sä klart.

Då n´Jonk vart ådre

Gick för a Britta på tok iblann
för n´Jonk inte heller gick bätter.
Ejn gang, förstå je, han for dell stan
å säle pären, röbetter.
Å smöre, packe te två smörbytter,
å n´får, å n´kalvkrapp skull´n å avytter
dell högsta pris.

Öm möran då hä skull bera å
höll aller n´Jonk på vahl gåle.
A Britta hon förstås smöhla på.
Inte hadd hon tappe bort måhle:
”Va du jer sekale, Jonk, å sejnsam!
Öm du vort änkling å ejn å ejnsam,
hörre skull e gå?”

”Jo, då,” sa n´Jonk, ”skull e no gå bra
få n´feger gömma i ställe.”
”Jo, ta de bak! Vem skull deg vill ha,
ditt gamstyggfe, jut göbbskrälle?
Men skönn de nu å et opp filbruttun!
Ja laga höhle, du gjohl ve skuttun
te byxen din”.

”Dell masäck ha ja lagt ne n´palt.
Å akt de, Jonk, nu för fylla!
Sä jett du köp åt me nalta salt,
för tom jer vacka på hylla.
Å glöm int heller å köp hejm malte.
Brydj dricka tytj ja behövs no allte
te töcken värm”.

”Ska ske”, sa n´Jonk, ”du ska no få si,
ja ska beställningen klara.
Ve fylla, söm ja skull kömma ti,
hä jer no alls int nan fara”.
Han beschle marra å dro fram trilla.
”Ptro! Hömma, Frigga! Vill du stå stilla,
men ja sätt för!”

I stan n´Jonk fick e fale sjå
å säle pären, röbettren.
Å ve smörbytten sä fick´n gå,
satt öm han vart önner föttren.
För salt va smöre, tyckt ejn å fruen
för dynjut, tyckt dem de naren sjuen,
han bjudd ut åt.

”Ja, si a Britta hon tvätt sä int,”
n´Jonk tänkt, ”vähl no öm hännren.
Ve dem hon tytj no hon njugg e fint.
Men ja ha sitt, borti tännren
hä hänn no sickle fer nedi smöre.
Hä jer fäll töcke, söm nu rå för e,
dem inte vill köp.”

Nu på vart kilo sä gatt n´plut
för å smöre könna vahl å ve.
n´Jan Ers Pell ve na ägg va ut.
Då han råke n´Jonk, sa´n ”Nu gå ve
å ta ut rangschon på brännvinsboa.
Att boka hejm ja ha, gömma tro a,
men hon tro fel.”

Å därför fick´n sä n´flask n´Pell.
Dem tänkt, dem skull va försikte.
Dem navarn grut hadd ju än beställ.
Å gömmen va ju sä vikte.
Men n´Jonk å n´Pell könne in förtase.
Dem smake n´grut, å dem tyckt hä va sä
oherransch gött.

Å därför gick e hä söm e gick.
Dem vart sä lyckle å sale.
På gatun to dem på trall å hick
å vart för trafiken fale.
Polis´n därför te armen to dem
å bägge burdus te finka ho dem.
Där fick dem stan.

Först dagen ätter dem kömme darn.
Då malt å salt köft n´Jonke.
Han hadd fått krimen å törke snarn
å hoste hart, satt han ronke.
Men värst hä va, han int skött sä bätter,
än han vart stannen dell dagen ätter.
Va skull a seg?

”Men Jonk, förstå du”, n´Pelle sa,
”ja ha n´snäppar te ficka.
Ja ta å åder deg nalta jag.
Då tror ja int hä ska klicka,
att int hon tytj, hä jer sönn öm göbben.
Då du jer klitvit baköm skäggstöbben,
hon bann de int”.

”För då ja tapp bort na liter blo,
vahl du sä blek, allamode.
Att du jer utsjuk, a Britta tro.
Du seg, du varsch då int sno dä.
Sä dåhle vart du i kvällst på väjen.
Lån hus te n´gåhl förstås va du fäjen.
Hä jett du seg”.

Ja, n´Jonk vart ådre han rektet hart,
vart matt å gvit opp i öga.
Sä övergiven a Britta vart.
Hon dampe ne på palthöga,
då n´Jonk köm hejm, å sä sjuk hon såg´n.
Hon glömt å alldeles bort å fråg´n,
hörre rejsa gått.

Hon fråge int, varsch han hölle dell
öm natta, för hon försto ju,
att han gatt ta in han på na ställ,
då kraften slut förstås to ju.
Hon åt n´Jonk grädde nu pannkakun.
Å flatte, söm han då fick på hakun,
hon törke bort.

 

Då dem vänte friara te Jonkes

Te Jonkes där vänte dem främmen en dag.
Först köm n´Oll ve an oppi hasch´n
”Ja såg”, sa´n, ”förstå je, n´Jan Ersa, jag,
å sarn hansch n´Pell å. Dem va nohl öm farsch´n.
Å då n´Pell hadd n´blömkvast te nevan, försto ja,
Att dem no va ut för å fri ner je, tro ja”.

Söm spikut n´nesa n´Oll hadd, va låghalt,
hadd rött hår å va söm då n´räv je blixere.
”Hå hå ja ja”, sa´n, ”visst dra e söm kallt?
Hä jer no sä hä, hä vahl dåhlevere”.
Te Jonkes na gött nu skull vankes förstås.
Nyhetren hansch tänkt´n no int skull försmås.

”Va seg je? ” sa a mor, ”Köm dem hit för å fri?
Ja, ha ja int sitt, hörr n´Jan Ers Pell köxe
jämt på a Lisa. Hon jer´n förstås tokut ti.
Å vörke dy! Hon, söm sä vackert je vöxe!
Sä rulet å frode å frisk å alldela!
Å int låss ve öm, att hon ha nu na fela”.

”Men jestaligen, sä janna si ut!
Å gölve je dynjut å fullt opp a bohle!
Å int finns na kaffe! Du lill Kalle kut
te Pelles å fråg, öm hä jer sä vähl vohle,
att ve få lån oss nu där nalta kaffe.
Varsch jer nu a Lisa då, de latsönstraffe? ”

Jo, te vevstohla sitt a de fee å söv!
”Ditt latgusris! Tytj du je tin nu å söva?”
”Va seg je? ” sa Lisa –”Jo, nu på e sköv
ve n´Pelle te Jan Ers du ska vahl förlöva”.
”Va? Hä? Ja förstå int”. – ”På vinn å byt klea!
Ta schvarta du ha ve garneringa nea!”

”Sä häng du opp lärtsveven vähl, satt han söns,
å steda fram dungbörstra vor för dellfälle!
Öm janna skin hedersamt nu tro ja löns.
Öm du ska vahl ongmor te Jan Ers nu gäll e”.
A mor ve björkkvast´n gick an där a gölven.
Å sä borta bohle hon steda å sjölven.

Hä skejn int söm alls samma röm på n´stunn.
För gamskon å slören å töcke hadd fyre.
På n´stohl mitt a gölven a mor satt sä runn
å låsse ve n´parkumvev ha söm bestyre.
Hon notte å sjonge ve saxa te hana
å passe på n´Jonk å de naren förmana.

”Du glöm fäll int, Jonk, att ve n´farbror få ärv”.
”Få ve hä? ” sa n´Jonk, söm höll sä kring spis´n.
”Ja, förlövninga, Jonk, du nu int få fördärv.
Sä löva du n´Jan Ersa bästkon å gris´n
å göms´n å börstra å all köpperpannen!
Söm måg jett n´Jan Ers Pell janna vahl stannen.”

A Lisa te vevstohla satt nu å vov,
va nytvätte, blank å smort ve pomada.
n´Jonk på na selpinna sköbbe å skov.
n´Lill-Kalle lest te katjes´n na rada.
Å piga dem hadd uta gårn sto å tvätte,
satt je kön int tro, va hä skvaschle å skvätte.

Na röghalm bar drängen, hä söm bara gick.
Han bar böhl opp a böhl borta lon å te port´n.
Ja, ingen va fåfäng. n´Lill-Schven han fick
gå ut a gårn å napp sticken å lort´n.
E arbesamt, vählbärjat falk janna bodde,
hä gatt dem fäll si all söm köm, satt dem trodde.

A mor satt å notte: ”Den signade dag—
Vev på nu, Lisa! Les, Kalle, annars—
Nu bohl dem fäll snart vara jär, tytj då jag.
Täntj va dem ska avundsjuk vahl nu te grannars!
Men att dem inte köm snart? Men göbben jer mejnför.
Han rå no inte för, han jer sekale, sejnför”.

n´Oll inne i kammarn skull sitt å hall vakt,
si ätter, då först hä på friara söntes.
En fårbog skull´n få för hä, var e sagt,
å n´smörbytt å, satt hä för´n sitt där no löntes.
De förste hä to nu pålys på na friara,
behövd´n inte mer än host dell nalta bara.

Te Jonkes dem vänte. Nu host n´Oll dell.
Hä ryckt dell te all dem söm satt inne köke.
A Lisa te vevstohla slute nu smäll.
Hon sä altarere hadd vorte å stöke.
Hä skejn söm öm vevsporn fått spasmer, han skallre.
Å mitt önner nesan en schvettdröppa dallre.

”Den signade dag”, nu notte a mor.
Då öppne sä n´dör. Hä va n´Oll, söm köm halten.
Ve n´blixere räv va nu likhejta stor.
Ve smörbytta, fårbogen kömme´n nu dalten.
”Hå hå ja ja”, sa´n, ”hä jer no sä jer e,
hä jer bäst att ja gå ja. Hä vahl dåhlvere”.

Han halte först ut, men sä snodd´n strax öm,
stack bara in hövvu å sa: ”Dem je vänt si,
hä löns int je vänt på na mer. Dem int köm.
Dem for in te Jannes dem. Där finns å n´jänt si”.
Sä smälld´n igen döra. Å då han vart ejnsam,
han ga sä å darn å va inte alls sejnsam.

”Te Jannes? Te Jannes! Te JANNES!” A mor
vart alldeles sputrö å mörk opp i öga.
Öm hä söm nu hänt, bäst ja töst jer, ja tror.
Skull n´kvinn tahla öm e, je sa no: ”Nu lög a”.
Öm n´stunn söm e skött köm n´Jonk te pellanne.
Å langt önner n´falåtsäng n´Kalle hadd stanne.

På n´dungnködd på vinn låg a Lisa å grint.
A mor satt å gräme sä, att dem hadd vänte.
Men int skull då falke få vetta hä int.
Hä spötte na på. Å därför sä hänt e,
att nalta ätter hä to söm på glonkes,
att n´förlövning skull vahl å te Jonkes.

”Hä jer på de vise”, a mor bruke seg,
”ve a Lisa, att sä tokut jer n´Oll ti a.
Han tjå sä int länger, ha´n sagt nu för meg,
satt hä vahl no e bröllöp ner oss på vorsia”.
Men n´Oll han hadd söm en hövvu för sej han.
Hä vart inge bröllöp, för n´Oll han sa nej han.

 

A Jonkes Lena å n´Per Mats Nicke

A Jonkes Lena va söm mager.
Fast dem tyckt no hon va fager.
Hon hadd kruset hår.
Hon en fästman ville hava,
int söm gamjänt gå å slava
alltjämt år ät år.

Hon no borti burka smort sä,
pudre på å vacker gjort sä,
söm nu jänten bruk.
Men ändå sä kömme ingen
ongkar ve förlövningsringen.
Lena vart söm sjuk.

Hon te siltjesstrompen svanse,
Då på lördaskvälln hon danse
hell på bio for.
Håre hä skull kruses, våges.
Föttren dem skull gå plåges.
te för trånga skor.

Nya hatta skull e vara
int ejn gang öm åre bara,
nä, bå höst å vor.
Plånboka sä hart fick plåges.
Inte ändå hä ville måges,
där söm Jonkes bor.

Men n´Jonk dell slut han sa då:
”Tokjänt, va du fähles, ta då
deg na nyttet för.
Du ska still å mjölk, spinn ulla,
skur å steda, baka bulla,
mangel å kärn smör”.

”Du ska si öm gamslörklea,
spol å nyst å tre vevskea.
Hä tytj kara öm.
Dem söm mest bruk stå ti n´spegel
ha söm lite höpp i regel,
att nan gang vahl göm”.

Lena to å på besinn sä,
to på arbejt söm n´kvinn sä,
nästan söm n´kar.
Utan smorning vart a rulet,
lika gla då hä va mulet,
söm då klart hä var.

Sä en dag köm Per Mats Nicke.
Hjärte hansch söm hart no picke.
Han int varn va fri.
Langt han bruke ha ät ohla.
Mest va´n varn å bök te johla,
eta palt å bruttun si.

Han på gårn hadd vorte ejnsam.
Å sä va´n söm brano sejnsam,
satt han int hann ve
sköt hushålle, johla, kräka.
Meste fick n´palt´n käka.
Bruttun vart´n le.

Nu han ville ha sä n´gömma,
söm höll snyggt, för nu te römma
hovum drovum låg
byxen, kakun, fälla, ködda,
gamskon, slören, stohla, södda,
rörut varsch man såg.

Å sä tyckt´n öm pannkakun.
Å han tänkt: ”Hä va fäll hakun,
öm hä int skull gå
få sä n´kvinn för köksbestyre,
ejn söm kön hall opp humyre,
grädd pannkakun å.

En dag njidd n´dynja å sä
å to herdasklea på sä.
Han ett sjuttans påt
hadd va kragan, bejt hop tänren,
böra på ve bägge hänren,
för å få´n gå åt.

Ut a bron sto´n läng å gruve,
hadd öm natta lite suve.
Va skull han nu seg?
Skull´n seg: ”Vill du vahl min maka?”
Heller: ”Vill du hjalp mä n´dag å baka?”
Heller: ”Älsk du meg?”

Han på frågen int de mönstre
hadd behövt, för görning fönstre
Lena råke si,
såg n´Nick, försto hansch ären.
Inte hon ställ sä skull på tvären,
öm han ville fri.

n´Nick han klejv in, snodd på hatt´n,
höll på sätt sä mitt på katt´n,
sa förstås: ”Goddag! ”
Men då hä vart ende ohle,
tänkt a Lena övarn bohle:
”Ja jett ställ dell jag”.

”Köm”, sä sa a, ”ut a hjähla!”
Där hon låsse skren ve hähla,
satt hon nästan föll.
n´Nick då opp i famn gatt ta a.
Där sä rolet hä va ha a.
Läng han sto å höll.

Dell slut gatt´n ändå släpp a.
Men då n´Nick på bägge läppa
hadd å vorte smort.
Hä söm sjölve stämpeln va på,
att nu va då n´Nicke klar på,
frieri va gjort.

Att han hä hadd stöke önna,
va då vähl. Nu skull´n då könna
söva gött igen.
Nu skull´n hejm å bök te johla.
Öm sä bara varm skejn sohla,
vart nan rå no sen.

Dem på jähla läng vart varan.
Ingen såg dem mer än haran.
Då dem fardes darn,
sa a Lena ljuvt: ”Försanne,
ätter farn min ska´n hejt Janne,
öm ve få en sarn”.

 

50-års kalase

Je må tro, att te Jonkes hä va n´fale bläkt.
A mor fylld ju femtite år.
Då bjudd dem dell sä all dem söm va släkt
å slakte e schvin å e får.
n´hel vecku minst dem steda å baka
å sope å skure å damme å vaka.
A Britta hadd bå hänren sår.

Hon ville ju ställ dell e fint e kalas
men tyckt hä vart oherransch durt.
Borte plamboka n´Jonkes skull slanta ju tas.
Å humyre hansch Jonk vart då sur.
”No räck e fäll dell, öm dem döpp få te kaffe.
Allt hä du vill bju på, varsch ska ve nu skaff e?”
sa n´Jonk a na bakuve sturt.

Men a Britta sto på sä å sa dem skull ha
bå börtingen, söppa, köttlätt,
ansjovis, ömletta å fett buljongspa
å på slute en fin ätterrätt.
”Å du Jonk”, sa a Britta, ”få ta på bere dä
å hall e fint tahl. Hä jer no mest sed hä.
Skäm ut dä int nu på na sätt!”

Nu n´Jonk fick nangting å funder på han.
Nu skull´n vis va han va för n´kar.
Söm e tört skinn a Britta for jämt av å an.
n´Jonk gick å fundersam var.
För tahle han gruve sä, satt hä va barnan.
Te bakustun trampe´n te tvejt´n å karnan
å va rädd hä åt varestun bar.

Men dagen han kömme, å främmen köm å,
bå Pelles å Jannes, Erk Ersch,
å sä tölvmansmora ti n´klänning ljusblå
å Nings Nings å borte Pell Persch.
Å kara hadd resårschkon, kragan, bröstvecka,
å kladde dell håre ve hana, dem sleka.
A Britta n´köft hadd i besch.

Te Jonkes sä blåst å sä fint hä nu var.
Å bohle sto duke å klart.
Dem fick baa sätt sä, anvar kvinn å kar,
å ta för sä brö, mjukt å skart.
Men då dem hadd itte opp all smörgåsmat´n
å höll på å bera kring köttbuljongfat´n,
te glase n´Jonk njacke hart.

”Hm hm”, sa n´Jonk å skull böre hall tahl,
”hm hm, ja skull seg nager ohl.
Hä ber no för att ja jer nalta skral
dell å tahla ve sä fint e bohl.
Men va ja vill seg, hä jer nu förstås:
Je vara olicklet vählkömmen dell oss!
Ja täntj, hä vahl glädje å sohl”.

”Je ha fäll no sport, va hä je för n´dag.
A mor fyll ju femtite år.
Ve därför e kalas ställd dell hon å jag.
Je vahl ta för je nu hä söm går.
A Britta nu offentlet grattuler vill ja.
Hon liken int länger just precis nan lilja,
nä, mest bort n´viss ejn e hår”.

”Men öm hon vill fera å trät nu iblann,
hä låss ve int öm just i dag,
å int att hon här å där tappe nan tann.
Ve jett no ändå va i lag.
Öm hä nu gått hittills, sä går e fäll jarna.
No går e fäll nu, då ja ha vorte varn a.
Ja känn ju söm dell hannarsch tag”.

”Hon je ju rejnt präkte, öm hon få söm hon vill.
Å seg man söm sanninga jer,
sä arbejt a duktet. Hon stå aller still.
Men hon mytje å kaffe förter.
Å fale hon jer dell å ta ihop ralle
å kut mella gåhla, å i de falle
hä skin söm hon vort baa förmer”.

”I alla fall tytj ja ve hjalpes åt nu
å grattuler Britta e tag.
För hörre hä jer, sä jer a min fru.
Å för hä ska hon äres, tytj jag.
Ve önsk a fäll hä, att tin ska vahl kort för a.
Ja, ja mejn förstås int, hon ska dö strax nan möra.
Nä, att hon ska trives, mejn jag”.

”För a Britta nu hurr ve”, sa n´Jonke dell slut.
Å hä gjort dem, å n´Jonk satt sä ne.
Å sä åt dem å åt dem bå ut å förut
buljongsspae å kött, blamasche.
Minst två höhl n´Janne gatt spänn ut schvältremma.
Å schvettu å blank vart a gömma, a Emma.
n´Pell Persa sa iblann: ”Hä!”

”Hä je gött å få eta, å mat´n je go.
Å körven å blamaschen, åh!”
Han to för sä mytje. Men no må je tro,
kring skägge for blamaschen å.
Å sä vart e kaffe å äpplen å bera,
bå linbera, johlbera, brambera m.m.
Dem grädd´n å söckre hedd på.

n´Nings Ningsa sa, att e töcke kalas
hadd aller han vyre på för.
Dem fick å na kaku, söm var söm e fras.
Å som-le va olicklet mör.
Å tahle, n´Jonk hadd hölle, vart prise
å ömtala mer än en kvinn ”på de vise”,
ja, mer än en männisch söm dör.

Dem to nästan på tro, att husbon te Jonkes
va n´Jonk å int kälinga hansch.
Men hörre hä var, sä to e på glonkes,
att a Britta hadd töje revansch.
Då främmen hadd fyre, hon sa: ”Du din rackar,
skämt ut me för allehop, fast du jer n´stackar
å n´latstöhling, mes å snålhansch”.

”No tycktes du va söm n´storkar i dag.
Men varsch tro du hä skull bera å,
öm meg du int hadd? För då sov du tro jag
öm dagen dell klocka va två.
Ska nangting göres, no jett ja kör på dä.
För du je sä lat, sä du sjölv jers inte klå dä.
Ja, va pjasar dell kar ja gatt få!”

”Nä Britta”, sa n´Jonk, ”nu je bäst du je töst.
Du seg, att n´pjasar je jag.
Men fort skull no du ut på kasa vahl föst,
öm hä ja tyckt passe i dag.
Nu slut ve å trät, Britta, slut je kalase”.
Sä sa n´Jonk. Å sä gick dem å la sä.
Å sov no söm gött å i lag.

Då n´Jonk fylld 50 år

Hä va på de vise, att femtite år
skull n´Jonk dell å fyll, då hä lidd öm nan ti.
n´Pell Persa sa: ”Hä je bäst att ja går
ut ve n´list ja, satt ve få si,
pass mytje n´Jonk ve kön få presenter´n,
då på femtiårsdagen ve ska gratuler´n”.

”Ja, å meg”, sa n´Nicke, ”du få då int mer
än femtite ör, för hä tytj ja räck dell.
För oss mella sagt, visst ha n´Jonk lure fler?
Å fale je kälinga hansch dell å skäll”. –
”Ja, på meg”, sa n´Janne, ”ha n´Jonk lure n´marr
ve bå spatt´n å kvarka. Hon stå ba å darr”.

”Satt mer än tjugufem ör hä je ja då int”,
För n´Pell va int gött få ihop ti n´present.
För all dem han fråge dem vart baa sint.
Dell slut hadd n´Pell kring helle byn ränt.
Sä vart e fråga öm va dem skull ha
dell present åt n´Jonk nu, söm va rektet bra.

A Pell Pers mor sa: ”Ve en buntestohl ge´n.
För jämt sitt å vil tytj´n öm, vejt ve no”.—
”Nä, va n´Jonk nu beträff, sä jer e sä ve´n,
att na dussen supglasa pass bäst ge´n, ja tro”.
Sä sa n´Janne, söm visst att n´Jonk
int va sä värst ohöga ta sä nan klonk.

Sä hemskt brått öm möran, då n´Jonk nu skull fyll,
sä fardes dem dit n´Janne å n´Pell
ve gömmen sin ve sä. n´Jonk skull dem hyll.
Han vakne söm fort, för hä vart töcken skräll.
Dem hadd hämtara, locka, getarra, dragspel.
Dem ramle å skramle, å n´Pell spela fel.

Hä skull va söm n´marsch, men hä vart n´polkett.
”Opp, Amaryllis!” sätte n´Janne dell sjong.
Men a Emma ”Gubben Noak” stämt opp i falsett
å sprätte ve fingra på n´getar pling plong.
Sä gick dem in å fick kaffe å brö
å smaka på n´tört, söm va gul, grön å rö.

Öm aftan te Jonkes där skull en nu vahl
e storståtlet, fint e kalas
ve blömkanga, kaffe å sju sorters brö
å på bohla sä hemskt mytje glas.
Å n´Pell skull hall tahl, fast han känt sä söm skraj.
Han sto opp å kraxe å sa:

”Hm, hm, hördu Jonk, du jer femtite år.
Å du skin no söm trivle å gla.
Du jer slik å slik. Ja, ve får gratuler,
att du jer sä pass söm du jer.
Du ha johla å kräka å n´hest å n´göm,
söm ve tin tytjes vahl ba förmer”.

”Int ha du förstås då än hönne sä högt
opp a samhällsstegan, dem kall.
Du je bonn du å räst, å du dik, å du sladd
å känn de iblann no söm all.
Men då bruk du fera å vil de na sköv.
Hä önsk ve du jarna få jämt!”

”Ve önsk å, du allte må hälsa få ha
å iblann ve a Britta få skämt!
Ja, ve önsk fäll, att hon å jer blischle å gla,
öm än hon int få söm hon vill.
Ja, ve önsk je allt gött för den ti, je ha kvar!
På hä hurr ve nu all dem söm vill”.

Nu glädjen te Jonkes sto högt opp i tak.
Dem skratte å prata å åt
å hurre å skåle söm tjettöm ve n´Jonk
å tyckt dem mådd bra där dem såt.
Men somle, förstå je, å skåhla vart sint
å to på finn fel på var ar.

n´Jonk satt å snegle på n´Janne å tänkt:
”Ja, harre, sä uschlen kar! ”—
”Hördu Janne”, sa n´Jonk, ”ha du gått å sagt,
att ja je söm supsam å lat?
Du träng int öm gå å chikaner meg! ”—
”Hä ha ja int gjort”, sa då n´Janne kavat.

”För rext´n, hörre var e? Du såld me n´ko—
ve kalv, sa du, men hon va gall.
Å hest´n, ja bytt å de, minns du n´gång,
ha meste ja fått ha på stall”.
”Ta me katta”, sa n´Jonk å höppe rätt opp,
”öm du vorte lure å meg”.

”Ja kön krama de Janne dell mos, öm ja vill.
Köm an, öm du törs! Jer du feg?”
Nu braka dem hop, men söm fort vart´n lagt
å rygg där a gölven n´Jonk.
A Britta å fick sä n´tromf, satt hon damp,
satt salsgölve sätte dell ronk.

Men då vart a are å sa: ”Jer e sä,
att janna je bara ska bråk,
sä jer e no bäst, att je strax pilk å jarn.
Ve ha ju var ar nu fått råk.
Men nop jer e bedrövlet, att brännvine jämt
ska jetta allt rolet förstör”.

”Ja farke” sä n´Jonk, ”att int ta hejm na start.
Men tro je på hä han skull hör?
”Nää, Britta”, sa han då, ”va vahl e då likt?
Då sitt dem ju ba å söv.
Satt ska hä nu vahl e rektet kalas,
no na litren ta hejm få ve löv”.

Sä sa n´Jonk, men je si hörre här vart.
Si åt, hörre janna si ut!
Hä ligg hovum drovum bå likt å olikt.
Å blon bort n´Jonk baa sput.
”Va stå je å gapa för? Ge je å jarn!”
Sä to dem på maller å ut.
Å då allehop fyre, sa a Britta ve´n suck:
”Guschelöv, att kalase jer slut!”

Då n´Janne på törpe skull skaff sä n´hustru

n´Janne på törpe sätt redd sä som skaplet.
Å fåra han hadd dem å klara sä fint.
Men han hadd int nan gris, för hä vart int na åsläpp.
Na lämplet fö gris n´vevart e just int.

Å hä berodd mest på han hadd int na n´käling.
Öm n´käling han hadd, fö n´gris skull no gå.
För då gick e, sä tänkt´n, no mest på de vise,
att hä föll nan bit då å sä nan bit då.

Å vart e na bån dell, sä född´n ju gris´n
rakt nästan söm inpå, ja, visst var e sä.
Nu var e ju sä, han hadd int nan ko heller.
Men strax skull´n no skaff sä ejn. Tacka för hä.

A Nella på Hugge hon hadd ejn hon, visst´n.
Öm dell Nella han fridd, sä fick´n å kon.
Men hä han int kömme sä för dell å göra.
För hä va int nan kärlek dell a Nella söm dron.

För snarvacker va a int just nu a Nella.
I körs gick bå öga e håre ellrött.
Flat söm n´bre var a, spebejnt å mager.
Å runt kringöm nesan va meste söm blött.

Men n´Janne to på sä ändå herdasklea
å gick opp dell Hugge en kväll för å fri.
Han gruve sä no, tänkt nästan öm sno öm,
men sä råken kon a Nellas få si.

Å då fick´n mo å gå in dell a Nella.
Hon sto framför spis´n å rört ti n´gryt.
Satt först fick n´Janne på ryggsia si a.
Där hadd fäll a Nella int sä värst nang lyt.

”Goddagen”, sa n´Janne å to å sä hatt´n.
”Ja gick just söm hit för å häls på e sköv”.
”Si hä”, sa a Nella å satt fram en trestohl,
söm hon ve förklee törk å fick löv.

”Du jer no söm brano ejnsammen du janna”,
sa n´Janne å hoste på samma gang dell.
Han tänkt: ”Hon förstå fäll je mejn nangting särskilt,
vafför ja kömme hit just nu i kväll”.

”Ja, sä ejnsammen je ja int heller”, sa Nella,
”Te föjse ja Docka ha te e bås.
Tri dungnbörster ha ja på n´stang opp a vinnöm,
tri selvske te n´larik ti n´kist ve e lås”.

”Å tjufem riksdaler i köntanta päning”
Nu tyckt n´Janne hä jett ne söm opp.
Då tri köppa kaffe å ra han hadd dräcke,
sä kömme dem sams, att dem skull flytt ihop.

Dem skull lysninga fera a ta ut ve samma.
Ha va ingenting å hala på, tyckt dem, ve hä.
n´Janne tänkt: ”Surdricka bruk int ligg dell sä.
Öm dem vänte, int a Nella vart feger för hä.

A Nella ba n´Janne nu hall igen öga,
men hon bytt öm kjohla för å vahl fin.
Å hä gjort´n sä rektet, satt för å få´n si opp,
gatt a, förstå je, ta å njup nalta ti´n.

Men då n´bit dom hadd gått, gatt dem kliv över n´haga.
Då tänkt n´Janne: ”Nu ska ja pass på
å köx på a Nella å smalbejna hannarsch”.
Men sen vart e förn söm han mot grava skull gå.

Han freste na psalmversa lesa invärtes.
Men hä vart int för´n bätter just heller för hä.
”Ja, anden jer ville”, tänkt n´Janne, ”men kötte
jer schvagt hä, å går int göra åt hä”.

Men bäst dem nu gick, dem mötte n´Schven Erik.
”Varsch ska je fera sä sejnt då”, sa han.
”Ve ska dell präst´n å lätta nä lys för oss”,
schvara a Nella sä fort som hon hann.

”Går e int änner på hä”, sa n´Schven Erik.
”No vejt fäll du Nella, att ve ligg i rå.
Öm ve slå ihop oss å hemmarna vore,
Sä vahl hä e hemmarn, söm jer nangting å”.

Först tänkt n´Janne skrik ja ve de samma.
Men så kömme´n ihåg, att han då miste kon.
”Ja köm först ja”, sa n´Janne, ”hä vahl int na´n ändring”.
Söm morsk å kavat framför n´Schven Erik sto´n.

A Nella vart först söm alldeles mållös.
Ve´n sån ätterfrågan hon va int alls varn.
E nöbu n´Janne ju hadd bara vyre.
Skull a Nella vahl mor, no skull n´Schven få vahl farn.

n´Janne hon bjudd jämnt fem kron för beschväre.
”Köm aller på fråga”, sa n´Janne strax då.
Men bue hon öka på önna för önna.
Dell slut hadd a kömme dell jämnt tjugutvå.

Då tänkt n´Janne han höll ve n´vår Herre.
Nu n´Janne skull vis, va han var för n´kar.
”Tro du ja päninga fråg ät”, sa n´Janne.
”Hä jer deg ja vill ha, å du ha ja sagt dell schvar”.

”Men jer e nu sä, du vill ge mä a Docka,
sä få du fäll ta n´Schven bäst du vill.
För få ja a Docka, sä tytj ja hä jer nästan
vähl no sä bra söm öm du hört mä dell”.

”Ge bort a Docka. Nä va anne”, sa a Nella.
Hon sätte nu dell böhl å dell grin.
Nesan hon njidd. Han vart ellrö söm håre.
Men nu få beske tyckt n´Schven va på tin.

”Ge n´kon”, sa n´Schven Erik. A Nella vart gafsen.
Ville n´Schven hava na utan na n´Ko?
Att n´Schven skull förstånne för fort få dellbaka,
va n´Janne sä rädd för söm dön, där han sto.

Men hä gick ändå sä, han fick lej hejm a Docka.
Å för n´Schven å a Nella te körka he lyst.
Sä gla va n´Janne, att han blistre å tralle,
då han te föjse fått Docka inhyst.

Men nalta ätter hä to söm på glonkes
öm e stort arv, söm a Nella hadd fått.
n´Schven han had vittne han opp a testmente.
Han visst va a Nella hadd fått på sin lott.

Dell slut hört n´Janne å tahlas öm arve.
Den dagen va n´Janne int just sä värst gla.
Han hadd int alls lust å sjong, trall å blister.
Fast han Docka hadd fått, söm mjölke sä bra.

David Andersson med hustru, född Sundbom. De förestod fattiggården i Flarkbäcken. Till detta hörde jordbruk som de drev. Fattiggården bestod av en parstuga. Anderssons bodde i salen och hade kök i kammaren. Det egentliga köket var delat med en vägg och i rummen bodde männen i det ena rummet och kvinnorna i det andra.

Gubben Marklund

Vår dödgrävare i socknen
hette Marklund förr en gång.
Han i mycket var så märklig,
att han ägnas bör en sång.
Vid den tiden gubben levde
fanns i socknen ock en krog.
Där nog gubben ej så sällan
”själastämmare” sig tog.

Även hustrun ej ogärna
tog en nubbe eller två.
Så en kväll i skördetiden,
när de hemåt skulle gå,
voro bägge ganska glada.
Gubben på sin axel bar
räfsor, liar och en slipsten.
Ganska mörkt det ute var.

Gumman vinglar och tar miste,
låg i diket ett tu tre.
Högljutt börjar hon sig jämra
och om hjälp sin gubbe be,
påstod hon var nära döden.
O, hon var så sjuk så sjuk.
Det dock gubben ej tycks röra.
Vid sitt viv står han på huk.

Ser på henne strängt och säger:
”Les nu fadervåra, du.
Vill du lesa fadervåra,
seg ja dej. Sä, les a nu”
”Nej ja tro ja dö”, sa gumman.
”Ja, du jer int ogött dö,
då du int vill lesa böna”.
Men till bön var hon för slö.

Därför gubben själv framsäger
högt och sakta Fader vår.
Sen en spark han giver gumman.
”Opp nu, seg ja deg”. Han får
henne så till slut på benen.
Bördan som han lagt bredvid
han på axeln jämkar, säger:
”Kom nu hunger och dyr tid”.

”Jaha”, sad en röst så gravlik.
”Va?” sa gubben, såg sej om.
”Nähä”, svartes. Från en spjuver,
gömd vid vägen, ljudet kom.
Gubben går en bit tillbaka,
frågar vredgat: ”Va jer hä?
Va jer hä, söm först seg jaha
Å sä seg e sen nähä? ”

”Jer e å gudi, lätt e kömma.
Jer e na anne, drag å fer”.
Skrämma Marklund och hans gumma
därtill fordrats mycket mer.
”Prack” var gubbens sed att säga,
när han måste vara med
uti något hemskt och kusligt,
som vad här jag skriver ned.

I ån man fann ett lik en vinter
Obducering blev bestämd.
Därför Marklund skulle laga,
sockenstugan blev uppvärmd.
Dit han skulle skaffa liket,
se till att det blev upptint.
Snart uti den öppna spisen
björkvedsbrasan flammar fint.

Det är natt och framför brasan
Marklund med sitt lik sig satt.
Upprätt har han det framför sig.
Han det stadigt håller fatt.
Men utav de många kaskar
strax förut han styrkt sig med
bliver gubben tung och sömnig.
Huvut börjar luta ned.

Armarna som hålla liket
slappna av, ge stöd ej mer.
Följden blir, att liket ramlar
över gubben Marklund ner.
Han på ögonblicket vaknar
utur dåsigheten opp,
muttrar: ”Vill du stå, din rackar”,
Reser upp den döda kropp.

Marklund hade ej för vana
köpa ärligt någon ved.
Utan lov den togs i skogen.
Hände ofta det slank med
någon vacker gran och fura.
Allt han släpade och drog
på sin kälke hem till gården.
Ofta var det svettigt nog.

Det en fura stod i skogen,
grannare än någon ann.
Marklund tänkte: ”Den minsann
passar fint för mej, jag tar den”.
När sen ägarn högst ogin
klandrar dådet, svarar gubben:
”Ja, ja va sä less å sin”.

En gång anmärkt blev, att graven,
Marklund grävde, var för grund.
Då ej heller stod han svarslös.
Svaret kom i samma stund:
”Int då ha ja sitt”, sa gubben,
nagen, söm ja grive ne,
ha stått opp. No räck a grava.
Int behövs a djupare.

När en kista från likboden
skulle fram till graven ned,
slogs ett rep kring kistans ände.
Så på släp den följde med.
Ej om pietet blev frågan.
Kommen fram till gravens kant,
kistan ned han vårdslöst stjälpte.
Så man påstått vara sant.

Ja, med skäl han kunde klandras.
På sitt sätt han ändå var
en som glädje spred omkring sig.
Gubbens skarpa, kvicka svar,
hans humör och fyndigheter,
som man hjärtligt skratta åt,
leva än i folkets minne.
Än man skrattar gott däråt.

 

En pangschonär

Ja jer söm e jungn på ålderdomshemme.
Ja ha för me sjölven e trivlet röm där.
Förr va ja e fattejungn på fattehuse.
Nu kalles ja gubevarsch för pangschonär.
Man kön seg på de sätte ha tin söm gått framåt.
Nu böre dem akt å ejn töcken söm jag.
Å vörke då dy, för man je fäll n´männisch,
fast janna man går å je uschle å schvag.

Men könstea ordninga jer e på hemme.
Då först ja köm hit, vart ja lagt te e kar.
Dem sa, hä va nödvändet för me å bada,
fast hä könne ja då int tytj att hä var.
Då opp i öga man tvätt sä öm mörna,
sä räck e fäll dell ve hä, tytj då jag.
Å tokut hä jer, hall på jämt byt öm skjorten.
No kön man fäll gå ve dem dynje na tag.

Men nan lukt få int vahl, ja, int ens på avträde.
Hä kalles klosett, där ve dra te e snör.
Då vattne köm farsch´n, å alltihop fer e.
Men somle, söm gå jär, int snöre törs rör.
Sä gla allehop allte jer att få eta.
Öm bara hä njiva å gaffla inte fanns.
Sä gött ve kön frest ve å använ bå dela,
men allte ve fingra jett ner ha dell hans.

Ve janna va samle bå kara å kvinnen.
Va förstånne beträff, va ve brano olik.
För men del sä je ja ju ganska begåvat,
å hä je värt mytje, då je man söm rik.
Int vill söm n´Janne ja int könna lesa
å int könna römme iblann hitt igen.
Si hörre han kut å sprint ätter n´småsak!
Söm hadd han att uträtt sä hemskt mytje sen.

Ja ta ne söm maklet, bruk gå lugnt å sakta.
Ve hännren te byxficken känn ja me trygg.
Ja ruv no söm bräj, då ja gå ätter vegen.
Å somle tytj no ja skin are å stygg.
Öm mörna ve sköttkärre gå ja ät mjölka.
Hä jer bara jag söm kön göra förstås.
De naren int kön töcke oppdrag åta sä.
Förstånne de stackara fattas, gunås.

Si dell exempel på n´Pelle från Kroken,
söm jämt hall på napp all de sticker han finn.
För alldem han mött bruk´n ta å sä hatt´n.
Fast dem kön gå langt från´n, häls´n ändå.
Ja tytj hä jer onödet löft oppa myssa.
Mest seg ja: ”Godagen! Vackert ver jer i dag”.
Å int sä behöv ja fäll tituler nagen?
”Hördu du”, dell allehop seg då mest jag.

Öm söndasmörna då gå ve te körka
Gömmen bruk gå då i ra ät var ar
ve svartsiltjeshilken å n´psalmbok te hana.
Nan halvtim för brått bruk dem meste va klar.
Ja heller försum int å gå på högmässen
å te nattvardsganga ja allte je ve.
Å fråg dem me, va söm stå skrive te ohle,
sä kön ja öm hä å no je dem beske.

Men sä pass förtroende ha dem int för me,
att ja kön få ha me n´vän, öm ja vill.
För hon söm ja tyckt öm vart skicke från.
Då börje för meg nästan tåren på trill.
På sätt å vis var e no nästan söm bra å,
för are hä var a iblann söm e tröll.
Å jämt skull a grannlåten, gosakren ha å.
Hon åt å spökt ut sä. Ja penninga höll.

Ejn gang hon sa: ”Ja vill pernamenter mä”.
”Hä behövs int”, sa ja, ”du jer sä vacker ändå”.
”Ja, vill du int je mä te pernamenterninga,
få aller du fahle mä mer ut å gå”.
På de sätte sä fick a no mest söm hon ville.
Men då ringa skull köpes, tänkt ja öm va hull
å köft na gamringa å n´änkling på hemme.
Men då ve förlöninga gick e ömkull.

Ringen hon slängt, vart ohimmelsens are
å sa: ”Töcke gull ha ju ingen karat”.
”Ja, ja köst inte på mer”, sa ja, ”förr få e vara”.
Ja freste å va nalta morsk å kavat.
Ejn gang hon fick mä att köp å en kapp åt sä.
Då tyckt a sjölven, att prise vart durt.
”Vahl du vacker te kappa, sä ta a du! ” sa ja.
Då ska je tro, hon int såg på mä surt.

Sen hon for, vart e lessamt. Ja köx få på n´Olle,
söm e evighetshjul hall på arbejt ve jämt.
Han tro, han ska miljonär vahl på de hjule.
Men somle, söm si e, öm hjule bruk skämt.
I alla fall jer e söm måhle för live
för n´Olle, att hjule nan gang få å gå.
Fast bara e hjul hä jer fråga öm, kön e
ge mening åt live å poesi å.

Ja, dagana gå å på ålderdomshemme.
Snart köm no den sista för nagen å oss.
Öm hä ve påminnes. För janna på hemme
ske dödsfalla int värst langt mella förstås.
Sä säkert söm allt jer, att jarnjanna aller
ve fera kömma då nånsin ve liv.
Men hä gör desamma, för sä bra ve nu ha ne,
att bätter int vahl, me´n på johla ve kliv.

Kälingprat

Dem råkese två käling ejn gang opp a en veg.
Å då, förstå je, bar e dell å prata.
”Nä, ha man sitt a Fina! Hörre står e dell ve deg?
Ja gick just ut, då ja hadd tvätte fata.
Nå, hörre lev du nu då? Å båna, må dem bra?
Nä, höll ja int på glöm e! Stor tack ska du då ha
för njyte ve färskfläske, söm du skicke!”—

”Å, ingenting å tack för. Ve slakte sögga just,
du vejt gamsögga, söm tri gang ha grise.
Hä löns söm bra ha grisa. Att sköt dem ha ja lust,
helst öm de stå söm bra no högt i prise.
Men kön du detta vetta, att bästkon vor je gall,
å hest´n ha fått spatt´n å jett nu stå på stall.
Å sä förstå du, gallkon hon va bråbär”.

”Ja, ve kräka jer e öde. Ve ha n´sjisjukggris,
söm aller vahl i orning visst te magan.
Å all produkten stå ju sä uschlet lågt i pris,
att bäst vor säle johla å binn tvagan.
Men skull all säle johla, sä vort fäll hä int bra.
Hä jer ändå från johla dem all ska föa ta.
Å därför bohl dem ställ e bra för bönnren”.

”Du sa e ohl, du Lova. På tok hä rejntut jer,
att durt ve köp, men billet allt ve säle.
Dem bohl få byt´n sömmar ve oss, dem söm spasser
på badorta, herrskapa å befäle.
Då skull dem no få schvettes å känn va hä köst på,
att binn å ta opp sköhla, ve ryggen kroku gå,
å utom hä sköt båna sin å kräka”.

”Hä jer sä sant, du Fina. Men ha du skull a sitt!
Han ända hit höll ätter mä, kattrackarn!
Han sprint å lejt, förstår du, frest onga sin å hitt
n´Pell han dränkt all sjuen för kattstackarn.
Va skull ja nu ha sagt då? Jo, lest du ti Kurin,
att nu jer dem förlöva n´Kalle å a Kristin.
För dem hä ber fäll å ät möckarömme”.

”Int ha ja tomme lesa sä mytje te Kurin.
För rext´n står e mest olicklehejta.
Men såg du Ol Pers jänta, va hon i går va fin?
Sä spe å nätt! Varsch ha a gjort ve fejta?
Hon va ju tjock å frode, söm´n rekte jänt ska va.
Men nu ska spe å mager dem va, öm hä jer bra.
Å därför bruk dem bant sä, söm hä kalles”.

”Ja, göjvut jer dem jänten, men du förstå fäll hä,
dem kort n´kjol vill ha å siltjesstrompen.
Då pass e int va pomsut. Nä, var e likt sä hä!
Å därför bort ve fejta över gompen!
Då ve va ong, du Fina, då va ve annars klädd.
Ve gick te yllestrompen å va int körda rädd.
Å klänningen va meste borti tese”.

”Ja, Lova du, te mytje va hä helt annars då.
Täntj va ve fick va sparsam å försikte!
Men nu jer dem sä ohull, dem lätt e bara gå
å glöm, att sparsamhejta jer sä vikte.
På bala, biografa, på festa bruk dem gå.
Å kronen däres rinn dem, hä fer nan då å då.
Å ve söm tumme läng på n´tjufemöring!”

”Öm nu dem vor lik sparsam, va dem då skull vahl rik.
Hä fahle vähl behövs för gammeldagan.
n´männisch må int alltjämt få vara slik å slik.
För ryggmatist´n köm. Hä jer int gött å lagan.
Å öm dem täntj öm gift sä å bygg sä opp e hus,
då jer e int sä rohlet tom vara söm n´lus.
Dem bohl ha hove täntj sä pass på framtin”.

”Ja, aller fick ve, Fina, den tin då ve va ong
åt bil å bio, cykel va na fäjen.
Å pjäxen, söm ve gick te, va pligge, klompu, tong,
å sällan fick ve raka ätter väjen.
Men minns du int va rohlet ve ändå hadd mang gang.
Å int sä tyckt ve heller, att tin för oss va lang.
Ja tro int nuförtin dem jer mer lyckle”.

”Du minns fäll då öm kvälla ve gick å hälse på
å jartes åt å bryt å draga line.
Då satt ve mest te föjsa, å drögun kvickt skull gå.
Men mönna dem va full ve sköj å fline.
Ve kappese sä flitet ve line nager tim.
Sä fick ve oss na kaffe. Sä vart e sköj å stim.
Ja, jestanes, va rohlet då va leva!”

”Nu jett ja hejm, du Lova, å skönn mä kok na palt,
för snart köm kara hejm å ska ha mat´n”.
”Å ja söm glömt å fläske! Hä jett ja hejm å salt.
Ve ska i år no få dra in på stat´n.
För höje vart söm regnskämt, å korne hä fröjs.
Å pären fått nan sjuka, å line hä vart kort.
Ja, adjö ve de då! Å häls åt bånöm! ”

Då koen löjses

Strax öm vorn ska koen löjses.
Bara sohla ta på skin
klar å varm, satt grön vahl johla.
Då löjs kräka jer på tin.
Hä dem ta på känn å på sä.
Dem stå ba å röjt å slit
te banreja, skek på hövvu,
drörn å ver, båslaa bit.

Helle vintern ha dem klava
stått te båsa hell na n´tjett.
Int hä ha ve fore heller
vyre allte sä värst fett.
Sällan ha dem vorte rykte,
mytje dynja, lite ljus.
Då dem ut frå allt få kömma,
känn dem söm e glädjerus.

Men först sä stamp dem å dem klöjven
satt dem int ska stup te dem.
Å på gölve stedas önna,
satt dem int ska bryt nan läm.
Å sä klava dem lös skällkon.
Hon ve skall´n sä högt går ut.
Ätter köm a Stjärna, Docka.
Ut dem ta på sköpa, kut.

Rompa sätt dem snett i vere,
böhl å råm dell söm a tok,
höpp dell, braka hop ve skalla,
riv opp johla stora sjok.
Finns n tarvhop, jer e farkent
få te hop en söbb ve skalla.
Johla ryk, å runt dem dans, satt
mer fort sno då int kvarnkalln.

Värst hä jer få ut spekalven,
söm int ut ha vyre för.
Han spönn mot ve all fyr föttren
styv te bejna söm n´stör.
Han på jähla sä vahl ståen,
törs int ge sä ut å gå.
Att nu johla hall å gå på,
skin int söm han skull förstå.

Men då n´stunn han få besinn sä,
ta´n på frest å ta na steg.
Bäst hä jer han böhl å höpp dell
sätt opp rompa, sätt i veg
precis rätt mot uthusväggen,
sno öm, si na n´ko, vahl rädd,
gör runt jähla´n rekte kalvdans
rammel kull på n´timmerbädd.

Ja, rohlet jer e si på kräka,
då dem löjses ut öm vorn,
hörre gla dem va att kömma
ut te lufta ut a gårn.
Dem känn töcken lust att leva.
Dem kön int va still å töst.
Tur hä jer, att int dem vetta,
att ät sömmar vahl e höst.

 

En vis då hä blås kallgaran åt missömre

Hä jer sä kallt å hä jer sä grått.
Å sömmarvärmen köm aller.
Mest varn´n dag jer e blött å vått
å blås sä kallt, att man skaller.
Ja, östanohlaversvere blås e
mest jämt, satt man jett ha tröjen på sä.
Håhåjaja!

Dem söm ha lerut å tong n´johl
ha nätt å jämnt fått ne sea.
Täntj, öm ve aller få si nan sohl!
Varsch då skaff föa å klea?
Men aller ska man misströst å söre,
för då man rektet tapp bort humöre.
Håhåjaja!

Å varn´n möra sä köx du ut
å tro, att vänt sä ha vere.
Men då du regeln från döra skjut,
du känn, att lik blåsut jer e.
”Si syrenbuska ha bara njöppa!”
du täntj å stryk bort n´nesadröppa.
Håhåjaja!

Hä hall på li mot missömmarstin.
Å hörre ska dem då kle sä?
Jänten vor, söm bruk va sä fin,
bohl klea ha borti tese
men gå ju klädd, satt dem njafft kön skyl sä,
å gå å hurves å rejnt förkyl sä.
Håhåjaja!

Men helst ve vill no si jänten klädd,
söm ve ha vorte nu varn´e.
För annars pöjka tytj, je ja rädd,
int mer öm dem än öm marne.
Men ta dem på sä kort tunngrannsklänningen,
köm pöjka söm ätter fögern späningen.
Håhåjaja!

Men ve ska höppes, att värmen köm,
satt dem kön ha siltjesstrompen,
satt överallt ta på väx å blöm,
satt kräka ta på schväng rompen,
satt ve få täntj på å gå å bada
å ligg å sohl oss, på lann opprada.
Hurra! Hurra!

Slåttansvisa

(Melodi: När månen vandrar på fästet blå. Christina Lagerlöf)

Då vart hä jer å hä nalta blås,
å sohla skin från klarhimmeln,
å gräse fählut jer dell å slås,
då bonn från stalle ta skimmeln.
Han ta å spänn´n för slåttmaskinen.
Fast hä je schvettut, te skägge flin´n
åt slåttanna.

Då man- å kvinnfaltj ur huse gå
å hjälpes åt ut a änga.
Å öm int onga je alltför små,
ska dem å opp borte sänga.
För var å ejn, söm jer husets medlem,
jett vara flite, för annarsch hejt dem
latstöhlinga.

Nu går e dell öm n´slåttansdag,
söm ja för je vill ömtahla.
För gammalt va e no värre slag.
Langt fyre tuppen hann gahla,
sä gick n´kar görning byn å blåste
ti n´byslur lang. Å då alla måste
ta på stig opp.

Nu ha dem höjräfs å slåttmaskin
å sä n´räfs, dem kall skammen,
satt nu dem söva, dell hä vahl tin
att gå dell kossen å lammen.
Dem kaffe drick, ut a gårn dem stanå
för att si ätter, öm hä ska klarn å
å vahl törver.

Men höje törkes å vahl sä fint.
Nu ber e strax dell å lada.
Na godagsgöra jer hä visst int.
Te schvett´n få dem no bada.
Å skjuss te skrina få all småbåna.
Dem tytj hä rolet jer, fast ifrån a
dem trill iblann.

Men je skull si, va n´far vahl het,
öm marna hopes på himmeln.
Då snon sä kvickt söm n´spönapet,
å fart´n sätt´n på skimmeln.
Men fast man kappes, satt man kön rätt´n
ja, sjölve lathunn på seg fått sprätt´n,
regn höje ut.

Regn höje ut, sä då jer e int
na mer att göra ve höje.
Men hall törvere ut dagen fint,
hä söm på möran je slöje,
man ta dell sist å räfs hop i seta
Sä fer man hejm, å sä få man eta
na gröt å mjölk.

Men nu ska kvinnen sköt öm lagårn,
å karana ska slip lia.
Å int nan ve finns te vealårn.
Kvälln vahl int fort te antia.
Men gött hä kännes få kryp te sänga.
Å fast åt mörnum man jett på änga,
man söv sä gött.

Husfarn han klå sä te sin bonnkrans,
å himmeln noga han sköda.
Marnklompa si han no navarnstans,
å könstet tytj han hä röda.
Han skek på hövvu å seg åt båna:
”Je ska få si, att hä ta på gå na
åskilinga”.

Hä vahl ändå satt dem ge sä å
på skifte, söm dem ska bäre.
Nu böre ejn att ve maskin slå.
De naren få ha beschväre
å slå ve lia all dikeskanta
å skabb å backa, söm jer för branta
för slåttmaskin.

Men nu hä hall på li mot den tin,
då fruköst man bruk få eta.
Te lödusköggen där står kantin
ve brö å fläschskiven feta.
Men bäst je file, söm finns te bytta.
Ja, utan fil vor´n dell ingen nytta
te slåttanna.

Te sköggun känns e sä gött få ligg.
Men bort nu dagga ha fyre.
Öm att få ligg du skull böre tigg,
vahl bonn på dåhlehumyre.
”Nä, skönn je opp nu å kast ut seta”,
seg bonn, söm tytj att hä jer finheta
å släppe häsch.

Mens höje törkes, man ta på räfs
hä söm på möran je slöje.
Hä je sä vart, att han vörk int gläfs
åt bräms n´hunn däri höje.
Han täntj: ”Öm åte int fanns på johla,
hörre mytje glaare önner sohla
ve då skull va”.

Men häse höje jer mang söm gör
å kör ve höjskam dell hässja.
Då just int regne na höj förstör.
Hä vejt je no utan versa.
Men hörre hä jer, sä jer antin trivle.
För allehopen jer gla å livle
te slåttanna.

Till folkskolans 100-årsdag

Nu den svenska folkskolan är hundrade år.
Från oss samfält en hyllning så varm därför går.
Från en början så ringa så växte den ut
till en stolt, mäktig byggnad till slut.
Den var liten och arm.
I dess stoj och dess larm
brann dock kärleken varm
i mång lärares barm.
Därför gick den framåt
utan pomp, utan ståt
och utvecklades inåt, utåt.

När vi blicka tillbaka på den tid som har gått,
är vi glada därför, att det ej blev vår lott
att i folkskolans barndom få stå i dess tjänst.
Då det verkligen fordrades spänst.
Hålla skola det tog
must och kraft, när det drog
uti nästan var fog.
Och så var det ett knog
hålla barnen ihop,
när det var sådan hop,
kanske hundrade minst allihop.

I en kall bagarstuga sin skola man fick,
i ett kök, där som vanligt arbetet pågick.
Bäst som läraren barnen lärde skriva i sand,
skrek en unge i vaggan ibland.
På tabeller på vägg
stava barnen till l-ä-g-g
och till h-ä-g-g och till ä-g-g:
ä, g, g, säger ägg.
I ett hörn kärnas smör.
Garn det spolas på rör.
Oxen bölar på plan utanför.

Uti Luthers katkes så det hålles förhör.
Frågan handlar om hur gamla människan dör.
Svaret blir: Hon skall dödas med lustar, begär.
Då blir oro. Vad är nu det här?
Jo, en gris har till slut
ur en låda på lut
till stor fröjd sluppit ut.
Nu på Kalle och Rut
med stort nit bökar han,
ty sin lust icke han
till att böka vill döda minsann.

När av grisar man störs, blir ej arbetet lätt.
Båd´ med katkes och annat man står sig rätt slätt.
Voro barnen för många, de delades opp.
I vart hörn det uppställdes en tropp.
En söm nämns monitör
och som läxan förhör
till var tropp man så för.
För att nu få gehör
skriker var liten man
så högt nånsin han kan.
Då blir liv uti salen minsann.

Mången gång pionjären nog hade det svårt,
rönte misstro och motstånd, som ofta var hårt.
Och den lön som man då veteranen bestod,
ej var ägnad att liva hans mod.
Den så njuggt var tillmätt.
Den bestod rätt och slätt
av ett kofoder nätt.
Och så hade man rätt
några riksdalrar få
och en bostad också
i en kammare, dragig och grå.

Om man skolfröken var och i olycka kom
och blev gift med en karl – sådant hände stundom –
strax sin plats miste man. Böner hjälpte här ej.
Hon till friaren borde sagt nej.
Men i nutida dar
samma risk ej det har
att bli gift med en karl.
Fröken glatt sitter kvar
med sin lön och sin man,
kanske statstjänsteman.
Då beviljat man får det minsann.

Nog de gamla skolhusen var trista och grå,
så låga i taket och kalla och små.
Utav grovtäljda stockar man hade dem byggt,
och i springorna blåste det styggt.
Ibland snön ock drev in.
Då med ilska i sinn
lärar´n tar klubban sin
och i väggen kör in
allt av trasor han har.
Vad av paltor finns kvar
han till skydd emot blåsten nu tar.

Men nu bygger man skolhus av helt annat slag.
De ha kopplade fönster, så fria från drag.
De ha bonade golv. De ha trappor av ek.
Här bör arbetet gå som en lek.
Här är allting tip top.
Här finns vatten, avlopp,
där ej strax bliver stopp.
Här är lekar och hopp.
Ty här gymnastiksal
finns, som icke är skral.
Här vid entrén finns ståtlig portal.

Men det dröjer förstås, tills det målet är nått,
att vi sådana skolhus åt alla ha fått.
Ej på hundrade år idealet vi nått
men är glada åt vad vi förmått.
Trots krigsstormarnas brus
se vi framtiden ljus,
ty från varje skolhus
höres liksom ett sus
utav arbetets sång
utav dem, som en gång
skall ta vid i vår kamp, om än vrång.

Många mäktiga män skolan framåt ha färt.
Om dem mycket vi läst, deras namn sett och hört:
Rudenschöld ibland andra och Berg och Ryden.
Till historien höra de ren.
Genom vad de förmått
bättre blivit vår lott,
bättre lagar vi fått.
Utan dem vi ej stått
på det plan, där vi stå.
Nu det gäller att gå
fram framåt för att målet uppnå.

Om det målet vi tänka och hoppas så stort.
Vår folkskola skall bliva alltmera den port,
genom vilken vi ingå i vetandets värld,
om vi bonde skall bli eller lärd.
Må den stark, frisk och sund
kunna lägga god grund
för en utveckling sund,
att i prövningens stund
vi som folk må bestå
och i frihet få gå,
att allt rikare utveckling nå.

Västerbotten

Västerbotten, där det susar
mäktigt uti väldig skog,
där de strida älvar brusar,
där det plöjes djupt med plog,
det min hembygd är den kära,
som jag högt mig älska lärt,
som av hjärtat jag vill ära
för allt gott, den mig beskärt.

Västerbotten det är landet,
som är fyllt av forsars dån.
Fattigt, kargt och ödsligt fann det
mången, som kom söderfrån.
Rikedomar dock det gömmer
allt från fjäll och ned till strand.
Därför jag så hoppfullt drömmer
stort och skönt om detta land.

Västerbotten, Västerbotten,
vilket stort och härligt ord,
om du fått den sköna lotten
att få bruka fädrens jord.
Då blir dyrbar för dig skogen,
backen med den röda gård,
åkern, där din skörd står mogen
såsom lön för möda hård.

Västerbotten, det är landet,
vilket kräver städs sin man.
Som en västerbottning kan det,
ingen ann det bruka kan.
Ty ett släkte segt, ihärdigt,
härdat, allvarsamt och lugnt,
blott är detta landet värdigt,
kan här hållas friskt och ungt.

Västerbotten, framtidslandet,
så vi älska kalla det.
Ty till storhet komma kan det.
Det har skog och fruktbarhet.
Det har bästa malm i världen,
kraft i stora vattenfall,
årlig skörd av stora värden,
som allt mer förökas skall.

Västerbotten, det är landet,
som behöver all vår flit.
Den som vill, han hjälpa kan det
med sitt arbete, sitt nit.
Här behöver vägar byggas,
nya åkrar plöjas opp,
om vår framtid väl skall tryggas,
om ej svikas skall vårt hopp.

Västerbotten, dina mossar,
slätter, skogar, fjäll och skär,
älvar, sjöar, käcka gossar,
väna mör och blomst och bär –
-allt vad skönt du innesluter,
jag det skådar full av fröjd.
Varje dag jag därav njuter,
känner mig med livet nöjd.

Efterord

Merparten av de foton som finns i artikeln är tagna av Olof Carlsson och lämnades in till Västerbottens museums fotoarkiv 1980 av mig och min farmor. Farmor Gunhild försåg fotona med värdefulla beskrivningar, var de var tagna och ofta också med namn på de personer som syns på bilderna.

Eva Elgh

 

Källor

Carlsson, Olof. En levnadsteckning. Västerbotten förr & nu, Umeå 2023. https://nattidskriftenvasterbotten.se/2023/03/11/en-levnadsteckning/

Eriksson, Stig Axel & Öhlund, Gösta. Ånäset genom tiderna. Saxe, Bonässund 1997.

Olof Carlssons samling. Fotoarkivet, Västerbottens museum. https://samlingar.vbm.se/collections/show/42

 

 

Vinjettbild. Na historier öm n´ Jonk å a Britta å na bita dell å n´ Ohl Kalsa. Framsidan på Olof Carlssons historier på mål och utförd av honom själv.

 

 

Ett stort tack till Ola Wennstedt för noggrann läsning av texten och expertkommentarer kring dialektala frågor.

 

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.