Hösten 1951 bildades Umeå Shakespearesällskap. Initiativtagare och eldsjäl var språkläraren Margreta Söderwall, som under sällskapets tjugo aktiva år engagerade cirka 500 unga mellan 10 och 18 år i teaterverksamhet med William Shakespeares dramatik i centrum. Sammanlagt blev det 40 uppsättningar med närmare 300 bejublade föreställningar. Shakespearesällskapet var en välkänd och populär aktör i Umeås kulturliv. För alla de barn och ungdomar som var ”shakespeareaner” kan betydelsen av verksamheten knappast överdrivas. Margreta Söderwall var en stark personlighet – annorlunda, kraftfull, generös och fascinerande. Hon var helt enkelt en alldeles särskild Margreta!
Belysningen är svag. Det är varmt och svettigt. Vi står tätt tillsammans och håller varandras kladdiga händer. Det är tyst, bara andhämtningar hörs. Någon fnittrar – lite nervöst så där. Det ligger spänning i luften, och förväntan. Man hör sorl utifrån. Någon kikar genom sammetsdraperiet.
– ”Det är skitmycket folk”, väser han.
Vi drar en kollektiv suck. Min peruk kliar och kjolen sitter åt lite för hårt. Hoppas bara att säkerhetsnålen håller! Skökan, det är jag det. Jag har inte så många repliker, men ändå. Och så på engelska! Jag mumlar ”Have you punished me enough now lord, so that you … have you punished me enough now lord so … so that you can forgive me”… Det pirrar i magen och någon av de yngsta har blivit kissnödig. Till sist är det dags. Margreta väser: “Kom ihåg, nu spelar vi för sjutusan jäklar! Plats på ’Schänen’!” Så går ridån upp och vi är i Strängnäs, utanför domkyrkan.
– “What are you doing Olof?”
– “I am playing.”
– “You are playing?”
– “Yes I´m playing a little comedy about the children of Israel and the Babylonian captivity.”
Det var den 17 juni 1969 och Umeå Shakespearesällskap – 37 barn och ungdomar – spelade August Strindbergs ”Mäster Olof ”på Civic Theatre i Leeds. På kvällen skrev Mats, Mäster Olof själv: ”Till Teatern, sminkning. Lyckönskningstelegram anlände. Premiär klockan 7 – klar succé. Sen på kinesrestaurang åt och ölade. Snack, skratt och hem till våra ”hosts” sent. Trött och glad och nöjd!” Och visst var det succé. Publiken var överväldigad och jublet ville aldrig ta slut: ”Magnificent!!! Magnificent!!!”
Jag var själv en av de ungdomar som hade förmånen att få vara med i Umeå Shakespearesällskap, eller ”Shakespeare” som vi sa rätt och slätt. Några stora roller hade jag aldrig. Faktum är att jag spelade sköka i tre pjäser, och först i den tredje, Mäster Olof, hade jag repliker. Men vad gjorde väl det? Vi var alla var stolta shakespeareaner, ”Varje person på scenen och bakom scenen är viktig”, sa Margreta, ”och alla har lika stor betydelse för helheten”. Margreta Söderwall hette hon – detta fenomen … one of a kind … en alldeles särskild Margreta. [1]
Klara Margreta föddes den 26 juli 1912 i Stockholm som yngsta barn till Klara och Knut Söderwall. Knut var jurist samt justitiesekreterare vid HD och blev så småningom regeringsråd. Margreta hade två syskon: Knut-Erik (f. 1907) och Karin (f. 1909). Familjen bodde i en stor lägenhet på Östermalm, Ynglingagatan 11, och barnen gick på Whitlockska Samskolan. Det var en ytterst välrenommerad skola med höga terminsavgifter. Här gick främst välbärgade elever från innerstaden, och många föräldrar hade akademisk bakgrund. Skolan hade startats av Anna Whitlock i slutet av 1800-talet och byggde på reformpedagogiska idéer. Exempelvis hade man elevråd, föräldradagar, fria ämnesval samt koncentrationsläsning, och man växlade systematiskt mellan teoretiska och praktiska moment. Både pojkar och flickor undervisades i hemkunskap, syslöjd och träslöjd. Kultur hade en viktig plats på skolan, bland annat spelade eleverna teater. På kvällstid anordnades föredrag i aulan om pedagogik och kultur i alla dess former.
Margreta tog studenten på Whitlockska 1931. Tydligen hade hon tänkt sig att bli tandläkare för 1933 avlade hon odontologie kandidat-examen. Men hon bytte bana och började istället studera humaniora vid Stockholms högskola. Så småningom valde hon att utbilda sig till lärare. Säkert hade hon många järn i elden, och först 1948 tog hon examen. Året därpå fick hon tjänst som adjunkt i svenska och engelska vid Högre allmänna läroverket i Umeå, Mimerskolan alltså. När Östra gymnasiet invigdes 1957 började hon arbeta där och från 1968 var hon metodiklektor vid Lärarutbildningen i Umeå.
I början av hösten 1951 tog ett gäng kvinnliga läroverkselever kontakt med sin lärare, Margreta Söderwall. De var alla medlemmar i den kvinnliga gymnasieföreningen Orbis och var nu sugna på att spela teater. De hade hört att detta var ett stort intresse hos henne och undrade helt enkelt om hon kunde tänka sig att hjälpa dem. Margareta hade denna sommar varit på Shakespearekurs i England. Kursdeltagarna var alla lärare, främst från Storbritannien, och tanken var att återskapa scenen på 1500-talets Globe Theatre. De mätte upp en plattformscen på gräsmattan och tänkte sig publik på tre sidor. Så spelade de upp scener ur mästarens dramatik, sjöng madrigaler och dansade Pavane. Margreta var eld och lågor när hon kom hem till Umeå och tände förstås på alla cylindrar när Orbis-gruppen kom med sin förfrågan. William Shakespeare skulle det bli! Först var nog ungdomarna lite skeptiska till att ge sig på den litteräre giganten, kanske kändes det lite pretentiöst. Man bestämde sig för att sätta ihop en kavalkad av scener ur några kända pjäser och framföra detta så som det hade varit på Shakespeares tid. Orbis tog kontakt med sin manliga motsvarighet och hittade där en grupp ynglingar som gärna ville delta i det annorlunda projektet.
I läroverkets aula byggde ungdomarna en upphöjd scen med sittplatser på tre sidor. Man släpade ner brädor från vinden, målade kulisser, samlade ihop rekvisita, sydde dräkter samt studerade texter och upplägg. Så började man att repetera. Den 20 april 1952 blev det premiär på ”Ett Shakespearefestspel” i aulan. Salongen mörknade, en trumpetstöt hördes och en ouvertyr spelades upp. Fram på scenen trädde Margreta, iklädd tidsenlig elisabetansk klänning. Hon rullade upp ett sigillerat dokument och reciterade traditionsenligt en prolog:
Vem känner inte Shakespeares namn?
En värld trollas fram inför din inre syn,
Ett myller av gestalter pockar på din blick,
Väldiga kungar i brynja och i hjälm,
Svartsjuka demoner, ugglans hesa klagoskri,
Älvors lätta fjärilslek i skog och mark,
Häxors trolldomsbrygd – kärlekskranka mör,
Den mogne mannens grubbel,
Narrens ensamhet och gråt –
Allt lever nu på scenen fram för dig.
Tag fantasin till hjälp och följen mig.
Både publik och recensenter var mycket positiva. Det var faktiskt imponerande, menade man, att barn och ungdomar försökte sig på att spela riktig teater – Shakespeare till och med – och klarade det så övertygande. VK:s recensent tillade dock lite försiktigt att Romeo verkade något konfunderad inför slutkyssen, som blev lite väl tam. Alla var dock eniga om att man ville se en fortsättning på detta spännande tilltag. Och en fortsättning blev det. Redan året därpå gavs ”Trettondagsafton”. Återigen var recensionerna överväldigande: ”Tänk att ungdomar kan spela Shakespeare!”.
Hösten 1957 hade Umeå Shakespearesällskap haft sex föreställningar. Margreta Söderwall ville fördjupa sitt kunnande och antogs till en doktorandkurs vid Leeds University, ”Shakespeare and the Drama”. Hon skulle därför vara borta i drygt ett halvår. En av hennes kolleger, Sigrid Wigelius, som var lärare i franska, hade varit regiassistent för ”Hamlet” året före. Hon tog på sig att hålla igång verksamheten. Sigrids specialitet var dock inte Shakespeare utan fransk dramatik. Valet föll därför på två komedier av Molière, ”Äktenskapsskolan” och ”Den girige”, som förkortades, bearbetades och kopplades samman.
Margretas vistelse i Leeds gav nya idéer. Hon passade på att föreläsa vid Leeds University om August Strindberg och imponerade stort med sin entusiasm, sitt kunnande och sin alldeles utomordentliga engelska. Hon är en ”vigorous thinker and a powerful personality” skrev någon, och har en ”remarkable grip of the English language”. Kunde hon inte komma till Leeds med sin teatergrupp sommaren därpå? Det var ett lockade erbjudande, och väl hemma bestämde hon sig. Naturligtvis skulle de åka, men med vad? Att spela Shakespeare i England var otänkbart för man kan ”inte bjuda bagarbarn på bröd”. Men Strindberg kanske?! Margreta skrev många år senare:
Jag hade studerat ett år vid Leeds universitet för Shakespeareforskaren Wilson Knight och väckt intresse för vår verksamhet i Umeå. Tänk bara – här låg Sveriges enda Shakespearesällskap och därtill det nordligaste i världen – nära polcirkeln, the Arctic Circle! Jag kom hem med en inbjudan att gästspela påföljande sommar. Vi bestämde oss för ett av Strindbergs historiska skådespel, som i sin blandning av humor och drama starkt påminner om Shakespeare. Genom mina erfarenheter från Leeds och England överhuvudtaget, visste jag med säkerhet att ”Fröken Julie” och ”Fadren” till exempel inte alls uppskattades eller passade det engelska kynnet. Valet föll på ”Folkungasagan”, av en del ansett som Strindbergs främsta historiska drama, fast sällan spelat på hemmaplan och inte förut på en engelsk teater. [2]
Dramat skulle ges på engelska, men för att inte ungdomarnas fantasi och inlevelseförmåga skulle hämmas av det främmande språket bestämde man att först studera in dramat på svenska och ge några föreställningar i Sverige. Därefter delades den engelska texten ut. Margreta hade omarbetat texten; långa monologer hade kortats ned och språket var något moderniserat. Som hjälp när texten skulle läras in användes ljudband – Margreta var mycket noggrann med uttalet. Efter några veckor var man redo, och i juni 1959 bar det av till England. Innan avresan fick ungdomarna förhållningsorder om hur de skulle uppföra sig i England:
- Detta är ej en nöjesresa i vanlig mening. Du är inbjuden av engelska universitet att spela teater alltså är du en representant för ditt land, din stad och din skola.
- Det är naturligtvis förbjudet att förtära starka drycker.
- Engelsmännen är vänliga och rara. Man tränger sig aldrig fram i köer.
- Repetitioner och spelningar går före nöjen. I London tillåts inget nattliv. Att bege sig till East End är direkt livsfarligt. I utlandet anses svenskarna vara dumma och lättlurade.
- Fråga gärna dina engelska vänner om England, men framhåll aldrig att vi har det mycket bättre. Betänk att detta folk har genomgått två världskrig, medan vi har haft fred och ro.
- Flickor! Det räcker med läppstift som make-up utanför scenen! Målning kring ögonen ger sällskapet en billig prägel, vilket vi ej önskar! Skolungdom i England får ej alls sminka sig.
Först gick resan till Leeds, där man spelade på Civic Theatre och på universitetet, och därefter gav man också föreställningar i Halifax och Nottingham. Givetvis besöktes Stratford-upon-Avon, där man fick se ”Othello” och ”En midsommarnattsdröm” på Royal Shakespeare Theatre. Det är viktigt att lära sig mycket om Shakespeare och hans tid, menade Margreta.
Margreta arbetade förstås mycket med manuskripten. Hon kortade ner och ändrade språket lite så att det skulle bli mer tillgängligt och kännas mer naturligt. De mest bärande scenerna lyftes fram och prologen användes för att ge den bakgrund och den information som hade försvunnit med nerkortningen. På hösten 1959 kontaktades Margreta av Svenska Bokförlaget, som ville ge ut en Shakespearepjäs för undervisningen i engelska. Margreta accepterade och resultatet blev ”En midsommarnattsdröm/A Midsummer Night´s Dream”, användbar för skolor och amatörgrupper. Texten var förkortad med parallellställd svensk översättning, kommentarer och ordförklaringar. Det kom senare att bli många publikationer av detta slag.
Under 20 år levde Umeå Shakespearesällskap. Man gjorde cirka 40 uppsättningar och vissa år spelades flera olika pjäser. Skälet var enkelt – alla som ville skulle få vara med. I en debattartikel om barnteater skrev Margreta 1967:
Min målsättning har varit att ge så många elever som möjligt chansen att få spela teater, – utan diskriminering eller urval av en elit, som får nåden att stå på scenen. Alla som har anmält sig har fått roller i de årliga föreställningarna, som presenterats efter en och en halv terminsförberedelser på elevernas fritid.
Några uppsättningar specialbearbetades och framfördes med och för de yngre: ”En midsommarnattsdröm” (1954) för barn mellan 11 och 14 år, ”En midsommarnattsdröm i popstil” (1966) som engagerade 40 barn från 7 år, ”Stormen” (1967) med 35 barn mellan 7 och 15 år och ”Barnens juldröm” (1969) med barn 8–14 år.
För Margreta var teater viktigt. Teater är inte bara att spela upp pjäser, menade hon. Det är att uppleva tiden, budskapet, människorna, känslorna … och att lära känna sig själv. Som metodiklektor på Lärarhögskolan drev hon envist frågan om att ge utrymme åt drama i lärarutbildningen. Dramaundervisning stimulerar frigörelse, inre säkerhet, gemenskap, kollektivt arbete, empatisk förmåga, hävdade hon. Den är dessutom bildande och ger vidgade perspektiv.
I slutet av sextiotalet trädde gamla shakespeareaner fram som regissörer och repertoaren utvidgades med moderna pjäser. År 1970 sattes Kent Anderssons ”Sandlådan” upp i regi av Gunnar Strömberg. Året därpå gavs Marta Westins skolföreställningen ”Vem har rätt?” med Urban Falk som regissör. Margretas sista föreställning i Umeå var Hamlet, som hade premiär den 9 april 1972. Margareta flyttade till Stockholm och Umeå Shakespearesällskap lades ner. Andra fortsatte teaterverksamheten, men längs andra vägar. År 1974 bildade några före detta shakespeareaner Ögonblicksteatern. Tanken var att den skulle leva en föreställning och någon fortsättning hade man inte räknat med. Idag är det en av Sveriges äldsta fria teatergrupper.
Margreta började undervisa på Huddinge gymnasium och fortsatte att arbeta med barn- och ungdomsteater. Hon utvecklade ett koncept med tal- och röstövningar. Hon skapade dramatikpåsar med enkla kläder och rekvisita för olika scenutdrag, som en svart mantel och en dödskalle för Hamlet. Umeå Shakespearesällskaps verksamhet blev basen för ”Läs och Spel”-serien (Natur och Kultur) som omfattade 17 pjäser – Shakespeare, Molière, Gorkij, Goethe, Ionesco, Ibsen, Strindberg, Euripides – bearbetade i pedagogiskt syfte för att användas i skolor och teatergrupper. På önskemål från utbildningsradion i moderna språk utarbetade Margreta scenutdrag från klassiker av till exempel Shakespeare och Molière med parallellställd översättning och kommentarer. Hon översatte dessutom ett antal av Shakespeares sonetter, som dock inte publicerades.
Margreta Söderwall var ett fenomen, och hon uppmärksammades. År 1965 fick hon Umeå Stads Kulturstipendium, fem år senare Vilhelmina köpings teaterstipendium och ytterligare fem år därefter Svensk Damtidnings Akademis årspris. År 2001 blev hon hedersdoktor vid Umeå universitet. Den 19 februari 2009 dog Margreta, 96 år gammal.
Hur var det då att vara shakesperean – hur kom en föreställning till? Låt mig berätta om ”Mäster Olof”, August Strindbergs kraftfulla drama om makt, övertygelse och kamp.
Det första som hände var att alla satt tillsammans på scengolvet och pratade om vad det innebar att vara shakespearean: att komma på repetitionerna, att respektera tider, att hålla god ton, vara kamratlig och hjälpas åt – samt att lyda Margareta. Hon kunde bli vansinnigt arg, rent ut sagt rasande, och det var sannerligen inte roligt. Det fanns en plats för alla, på scenen och bakom scenen. Man kan ju älska teater utan att vilja uppträda inför publik. Inga divalater accepterades. Alla är lika viktiga för helheten betonade Margreta, och att skapa teater är ett gemensamt arbete.
Så pratade vi om pjäsen. Vad handlar den om? Varför skrev Strindberg ”Mäster Olof”? Vad ville han säga sin samtid? Vad kan pjäsen säga oss idag? Vilka är huvudpersonerna och hur är de? Gert, Olof, Kristina, Biskop Brask, Gustav Vasa … I samtalen skulle alla komma till tals. Det var förstås också en övning i att tala inför andra och att våga ta plats. Det var också en övning i att lyssna, respektera varandra och ge positiv respons.
Nästa viktiga punkt var förstås vad var och en skulle göra. Vem kan måla kulisser och samla rekvisita? Vem kan sminka? Vem kan hjälpa till med klädbyten mellan scener? Vem kan bära grejer vid scenbyten? Scenografin var viktig och för detta ansvarade Murre, som var bildlärare. Han behövde hjälp av tjejer och killar med sinne för både helhet och detaljer. Klädförrådet i Östra Gymnasiets källare skulle inventeras. Dräkter skulle ändras och nya skulle sys upp. Birgitta var klädansvarig. Sjutt ritade och designade alla dräkter, gjorde mönster, bestämde både tyger och detaljer och sydde. Hade vi måhända mammor som kunde hjälpa till att sy? Bakom scenen fanns också andra ytterst viktiga funktioner. Ljudteknikern skulle ordna ljudeffekter, som knackning, sorl och rop från folksamling, trumpetfanfarer och klockringning. Ljudteknikern skulle också hitta musik som fångar känsla och budskap. Ljusteknikern skulle belysa scenen så att stämningen förstärktes och publikens uppmärksamhet riktades åt rätt håll. Så fick vi anmäla oss till olika sysslor. De som ville stå på scenen fick prova på olika roller och repliker. Margreta bestämde sedan vem som skulle ha vilken roll. Ett schema lades – vilka scener ska repeteras när? Och till sist började repetitionerna, drygt ett halvår innan premiären skulle ske.
Varje repetition inleddes med att vi satt i ring och pratade igenom den scen som skulle spelas. På vilket sätt var scenen viktig? Hur kände sig Olof nu? Var han förändrad? Var han övertygad? Hur var hans relation till hustrun Kristina och modern? Därefter la vi oss på golvet och Margreta talade långsamt och sövande. När vi hade slappnat av kroppsdel för kroppsdel och nästan somnade, fick vi sätta oss upp och prata om hur det kändes. Så hade vi övningar som skulle ge trygghet och tillit, som att ”styra skåp” till exempel. Med olika rörelseövningar skulle vi känna och gestalta stämningar i kroppen. ”Nu ska ni vara blyga nymfer” …. ”nu ska ni vara rasande folkhop” … ”nu ska ni drömma om er kärlek” … ”nu är ni ormar på golvet”… ”nu ska ni gapskratta”… ”nu är ni monster”…
De rytmiska röstövningarna var härliga: ”Vackra Sara for till Sahara men visade sig vara en väldig mara”, ”Bagare Brumberg bakar bruna brända bullar!”. Vi kunde vara vackra gatsoperskor i Moskva som stånkade med kraftfulla stämmor ”Åhej åhej åhej”. Ibland läste vi ett stycke i kör, kanske någon av Sandro Key Åbergs ”prator”. När alla var varma och svettiga och glada och fria började själva repetitionen. Vi repeterade en gång per vecka, oftare när premiären närmade sig. Jag tror inte att vi var tvungna att närvara vid repetitioner av scener där vi inte själva var med, men jag minns att vi var det ändå. Det var ju så spännande och roligt. Det var också lärorikt, kreativt och stärkande; en träning i kollektivt arbete, generositet och gemenskap, i att ställa upp för varandra, men också en träning i disciplin och ansvar.
Så kom premiären. Det var den 27 april 1969. Själv var jag 15 år. Alla var förstås enormt pirriga, alla utom Margreta, vad det verkade. Hon log och skrattade med alla, berömde och peppade. I Västerbottens Folkblad skrev man dagen därpå: ”Vilken underbar föreställning! Vilken inlevelse, över huvud taget vilka skådespelarprestationer”. Så började arbetet med den engelska texten. Margareta var mycket noga med uttal – Oxfordengelska skulle det vara. Vi hade en dryg månad på oss. Som vi slet, i synnerhet de som hade de största rollerna!
Den 15 juni reste vi till England, med buss till Göteborg och båten över till Newcastle. Givetvis hade vi de billigaste sovplatserna, längst ner i båten. Jag minns att jag var vansinnigt sjösjuk. I Leeds möttes vi av våra värdar. De äldsta fick bo i studentrum, men vi andra var inkvarterade i olika familjer. Vi repeterade en sista gång, och sedan gav vi järnet! Att vi gjorde succé har jag redan berättat. När vi kom vi hem till Umeå var vi uppfyllda av resan, av Shakespearesällskapet och av Margreta Södervall. Och uppfyllda har vi varit sedan dess, vi alla som var med.
Den 15 juni 2019 var det exakt 50 år sedan vi for iväg till England med Mäster Olof. Vi ordnade ett 50-års jubileum. Via Facebook och bekantas bekanta försökte vi leta reda på alla som varit med. Det handlade om 37 personer, som då var barn och ungdomar och nu pensionärer. Några hade gått bort, någon fick vi inte tag i och några hade inte möjlighet att vara med, men trettio personer kom. Trettio förväntansfulla, glada och uppfyllda shakespeareaner i 60–70-årsåldern från när och fjärran! Vi tittade på bilder, lyssnade på gamla intervjuer och spelade upp några scener med dräkter och rekvisita nere på Ögonblicksteatern. Någon klänning var lite svår att knäppa. En och annan byxa fick knytas ihop med ett förlängande snöre.
Det var en helt fantastisk dag – en dag att minnas. Ganska många var kulturarbetare – koreografer, regissörer, designer, skådespelare, producenter, ljud- och ljustekniker, dansare, bibliotekarier, konstnärer och dramapedagoger. Oavsett vad det hade blivit av oss var vi alla överens om en sak: Shakespearesällskapets betydelse för var och en av oss kan knappast överskattas.
Och allt detta tack vare en alldeles särskild Margreta.
För vidare läsning rekommenderas
Söderwall, Margreta. Att skapa med Shakespeare: utvärdering och sammanställning av enkäter, Lärarhögskolan i Umeå. Försöks- och demonstrationsverksamheten. Umeå, 1973.
Söderwall, Margreta & Umeå Shakespearesällskap. Barn och ungdom i skapande verksamhet. Umeå, 1973.
Söderwall, Margreta (red.). Grundskoleelevers upplevelse av Shakespearescener med barn som agerande. Lärarhögskolan i Umeå, 1969.
Söderwall, Margreta & Bagge, Kerstin (red.). Dramatiseringar i engelska: seminarieuppgifter och rapporter, sammanställda av Margreta Söderwall, Lärarhögskolan i Umeå. Försöks- och demonstrationsverksamheten. Umeå, 1971.
Söderwall, Margreta. Shakespeare i Umeå. Tidskriften Västerbotten (Umeå, 1920). 1982:3, s. 201–202.
En guldgruva är Margreta Söderwalls arkiv, Arkiv och specialsamlingar, Universitetsbiblioteket, Umeå universitet.
Noter
[1] Texten bygger om ej annat anges på det gedigna material som finns i Margreta Söderwalls arkiv på Arkiv och specialsamlingar, Universitetsbiblioteket, Umeå universitet. Merparten av bilderna är hämtade från arkivet.
[2] Margreta Söderwall, ”Att skapa med Shakespeare och andra klassiker”, http://www.shakespearesallskapet.se/Margreta.pdf 20230724 (baserat på hennes föredrag i samband med att hon utnämndes till hedersdoktor vid Umeå universitet 2001).
Vinjettbild. Margreta Söderwall under repetition av ”Så tuktas en argbigga” 1967. Fotograf okänd.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.