Den 24 augusti 1890 anlände bogserbåten Tor till lastageplatsen i Kylörn. Ombord arbetade den 21-åriga Carolina Westerlund från Själevad, en ung kvinna som kom att dö senare samma kväll. Hennes grav och kropp skulle komma att skändas på gruvligast möjliga sätt på Nordmalings kyrkogård.
Restauratrisen och maskinistens bråk
Året var 1890, mitt under den stora sågverksepoken i Norrland, där timmer forslades på älvarna och vidare längs kusterna. Håknäs såg, norr om Nordmaling, hade föregående år blivit uppköpt av Mo-Domsjö strax söder om Örnsköldsvik, och det var därför livlig trafik mellan de två sågverken.
Den 23 augusti kom ångaren Dal från Dals sågverk i Ångermanland till Håknäs lastageplats i Kylörn. Följande dag fick hon sällskap av bogserbåten Tor från Mo-Domsjö. De båda båtarna brukade ofta stöta på varandra och hade innan ankomsten till Kylörn legat för ankar tillsammans i Domsjö. Nu angjorde Tor vid kajen, just föröver om Dal.
Det dröjde inte länge förrän Dals maskinist, den 32-årige Karl Erik Larsson, begav sig över till Tor där han blev bjuden på cognac av deras maskinist. Just som Larsson var på väg tillbaka till sig, gående över kajen mellan de båda båtarna, kom restauratrisen på Tor upp på däck.
Det var den 21-åriga Carolina Westerlund som sedan tidigare var irriterad på Larsson. Han var ofta retsam, på gränsen till elak, mot henne. Senast föregående dag hade han lagt en surströmming i köket på ångaren, något som Carolina nu skällde ut honom för. Bråket fortsatte och vittnen såg hur Carolina vid en tidpunkt stod i Tors akter och skrek på Larsson, som stod i fören på Dal.
Konfrontationen hindrade dock inte Larsson från att återvända senare samma kväll, då klockan var strax efter nio. Han var då drucken och hade slut på alkohol och ämnade få sig mer hos grannbåten. Då han kom ombord på Tor stötte han på eldare Erik Olsson tillsammans med flottaren Erik Oscar Berglund. De satt i aktern på relingen och berättade för Larsson att maskinisten som bjudit på cognac inte var ombord för stunden.
Larsson var på väg att lämna då Carolina Westerlund dök upp igen, bärande på en damejeanne med fotogen. Hon hade nyss fyllt på kapten Månssons lykta och skulle ställa tillbaka behållaren i en skrubb då hon fick syn på maskinisten. Uppenbarligen arg över att han inte tycktes kunna hålla sig ifrån Tor, så hade Carolina sagt ifrån på skarpen. Enligt vittnen hade hon hotat att drämma till Larsson med en vedklabb om han inte ögonblickligen begav sig därifrån. I nästa ögonblick såg Berglund och Olsson från sin plats vid aktern hur Carolina kom “flygande” i sådan kraft att hon for baklänges över relingen ned i vattnet.
Kapten Månsson, som varit inne i sin hytt för att ställa undan och tända den nyss påfyllda lyktan, störtade ut på däck då han hörde ett skrik och fann då Carolina Westerlund liggande på rygg i vattnet – fortfarande med damejeannen i hand.
“…utan att ropa på hjelp eller göra något synligt för att hålla sig uppe” uppgav kapten i sitt vittnesmål. Enligt doktor Ortman, som dödförklarade restauratrisen, så hade en livboj kastats åt henne utan att hon tagit den. Kanske hade Carolina slagit i huvudet eller låg handlingsförlamad i chock. Hon sjönk snabbt ned under ytan och försvann.
Efter drygt 10 tumultartade minuter, under vilka Tors livbåt snabbt frigjordes, Larsson försökt vara till hjälp men själv fallit i sjön, och Dals kapten Nordlöf sprungit till inspektor Hellström i Kylörn för att höra sig för hur man väcker en drunknad till liv, så bärgades Carolina Westerlund ur sjön.
Hennes livlösa kropp bars tillbaka ombord på Tor, där man gjorde allt för att rädda henne, men förgäves. Hon var död.
Likrovet å Nordmalings kyrkogård
Så snart Carolina upptagits ur vattnet hade Larsson störtat tillbaka till Dal och stängt in sig i sin hytt, men han öppnade då kapten Nordlöf återkom. Befälhavaren, som kände till maskinistens lynne då han var drucken, var mycket ond och hård mot honom. Kaptenen pressade Larsson att erkänna sitt brott, men trots att Nordlöf släpade in honom i rummet för att konfrontera maskinisten med Carolinas lik så nekade han till att ha vållat henne döden.
Larsson sattes nu i sockenhäktet i Nordmaling i väntan på fångtransporten till länsfängelset i Umeå. Samtidigt forslades Carolinas kropp till kyrkogården i Nordmaling i väntan på obduktion.
Obduktionen förrättades fem dagar senare, fredagen den 29 augusti, av provinsialläkaren Ortman och genomfördes i sockenstugan på Nordmaling. Byggnaden låg just nedanför kyrkan på tomten där Handelsbankens gamla gulmålade hus ligger idag.
Genom det upprättade protokollet får vi den enda fysiska beskrivningen av Carolina Westerlund. Hennes ögon var blå och håret cendréfärgat. Kroppen var ”… av vanlig längd” (genomsnittet för kvinnor var vid tiden cirka 160 cm) och ”…av gott hull” vilket tyder på en stark och välnärd kropp.
Vid obduktionen avlägsnades även ett par enkla guldörhängen, som överlämnades till närvarande fjärdingsman, Gustav Nordberg, för att skickas till Carolinas föräldrar. Sedan liket snyggats till, sytts ihop, svepts och åter nedlagts i sin enkla träkista fördes det tillbaka till den så kallade sommargraven på Nordmalings kyrkogård.
Sommar- och vintergravar var vanliga förr på orter där man saknade ordentliga likbodar och gravkapell. Det var en större, rymligare grav där kistorna kunde läggas i väntan på enskild begravning. Sommargraven var bara övertäck av bräder och möjligen lite ris för att skydda från värmen.
En vecka senare, fredagen den 5 september, hade protokollet från obduktionen renskrivits och justerats. Doktor Ortman lät nu skicka en dödsattest till Carolinas föräldrar och senare samma dag hölls begravningen.
Här hade alltsammans kunnat sluta och Carolinas öde skulle långsamt ha försvunnit i historiens dunkla vrår. Emellertid utspelades det nu en final med ett makabert crescendo av sällan skådat slag, ett som skulle lämna hela landet i skräckfylld fascination och avsky.
Följande morgon kom dödgrävaren till kyrkogården och fann att sommargraven var störd. Blodrester och bitar av inälvor syntes på håll då han närmade sig graven. Han fann där att plankorna var bortlyfta och kistan med Carolina Westerlund hade dragits upp därifrån. Locket var avtaget, liket utdraget och hade inte bara fått sin svepning avlägsnad.
Då länsman Hägglund kallades till platsen kan man knappt föreställa sig den scen han nu tvingades beskriva:
“Huvudet skiljt från bålen, huvudhåren å skallen alldeles borta, ansikte och öronen avflådda och huden borta ända till halsen. Den söm varmed magen efter obduktionen sytts ihop, var öppnad och inälvorna utfallna, högra handen avskuren vid handleden och borta samt huden avflådd alltifrån midjan runt om ända ned mot knäna. Någon vetskap om vem som begått dådet fanns ej vid tillfället.”
Rapporten om likrovet och de försvunna kroppsdelarna telegraferades ut från Nordmaling och återgavs i tidningarna, vars rubriker sände chockvågor över hela landet. Genast började teorier och rykten att spridas – månne hade någon läst om Jack Uppskärarens framfart i Londons Whitechapel och sökte nu öva sig på de döda innan han gick lös på de levande?
Lokalbefolkningen var däremot inte helt främmande för skändade lik, både vid den egna och närliggande kyrkogårdar. Än var folktron starkt rotad och enligt somliga var “medel från de döda” kraftfulla redskap – särskilt i fisket. Åtskilliga folkminnesuppteckningar förtäljer hur folk nyttjat allt från gravmull till likdelar för att få fiskelycka, inte minst i Nordmaling verkar sådana vanföreställningar ha varit djupt rotade. Den 11 november 1890 skrev man i Örnsköldsviks tidning om ett sådant tillfälle, då dödgrävaren i Nordmaling varit med om en fisketur där hans sällskap förvarade metmasken i en människas huvudskål.
Vem tog likdelarna?
Onsdagen den 10 september, fyra dagar efter gravskändningen, upptäcktes en till synes tom båt ute på Norrbyfjärden.
Det visade sig vara en 62-årig torpare som hade dränkt sig där ute. Mannen hade lämnat sin 77-åriga hustru vid halv niotiden på morgonen för att aldrig mer återvända. Länsman Häggström skriver om självmordet i sin rapport:
“Vid det förhör, som igår hölls, framgick, att han tillvägagått så att han med en lina, snörjd om livet, i hvilken han fastgjort en större sten och fäst vid ankartåget till båten, som han rott ut på fjerden, vräkt sig i sjön.”
Förhör i ärendet hölls den 16 september och där framgår att torparen en längre tid lidit av sömnlöshet och “klagat sig vara sjuk”. I tidningarna uppger man även att en lång period av dåligt fiske ska ha varit en bidragande orsak till självmordet. Mannen begravdes “i tysthet” på Nordmalings kyrkogård, då en fullvärdig begravning inte beviljades självmördare vid den tiden.
Men ett rykte kom snart att löpa mellan byarna. Man skvallrade om att länsman i själva verket hade hittat Carolina Westerlunds likdelar gömda under golvet i torparens sjöbod.
Men stämde det? Var det verkligen torparen från Norrbyn som skändade graven?
Högst troligen inte. Inga rapporter från länsman Häggström förtäljer att Carolinas försvunna likdelar påträffats, varken där eller någon annanstans.
Även i tidningarna skrev man långt in i november 1890 att alla försök att finna den skyldige varit fruktlösa. För att slutgiltigt släcka de elaka ryktena om torparen publicerades följande text den 11 november i Örnsköldsviks Tidning:
Ett rykte fick nyligen fart, att man påträffat likdelar af det allbekanta kyrkogårdsrofwet i Nordmaling. Fyndet skulle ha gjorts under golfwet af en sjöbod, tillhörig en fiskare wid Örefjärden. Denna fiskare beröfwade sig lifwet genom dränkning icket långt efter dådet, utan annan förmodad anledning än grubbel öfwer missgynnad strömmingsfångst, ty mannen befann sig i goda ekonomiska omständigheter. Nu låg det för personer, som gerna sysselsätta sig med forskningar efter grunden till medmenniskors dårskaper, nära till hands, att wår fiskare hade warit föröfware till brottet i widskeplig föreställning, att derigenom få bättre lycka med sköten, men att han, qwald af ånger öfwer handlingen, förkortat sina dagar. Och så kom ryktet i gång utan att hafwa bekräftats.
Ytterligare bevis som talar för en annan gärningsman var det faktum att Nordmalingsdådet varken var första eller sista gången dylika företeelser ägde rum. I slutet av april 1889 hade man kallat kronolänsman Häggström till Rundvik, då man den 20:de samma månad påträffat ett sönderkrossat människohuvud under stark förruttnelse. Kraniet hade hittats i ett skjul, längst bort på brädgården men inga andra likdelar stod att finna, ej heller någon gärningsman. Det enda man kunde fastställa, med hjälp av tänderna, var att det rörde sig om en fullvuxen individ.
Med denna händelse i färskt minne förhörde man två finska gubbar i Rundvik, som sades bruka trolldom, då man letade efter Carolina Westerlunds förövare.
Ett par år efter Nordmalingsdådet, innan såren i bygden hunnit läka, så skakades samhället om på nytt. Vid påsken 1893 försvann nämligen ett helt lik ifrån vintergraven, den här gången var det kroppen efter ett barn. I juni det året utfäste man en belöning på 300 kronor till den som kunde lämna ett tips som kunde leda till att man fick fast gärningsmannen. Men trots den för tiden väldigt stora penningsumman lyckades man inte finna den skyldige.
Vad hände sen?
Karl Erik Larsson skrevs in vid länsfängelset i Umeå den 26 augusti. Ursprungligen dömdes han för vållande till annans död till straffarbete i fyra år. Domen överklagades, men blev senare fastslagen i både häradsrätten och Svea hovrätt. Däremot tog fallet en oväntad vändning då Kunglig Maj:t lät mildra straffet till den grad att Larsson enbart skulle sitta sex månader i fängelse. Han förpassades till fångvården i Gävle i oktober 1891.
Händelserna kom att kallas “Nordmalingsdådet” tack vare det skillingtryck som snart författades. Mindre än ett år efter Carolina Westerlunds död och likskändning stod ett gäng “tattare” i april på marknaden i Nordmaling och sjöng, ackompanjerade av positivmusik, om “det rysliga Nordmalingsdådet”. Skillingtrycket levde kvar hos somliga i bygden och för cirka 15 år sedan sjöng en 95-årig dam visan för släkt- och bygdeforskaren Carla Sandahl som kom att uppmärksamma Nordmalingsdådet i modern tid. Sandahl skrev om fallet i tidskriften OKNYTT, som ges ut av Johan Nordlander-sällskapet.
Vem var Carolina Westerlund?
I samband med hennes upprörande död försvann personen Carolina Westerlund på fler sätt än ett. Tidningarna hade bara fokus på de makabra detaljerna och brydde sig inte om den människa som just förlorat sitt liv, vars familj stod ensam kvar i djupaste sorg och chock.
Därför är detta ett ypperligt tillfälle att försöka berätta Carolinas korta livshistoria.
Märta Carolina Westerlund föddes den 30 maj 1869 i Domsjö, strax söder om nuvarande Örnsköldsvik. Dopet skedde redan samma dag i Själevads medeltida kyrka (som sprängdes bort sju år senare för att ge plats åt den nuvarande). Ett av dopvittnena var doktor Wågberg från Ovansjö.
Carolinas föräldrar, arbetaren Per Westerlund och hans hustru Brita Maria (född Ersdotter), hade sedan fyra år tillbaka en son, döpt till Per efter sin far. Tillskottet av en frisk dotter i familjen var inte bara en stor glädje utan sågs sannolikt också som en blivande hjälp i hushållet.
Under uppväxten ska Carolina ha fått lära sig allt som förväntades av unga kvinnor vid tiden; laga och förädla mat, sy och reparera kläder samt att vara till allmän hjälp vid driften av gården. Huset där familjen Westerlund bodde var en sexknutig stuga med spåntak, med tillhörande vedbod uppförd på ofri grund.
1886 lämnade storebror Per föräldrahemmet för att gifta sig med Magdalena Kristiansdotter. Magdalena var sju år äldre, beskrevs som mycket fattig och kom med ett oäkta barn på köpet. Hon var långt ifrån ett kap, så man får förmoda att sann kärlek fanns där.
Bröllopet stod den 14 november det året i Själevads nybyggda kyrka och snart stod det klart att Carolina skulle bli faster. Magdalena var gravid med tvillingar, som föddes den 3 juli 1887.
Däremot kom lyckan att förvandlas till tragedi då de två nyfödda flickorna, Naima Maria och Olga Teresia, avled efter blott fjorton dagar. Först två år senare, i maj 1889, kom paret Westerlunds nästa barn, sonen Per Arvid.
Det är skäligt att anta att det var i samband med broderns vigsel som Carolina fick ge sig ut i arbetslivet. Pappa Per hade tidigare arbetat på Dals sågverk (varifrån ångaren Dal kom) men hade sedermera fått tjänst hos Mo-Domsjö. Det var säkert genom hans kontakter som Carolina fick tjänsten som restauratris på sågverkets bogserbåt Tor.
Allt som allt tycks familjen Westerlund ha haft det rätt bra ställt. I bouppteckningen efter Carolinas pappa finns flera inredningsdetaljer listade, som tyder på en lite finare boendemiljö. Däribland fem tavlor, en spegel och ett väggur.
Carolina hann inte jobba länge på sin nya arbetsplats förrän Larsson knuffade henne i sjön. Tyvärr finns inga dokument, tidningsartiklar eller annan information som återger hur hennes död påverkade de anhöriga. Ett rörande tecken är dock när storebror Per fick sin första dotter i april året därpå och valde att döpa flickan till Carolina Teresia Westerlund.
Carolinas far var nästa person inom familjen att avlida. Han dog den 4 juli 1893, dödsorsaken angavs som bröstsjukdom. Sonen Per följde snart sin far i graven då han mötte sitt öde den 14 maj 1905, efter att ha drabbats av magcancer. Han blev bara 39 år och begravdes den 6 juni på kyrkogården i Själevad. Fyra dagar senare dog Per och Carolinas mamma, Brita Maria Westerlund, i en ålder av 72 år.
Per Arvid förblev kvar i Domsjö under hela livet, likaså hans barn och barnbarn. Än idag finns många Westerlundare skrivna på orten, men tyvärr känner ingen av dem till historien om sin släkting, restauratrisen Carolina Westerlund.
Källor
Härnösandsposten, 1889-04-29.
Örnsköldsviks Tidning, 1890-11-11.
Sandahl, Carla. Nordmalingsdådet – en ryslig händelse vid Norrlandskusten 1890. Oknytt nr 1–2. Johan Nordlander Sällskapet, Umeå 2016.
Westerlund, Pehr (bouppteckning), 1893. Själevads tingslags häradsrätts arkiv (SE/HLA/1040091). Riksarkivet.
Själevads kyrkoarkiv, husförhörslängder, död- och begravningsböcker samt födelse- och dopböcker från 1865–1905. Riksarkivet.
Nordmalings kyrkoarkiv, husförhörslängder samt död- och begravningsböcker från 1890. Riksarkivet.
HLA, Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätts arkiv: Domböcker vid urtima ting AIb:8 (1885–90), §2 15.9.1890, avskrift av protokoll vid polisförhör, Nordmalingskyrkogård 5.9.1890.
HLA, Västerbotten läns landskansli: Inkomna handlingar, Kronolänsmännens brev DIIIx:l (1888-1890), rapport från kronolänsman Nikanor Häggström ang. dränkning i Norrbyfjärden daterad 17:9.1890.
Vinjettbild. ”Nordmalingsdådet” kallas de händelser som utspelade sig i Nordmaling sensommaren 1890 och upprörde en hel nation.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.