(Citatet i rubriken kommer från Gustav, Malå född 1910, som berättar om sin far som auktionerades bort.)
Det är strax före jul och små barn står uppställda på en rad tillsammans med gamla och ofärdiga. Deras kläder och skor är trasiga. De granskas noga av de få bönder och andra som är spekulanter. Man klämmer på deras armar för att känna om det finns några muskler eller om de bara är utmärglade av svält och umbäranden. Hur hårt arbete kan de tänkas klara av? Flera av barnen gråter. Det är auktion på kommunens fattighjon. En form av fattigvård som var vanlig på landsbygden mellan 1847 och 1918. Den som lägger det lägsta budet på ersättning för att ta hand om ett hjon vinner auktionen. Barnet eller den gamla och sjuka får följa med till ett nytt hem, där de får stanna i ett år. Där kan det bli bra, de får mat och husrum, kläder och omsorg. Men det kan också bli ett helvete. De får kanske sova i ett ouppvärmt utrymme, får dålig mat och tvingas arbeta alldeles för hårt. Det är som ett lotteri. Man vet inte vad som väntar en.
I Isofs folkminnesarkiv i Umeå och Uppsala finns flera vittnesmål om fattigauktioner och särskilt minnen av dem som blivit bortauktionerade som barn. I den här artikeln ska vi få höra deras röster.
Från hospital till fattigstuga och auktion
Ända sedan medeltiden hade fattiga och sjuka tagits omhand av kyrkan. Efter reformationen fortsatte kyrkans arbete och 1624 kom Hospitalsförordningen, Sveriges första fattigvårdsförordning. Alla icke arbetsföra skulle tas in på hospital och barnen skulle till barnhus, något som då bara fanns i städerna. Första fattigvårdsförordningen, som skiljde på hospitalen och fattigvården, kom 1763. Varje socken hade skyldighet att ta hand om de sockenbor som var i nöd. Redan 1624 förordades att socknarna skulle bygga fattigstuga, men det vanliga var sockengång. Det innebar att fattiga och sjuka fick flytta runt mellan de olika gårdarna. Det gällde såväl dem som var arbetsföra, som barn, gamla och sjuka. De som var svårt sjuka bars runt i en särskild säng. Att bygga en fattigstuga eller fattiggård innebar en stor kostnad som många socknar inte ansåg sig ha råd med. Sockengången medförde också att de arbetsföra fattighjonen kunde utnyttjas som arbetskraft.
Ungefär hälften av landets socknar hade fattighus 1829. Kvinnorna utgjorde 78% av fattighjonen. Många var ensamstående med barn. Om de hade barn utom äktenskapet var de utfrusna. Om de varit gifta och mannen dog upphörde inkomsterna. Kvinnans möjlighet att försörja sig själv och sina barn var begränsad. Ofta splittrades familjerna. I fattighusen blandades barn, gamla, handikappade och sjuka. Missväxt och hungersnöd kom med jämna mellanrum och efter varje svältperiod ökade antalet fattiga. Samtidigt ökade befolkningen och nya förordningar utfärdades för att socknarna skulle klara av att ta hand om de fattiga. Sockengången ersattes av rotegång, där ett antal gårdar ansvarade för en grupp fattighjon, som gick runt.
År 1847 utfärdades en förordning där varje socken skulle inrätta en fattigvårdsstyrelse. Då först fick behövande, som vistats minst tre år i socknen, rätt att kräva fattigvård. Då förbjöds rotegång för barn, vilket resulterade i att de istället auktionerades bort till fosterhem. När de borgerliga kommunerna bildades 1863, fick kommunalnämnden hand om fattigvården, om inte särskild fattigvårdsstyrelse tillsattes. Efter de svåra nödåren 1867–69 räknades 6 % av landets befolkning som fattighjon. I spåren av svältåren kom 1871 en ny fattigvårdsförordning som innebar en åtstramning av lagen. Alla som fick fattighjälp samtidigt miste sin myndighet och blev satta under målsmans kontroll. Först 1918 förbjöds fattigauktionerna. Men särskilt i norra delen av landet tycks auktionerna ha fortsatt att hållas även under 1920-talet.
Röster från arkiven
Så tillbaka till fattigauktionen. Där står de på rad, de mest utsatta barnen i den mest utsatta situation. Hur ska det inte kännas att vara ett litet föräldralöst barn, som kanske just varit med om att ens föräldrar dött? Eller ett redan från början utpekat barn, fött utom äktenskapet? Där står de på en rad och synas inför en bortauktionering. Vad kan det här barnet orka med? Kan han orka med att jobba i skogen? Kan hon klara av att passa våra småbarn hemma?
Nu gällde det för de intresserade att lägga ett så lågt bud på ersättningen från fattigvården att de skulle täcka sina kostnader och ändå inte gå med förlust. Budet som lades på barnen avgjordes framförallt av ålder. Ett litet barn kunde ju inte arbeta så mycket och krävde därför en högre ersättning från fattigvården. Ett äldre barn förväntades arbeta och därmed göra rätt för sig och krävde inte en lika hög ersättning till fosterhemmet, eller entreprenören, som fosterhemmet också kallades. Ersättningen skulle räcka till kläder, mat och skolgång.
”Det var sällan något folk närvarande på dessa auktioner, utan de som tänkt sig ropa in något fattighjon eller någon föräldralös gosse eller flicka, brukade i regel vidtala någon av nämnden, som gav anbud för deras räkning. Den egentliga avsikten med dessa inrop var ju blott att skaffa sig en billig dräng eller pighjälp, som de utan mothugg kunde driva till arbete långt utöver förmågan.” (ULMA 23565)
Att det var som ett lotteri bekräftas av alla samtidsvittnen, inte bara Gustav i Malå. Man kunde hamna hos en snål bonde som bara var ute efter billig arbetskraft. Det utackorderade barnet kunde då tvingas sova i ett kallt uthus, äta rester och gå i trasor. Det kanske inte ens fick gå i skola. Men det skulle arbeta. Barn som var födda utom äktenskapet var särskilt utsatta och kunde bli kallade horunge. Så var det för Gustavs far, som också fick sova ensam i en oeldad bryggstuga och börja arbeta i skogen vid nio års ålder.
”Och barnen, då de var borttagna ifrån mamman, då skulle de gå för lägstbjudande. Min egen far, han var född utom äktenskap och han vart tagen ifrån modern då han var fem år. – – – Han fick inte äta vid bordet, utan horungen han fick ta lite smulor som vart över. Och så hade de ju en sommarbryggstuga, – – – med en bryggstukammare. Och där skulle han ligg. Och det vart hösten och det vart mörkt och kallt. Då var han sju år. Pojkstackarn han fick inte ligga inne i värmen hos husfolket och barnen där, utan fick fortsätta ligga i bryggstukammaren, alldeles oeldad. Och han vart sängvätare. Det vart blött på golvet och i sängbottnen. Och där låg han och ingen brydde sig om honom. – – – sju år gammal.- – –
Han var inte gammal när det var fråga om att han skulle börja köra timmer. När han var nio år, då körde han timmer. Husbond hade två hästar och drängen han körde en häst och pappa han skulle då vara den andra kusken. Det är klart att drängen han lastade ju lasset och det var bara att ta tömmarna för en nioårs pojke.”
Men man kunde också ha tur och hamna hos kärleksfulla fosterföräldrar som verkligen tog sig an och brydde sig om barnet. Fattigvården utövade ingen som helst kontroll av fosterhemmen. Många barn fick pröva på olika slags hem, eftersom en ny auktion förrättades varje år. Vanligtvis strax före jul. Frans Verner f 1899, Lycksele berättar:
”Och jag hamnade – – – ju verkligen under barbariska förhållanden. Men tydligen så var det väl min bror som åstadkom den möjligheten att de fick en barnlös familj att ropa upp mig. Nämligen Lukas Backlund. Och han gjorde då den ansatsen att han tog mig första året och det hade han 60 kronor för, det har han berättat för mig själv. Och så blev det väl ett år till. Då skulle vi bortauktioneras vid jultiden och då min fostermor, hon tog mig i armen och så följde hon mig. Då sa hon vi ska gå till auktionsförrättningen, sa hon, – – – då sa jag till henne så här: Men snälla mamma, du måste bli min mor. Ja, sa hon. Vi ska se hur det artar sig. Och så var det en i – – – fattigvårdsstyrelsen, som höll i auktionen. Och när mitt namn ropades ut, då gick hon fram – – – så sa hon så här: Att mitt namn skulle aldrig i fortsättningen få förekomma. ’Jag och Backlund ska ta ansvar för grabben’. Och så blev det. Jag fostrades upp under verkligt fina förhållanden. Snälla människor, det måste jag säga. De glömmer jag aldrig.”
Auktioner kunde också ske i samband med större marknader, som till exempel berättas från Lycksele. Vanligtvis auktionerades alla fattighjon vid samma tillfälle. Barn, gamla, funktionsnedsatta på olika sätt. Hilda f 1896 i Lycksele, minns när hon som barn blev utauktionerad under Lycksele marknad:
”Auktionerna gick mest när de hade marknad. Då for ju bönderna som hade lagrat ost och kött och skinn och annat till Lycksele marknad. Under samma tid så var det då auktion på fattigfolket. Och jag var ju en ibland dessa och så var det en gammal tant och vi kom på samma ställe.
Jag minns så väl kläderna mina. En klänning som var gjort av styvt, styvt, sån här med invävd lump, som stod som en tratt ända ner på skorna. Strumporna nådde till knäna och en trasig kängsko. Man var inte välklädd.”
Hilda hamnade i ett ”finare” hem och på samma gård utackorderades också en gammal orkeslös kvinna, som familjen tog emot för att få en förtjänst. Hilda minns hur hon hjälpte kvinnan och greps av hennes situation:
”Hon var hemskt dålig. Hon var fattighjon och jag vet att jag tyckte synd om henne. Så liten som jag var tyckte jag synd om henne. Hon låg där i en säng inne i köket och hade en gammal, tunn fäll som var uppnött. Jag vet hon brukade be mig att jag skulle bära vatten åt henne, för hon var så törstig. Jag passade upp på henne så gott jag kunde. Hon kunde inte hjälpa till med något. Hon var ju så pass att hon kunde klä sig och ta sig till bänken när vi skulle äta. Det var fil och potatis.
Det var ju två sorter, det var fint folk och sämre folk. Hon var ju auktionerad hon också. Men de fick nog inte så mycket för henne. De tog ju henne för lägstbjudande. Det var som en liten handpenning. Jag vet inte hur det gick för den där gamla tanten. Jag vet att jag tyckte synd om henne när hon skulle äta fil, och hon mådde så illa. Jag fäste mig vid det där fast jag var så liten.”
Men det fanns också kommuner som ordnade sin fattigvård på annat sätt, genom att man hade en fattigstuga. Ofta räckte inte fattigstugan till. Utackordering av barn har hela tiden förekommit, men tidigare var det oftast en fastslagen taxa och utackorderingarna kunde ombesörjas genom släktingar eller grannar.
Frans Bergvall, från Edsele får avsluta:
”De mest beklämmande var ändå fattigauktionerna. Gamla utslitna människovrak fraktades tillsammans med föräldralösa barn varje år till sockenstugan tredjedag jul för att säljas till lägstbjudande. De gamla är resignerade, barnen vettskrämda. Auktionen började. Sinnessjuka och sinnesslöa var mest begärliga. Man visste i förväg vad dessa kunde prestera. En sinnessjuk – många av dessa kunde under långa perioder uträtta. Det gällde att hålla sig framme för att få en billig dräng eller piga. Det berättas om en bonde som inte lejde någon dräng men som alltid hade två fattighjon inhysta.
Även barn var åtrådda, om de var i rätt ålder. Barnpigor, sytpigor och vallhjon behövdes i många gårdar. Till sist hade de besuttna fått sitt och återstod det sjuka och orkeslösa som inte kunde uträtta något och små barn, och bland köparna återstod bara fattiga stackare som knappast kunde skaffa mat åt sig själva. Men pengarna lockade. Kontanta pengar var det svårt att komma över och just då glömdes försörjningssvårigheterna- – –
Även många av barnen fick det svårt. Det berättas, att en liten mager flicka sade när hon såg hur smala ben en sädesärla hade: ”Skrapar du också grytan?”
Kyrkoherden höll husförhör och frågade en flicka ”Vad är vårt dagliga bröd?” Det är hårda brödkakor och komesost.”
Efter 1918 var kommunerna ålagda att upphöra med fattigauktioner och att bygga ålderdomshem för alla som behövde fattigvård. Därför kom också barn att bo på ålderdomshem. Något som har skildrats av författare som Harry Martinsson och Åke Wassing.
Auktionerna på barn har bevarats i det kollektiva minnet och blivit symbol för äldre tiders nöd, fattigdom och omänskliga behandling av de mest utsatta. Men nog är det lätt att dra paralleller med dagens offentliga upphandlingar av vård och omsorg, när det lägsta anbudet vinner.
Källor
Otryckta källor
Institutet för språk och folkminnen. Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM). Accession DAUM bd01224 (Hilda), DAUM bd02373 (Frans Verner), DAUM bd05632 (Gustav).
Institutet för språk och folkminnen. ULMA (Uppsala landsmålsarkiv, fd Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala). Accession ULMA 23565, ULMA 33234 (Frans Bergvall).
Schöld, Jack. Fattigvården i praktiken – en undersökning av Lycksele sockens fattigvård 1823-1873. C-uppsats Historia med didaktisk inriktning Karlstad universitet HT 2016.
Sveriges radio. Släktband, Barn som auktioneras. 2005-10-24. https://sverigesradio.se/avsnitt/67775 (hämtad 2023-04-19).
Sveriges radio. Tendens, Såld till lägstbjudande. 2019-04-16. https://sverigesradio.se/artikel/2770386 (hämtad 2023-04-19).
Tryckta källor
Levander, Lars. Fattigt folk och tiggare. [Ny utg.], Stockholm, Gidlund i samarbete med Institutet för folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms universitet. 1974.
Lindblom, Elisabeth. Slavhandel eller välgörenhet. Piteå kommun, centralarkivet, 1999-06-10. https://www.pitea.se/bokhyllan/Broschyrer-externt/Centralarkivet/broschyrer/slavhandel_valgorenhet.pdf (Hämtad 2023-05-11)
Martinsson, Harry. Nässlorna blomma. Stockholm, Bonniers, 2000.
Olsson, Lars. Barnarbete och arbetets barn ur Barn i tid och rum. Malmö, Liber förlag, 1984.
Wassing, Åke. Dödgrävarens pojke. Stockholm, Bonnier, 1967.
Wassing, Åke. Slottet i dalen. Stockholm, Bonnier, 1967.
Vinjettbild. Fyra barfota pojkar i slitna kläder, Jeppetorp fattiggård. Västmanland. Fotograf okänd. Foto: Nordiska museet.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.