Helge Linden – konstnär och kulturperson

På 1940–50-talet var Helge Linden (1897–1961) en av Norrlands främsta konstnärer och en inspirerande motor i norrländskt kulturliv. Han målade men var också inflytelserik som debattör, föreläsare, konst- och musikkritiker samt mentor för flera unga konstnärer. Hans insatser i ett mindre Umeå än dagens har haft betydelse för utvecklingen av det rika kulturliv som senare sett framväxten av miljöer som Konstskolan Brage, Umeå Konstskola (tidigare ABF:s konstskola), Umeå universitets konsthögskola, Bildmuseet och Umeå Konsthall.

Linden fick sitt nationella genombrott med en separatutställning på Konstnärshuset i Stockholm 1938. Kännetecknande för hans måleri är dämpade samstämda färger och strama renodlade former, ofta omgivna av mörka konturer. Han valde gärna enkla och vardagliga motiv, till exempel utsikt över en älvstrand, båtar vilande på stilla vatten, en flicka på en bänk eller snöskottare i vintrigt landskap. Genom sina motivval, men också genom det exakta och stränga formspråket, utelämnandet av detaljer och, framför allt, de sällsamt klingande färgerna skapade han starkt förtätade stämningsbilder.

 

Uppväxt och utbildning

Helge Linden föddes i Umeå ett år efter att hans föräldrar Ivan och Clara Linden flyttat dit från Småland. Fadern var stadens första legitimerade tandläkare. Hans klinik låg på Kungsgatan väst på stan, i ett hus som ännu finns kvar. Inledningsvis bodde familjen också där, men efter en tid flyttade man till ett nybyggt flerfamiljshus, ”Bolagshuset” vid korsningen Rådhusesplanaden–Skolgatan. Somrarna tillbringade familjen Linden på sitt sommarställe på Sofiehem. Helges och de fyra yngre syskonens uppväxt präglades av familjens stora intresse för konst och musik. Modern ägnade sig ofta åt att måla och kopiera. Tillsammans med henne ingick Helge under gymnasietiden i en mindre orkester, där hon spelade piano och han trumpet. Fadern var hängiven amatörfotograf.

Efter läroverksstudier och studentexamen flyttade Helge Linden till Uppsala för att utbilda sig till läkare. Han avbröt dock medicinstudierna efter ett par terminer. På hösten 1922 sökte han i stället in till Carl Wilhelmsons målarskola i Stockholm, där han var elev i tre år. Hos Wilhelmson kom han i kontakt med kubismen och dess formdisciplin och sökte sig redan då mot stramhet och formell syntes. Han blev snart framgångsrik i sina studier. Vid flera av skolans terminstävlingar vann han utmärkelser för komposition, teckning och måleri efter modell. Några av hans studiekamrater och nära vänner på skolan var Torsten Jovinge, Stella Falkner, Ture Hagelberg och Nils Fredricsson.

Mellan åren 1925 och 1930 vistades Helge Linden huvudsakligen i Italien och Frankrike där han fick impulser av stor betydelse. Han studerade framför allt på egen hand, besökte museer och gallerier och var även under en period elev vid konstskolan Maison Watteau i Paris. I Frankrike tog han intryck av Cézannes och Gauguins arbeten och kom i kontakt med den senaste internationella avantgardekonsten. I Italien intresserade han sig för det italienska quattrocentomåleriet, och tillsammans med den svenske arkitekten Nils Einar Eriksson (senare skaparen av bland annat Göteborgs konserthus) studerade han den äldre italienska arkitekturen. Genom kontakten med Eriksson blev Linden väl insatt i Le Corbusiers arkitektoniska program, som senare skulle ge upphov till den svenska funktionalismen. I Rom delade han en tid ateljé med skulptören David Wretling från Umeå. Våren 1927 reste Linden och Ericsson till franska medelhavskusten. De bosatte sig tillfälligt i Cagnes-sur-Mer, där en mindre svensk konstnärskoloni uppstod. Där fanns bland andra den blivande konstkritikern Gotthard Johansson. Bara ett par mil bort, i Menton, bodde samtidigt Lindens vänner från Wilhelmsons i Stockholm, Torsten Jovinge och hans hustru Stella Falkner, liksom även Martin Åberg och Märta och Jerome Zetterqvist. År 1928 gifte sig Helge Linden med Hanna Johansson, även hon uppvuxen i Umeå. De reste tillsammans fram till 1930, när de flyttade tillbaka till Sverige och bosatte sig i Stockholm.

Debut och etablering

Helge Linden debuterade i Stockholm 1931 på galleriet Lilla utställningen. Kritiken var övervägande positiv. Samma år ställde han ut separat i Umeå och möttes även då av god kritik. Under de närmaste fem åren deltog han årligen i en eller några samlingsutställningar, men nu var kritikernas omdömen betydligt ojämnare än vid debuten. Han fick inte sälja mycket och familjens ekonomi var dålig. Den rådande ekonomiska depressionen gjorde det svårt för unga, oetablerade konstnärer att slå sig fram. För att försörja sig och parets nyfödde son flyttade Hanna till Umeå där hon fått tjänst som handarbetslärarinna, medan Helge blev kvar i Stockholm.

I december 1937 hade Helge Linden sin första separatutställning på fem år, i Umeå. En kort tid senare inbjöds han att tillsammans med vännerna Erik Byström och Tor Hörlin ställa ut i Göteborgs konsthall. Vid båda tillfällena hade han framgångar hos publik och kritiker. Sitt stora genombrott fick han med den separatutställning som han visade i Konstnärshuset 1938. Den omfattade femtiosju oljemålningar med motiv från bland annat Västerbotten, Ångermanland, Stockholm, Östergötland, Bohuslän, Öland och Danmark. Utställningen uppmärksammades både i Stockholms- och landsortspressen med genomgående positiv kritik. Också ett par av de skribenter som varit svala inför Lindens måleri gav honom nu beröm. 1939, ett år efter genombrottsutställningen, återvände Helge Linden till Umeå. Nu var han så pass etablerad som konstnär att han kunde lämna Stockholm utan att förlora kontakten med dess konstliv och publik.

Under 1940-talet var Helge Linden som mest produktiv. Han deltog i en mängd utställningar runtom i landet och inbjöds vid flera tillfällen att vara med och representera Sverige i samlingsutställningar i de nordiska grannländerna, han erhöll stipendier och sålde verk till svenska museer och konstsamlingar, däribland Nationalmuseum, och han etablerade sig som en av Norrlands mest inflytelserika konstnärer.

Stil och motiv

Trots att Lindens tidiga produktion, från 1920-talet och större delen av 1930-talet, präglas av experiment i olika riktningar avslöjar den en genomgående strävan efter formell koncentration och en klar, arkitektonisk bildbyggnad. Han gjorde vissa försök att komma bort ifrån denna sin inriktning genom vad han kallade ”naturalistiska studier”, men det visade sig vara omöjligt för honom att driva sig ifrån något som redan från början känts riktigt och naturligt. Den vanligast förekommande motivkretsen i hans konst från denna tid är naturlandskap, inte sällan hamnar eller andra marina motiv, och en stor del av målningarna har västerbottniska eller norrländska motiv. Porträtt, interiörer och figurmotiv förekom också.

Under senare delen av 1930-talet blev bildbyggnaden ännu mera genomtänkt än tidigare och formerna renare och mer koncentrerade, samtidigt som färgerna blev mjukare med ett liv och en atmosfär som de tidigare inte haft. Hans måleri fick över huvud taget en rikare nyansering. Stämningsinnehållet fördjupades och blev nu det väsentligaste. Han menade själv att den västerbottniska naturen, som han känt samhörighet med sedan barndomen, hade stor betydelse för hans konst. Kustlandet med dess milsvida skogar, karga myrar, magra åkerjordar, byar och samhällen, lugna älvar, blankt hav och den oändliga tystnaden stämde så väl med det uttryckssätt han valt. I ett brev till sin vän, konstnären och konstkritikern Torsten Bergmark skrev han 16/3 1949:

Och sedan jag kom hit till Norrland, till min egen barndomstrakt vars landskap och miljö finns i mitt eget blod, tror jag att jag börjat komma närmare det konstnärliga uttryck som är adekvat för min känsla och inre uppfattning.

Under 1940-talet utökade han sin motivkrets. Stilleben och framför allt figurmotiv blev vanligare. Snöskottare, cyklister, flickor på ängen, flicka på bänk, flickor på stranden, hamnarbetare är några av de figurmotiv som han flera gånger återkom till under 40- och 50-talen.

Vanligen är Helge Lindens människor ansiktslösa och anonyma (utom i de avsiktliga porträtten, förstås). De är ofta helt stilla, liksom försjunkna i sig själva. Förekommer rörelse i bilderna är de, med få undantag, långsamma och lugna. Figurernas kroppar är förenklade till formen och omgivna av mörka konturer. Människorna i Lindens målningar har naturligtvis betydelse som formella kompositionselement men är i de flesta fall mer än så. Genom figurerna tycks konstnären förmedla ett stämningsläge, en känsla av stillhet, lugn, väntan, längtan och ibland vemod, ensamhet och isolering. Figurerna i sig, skilda från sin omgivning, är dock inte särskilt uttrycksfulla, utan snarare neutrala. Det omgivande landskapets färger, former och ljus påverkar hur de uppfattas. Det finns en påtaglig samhörighet mellan människor och natur i Helge Lindens arbeten. Kanske är det just den enkla och allmängiltiga formen och bristen på individuella drag som gör det möjligt för betraktaren att ladda Lindens figurer med egna känslor och stämningar. I det ovan citerade brevet till Torsten Bergmark står också följande:

Figurerna äro anonyma och vad som sker dem emellan är själsliga spänningsmoment. Det är något av det undermedvetnas livsström som vi väl förnimma men inte alltid kunna förklara. Och får jag betraktaren att deltaga i bilden och skeendet är ju målet vunnet.

En av de mer betydelsefulla förutsättningarna för det intensiva stämningsuttrycket i Lindens arbeten är den exakt avvägda kompositionen. Han balanserade former, volymer och färger mot varandra så att spänning uppstod både mellan bildelementen i ytplanet och mellan yta och djup. De stora, hela och ofta monokroma färgfältens ytmässighet lät han spela mot perspektiviska linjer och volymer, överskärningar, storleksperspektiv och färgens egen rumslighet. Det hände att han försvagade rymdverkan genom att ge förgrunden och himlen identiskt lika färgtoner. Om ett landskap någon gång hotade att bli alltför kort i djupet kunde han dra upp en linje – en telefonstolpe eller ett träd – som en andra utgångspunkt för ögat. Genom en ständig motsättning mellan ytan och djupet uppstår en spänning och puls i Lindens målningar. Betraktaren lockas att i en och samma form se ömsom en platt yta, ömsom en volym.

Trots att Linden gick långt i syntes och formreduktion var han i ett avseende realist. Linjer, former och volymer skulle vara perspektiviskt och proportionellt riktiga. De skulle bilda en sammanhängande, trovärdig rumsbild. Om sina båtmålningar sa han att det måste kännas att båtarna ligger i vattnet, inte på vattnet. Man måste känna deplacementet i dem. Med det menade han att det inte räckte med att den del av båten som syntes ovan vattenytan var riktigt målad; man skulle också känna hur mycket vatten båten trängde undan, hur stor volym den hade. På ett liknande sätt var det med cyklistbilderna. Det skulle kännas att cykeln och cyklisten var i balans.

Färgen

Under senare delen av 1930-talet och början av 1940-talet hade Linden blivit alltmer medveten i sitt sätt att arbeta med färgen. Med stor känslighet sökte han sig fram till exakta färgblandningar och sammanställningar. Han använde sig av en begränsad färgskala där de kyliga tonerna blått, grönt och violett dominerade. Som kontrast till de svala färgerna lade han gärna in gult. I många av landskapsbilderna är himlarna gula. Klart rött förekommer inte i hans mogna måleri. Han använde caput mortuum, som är en mörk, jordröd färg med dragning åt brunviolett; vid tillsats av vitt får den ett rosa anslag. I arbeten från 1950-talet finns begränsade inslag av orange. De rödaktiga färgtonerna täcker alltid mycket små ytor i jämförelse med andra kulörer.

Helge Linden använde vanligen ett litet antal färger i sina målningar. Han arbetade med blandade färger – blågrått, blågrönt, grågrönt, blåviolett, gröngult och så vidare. Tubrena kulörer förekom inte. De mörka konturlinjerna kan ibland på vissa ställen ge intryck av att vara uppdragna med tubrent blått. De är dock målade med ultramarin som brutits med svart och vitt för att färgen inte skulle bli vass.

Även om Linden sammanställde starkt kontrasterande färger som blått och gult eller violett och gröngult i en och samma målning, fick han dem att stämma väl ihop. Han blandade och kombinerade färger med stor känslighet och lade ner mycket arbete på att hitta de exakt rätta nyanserna, klangerna och ljuset. För att skapa ljus och atmosfär i de till synes monokroma färgytorna kunde han arbeta länge med att lägga flera tunna färgskikt i olika nyanser ovanpå varandra. Detta arbetssätt gjorde att det tog lång tid för honom att slutföra en målning. Han hade alltid flera dukar på gång samtidigt och brukade låta dem stå och torka innan han kunde gå vidare. Det hände att han arbetade på en och samma målning under flera års tid innan han var helt nöjd.

Det största färgarbetet lade han ner på himmel och vatten. Just där kan man ofta ana flest underliggande färgskikt i olika nyanser. I många fall är färglagret också tjockast där. De stora ytor som himmel och vatten ofta utgör i Lindens arbeten har stor betydelse för en målnings karaktär. Blir dessa ytor platta och döda, kan lätt hela målningen bli livlös. Ljuset i målningarna är till stor del beroende av hur konstnären lyckas skapa ljus i sina himlar men också i vattenytor. Ofta byggde han på motljuseffekter utan något skarpt solljus. Han lät mörka figurer eller former avteckna sig mot de egendomligt genomskinliga och lyskraftiga himlarna, som till exempel i verket Timmerflottare.

Färgen har stor betydelse för stämningsladdningen i Lindens verk. Hans sätt att sammanställa färgerna gör att de väcker liv och klang i varandra. Det begränsade antalet ofta dämpade, blandade färger som koncentrerats till stora, sammanhållna ytor ger ett intryck av lugn och behärskning men också av melankoli. Att färgerna uppfattas på det sättet kan bland annat bero på att de är blandade och därmed aldrig distinkta. De färger som i sig har en dragning åt någon annan färg tycks kunna upplevas som mera uttrycksfulla än de enkla grundfärgerna. De blå färgtonerna – som dominerar i Lindens konst – brukar uppfattas som svala, vilande och ibland längtansfulla.

Av stor betydelse för den speciella stämningen i Lindens konst är att hans färger är hållna i en skala som ligger mycket nära de färger som uppstår i naturen när det skymmer eller under ljusa, norrländska sommarnätter. Han målade skymnings- eller sommarnattslandskap med några få undantag. Ljuset i vinterbilderna, dit bland annat snöskottarmotiven hör, är inte någon tydlig skymningsdager men inte heller klart dagsljus. Han lyckades hitta exakta färgvalörer och ett exakt ljus. I vinterbilderna tycker man sig nästan fysiskt förnimma temperaturen i luften och snöns mjukhet. Den som har upplevt de ljusa norrländska sommarnätterna eller en halvmulen decemberförmiddag i Norrland, kan känna igen det speciella ljuset och de alldeles speciella stämningar som Linden fångat i sina verk.

 

Penseldrag och kontureringar

Efter tidiga experiment med olika sätt att anlägga färgen, under framför allt 1920-talet och början av 1930-talet, valde Helge Linden att arbeta med torr, tunn och jämnt pålagd färg. Penselskriften var dock för det mesta väl synlig i hans målningar fram till slutet av 1940-talet. Därefter blev han strängare i sitt penselarbete. I arbeten från 1950-talet är pikturen nästan helt utplånad. Penseln är dragen i exakta, parallella drag eller både horisontellt och vertikalt så att ytan blir mycket jämn och matt. Endast de fina spåren efter penselhåren kan urskiljas.

De markerade, oftast mörkt blå konturerna förekom i vissa av Lindens verk redan under tidigt 1930-tal. Blått är en färg som väl smälter ihop med vilka andra färger som helst. Särskilt i naturlandskap kan det blå ge distans och luftighet åt bilden. Sedan Linden tecknat motivet sparade han ut konturerna men lät ibland de angränsande, tunna färgskikten gå in över dem en aning så att de blev suddiga i kanterna. Därefter bättrade han oftast på konturerna ytterligare. Framför allt i verk från 1930-talets sista år och 1940-talet bidrar de till att skapa en mjuk, nästan skimrande effekt, samtidigt som de betonar den fasta formen.

En ökad stränghet

Några år inpå 1950-talet blev Helge Lindens konturer skarpare och mer distinkta. Hans måleri blev överhuvudtaget strängare. Han stramade åt formerna ännu mer än tidigare och gick samtidigt upp i färg. Denna ytterligare åtstramning ledde vid 1950-talets slut till att något av mjukheten, atmosfären och den intensiva stämningsladdningen gick förlorad. Helge Linden hade valt sin begränsning och därmed uppnått en koncentration av det konstnärliga uttrycket men hans sätt att förnya sig blev att gå ännu längre i den riktning han valt. En av orsakerna till denna förändring kan ha varit att han tog intryck av de konkretistiska strömningar som framträdde i konsten under 1940- och 1950-talen. Han lär ha sagt:

Själv skulle jag aldrig kunna måla tavlor, som inte föreställer någonting. Jag har funnit min väg och den följer jag. Men jag uppskattar den konkreta konsten, den är ett ”rent” måleri, som man kan lära sig mycket av. (Erik Thelaus, ”Helge Linden – vår mest betydande purist”. Västerbottens-Kuriren 2/11 1987)

Viljan till syntes, koncentration och klarhet är genomgående i hela Helge Lindens produktion. Han utvecklade den medvetet och systematiskt. Någon gång kunde han dock gå för långt så att strängheten blev helt dominerande och förtog ett verks alla andra uttryck. Att Lindens stränga behärskning var någonting som han enbart tillägnat sig på rent intellektuell väg är inte troligt. Hans strävanden hade djupt personlig grund. Det framgår inte minst av de artiklar i vilka han med nästintill överdriven glöd förespråkade konstnärlig moral och ”ett obrottsligt inre sanningskrav”. Samma krav på äkthet och ärlighet som han där uttryckte genomsyrar också hans eget konstnärliga skapande. Det finns en motsättning mellan det tuktade formspråket och den drömska, subtilt klingande färgen hos Linden. Det är ytterst ur denna motsättning som det säregna stämningsuttrycket uppstår. I hans konst tycker man sig förnimma ett undertryckt känsloinnehåll.

Offentliga arbeten

Under 1950-talet utförde Helge Linden sju i dag kända verk för offentliga lokaler. Sex av dessa verk är fortfarande relativt väl bevarade. Det första tillkom 1949–50 då Statens konstråd gett honom i uppdrag att göra en målning för en trapphall i Haparanda småskoleseminarium. Två konstnärer, Helge Linden och Erik Olson, Halmstad, hade inbjudits att komma med förslag. Lindens figurkomposition kring temat barndomsåren antogs. Målningen är utförd i en ljus och dämpad färgskala, i oljefärg på duk som limmats på väggen. Med ett förenklat formspråk har han under det samlande temat gestaltat ”modersglädjen, fadersglädjen, den uppgående, livgivande solen, barnens lekar, den ungdomliga upptäckarglädjen, den unge drömmaren och poeten och konfirmationen”. Verket finns ännu kvar i det före detta seminariets lokaler (i dag Sverigefinska folkhögskolan). På följande sätt har Linden beskrivit sina intentioner med verket (Umebladet 7/7 1949):

Det hela är avsett att utan åthävor ge en känsla av optimism och ljus livsbejakelse, parad med meditation och samlad livsvärme, allt insvept i den norrländska sommarnattens svalt varma ljus…

1954–55 skapade Linden sitt andra arbete för en offentlig miljö, en målning för kundutrymmet i apoteket Järvens nya lokaler vid Västra Esplanaden i Umeå. Även denna gång valde han att arbeta med oljefärg på duk, men nu spändes duken upp på ram. Den 2 x 4,7 meter stora målningen är indelad i tematiska fält där medicinens utveckling från örtmedicin till kemisk produkt och den eviga kampen mellan liv och död gestaltas. Kompositionen är ren och formerna förenklade. Den övervägande dova färgskalan domineras av olika nyanser av blått, grönt och violett med kontrasterande ljusa inslag.

Vid apoteket Järvens flyttning till Renmarkstorget i början av 1970-talet, då apoteket också bytte namn till Renen, följde Lindens målning med till de nya lokalerna. Under större delen av 1970-talet var den placerad i apoteket Renens kundutrymme, men vid ytterligare en flytt till en annan lokal vid Renmarkstorget i början av 1980-talet sattes den upp i ett personalrum. På grund av utrymmesbrist veks målningen då in cirka 15 cm på höger sida och fästes på väggen med spikar som slogs in genom duken och spännramen. För att ge verket en bättre placering lät Apotekarsocieteten 1999 placera det i en föreläsningssal i Biologihuset på Umeå universitet, där det blev tillgängligt för medicinstudenter och forskare. Vid en omfattande renovering 2018 flyttades verket ytterligare en gång. Det finns i dag placerat i en lokal i Biologihuset där färgsättning och inredning valts utifrån målningens färgskala.

För kapellet i Ankarrede, Jämtland, gjorde Helge Linden i samband med en renovering 1955 en altarmålning med motivet Jesus stillar stormen. Den är utförd i olja och har måtten 150 x 150 cm. Målningen är enkel och tydlig både i fråga om form och färg. Motivet är en båt med sittande figurer. En man, Kristus, står upp i båten med utsträckta armar. Till höger i målningen syns ett stormigt, mörkt vatten, till vänster ett lugnt och soligt sjölandskap. Kristusgestalten bildar ett kors i målningens mitt. Korsformen upprepas i båtens mast och trasiga segel. Färgskalan är kraftig och mättad. Den domineras av blått, grönt och gult. Altarmålningen finns fortfarande på sin ursprungliga plats.

1955 utförde Helge Linden också förlagan till en mosaik för restaurangen på Umåkers travbana. Verket finns kvar men är till största delen dolt till följd av en ombyggnation. Endast smärre delar är fortfarande synliga.

I december 1956 avslutade han en väggmålning över temat människans åldrar, som han skänkte till Umeå stad för placering i ålderdomshemmet Hagaborg. Målningen visar figurer representerande olika åldrar i ett naturlandskap som bakifrån belyses av kraftiga solstrålar. Kompositionen är klar och tydlig och formspråket förenklat. Verket, som har måtten 228 x 338 cm, utfördes i olja på duk som limmades upp på väggen. Det har suttit på plats fram till 2021, då den dåvarande verksamheten Haga servicehus lades ner inför rivning av byggnaden. För att rädda verket för framtiden anlitade Umeå kommun målerikonservatorn Linda Sandström, som restaurerade det och konstaterade att det fortfarande är i gott skick. Det finns nu förvarat hos Umeå kommun i väntan på en ny placering.

1957–58 gjorde Helge Linden förlagan till en mosaik för tandläkarhögskolans nybyggda barnklinik på Norrlandsgatan i Umeå. Motivet, en hästkarusell, ett ungt par på en bänk och en lamprad är enkelt och stiliserat. Det är utfört i kraftiga färger mot en blågrön-skimrande bakgrund. Mosaikläggningen utfördes av Osvaldo Deldin och leddes av fabrikör Giovanni Batista Peruzzari, chef för Mariebergs konstgjuteri utanför Luleå. Materialet till mosaiken togs från Venedig. Verket, som har måtten 3,15 x 4,25 meter, finns kvar och är fortfarande i gott skick förutom att mosaikbitar saknas på ett par ställen. Barnkliniken är numera flyttad. Lokalerna ägs i dag av Länsförsäkringar Västerbotten och används för annan verksamhet.

Helge Lindens sista offentliga arbete var en stor målning för fondväggen i kontrollrummet i det då nya kraftverket Stornorrfors utanför Umeå. Uppdraget fick han av Vattenfalls styrelse efter att ha segrat med sitt förslag Vårbrytning i en utsmyckningstävling mellan sex inbjudna konstnärer. Efter en förlaga i tempera på kartong överfördes motivet till duk som limmats direkt på väggen. Verket är utfört i olja, bredden är cirka 12 meter och höjden mellan cirka 2,5 och 6 meter. Till hjälp vid det stora arbetet hade Linden den unge konstnären Sture Meijer från Skellefteå.

Vårbrytning är en abstrakt komposition uppbyggd av långt förenklade formelement med utgångspunkt i norrländsk natur – skog, himmel och porlande vatten. Den är kraftfullt levande samtidigt som den utstrålar klarhet och lugn. Färgskalan domineras av olika nyanser av blått och blågrönt, ett tiotal gröna nyanser, violett och kontrasterande varmgult. Konstverket är väl anpassat till rummet och den aktuella väggens speciella utformning. I trädkronornas grönska återkommer den karaktäristiska, blågröna ”ASEA-nyansen” (tidigare standardfärg för teknisk utrustning och inredningar som tillverkats av företaget) i vilken en stor del av rummets inredning då var målad. Verkets former och rytmiskt fallande rörelse svarar mot den metalltrappa som skär snett över väggen och mot det upptill avgränsande, tandade takets linje. Både taklinjen och trappan, som enligt konstnärens önskan fick samma blå ton som målningens trädstammar, ingick därför i kompositionen.

Fram till i början av 1980-talet avgränsades kontrollrummet från den stora turbinhallen endast av en glasvägg genom vilken besökare kunde se Lindens målning. Numera har glaset ersatts av en vanlig, ogenomskinlig vägg som gör att konstverket blir mindre tillgängligt för en allmän publik. Vid en ombyggnad under senare tid sänktes innertaket i kontrollrummet för ljudisoleringens skull, så att mellan cirka 10 och 50 centimeter av målningens överkant döljs. Hela den tandade avslutningen är nu osynlig men finns fortfarande kvar ovanför innertaket.

Trots att Helge Lindens Vårbrytning nu inte görs full rättvisa på grund av taksänkningen, en del fuktskador, ändrad färgsättning på rummets inredning, störande föremål som till exempel en nödutgångsskylt som klistrats direkt på målningen, uttrycker den fortfarande liv, ljus och optimism. Så här beskrev Helge Linden vad han ville med sitt verk (Vi i Vattenfall 13/9 1959):

Vad förslaget Vårbrytning beträffar är ju motivet det enklast tänkbara, himmel, träd, och porlande vatten i ljusa, glada färger, som ska stämma till optimism och som halvt schematiskt ge intryck av skog och frisk vårlig grönska. Det hela är avsett att vara en abstrakt komposition, som ger åskådaren fritt spelrum att associera med norrländsk natur, som skymtar som en underström i det hela. Motivet i och för sig beredde mig inga svårigheter. Man kan beteckna det som en hastigt påkommen ingivelse. Däremot var det besvärligare att fördela elementen i kompositionen så, att ytan i sin helhet fick det intresse av dekorativt berättigande och behärskat lugn, som jag helst önskade.

Egentligen hade Linden själv helst velat förverkliga en annan av sina skisser för kraftverket, ett verk som han kallade Stadens ljus:

Då hade jag fått leka mera med arkitektur och starkare kontraster. (Västerbottens-Kuriren 17/3 1960):

I sitt sista offentliga verk, som stod färdigt sommaren 1960, utgick Helge Linden återigen från den norrländska naturen, ett tema som han så ofta återkommit till i sitt stafflimåleri. Men Vårbrytning – liksom hans två andra förslag för Stornorrfors, Elektriciteten och Stadens ljus – skiljer sig både från hans stafflikonst och övriga offentliga arbeten genom sin betydligt högre grad av abstraktion. Målningen är stram och systematisk i komposition och form men utstrålar ändå ljus och liv på ett nästan lekfullt sätt, något som är sällsynt i Helge Lindens konst. Vårbrytning och även förslagen Elektriciteten och Stadens ljus visar att Helge Linden efter en period i slutet av 1950-talets när hustrun Hannas sjukdom och bortgång dämpat lusten att måla, och när han kanske till viss del kört fast i sitt måleri, var på väg mot något nytt.

Generellt föreligger en stilmässig skillnad mellan Lindens offentliga verk och hans stafflikonst. I de offentliga målningarna framträder ytmässigheten mera påtagligt. De förenklade figurerna påminner om pappersdockor som placerats i kulisslandskap. Hans offentliga arbeten har inte den intensiva stämningsladdning som finns i många av de mindre målningarna. Skillnaden i uttryck mellan Lindens stafflikonst och hans offentliga arbeten beror till viss del på att han bearbetat färgen på olika vis. I de större målningarna har han inte på samma sätt som i stafflimålningarna lagt flera tunna färgskikt i olika nyanser på varandra för att uppnå liv och atmosfär i färgen. Det har inte varit möjligt för honom att arbeta så i de stora formaten. Vid uppmålningen av två av de offentliga verken (i Haparanda och Stornorrfors) anlitade han medhjälpare, vilket visar att han där inte lade ner lika stor noggrannhet på färgbehandlingen som i de till formatet mindre målningarna. För de större, offentliga verken valde konstnären att arbeta med lättförståeliga, allmängiltiga symbolinnehåll med redan färdiga tolkningar. Han gav själv utförliga förklaringar till idéinnehållet till dessa målningar. De är avsedda att passa de flesta smaker och fyller främst en dekorativ funktion. Sin stafflikonst förklarade han däremot inte på samma sätt. Den har ett mer svårtolkat, obestämt idéinnehåll som tillåter betraktaren att läsa in egna associationer och känslor.

Konstbildaren, kritikern och debattören

Helge Linden hade ett brett konstintresse vid sidan av det egna måleriet. Han var outtröttligt verksam i kulturlivet, framför allt i sina hemtrakter men också på riksplanet. Musiken spelade en viktig roll för honom. Han var styrelseordförande i Umeå musiksällskap från 1958 fram till sin bortgång 1961. I slutet av 1930-talet framträdde han som konst- och musikrecensent, främst i lokalpressen. Han publicerade dessutom konsthistoriska tillbakablickar och engagerade debattartiklar om bland annat konstnärlig moral och den svenska allmänhetens förhållande till konst. Mellan åren 1941 och 1944 fungerade han som lokalskribent för Otto G. Carlsunds tidskrift Konstvärlden som utkom under åren 1941–45.

Som kritiker ställde Helge Linden stora krav på den konstnärliga kvaliteten. Han var uppskattande och generös inför det som han ansåg vara bra. Men var det något som klingade falskt, eller var mindre bra eller saknade äkthet enligt hans mening, påpekade han det. För Linden var den äkta konstnärliga inlevelsen grundläggande. Han menade att all skapande konst är en personlig angelägenhet för konstnären, ett uttryck för något personligt upplevt, och att den konstnärliga kvaliteten bestäms uteslutande av det samlade uttryck varigenom en konstnär lyckas levandegöra sina intentioner. Vad som har betydelse är viljan och styrkan i konstnärens inlevelse, tanke och känsla under skapandeprocessen – förutsatt att konstnären kan lösa de tekniska svårigheterna. Tekniken, ansåg han, bör vara ett medel, inte ett självändamål.

Kort efter återflytten till Umeå blev Helge Linden invald i Västerbottens konstförenings styrelse och arbetsgrupp. Det gjorde att han fick inflytande över utställningsutbudet i länet. På konstföreningens initiativ visades mellan åren 1939 och 1947 utställningar av bland andra Sven Erixon, Kalle Hedberg, Berta Hansson, Halmstadgruppen, Helmer Osslund, Eric Hallström och Birger Ljungqvist. För att länets skolbarn skulle få möjlighet att se god konst utarbetade konstföreningen med Helge Linden som den drivande kraften, ett skolprogram – ”Konsten åt skolan”. Programmet innebar att pedagogiskt sammanställda utställningar kring olika teman, till exempel ”Konstens olika tekniker”, skickades runt i skolorna.

Som Norrlands representant i styrelsen för Konstnärernas Riksorganisation 1944–52 deltog Linden i den konstpolitiska debatten på riksplanet. Tillsammans med bland andra Siri Derkert och Sven Erixon var han engagerad i frågor som rörde de svenska konstnärernas situation: den statliga konstbeskattningen, finansieringen av offentliga utsmyckningar, svenska konstnärers inflytande över konstnärliga manifestationer i utlandet, konstföreningarnas verksamhet och inköpspolitik.

Linden höll ibland offentliga föreläsningar om konst och konsthistoria, och i ABF:s regi ledde han konsthistoriska kurser. Några av de ämnen han brukade föreläsa om var: ”Synpunkter på allmänheten och konsten och något om det konstnärliga uttrycket”, ”Den äldre konsten fram till impressionismen”, ”Kubismen och dess faser – dess inverkan internationellt”, ”Paul Cézanne och hans betydelse”, ”Expressionismen, fauvismen och dess internationella betydelse”, ”Konkretismen, nonfigurationen och spontanismen”. Han höll också kurser i måleri och tjänstgjorde tidvis som lärarvikarie i teckning vid seminariet och gymnasiet i Umeå. Helge Linden arbetade medvetet på att utveckla konsten och kulturen i Västerbotten. Han ville att publiken skulle lära sig att se skillnad på god och dålig konst. Om och om igen – i föreläsningar, artiklar, och recensioner – framhöll han betydelsen av den äkta konstnärliga inlevelsen och av att publiken lärde sig att uppskatta den, samtidigt som han kritiserade geschäft och tom teknisk tjusighet.

Konstnärskollegor

Helge Linden kom att få stor betydelse för flera yngre norrländska konstnärer. Han fäste uppmärksamheten på unga kollegor som Vera Frisén och Berta Hansson och förde fram i ljuset den naiva målaren Viktoria Nygren. Albert Johansson, Sture Meijer, Bertil Ågren och Lars Beckman var några av dem som brukade besöka honom i ateljén för att diskutera konst och be om kritik och råd. Som exempel på den generositet och uppmuntran som Helge Linden kunde visa mot yngre konstnärer, har Sture Meijer berättat om hur Linden vid Meijers första större utställning köpte två målningar, då försäljningen inte såg ut att komma igång. Detta ledde till att resten av publiken genast blev mer intresserad. Hos flera norrländska målare går det att finna påtagliga likheter med Lindens måleri. Arbeten av norrbottningen Stig Sandberg och Umeåmålarna Vera Frisén, Ragnar Lindqvist och Veinö Nyqvist uppvisar i vissa fall klar påverkan av Linden beträffande formspråk och motivval. Torsten Bergmark och Sture Meijer säger sig båda ha tagit intryck av Lindens konst. Albert Johansson har sagt att av Linden lärde han sig att förenkla och ta bort utan att någonting gick förlorat. I Berta Hanssons bilder av norrländska skolbarn finns likheter med Lindens måleri: de stora, rena formerna, den dämpade färgskalan och de mörka konturerna.

Eftersom Helge Linden aldrig tvekade att säga sin mening eller ta strid för vad han ansåg vara rätt, fick han en del meningsmotståndare. De som kände sig träffade av hans kritik kunde ha svårt att tåla honom. I brev till Torsten Bergmark, 23/9 1946, berättade han hur han på arrangörernas begäran gett förslag på lämpliga Västerbottensmålare för en utställning i Göteborg. Med ”klubben” avsåg han Umeå konstnärsklubb, där han tidigare ingått:

Jag har haft ett helvete med västerbottensmålarne, som ansett sig förbigångna när inbjudan uteblivit…Skall väl avlivas igen, för hundrade gången…Det är sorgligt att det återigen ska upprepas. Blir förmodligen skjuten i bakhåll av någon av dem. En har deklarerat att han länge haft lust att göra det. Det låter fasligt men är sant, så löjligt det än kan vara. Rara barn i klubben.

Efter att från början ha sett konstföreningarna som lovande instrument för konstbildning blev Linden med tiden alltmer missnöjd över hur de fungerade. I Konstvärlden skrev han 1942 att Västerbottens konstförenings arbete var den huvudsakliga förklaringen till västerbottningarnas goda konstuppfattning. Man visade inte något större intresse för beskäftiga, kringresande torghandlare eller för tom, tekniskt fullfjädrad elegans. Det var med stor glädje man konstaterade en för landsorten så sällsynt uppfattning. Men fem år senare frånsade han sig alla uppdrag i Västerbottens konstförening. Han ansåg att de ansvariga saknade tillräcklig konstkännedom och kompetens och att föreningen blivit en ”brackornas” träffpunkt. Han var inte ensam i sin kritik av konstföreningarnas utveckling. I november 1949 möttes landets konstnärer, i KRO:s regi, för att diskutera frågan. Linden menade då att den i och för sig goda konstföreningstanken vuxit sig själv över huvudet. Konstintresset fanns men vad som saknades var skolning och upplysning. Han uppmanade sina kollegor att ta ansvar för konsten och hjälpa konstföreningarnas styrelser att arbeta för kvaliteten. Från och med 1959 fanns han åter med i styrelsen för Västerbottens konstförening.

Genom sitt kunnande och stora engagemang fick Helge Linden stor genomslagskraft som moraliskt och estetiskt samvete i Norrlands konstliv. Han betraktades som en auktoritet både för sin konst och sin kritikergärning. Han stödde idén att Umeå borde få ett konserthus och under sina sista år talade han ofta om att Umeå behövde ett modernt konstmuseum.

Helge Linden avled 1961. För att hedra hans insatser för norrländskt kulturliv bildade Västerbottens läns konstförening en fond till hans minne, med syfte att möjliggöra skapandet av en konstsamling i Umeå. Drivande i arbetet var konstföreningens dåvarande ordförande Ingmar Flodström. Samlingen Helge Lindens Minne skulle innehålla ett representativt urval av företrädesvis nyare svensk konst utan provinsiell tonvikt. Ett år efter fondens bildande hade samlingen tillförts över 100 verk. Dessa sades utgöra stommen till Umeås nya konstmuseum eller konsthall som man, enligt en artikel i Dagens Nyheter 4/3 1962, tänkt sig på följande sätt:

Något provinsiellt museum strävar man inte efter att skapa i Umeå, även om helt naturligt landsändans egna konstnärer i stor utsträckning sätter sin prägel på samlingen. Det man vill skapa är ett allsidigt modernt museum. Konstintresset i staden är enormt och bör växa ytterligare tack vare denna samling, som flitigt kommer att förevisas för all den ungdom som får sin utbildning i den stora skolstaden Umeå.

År 1968 bildade konstföreningen och Umeå stads kulturnämnd tillsammans en stiftelse som hade till uppgift att förvalta samlingen Helge Lindens Minne, verka för utökning av samlingen och göra den tillgänglig för en allmän publik. Bristen på utställningslokaler i staden gjorde att den sedan sin tillkomst huvudsakligen hade fått förvaras magasinerad i Västerbottens museums lokaler. År 1982 övergick förvaltningen av samlingen till det då nya Bildmuseet, Umeå universitets museum, som låg i en tillbyggnad till länsmuseet på Gammliaområdet. Från 1995 är det åter Västerbottens museum som ansvarar för konstsamlingen.

Genom stiftelsens inköpsverksamhet har samlingen successivt utökats med representativa konstverk. Förvärvstakten har dock minskat markant sedan början av 1990-talet, som en följd av reducerade bidrag från Umeå kommun. Samlingen omfattar i dag cirka 500 verk, varav ungefär en tredjedel är målningar, en tredjedel grafik och en tredjedel skulpturer, teckningar och collage. Många av verken är utlånade som långtidsdepositioner i offentliga lokaler. De lånas också ut till andra museer för tillfälliga utställningar.

Syntetist eller purist?

Tillsammans med Torsten Jovinge, Erik Byström och Tor Hörlin har Helge Linden ofta blivit kallad purist. Denna beteckning fick de fyra målarna på 1940-talet, trots att de aldrig bildade någon enhetlig grupp. Gemensamt för dem är framför allt detaljlösheten och de stora, hela ytorna. Det kan dock ifrågasättas om beteckningen purism är den mest lyckade om man i ett uttryck vill fånga det väsentligaste i Helge Lindens måleri. Hos honom finns viktiga drag som lika starkt för tankarna till syntetismen, den konstriktning som blivit känd framför allt genom Paul Gauguin och som inspirerat norrlandsmålaren Helmer Osslund. Syntetismen innebär också formreduktion men eftersträvar med denna att nå en psykologisk laddning i bilden som är främmande för den ursprungliga franska purismen. Även om Helge Linden inte direkt avvisade beteckningen purist framgår det tydligt att han inte oreserverat ville jämföra sig med övriga purister. Han påpekade att han genom sin metodiska renodling syftade till något annat än det formbaserade, intellektualiserande och opersonliga måleri som puristerna stod för. Han ville inte ”förlora sin själ” utan tvärtom nå en koncentration kring det mest väsentliga – nå ett fördjupat psykologiskt innehåll:

Jag önskar att varje duk skall vara ett slags själstillstånd, som förmedlar min tanke och känsloreaktion inför företeelserna, vad det än kan röra sig om. För mig har det konstnärliga skapandet en djup psykologisk innebörd. Det reportagemässiga och artistiska kan jag väl förstå, men det är inte nog, det är inte ens halva vägen. Effekt är inte nog. Uttrycket skall vara adekvat med det som för konstnären är sanning. (Ur brev till Torsten Bergmark, 23/9 1946)

Denna programförklaring överensstämmer på ett slående sätt med de målsättningar som syntetismen gjort till sina. Man kan därför fråga sig om inte beteckningen ”syntetist” bättre träffar det väsentliga i Helge Lindens konstnärliga strävanden. Hans konst är dock först och främst personlig. Det går inte att klassificera hans verk enbart med en term som skapats för andra konstnärer vid en annan tidpunkt. Den riktiga uppfattningen av hans arbeten har man nog om man samtidigt ser dem både i perspektiv av traditionen från syntetismen och som uttryck för den svalare purismens estetik. Det som är mest påträngande i Helge Lindens måleri är ju nämligen motsättningen mellan den starkt känslobetonade laddningen och den strama yttre formen. Det är främst ur denna motsättning som det speciella uttrycket uppstår.

Artikeln bygger på en sammanfattning av Brita Täljedal, ”Helge Linden: C-uppsats i konstvetenskap”, Umeå universitet 1990.

Källor, tryckta

Recensioner och artiklar i dagstidningar och tidskrifter från perioden 1923–1961, ur Helge Lindens egen klippsamling.

Källor, ej tryckta

Intervju med Helge Lindens son Bo Linden

Intervju med konstnären och konstkritikern Torsten Bergmark

Brev från Helge Linden till Torsten Bergmark.

 

Vinjettbild. Nattlig hamnbild. Tillhör Västerbottens museum. Foto: Västerbottens museum.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

 

Texter om Helge Lindens konst:

 

 

Näsström, Gustaf. Stockholms-Tidningen den 17 november, 1938.

Rosen och Linden

Helge Linden, som i dagarna haft vernissage i Konstnärshuset, har inte utställt separat sedan 1931. En sådan tillbakadragenhet antyder ju en del om hans frätande självkritik och hans obönhörliga krav på att verkligen ha något att ge, när han framträder inför offentligheten. Linden arbetar med norrländskt seg och tjurig ihärdighet på sina motiv. Han kan måla om och måla om en och samma sak hur länge som helst, till dess han finner en uttrycksform, som i någon mån tillfredsställer honom. Redan i november 1932 såg jag på en provinsutställning i Umeå en tidig variant av en av hans bästa saker i Konstnärshuset, nämligen ”Blå hamnbild” med ett par fiskebåtar och en lastångare liggande ute i en blå skymningsoändlighet av en egendomligt sugande intensitet. Sannolikt kommer han ännu flera gånger att återvända till detta motiv, som tycks utlösa något specifikt i hans litet tunga och drömska stämningsliv med dess förkärlek för dova skymningsdagrar. En likartad, dämpad men intensiv belysning ger sin energiska mollton åt flera av hans målningar, t. ex. en utsikt över Trysunda fiskeläge i tung, blå skymning, en dansbanebild med figurerna insatta i ett glimmande skumrask under lövkronor mot en brinnande solbärgningsrymd, ”Snö i hamnen”, där vinterskymningen sjunger med sordinerad innerlighet kring en vit kustbåt i en hamn med magasin och lyftkran, och ”Hustak, Tegnérgatan” med dess intensiva rödvioletta kvällston över snötäckta tak och himmel.

Men Linden har också andra klanger på sin kräsna palett. En dag hos kamraten Erik Byström på Sorö i Danmark fångar han med inspirerad snabbhet en tidig vårstämning med tvätt på tork under svävande vita moln — den bilden lyser av blond livsglädje. En annan gång målar han en interiör med ett par engelska järnsängar i ett blekgrönt rum, från vilket man — som hos någon gammal holländare — ser in i ett bakomliggande rum med en ljus färgskala i vitt, blått och rosa. Det blir en betagande vacker koloristisk upplevelse av denna anteckning ur vardagsmiljön, på en gång sträng och innerlig. Linden strävar över huvud att bygga sina kompositioner med arkitektonisk fasthet och klarhet, i strängt sammanhållna volymer och färgplan, men samtidigt med en sjudande uttryckskraft i färgen. Han målar inte av verkligheten, är ingen reporter vid staffliet, utan diktar om den till djupare expressivitet och intensifierar dess färgverkan till något av violoncellens fyllighet och passionerade mjukhet. Ibland förenklas linjeverkan i hans kompositioner till ett slags geometriskt mönster, byggt t. ex. på. samspelet mellan kraftlinjerna i en storhässja och ett staket eller i ett par danska bondgårdar och slätten omkring dem (”Hus i motsol”). Även i sin människotolkning använder han sig av en liknande förenkling, så t. ex. i halvfigursbilden av ”Asta” med dess stora, strängt sammanhållna och brett konturerade färgplan i gröna toner och i porträttet av en liten blåklädd glytt, som slumrar i en röd stol med grön kudde mot en grå fond. Det finns över huvud så fina valörer och så rika koloristiska värden i detta måleri, att jag tvekar att recensera det efter att bara ha sett det i eldsljus, men Helge Lindens utställning hör till de artistiska evenemang, som man föresätter sig att återvända till i trygg förvissning om att det även i fortsättningen håller vad det första mötet lovar i fråga om personlig inlevelse och oböjlig konstnärligt-moralisk ryggrad. Det fladdrar så många chosiga fjärilar förbi oss, att vi måste söka efter det äkta och djupplöjande. Till den kategorien hör Helge Linden.

[utelämnad del om Reinhold von Rosens utställning i Galerie Moderne]

Gustaf Näsström

 

 

Carlslund, Otto G. Konstvärlden den 1 november, 1941.

HELGE LINDEN

Färg och Form: 18 okt.– 5 nov.

Finns det någon modern marinmålare, som kan behandla motivet så överlägset som Linden? Fast hans hav alltid äro släta som bord och hans fartyg så fria från alla navigationens tillbehör som möjligt, har man ändå en känsla av sjö med mäktig hävning och en förnimmelse av att det är säkra skrov som styra sin väg över vidderna. När han kolorerar sina vatten, gör han det med en för honom karakteristisk blygrå ton, och fartygen — antingen det nu gäller roddbåtar eller tiotusentonnare — få ett återsken därav. Det är en monoton, frisk men ingalunda ledsam ton, som klingar åskådaren till mötes från hans dukar; kanske vindens röst, entonig och sordinerad, men skön att höra. Det är en kärv manlig form innanför en fast kontur, han ger åt allt han målar, ty havet och båtarna äro inte hans enda motiv, om de också höra till dem han gör bäst. En av de mest fascinerande dukarna heter Den övervuxna bangården. Bara namnet anger en stämning av ödslighet. Där stå några övergivna godsfinkor på ett stickspår med en oändlig rymd omkring sig, en skrämmande bild av stillestånd och livlöshet. Linden är i klassisk mening dramatiker. Med de enklaste medel, lika enkla och självklara som en gång Sofokles’, skapar han ödesmättade situationer med vardagens ting som aktörer. Det är en otroligt stark och suggestiv konst, han skapar.

O.[tto] G. C.[arlslund]

 

 

Härlin, Einar. Västerbottens-Kuriren den 2 oktober, 1942

HELGE LINDEN inviger konstsalongen i Hantverkshuset

För ungefär tre är sedan kom Helge Linden till Umeå efter att ha gjort sitt konstnärliga genombrott i Stockholm och inhöstat de första stora erkännandena. Vad han sedan dess åstadkommit, har han samlat till en stor retrospektiv utställning i Hantverksföreningens nya hus, som på detta sätt vederbörligen inviges också såsom konsttempel. Det bör för Hantverksföreningen vara en kär plikt som uppfyllas, då de utomordentligt magnifika lokalerna upplåtas åt en stadens son, vilken fäst uppmärksamheten på sig med sitt konstnärsskap vida omkring, inte bara här hemma utan också utomlands. Och lokalernas invigning såsom konstsalong kunde knappast göras värdigare än med denna omfattande utställning av den fördjupade och personliga konst, som Linden skapat under de år han verkat såsom norrlandsmålare och umebo. Det utgör på sitt sätt en uppskattning av hans verk. Och att han verkligen är värd en dylik honnör, därom bära hans dukar vittnesbörd.

Sällan såg man nämligen en jämnare och homogenare utställning, vars grundlinje är strängt personlig och envist målmedveten ända från de första verken, daterade 1932 (nr 1, Grunna fiskeläge, nr 3 Kornhässja i natten och fram till de sista dukarna, så färska att man får doften från linoljan i näsan.) Den måttfullhet och kräsna sparsamhet med detaljer, som är så utmärkande för Lindens pensel, följer honom som ett väsentligt grundtema. Det finns redan i kampårens mörka mollklanger och det utvecklas allt fastare, tar mer och mer sin andel av bildsynen och står slutligen kvar såsom något organiskt framsprunget i hans senare produktion, där den ljusare och öppnare inställningen till omgivningen desslikes speglar sig i ett friare, ljusare och gladare tonspråk. Hur intressant för helhetsbilden av Lindens måleri än de äldre dukarna äro, så framstår målaren av i dag dock oändligt mycket rikare och klarare än någonsin. Den del av utställningen, som utgöres av hans bidrag från det gångna sista året, särskilt sommaren i Torekov, Strömbäck och Umeå, ger något av det allra förnämsta han åstadkommit. Om några dukar skola nämnas kan man inte hoppa över nr 34 Vinterdis i hamnen, nr 41 Från Ume kaj, nr 50 Båthamnen Toreknv, nr 52 Bäcken, Strömbäck, nr 54 Gammal gård, Strömbäck, nr 55 Ångaren, Sandvikskajen, nr 58 Stilleben med pelargonia, nr 59 Stilleben med cyklamen, nr 66 På fönsterbrädan, nr 67 Kanalen och utom katalogen Badstranden. Uppräkningen kan förefalla lång, men den skulle kunna göras ännu längre, ty den här sommaren tycks ha varit mer än vanligt stimulerande för hans målarflit. Uppräkningen ger dessutom en god föreställning om mångfalden av de nya motiv, som han frestat och som han också förmått avlocka sin specifikt lindenska valörkänslighet. En målare, alltjämt stadd i utveckling, måhända just mitt uppe i ett betydelsefullt utvecklingsskede, det är slutsumman av de intryck man får av en rundvandring i de tre salarna.

Om man i stället för att analysera enskilda dukar i samlingen försöker klargöra vad som förlänat hans konst en trygg och stark ställning, så måste man säga sig, att den rakt inte fått något till skänks genom att appellera till det bravurmässiga. Det finns få företeelser inom konstlivet han föraktar så som det klatschiga. Och i analogi därmed rör han sig med mycket enkla medel, i somligas tycke allt för enkla. Den torftiga dräkten kring hans figurer eller landskap kan ibland tyckas slå över i sin knapphet, men något äkta upplevat och djupt begrundat talar alltid ur de enkla planen, de överlagt tunga konturerna och den sensibla färgen. Helge Lindens konst tillhör inte det slag som bländar vid första anblicken. Men den lever genom sin sundhet. Den står sig genom åratals bekantskap och blir egentligen blott tillgängligare och skönare med varje förnyat studium. Denna hans största och utan tvekan förnämsta utställning utgör en stark upptakt till höstens säkerligen livaktiga konstsäsong.

E.[inar] H.[ärlin]

På vernissagen, som bevistades av en fulltalig publik med stadens honoratiores i spetsen, såldes ej mindre än 6 dukar, nämligen nr 1 Grunna fiskeläge, nr 12 Landskap med lada, nr 36 Skuta vid piren, nr 41 Från Ume kaj, nr 48 Gränden, Torekov och nr 59 Stilleben med cyklamen.