Fattiga mödrar i Frankrike fick i slutet av 1800-talet hjälp med uppfödningen av sina nyfödda av den ideella organisationen Goutte de Lait. I Sverige fick motsvarande verksamhet namnet Mjölkdroppen. Den utvecklades efterhand till allmän barnhälsovård, fick statsbidrag och namnet barnavårdscentral.
År 1938 började Sven Hermansson som barnläkare på den nyöppnade barnavdelningen vid Centrallasarettet i Umeå. På få platser vårdades här både långvarigt och akut sjuka barn. Anemier och olika infektioner dominerade bland diagnoserna. I anslutning till avflyttning år 1944 intervjuades doktor Hermansson av signaturen Marja för Västerbottens-Kuriren. Nedan återges intervjun och en del kommentarer utifrån de framförda synpunkterna och den fortsatta utvecklingen inom området.
I slutet av 1800-talet påbörjades industrialiseringen bland annat i Frankrike. Många flyttade från landsbygden till trångboddhet, fattigdom och slum i städerna och inte minst barn drabbades av undernäring, infektionssjukdomar och tidig död. Då uppstod den ideella rörelsen ”Goutte de Lait” med målsättning att hjälpa fattiga mödrar med uppfödningen av deras spädbarn. Barnen erbjöds kostnadsfri modersmjölksersättning och så småningom också återkommande läkarundersökningar. Idén hämtades hem till Sverige som var i en liknande situation och en verksamhet från början kallad Mjölkdroppen startade år 1901 på Södermalm i Stockholm. Efterhand öppnades liknande mottagningar på många håll i Sverige. Fokus för verksamhet förändrades i slutet av 1920-talet till övervakning av barnets hälsa, inte enbart uppfödning, och man ändrade namn till Barnavårdscentral. Även myndigheterna insåg att barnens situation var viktig och år 1937 kom en lag om statsbidrag till förebyggande mödra-och barnvård riktade till alla samhällsklasser vilket bidrog till att fler mottagningar kunde öppna. Så småningom vidgades uppdraget från att gälla barn upp till 1 år till 3 år och senare upp till skolstart.
Barnavdelningen vid dåvarande Centrallasarettet i Umeå öppnade den 1 juli 1938 med Sven Hermansson (1901–1974) som barnläkare. Något av verksamheten på avdelningen har tidigare redovisats i tidskriften Västerbotten 2014, häfte 3, sidorna 10–15.
Bland diagnoserna dominerade sekundär anemi, halsfluss, inflammation i luftstrupe och luftrör, krupp, varig öroninflammation, diabetes, tuberkulos och underburenhet men där vårdades också avmagring (anorexi), fetma, morbus Little (cerebral pares), idiotitia mongolica (Downs syndrom) med flera. Vissa barn hade flera diagnoser. Antibiotika var fortfarande inte allmänt tillgängliga i Sverige (AB Kabi började tillverka Kabipenin först år 1949). Vårdtiderna varierade, några barn låg inne enstaka dagar, andra flera månader och medelvårdtiden var 20 dagar. Sjukhusvård var inte gratis och vid långa vårdtider kunde det bli dyrt även om kostnaden reducerades i de fall föräldrarna saknade tillgångar.
Sjukhuschefen vid Umedalens sjukhus överläkaren Gösta Eriksson (1892–1962) hade många klippböcker. De flesta finns i Umeå universitetsbiblioteks avdelning för arkiv- och specialsamlingar (Handskrift 67 – Gösta Eriksson) men en klippbok om barn finns på Västerbottens medicinhistoriska museum vid Norrlands universitetssjukhus. I den återfanns nedan refererade intervju publicerad i Västerbottens-Kuriren den 31 augusti 1944, det vill säga under pågående krig i Europa. Intervjuaren, signaturen Marja hette Maja Petersson. Hon arbetade på VK från 1942 till 1980-talet och ansvarade under sin långa anställningstid för olika delar av tidningen bland annat ”Kvinnan och hemmet”, ”Vardagsfönstret” och familjesidorna.
Intervjun bedöms vara av intresse även idag:
Västerbotten i skriande behov av barn- och konvalescenthem. Barnavdelningen vid lasarettet är också alldeles för liten. Men klientelet i länet utmärkt, säger d:r Hermansson i avskedsintervju.
-Utan tvivel kommer jag att sakna klientelet här uppe i Västerbotten. Maken till tålmodiga och storstilade människor får man leta efter. Det är skriande orättvisa att kalla västerbottningen slö. Litet trög och tystlåten är han förstås, men ovanligt pigg på reformer och nymodigheter. Det har jag fått åtskilliga bevis på, när det gäller barnavården… säger Umeå stads populäre barnläkare d:r Sven Hermansson, som i avskedsintervju för V.-K:s medarbetare lägger fram några synpunkter på sitt nu avslutade sexåriga arbete i vårt län.
D:r Hermansson tillträder nämligen den 1 september i Jönköping en liknande befattning som den han haft härvid centrallasarettet. Under de sex år d:r Hermansson verkat här har han tillvunnit sig stort förtroende. Hans dagar är räknade då V.-K:s medarbetare gör ett besök på den trivsamma mottagningen med utsikt över den blåsilverglänsande Umeälven, ännu så länge helt omkransad av sommargrönska och lövrika träd….
-För mig har det varit särskilt intressant att arbeta här uppe, säger den populäre barnläkaren, därför att jag tillträdde min tjänst här samtidigt som barnavdelningen vid centrallasarettet öppnades. Det var år 1938 och ett år senare fick vi barnavårdscentralen. Barnavdelningen har varit av samma dimensioner hela tiden – den är ju förresten på tok för liten – men barnavårdscentralen som från början hade rent primitiva lokaler har fått nöjaktiga sådana.
Barnavdelningen livligt frekventerad.
Inrättandet av barnavdelningen var ju ett steg i rätt riktning, fortsätter d:r Hermansson. Även om mödrarna i början var litet tveksamma att skicka sina små telningar till lasarettet – man vet ju hur modershjärtat är beskaffat – så har det hela gått mycket bra. Att skicka sin sjuka tös eller pojke till lasarettets barnavdelning är numera inget skrämmande spöke. Man vet att barnet där får sakkunnig vård… Platsantalet är emellertid alldeles för litet, understryker doktorn. 24 platser står till förfogande för hela länet. Men då man som regel måste räkna med att ungefär hälften av platserna ständigt är belagda av s.k. långliggare (t.ex. för tidigt födda barn, fall av svårare kroniska sjukdomar, sociala fall etc.) blir ju antalet rörliga platser för akuta fall i realiteten inte mer än cirka 12. För västerbottniska förhållanden är detta alldeles för litet.
… men den måste utvidgas.
Barnavdelningen måste mycket snart utvidgas om den överhuvudtaget skall kunna fylla sitt ändamål. Ännu lyckligare vore det kanske att få till stånd en liknade avdelning vid Skellefteå-lasarettet. En avsevärd lättnad skulle också kunna åstadkommas därigenom att ett barnhem för spädbarn inrättades inom länet. Behovet av ett barnhem är helt enkelt s k r i a n d e stort, understryker doktorn. Det finns nämligen inom hela detta stora län med invånarantal på cirka 260 000 människor, endast sex barnhemsplatser. Ja, det är förbluffande säger doktorn då medarbetaren ser tvivlande ut, men så ynkligt dåligt ställt har vi det med denna sak i Västerbotten. De här sex platserna för spädbarn skall förresten även räcka till för barn som har TBC-sjuka mödrar, imbecilla barn, barn i hem under upplösning o.s.v. Behovet av barnhem har ju ytterligare accentuerats därigenom att det på sistone blivit så ont om hemhjälp.
Eftervården synnerligen betydelsefull.
Vi behöver också ett konvalescenthem för barn, säger barndoktorn som tydligen menar det är bäst att önska medan man får. Ett dylikt hem skulle högst avsevärt lätta platsbristen på barnavdelningen. Det finns ju barn som tarvar en viss eftervård under läkare och sköterskas uppsikt. Denna vård kan vi inte ge på barnavdelningen därför att vi inte hur länge som helst kan belägga de s.k. rörliga platserna. De är ju hur vi vrider och vänder på det bara 12 för hela länet.
Det länge planerade barnhemmet för Umeå stad skulle också hälsas med tillfredsställelse, understryker doktorn. Jag har träffat otaliga mödrar med t.ex. ett eller ett par barn, som förklarat sig villiga att arbeta i andra hem och sålunda lätta den svåra hemhjälpsbristen, men det kan de inte därför att de inte har någonstans att lämna sina barn de timmar de går på timhjälp. Om det nu fanns ett daghem skulle den frågan vara löst och åtskillig arbetskraft frigöras. I det här sammanhanget vill jag påpeka, säger doktor Hermansson, att kostnaden för ett barn på daghem inte blir dyrare än kostnaden för ett folkskolebarn. Det bör ju vara samhället angeläget att sköta spädbarnen mönstergillt…
Mödrarna uppskattar den rådgivande verksamheten.
Och i och med det är vi inne på barnavårdscentralens och barnavårdsstationernas arbete, som helt bär den förebyggande sjuk-och hälsovårdens signatur. Redan från första början blev barnavårdscentralen livligt frekventerad, säger doktorn, och i Ume trakten kan man säga att anslutningen är hundraprocentig. Längre kan man ju inte gärna komma.
-Jag har de allra livligaste intryck av att mödrarna mycket uppskattar denna form av rådgivande verksamhet och utan minsta tvekan kan konstateras att spädbarnsvården förbättrats, även om mycket återstår att göra. Första året hölls tre mottagningar i veckan. Nu är det fem mottagningar, och det blir ungefär cirka 2,500 besök årligen.
Uppmärksamheten måste inriktas på spädbarnen.
Den förebyggande vården är ojämförligt viktig för spädbarn, understryker d:r Hermansson, och det är framför allt dem man skall sikta på. Naturligtvis är det lämpligt och bra att även övriga småbarn med jämna mellanrum visas upp för läkaren men om sköterskor och läkarens tid är knapp skall man framför allt ägna sig åt spädbarnen. Det är ju givetvis ett önskemål i den förebyggande hälsovården att denna hälsokontroll utbygges och så småningom omfattar barn ända upp i skolåldern, men man får här inte gå för bryskt till väga. Innan man utvidgar denna hälsokontroll bör läkare och sjuksköterskor i erforderligt antal stå till förfogande. T.o.m. i Stockholm, där man gått in för en utvidgad hälsokontroll, är det svårt att få tiden att räcka och där finns ju större tillgång på barnläkare. Men det är givet att det är av oerhörd betydelse för folkhälsan att också barnen av äldre årgångar kontrolleras. Det är ju meningen att ett speciellt hälsokort skall följa de små ända upp i skolåldern.
Vi behöver också fler filialmottagningar i länet upplyser doktorn. Speciellt då i småbyar, som ligger litet långt ut i periferin, är det viktigt att filialer upprättas. Numera kan mödrarna få resebidrag för sina besök vid barnavårdsstationerna och detta uppskattas mycket. Tjänsteläkaren på ort och ställe har att utbetala detta bidrag, som är statligt.
Spädbarnsdödligheten i länet har minskat.
D:r Hermansson påpekar också betydelsen av förebyggande vård överhuvudtaget, såsom dispensärer och skolhem, ett arbete på lång sikt men med utomordentliga möjligheter. I längden måste det bli billigare för stat och kommun att förebygga sjukdom än bota, säger doktor Hermansson. I detta sammanhang påpekar han just, att spädbarnsdödligheten för Västerbottens del gått ned avsevärt de senaste åren. Detta glädjande förhållande får delvis barnavårdscentralen och barnavårdsstationerna som noga övervakat de små ta åt sig äran av.
Numera är det inte heller den förr så fruktade engelska sjukan något spöke längre. De fall man ser är av lindrigaste art, och mycket sällsynta, säger doktor Hermansson. Detta beror givetvis på att barnen uppfödas på ett rationellare sätt nu än förr i världen då man kallade på kloka gummor som smorde illaluktande smörjelse på ungarna, i tro att detta skulle göra de små friska.
Mammorna har numera också insett betydelsen av att ha barnen ute i friska luften även under vintern, och under första levnadsåret får också de små genom barnavårdscentralens försorg vitamin-preparat (fiskolja) vilket gör, att engelska sjukan motarbetas. Engelska sjukan är ju ingenting annat än vitaminbrist.
Flaskuppfödningen mycket utbredd.
Vad som emellertid gör en läkare lite betänksam, framhåller d:r Hermansson, är att flaskuppfödningen alltjämt är mycket utbredd. I de flesta fall beror detta på att mödrarna får för sig att barnet får för lite mat av bröstet och ger då tillägg på flaska. Barnet vänjes då mycket snart att suga flasknappen i stället för bröstet, då det är bekvämare för den lille. Mödrarna brukar oftast börja med detta tillägg redan då barnet är i två-månaders-åldern. Barnet blir då kinkigt eftersom det börjar höra. Modern tror då att barnet får för lite mat.
De kvinnliga vännerna för frikostiga med råd!
När det gäller första barnet är modern mycket ängslig. De kvinnliga vännerna är alldeles för frikostiga med sina råd, varför det ofta blir en massa onödiga bekymmer. Mödrarna bör ta som regel att vända sig till barnavårdscentralen i stället för till väninnorna. Om samtliga mödrar förfor på det sättet skulle flaskbarnens antal minska till ett minimum. Att bröstuppfödningen är nyttigare än flaskuppfödningen vet varje mamma, men h u r nyttig den är, ja det är få som vet…Det är inte endast moderns skyldighet att ge sitt barn bröstet utan man måste sträcka sig längre och säga: det är barnets rättighet att få bröstet.
Umemödrarna mycket läraktiga.
Jag har i alla fall mycket sällan träffat mödrar så intresserade för spädbarnsvård som just umemödrarna, framhåller d:r Hermansson. De har visat en rörande omsorg och aldrig varit sena att följa givna ordinationer. Jag trodde nog, att det skulle bli benigt att få dem att ta ut sina telningar under smällkalla vintern, men detta mötte inte några invändningar. Tvärtom har man visat ett enastående intresse och bland sådana människor är det enbart roligt att arbeta.
D:r Hermansson har också i sin egenskap av skolläkare fått en god inblick i förhållandena inom denna del av sjuk-och hälsovården och under avskedsintervjun stryker han också under att skollokalerna på sin håll på västerbottniska landsbygden är dåliga. Men det blir väl bättre efter kriget, skall vi hoppas, säger doktorn eftersinnande. Myndigheterna här är inte snåla, och de kan inte göra allt på en gång.
Skolbarnens tandvård viktigt kapitel.
Beträffande skolbarnens hälsovård är tandvården ett mycket viktigt kapitel, framhåller doktorn. Det är beklämmande att se hur dåliga tänder större delen av skolbarnen har. Trasiga tänder är ett otyg, helt enkelt. De har ju stor inverkan på allmäntillståndet och många av de klena och blodfattiga barn man kan få se har blivit sådana på grund av dåligt skötta eller inte alls skötta tänder. Det är givet att här finns oändligt mycket att göra och i och med att vi får tillräckligt antal tandläkare utbildade bör denna betydelsefulla sida av skolbarnens hälsovård kunna ordnas. D:r Hermansson framhåller också som sin åsikt att skolskjutsarna är en betydligt viktigare fråga för myndigheterna att lösa än skolfrukostarna. Många barn har 6–8 km. skolväg per dag, en ytterst krävande prestation för en kvanting på låt oss säga 10, 11 år, helst som väglag och väderleksförhållanden inte alltid är de bästa. Här vore på sin plats att ordna skolskjutsar och låta barnen äta hemma.
Frågan om särklasser
anser doktorn även mycket brännande och framhåller att till dessa särklasser bör hänföras inte endast ”dumma” barn utan också klena barn, som ej orkar med undervisningen i den vanliga klassen. Många barn som av en eller annan anledning mistat självförtroendet, blivit tvärviggar och svårhanterliga bör omhändertas i särklass. Här måste lärare och läkare samarbeta och söka vrida till rätta det som åkt på sned. Det finns åtskilligt speciellt för läkaren att göra på detta område.
Västerbottningen får gott betyg.
– Om jag nu till sist skulle ge västerbottningen ett betyg, säger doktor Hermansson, så måste jag bekänna, att detta klientel kommer jag att sakna. Jag tror inte att det någonstans finns så tålmodiga människor som i Västerbotten. Det jag djupast fäst mig vid är västerbottningens sätt att ta emot de hårdaste slag. När andra skulle falla ihop och bli översiggivna står västerbottningarna tysta, tålmodiga och bära sin sorg utan buller och bång. Det är sådant som otvivelaktigt måste göra intryck på en läkare. Jag har sett många av dessa storstilade människor, som rest långa vägar med sina sjuka barn, och som jag varit tvungen att säga att det här, det är allvarligt. Det hårdaste slag har mödrar liksom fäder burit med beundransvärt lugn. Jag kommer att sakna västerbottningarna, jag kommer att minnas åren i björkarnas stad som ytterst angenäma år, slutar d:r Hermansson.
Den populäre doktorn följs helt säkert på färden mot sydligare breddgrader av mångas föräldrars tacksamhet. Vi har hört från mammahåll att doktor Hermansson senaste veckorna i Umeå haft knogigt värre att hinna med att besöka det unga Umeå och bota deras krämpor. Det säger ju en del om hans popularitet. / Marja
Något om utvecklingen inom området sedan 1944
Dr. Sven Hermansson var välutbildad. Han hade före arbetet på barnkliniken i Umeå bland annat tjänstgjort på Medevi brunn i Östergötland, bröstklinik, medicinklinik och barnklinik på Akademiska sjukhuset, Uppsala samt på epidemisjukhus i Göteborg. Som framgår ovan var han både rationell och visionär och mycket av det han föreslog har på olika sätt infriats. Det är svårt att kortfattat ge en rättvisande bild av den fortsatta utvecklingen lokalt inom barnsjukvård, barnhälsovård, tandvård och skolhälsovård. Man bör kanske också fråga sig om och i så fall vad vi förlorat på vägen. Några kommentarer utifrån områden som berördes i avskedsintervjun bedöms dock vara på sin plats
Sven Hermansson var gift och hade två barn och barn har, som han påpekade, rättigheter! – FN:s barnkonvention, ratificerad år 1989, betonar (artikel 3) att barn bästa skall komma i första hand. Barnkonventionen är sedan år 2020 även svensk lag.
Hermansson var den förste barnläkaren och den första barnsjuksköterskan i Umeå var Sigrid Helena Eriksson född 1911. Hon var grundutbildad i Göteborg, specialistutbildad i Stockholm och började arbeta i Umeå 1940. Hon bodde på lasarettet, gifte sig och flyttade till Karlstad 1944. Efterhand ökade naturligtvis antalet tjänster i Umeå för barnläkare, barnsjuksköterskor och annan nödvändig personal.
Om det är ett tecken på att västerbottningarna är ”pigga på reformer och nymodigheter” kan diskuteras, men den barnsjukvård som 2023 bedrivs i Umeå, Skellefteå (som fick barnavdelning med slutenvård 1953) och Lycksele har med ökat kunnande och förbättrade resurser utvecklats avsevärt. Antalet platser för sjuka barn har naturligtvis ökat sedan barnavdelningen öppnade år 1938. På vardagar har Umeå nu 48 platser varav 9 på neonatal-IVA och Skellefteå har 14 platser. Lycksele har inga slutenvårdsplatser för barn. Den tekniska utvecklingen, till exempel ultraljud, datortomografi och magnetkameraundersökning, utvecklingen inom anestesi, kirurgi, klinisk kemi, bakteriologi, virologi, genetik och inom läkemedelsområdet (cortison-preparat, för att bara nämna ett) har möjliggjort förbättrad diagnostik och ofta framgångsrik behandling av sjukliga tillstånd i flertalet organsystem.
Sjuka barn vårdas även på andra kliniker som infektion, barn-och ungdomspsykiatri, hand och plastik, ögon- och öronklinikerna och avancerad vård sköts också i öppen vård ibland med boende tillsammans med familjen på anhörighemmet Hjältarnas hus i parken inom Norrlands universitetssjukhus.
Det gamla lasarettet på Storgatan 28 byggdes 1785. Med tiden blev det för litet vilket motiverade ett nybygge. Det nya lasarettet på Ålidbacken som togs i bruk år 1907 omgavs av ett högt staket med grind som öppnades för sjuk- och materialtransporter och besökare vissa tider. Vid grinden byggdes år 1914 i tidstypisk stil ett portvaktshus med bostad även för sysslomannen. Arkitekt var Ernst Stenhammar. Huset utgör nu en del i Hjältarnas hus. Foto: Hans K:son Blomquist.
Förutom hälsovård och sjukvård bedrivs det undervisning och forskning vid barnkliniken. Ämnesområdet pediatrik (läran om barnsjukdomarna) ingår nu i Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå Universitet. Här undervisas bland andra blivande sjuksköterskor och läkare på grund- och specialistnivå och bedrivs forskning. Sedan den första disputationen år 1968 har det lagts fram cirka 50 avhandlingar i pediatrik.
I det tidiga 1900-talet ägde de allra flesta förlossningarna i Västerbotten rum i hemmen, i början med bistånd av ”hjälpgummor” och senare barnmorskor med relativt kort utbildning. Från år 1944 krävs sjuksköterskeutbildning före antagning till barnmorskeutbildning. Förlossningsverksamheten centraliserades efterhand men fortfarande år 1940 föddes omkring en tredjedel av barnen i hemmen, nu är det ett fåtal.
Det förebyggande arbetet börjar tidigt. Alla gravida går nu på kontroll hos barnmorska och läkare på mödravårdscentral och förlossningarna sker på lasarett med erfarna barnmorskor. Vid eventuella akuta behov omhändertas mödrarna i första hand av gynekologer och barnen av barnläkare. Mödradödligheten i Sverige är globalt sett mycket låg (4 per 100 000 levande födda). År 2020 var den dock till följd av covidepidemin och flera mord högre (7,1).
Spädbarnsdödligheten i Sverige är också låg (2,4 per 1 000 levande födda år 2020). Även mycket för tidigt födda barn kan ibland överleva. Alla nyfödda undersöks direkt efter förlossningen av barnmorska och om graviditet, förlossning och den första tiden varit normala rekommenderas hemgång tidigast vid 6 timmars ålder. Vid tidig hemgång gäller återbesök efter 48 timmar. Alla barn läkarundersöks, syremättnaden i blod mäts för att bedöma hjärtfunktion och genom analys av ett blodprov, det så kallade PKU-provet, kan 25 ovanliga ärftliga rubbningar i ämnesomsättningen bli tidigt identifierade och behandlade. Ett hörselprov utförs också – barn ”hör” naturligtvis tidigt och uppgiften i intervjun ovan (i avsnittet om flaskuppfödning) att barn börjar höra vid 2-månaders ålder måste vara en missuppfattning. Efter BB-tiden övertar BVC ansvaret för stöd till familjen.
I en digitalt tillgänglig Rikshandbok för barnhälsovården ges riktlinjer för föräldraskapsstöd, hembesök, samverkan med andra, screening med EPDS (Edinburgh Postnatal Depression Scale) (är modern nedstämd/deprimerad?), språkscreening, tolk, hjärt-lungräddning med mera. Här redovisas också lämpliga tidpunkter för och innehåll vid hälsobesök: kroppsundersökning, information och råd om amning och nutrition, tillväxt och utveckling, vaccinationer, livsvillkor och levnadsvanor med mera.
Amningsbenägenheten i Sverige var högst under åren 1995–2004, sedan har den minskat något. Se bild. År 2020 ammade drygt 93 % av kvinnorna 1 vecka och drygt 64 % 6 månader. Det finns numera många ”tillägg” och vällingar i handeln men man kan även laga själv.
D-vitamin bildas i huden vid ultraviolett strålning och tas upp via tarmen, men det räcker inte alltid, vissa individer utvecklar engelska sjukan, rakit. Fiskolja som sedan år 1939 rekommenderades mot rakit, ersattes år 1950 av AD-droppar. År 1968 infördes även AD-berikning av modersmjölksersättning och välling och då försvann rakit hos för övrigt friska barn i vårt land. Sedan år 2006 rekommenderas D-droppar eftersom vi får tillräckligt med vitamin A genom kosten.
Undernäring är inte något stort problem hos små barn i vårt land idag. Tvärtom är förekomsten av övervikt och fetma även i yngre åldrar allt mera uppenbar vilket man försöker beakta också i hälsovårdsarbetet.
De med olika råd frikostiga väninnorna har kompletterats av svårvärderade och ibland helt ovetenskapliga uppgifter på ”nätet”. Fortfarande gäller att föräldrar för rådgivning rörande barnen med förtroende bör vända sig till BVC-sjuksköterskan.
BVC erbjuder för närvarande vaccination mot tolv sjukdomar (rotavirus, difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Haemofilus influenzae, pneumokocker, mässling, påssjuka, röda hund och HPV (humant papillomvirus) samt hepatit B). Barn som löper risk att smittas av tuberkulos erbjuds även vaccin (BCG) som ger visst skydd mot allvarlig TBC-sjukdom. Sjukdomsförekomsten av de nämnda sjukdomarna i länet och landet är låg. Vi har inga obligatoriska vaccinationer i Sverige men förtroendet för vaccinationerna är högt, täckningen hög och tillgängligheten av vaccin anses tillfredsställande. Hällnäs sanatorium stängdes för tuberkulosvård 1970.
Doktor Hermanssons iakttagelser om barnens dåliga tänder bekräftas av en rad vetenskapliga studier. Tandhälsan var uppenbarligen speciellt dålig i norra Sverige. Löständer i konfirmationspresent kan framstå som en skröna men förekom dessvärre. Ökad tillgång på tandläkare och övrig tandvårdpersonal, bättre kost, utnyttjande av fluorens emaljstärkande egenskaper och inte minst ökad kunskap i befolkningen har lett till att tandhälsan bland barn och ungdomar radikalt förbättrats.
Flertalet kommuner i länet har en välutbyggd barnomsorg som inkluderar uppmärksamhet på avvikande utveckling och beteende, säkerhet och strikta regler för hantering av misstänkt (smittsam) sjukdom med mera. Föräldraförsäkringen som infördes år 1974 ger möjlighet för både pappa och mamma att vara hemma med sina barn. År 2022 utnyttjade 30 % av männen och 70 % av kvinnorna i Sverige denna möjlighet.
Vissa gymnasier hade skolhälsovård redan på 1880-talet. År 1958 blev skolhälsovård en kommunal skyldighet. Oftast fullgjordes den av sjuksköterskor och läkare från landstingens primärvård men ibland från barnklinikerna. Svenska skolbarns fysiska hälsa har förbättrats, allvarliga infektionssjukdomar är ovanliga och funktionsnedsättningar upptäcks ofta av föräldrar, BB och BVC före skolstarten. Från år 1944 hade barn med intellektuell funktionsnedsättning som ansågs bildbara skolplikt. Sedan 1968 omfattas alla barn med denna problematik av skolplikten och ofta är en placering i särskola det bästa för barnet. Den 2 juli 2023 byter man namn från särskola till anpassad skola.
År 2010 infördes begreppet ”elevhälsa” som förutom medicinska även ska omfatta psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Bland yngre skolbarn har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som dyslexi och ADHD fått ökad uppmärksamhet och bland ungdomar gäller det psykologiska och psykosomatiska besvär som nedstämdhet, oro och huvudvärk. Ungdomars hälsovanor (kost, motion, tobak, droger, sex-samlevnad) är ett annat fokusområde.
Rutinmässiga läkarundersökningar utförs inte längre inom skolhälsovården, de har ersatts av återkommande ”hälsobesök” hos skolsköterskan som också utför vissa screeningundersökningar och fullföljer vaccinationsprogrammet från barnavårdscentralen. Skolsköterskan har också ”öppen mottagning” dit eleverna kan söka sig med sina hälsorelaterade frågor.
Elev i den kommunala skolan har i dag rätt till kostnadsfri skolmat och även kostnadsfri skolskjuts ”om det behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, elevens funktionsnedsättning och andra omständigheter”. Vid ansökan prövas dessa förutsättningar individuellt i det enskilda fallet.
Avslutningsvis en blick framåt
Hur ser man på och behandlar man friska och sjuka barn i Västerbotten år 2103, alltså om 80 år?
Källor
Tidskriften Västerbotten 2014, häfte 3, sidorna 10–15
Västerbottens-Kuriren den 31 augusti 1944.
Vinjettbild. I väntrummet till Föreningen Mjölkdroppen sitter kvinnor med spädbarn i famnen. Fotograf: Okänd. Stockholms stadsmuseum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.