Robert Larsson (Lundgren) föddes 1880 som äldsta barn till Maria Brita Larsdotter och Lars Jonsson. Under Roberts uppväxt levde hans samiska familj ett nomadiserande liv men precis som många andra samer övergav man den nomadiserande renskötseln under sent 1890-tal och blev bofasta. Roberts familj slog sig ner mitt mellan Sorsele och Ammarnäs, vid Storvindelns södra strand i byn Häggås.
Robert utbildade sig till fotograf hos Olivia Ågren i Bjurholm och var en flitig fotograf under 1910-talet och tidigt 1920-tal när han dokumenterade människors liv längs Vindelådalen.
Vid den här tiden fanns en samhällelig strävan att så fort som möjligt assimilera de bofasta samerna till svenskar och mycket kunskap om samiska traditioner och levnadsformer gick därmed förlorad.
Samer kom att definieras utifrån en näring, rennäringen. Vi som var bofasta försvann därmed från historiebeskrivningen. Vi är många samer som fortsatt lider av det.
Medan den traditionella bilden av den renskötande samen är väl dokumenterad finns knappast några beskrivningar av de samer som blev bofasta, men tack vare Robert Lundgrens bilder kan vi få en uppfattning även om deras liv.
Det är 1890-tal och den nomadiserande samen Lars Jonsson i Sorsele socken och Grans lappby har fattat ett beslut. Det börjar bli slitsamt med det nomadiserande livet men framför allt tänker han på sin åldrande hustru som börjar bli allt mer tärd av sin sjukdom – han ska bli bofast. Han vet det inte då men det ska bli ett ödesdigert beslut.
Min morfar var fotograf. Han dog 1950, flera år innan jag föddes. Ändå är det av honom jag lärt mig att förstå vem jag är. Jag växte upp som svensk men har samtidigt haft en vetskap om att riktigt så var inte fallet. Medvetenheten om det samiska arvet har funnits där men jag var ingen ’riktig same’. Jag hade ju inget man förknippar med samer; inget språk, ingen kolt och framför allt, inga renar.
Av helt andra skäl kom jag att intressera mig för morfars bilder och insåg att där fanns också svaret på min samiska identitet. Jag var visst same, jag tillhörde bara de samer som blev bofasta och i och med det försvann från historiebeskrivningen. I stället för att få sin identitet utifrån tillhörigheten i ett folk kom vi samer att definieras utifrån en näring, rennäringen. Och vi är många samer som fortsatt lider av det.
Lite om den samiska historien
När lantmätare Johan Gedda och notarie Holm, på uppdrag av landshövdingen i Västerbotten, Johan Graan, 1671 karterade Västerbottens Lappmark fann de ingalunda ett öde land utan ett välorganiserat samhälle befolkat av samer. Under hela 1600-talet förblev lappmarkerna nästan helt och hållet samiska även om det fanns några enstaka nybyggare där, till exempel anlades Lycksele som kyrkplats 1606. Samerna bedrev olika näringsfång men de är alla ordnade i lappbyar – som inte hade mycket gemensamt med dagens samebyar. I Lycksele (Ume) lappmark fanns på 1600-talet fyra lappbyar: Granbyn, Umbyn, Ranbyn och Vapstbyn. Granbyn och Umbyn låg i skogslandet, medan Ranbyn och Vapstbyn endast omfattade fjällområdet. Granlapparna, eller skogslapparna, hade sina lappskatteland i skogslandet där de försörjde sig i huvudsak på jakt och fiske. Ett lappskatteland var ett geografiskt område som disponerades av ett, eller ibland flera samiska hushåll och som man betalade skatt för. Renar hade man främst till transport och som lockdjur för att fånga vildrenar. Granlapparna företog kortare flyttningar mellan sina olika fiskesjöar inom skattelandet och bodde i permanenta kåtor. Fjällapparna bedrev, i motsats till skogslapparna, en mer omfattande renskötsel och var utpräglade nomader som sommartid levde i fjällen. Vid denna tid fanns inte riksgränsen mot Norge utan man rörde sig helt fritt mellan de båda rikena. Dock tillbringade även de vintrarna nere i skogslandet men hade inga egna skatteland utan fick hyra in sig hos skogslapparna för att få tillgång till bete.
Arvid Ehrenmalm som var utsänd av Kungliga vetenskapsakademin skrev 1741 under sin resa genom Åsele Lappmark följande och hans iakttagelser torde även gällt för Lycksele (Ume) Lappmark.
”Lapparne äro utaf tweggehanda slag, i anseende til sit wistande och näringssätt: Gran-Lappar och Fiäll-Lappar. The förra bo omkring Åsehle Sokn och kallas således, efter the uti granskogar hafwa sit tilhåll, hwarest theras Renar föda sig, i synnerhet wintertiden, af thet på granarne wäxande lafwet. The senare äga sina hemwister uppe uti Fiällen om sommaren, för yrfäets skul, hwaraf the fått sit namn; men om wintern flytta the i skogar hwarest mera lugn är.
Thesse twenne slags Lappar äro nästan enahanda så til lefnaden, som alt annat, och skiljes endast uti theras näringssätt. Gran-Lappen har sin mästa föda ut af fiskande, hwilket ock är thet endaste arbete han giör, och lönar nog mödan, i anseende til then ymnighet af fisk, som uti the i Lappmarken belägne siöar,
Renar håller wäl Gran-Lappen, men få til antalet, och som han skaffar sig sin mästa föda utaf fisken, så winlägger han sig ej heller om thessa creaturs anskaffande och skötsel widare, än at han utaf them allenast kan hafwa nödtorftig miölk.
En Fiäll-Lappe af medelmåttig förmögenhet kan underhålla 150 til 200 Renar, utaf hwilka han hafwer sin mästa föda, bestående i miölk, ost, kiött, hudar, med mera; ”
De två olika näringsfången verkar alltså så sent som i mitten på 1700-talet ha varit förekommande men med tanke på hur arealkrävande den nomadiserande renskötseln är torde det vara rimligt att anta att det skogssamiska levnadssättet var det allt dominerande.
Geddas kartläggning av Ume lappmark pekade på att det var möjligt att anlägga nybyggen i lappmarkerna och resulterade i Landshövding Graans så kallade parallellteori, det vill säga att samer och nybyggare kunde leva tillsammans utan att samernas livsvillkor skulle äventyras. Det blev grunden i det första Lappmarksplakatet, som utfärdades av Karl XI 1673. Där stadgades att den som blev nybyggare i lappmarken skulle få 15 års frihet från skatter, och inte minst, frihet från knektutskrivning. Det följdes av ytterligare två plakat, ett förnyat Lappmarksplakat 1695 och Lappmarksreglementet 1749 och trots kanske goda intentioner blev den långsiktiga följden av kolonisationen att samerna mer och mer förlorade kontrollen över land och vatten.
När fler och fler nybyggare insynade fastigheter kom även samernas lappskatteland att ifrågasättas och staten började hävda att lappskattelanden var kronans allmänningar och successivt trängdes de traditionellt levande samerna undan. Några insynade själva nybyggen för att på så sätt rädda sitt skatteland men många sökte sig närmare fjällen där kolonisationen ännu inte tagit fart. Vi ser nu en övergång från skogsamiskt levnadssätt där fisket varit det dominerande näringsfånget till att renskötseln får större betydelse. Detta i kombination med att samerna tvingades öka antalet renar för att bland annat hantera ett högre skatteuttag från kronan. Allt detta medförde en förskjutning från skogssamiskt till fjällsamiskt levnadssätt.
När vi kommer till senare hälften av 1800-talet utgör renskötseln lejonparten av samernas näring och endast spillror finns kvar av den gamla skogssamiska kulturen. Även för dem som fortsatt bedrev skogssamiskt näringsfång har nu renskötsel blivit den dominerande näringen. Eftersom renskötsel kräver stora arealer och antalet renar ökade tvingades staten börja reglera renskötseln och det är ett av skälen till den första renbeteslagen som kom 1886, lag 1886:38. Där försökte staten även tillvarata de sista samiska lappskattelandsinnehavarnas rättigheter till mark och vatten genom att införa en ny sorts lappbyar, föregångare till dagens samebyar. För första gången formaliserades lapparnas rätt till renbete men däremot fanns ingen definition om vem som var same.
År 1898 kom så nästa renbeteslag, lag (1898:66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Även 1898 års renbeteslag saknade definition av vem som omfattades av lagen.
Fram till nu hade samer själva kunnat bestämma hur de skulle försörja sig. Många levde i huvudsak på renskötseln men kanske ändå fler valde att bli bofasta men att ändå fortsatt äga renar. Antingen deltog man själv i skötseln parallellt med skötseln av gården (eller någon annat försörjning) eller så sköttes renarna av någon annan, så kallade skötesrenar. I 1898 års lag står att där samerna har rätt att uppehålla sig ”…ega de att under iaktagande af de i denna lag meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll för sig och renarna”. Eftersom det inte framgår vem som omfattas av lagen så kunde även samer utan renar jaga och fiska på de marker man traditionellt använt sig av. År 1917 slog dock justitieministern fast i en proposition att när lagen talade om ”lapparna” avsågs endast den renskötande befolkningen. Detta gällde även i fråga om jakt och fiske.
Nu började snaran dras åt för de bofasta samerna, även om de ägde renar och hade renmärke, för nästa renbeteslag som kom 1928, lag (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige slogs förvisso fast ”…att rätt till renskötsel tillkom den som var av lapsk härkomst, under förutsättning att någon av hans föräldrar eller mor- eller farföräldrar arbetat med renskötsel” men med ”lapp” i lagens mening menades den som äger rätt till renskötsel och ”För att få utöva sin renskötselrätt måste man tillhöra lappby”.
I den nya lagen definierades alltså för första gången vilka som hörde till lappbyn. Det var samer som arbetade med renskötsel inom lappbyn, som tidigare gjort det men inte hade någon annan stadigvarande sysselsättning, som fått tillstånd av landshövdingen att flytta in till lappbyn, eller som var hustru, änka eller hemmavarande barn till någon i nämnda kategorier. Lapp var bara den som ägnade sig åt nomadiserande renskötsel medan alla andra samer ”blev” svenskar och fråntogs sina rättigheter. ”Den samiska rätten knöts fast i renens svans” som någon uttryckte det. Genom 1928 års renbeteslag infördes alltså den uppdelning mellan renskötande och icke renskötande samer som sedan dess haft stor betydelse för det samiska samhället. Den samiska rätten till land och vatten förbehölls de renskötande samerna. Och en bofast kunde definitionsmässigt inte ha renskötselrätt och förlorade därmed alla sina samiska rättigheter, ja den upphörde i statens ögon att över huvud taget vara same. Det är i den kontexten vi ska återvända till nomaden Lars Jonsson.
Häggås tidigt 1900-tal
Lars Jonsson föddes 1845 i Granbyn på lappskattelandet Gillesnuole som hans farfar fick intaget i domboken och registrerat 1820, men skattelandet är äldre än så. Det fanns med redan på Geddas karta men då som en del av det större skattelandet Rååfjäll som med tiden delades upp. Skattelandet Rååfjäll omfattade området på båda sidorna om Vindelälven från Kraddsele i nordväst till Hemfjäll i sydost men 1820 utgjorde skattelandet Gillesnuole endast den del som ligger på södra sidan av Vindelälven. Landet är cirka två mil långt och en mil brett. Redan här noterar man rester av den gamla byaindelningen eftersom Lars Jonsson tillhörde Granbyn och skattelandet följaktligen ligger inom den gamla Granbyns område men efter den byaindelning som gjordes i och med renbeteslagarna ligger det numera inom Ranbyns område. Att skattelanden behöll sin betydelse till långt in på 1900-talet finner man bland annat i att Konungens befallningshavare i Västerbotten 1913 lät kungöra gränserna för det man då kallade renbetesfjällen men som hade tämligen lite med fjäll att göra utan det var de gamla skattelanden som avsågs. Formellt försvann skattelanden i och med avvittringen men de levde ändå kvar i flera avseenden längre än så. Bland annat så bokfördes renmärken och renlängderna med utgångspunkt från tillhörighet i lappskattelanden långt in i modern tid. Hur lagligheten förhöll sig när staten upplöste skattelanden är fortfarande omtvistat och dåligt utrett men helt klart är att staten inte kan uppvisa fångeshandlingar för de områden som tidigare var samernas land. I och med det kan staten inte ha lagfart till landet.
Lars Jonsson hade som de flesta tidigare skogssamer anpassat sin näring genom att, till stor del, bli nomadiserande renskötare. Men livet som nomad kostade på. Av de åtta barn som hans första äktenskap gav dog fyra döttrar i späd ålder. Två av flickorna dog under vistelse i vinterlandet, en i Burträsk och en i Degerfors (nuvarande Vindeln) medan de andra två dog i sommarlandet. Bara det visar hur strävsamt livet som nomad kunde vara. Tre pojkar och en flicka överlevde dock till vuxen ålder och en av dem var sonen Robert. Han blev min morfar.
Lars hustru Maria började dock blir allt sjukligare och under 1890-talet tog man beslutet att lämna nomadlivet och överta ett nybygge i Häggås, på Lars farfars gamla skatteland, och bli bofasta.
Lars och Marias söner, Robert och Lars Luther, fortsatte dock med den nomadiserande renskötseln men fann det allt svårare att försörja sig på enbart renskötsel och även de blev så småningom bofasta. Lars Luther utbildade sig till skräddare medan Robert 1907 utbildade sig till fotograf hos Olivia Ågren i Bjurholm och tog sig efternamnet Lundgren. Även om de två bröderna och deras föräldrar blev bofasta så lämnade de inte renskötseln helt utan hade den som en del av sin försörjning. Lars Jonsson var år 1910 registrerad för 400 renar och i bouppteckningen efter hans hustru Maria, som dog 1900, stod hon upptagen med 200 renar. Även Robert och Lars Luther, och också deras syster Maria Albertina, hade renar men i något mindre utsträckning. Signalerna från staten var tydliga; som bofast räknades man inte som same och endast samer fick bedriva renskötsel. Därför ser man en tydlig minskning av reninnehavet för de bofasta från mitten av 1910-talet för att vid utgången av 1920-talet i stort sett ha upphört. En märklig inställning från statens sida eftersom det vid den här tidpunkten kanske var den enda tid då landshövding Graans parallellteori verkligen fungerade. Nomadiserande samer och bofasta var beroende av varandra och eftersom många, ja kanske de flesta av de bofasta var samer, och många gånger släkt med varandra fanns en ömsesidig vilja att hjälpa varandra och det var även ett sätt att upprätthålla sitt gamla levnadssätt. I stället klöv staten den samiska befolkningen i två delar och lämnade den ena halvan helt utan samiska rättigheter. I praktiken förbjöd man en stor andel av samerna att utöva sin egen kultur. En orättvisa som fortfarande är ett öppet sår.
Robert (Lundgren) Larsson lämnade alltså det nomadiserande livet och blev, liksom sin pappa Lars Jonsson, även han bofast i Häggås. 1902 gifte han sig med Kristina Andersdotter från byn Hemfjäll som ligger rakt över på andra sidan Storvindeln.
Även Kristina var bofast same och hennes föräldrar bedrev också de renskötsel parallellt med livet som bofasta.
När min mamma föddes 1913 var dock signalerna från samhället tydliga – anpassa er och bli svenskar. Och svenskar blev man, så till den grad, att jag under mina hela uppväxt levde i ovetskap om min samiska historia. Det var först när jag började studera min morfars bilder som jag också förstod att där finns även min historia. Jag är visst same, jag tillhör bara de samer som blev bofasta och i och med det försvann från historiebeskrivningen. I stället för att få min identitet utifrån tillhörigheten i ett folk kom vi samer att definieras utifrån en näring.
Statens klassificering av samer var dock inte konsekvent. Samtidigt som 1928 års renbeteslag fråntagit min familj sina samiska rättigheter till land och vatten och därmed deras status som samer så rubricerades man så sent som i 1930 års folkräkning som ”lappar” och när Rasbiologiska institutet genomförde sina skallmätningar hösten 1927 så fanns både min mammas mormor och hennes mostrar med i mätningarna under rubriken ”lappar”. Så, en del av staten klassificerade oss som lappar men när det gällde att kunna åtnjuta våra samiska rättigheter klassades vi av en annan del av staten som svenskar.
Lapp ska vara lapp
Under tiden fram till 1800-talet hade samerna haft en stor grad av självständighet och som tidigare nämnts hade man tidigt en organisation i form av skatteland med en hög grad av egenmakt. Man hade även ett domstolsväsen i form av häradsrätterna där samerna var i majoritet. I och med att staten mer och mer intresserade sig för lappmarken och att häradsrätterna utmanövrerades av länsstyrelserna, ökade också statens intresse att styra över samerna. Naturresurserna i form av bland annat skog och gruvor blev mer och mer intressant för staten och genom att hävda att samerna var en lägre stående ras som inte kunde ta ansvar för sin egen framtid kunde man tillskansa sig mark och tillgångar som tidigare hade legat på samernas land. Man ansåg att lappen behövde förmyndare:
”Lappen är till sin grundkaraktär obetänksam och samtidigt egoistisk, någon tanke på samhörighet med andra än den egna familjen och nödvändiga uppoffringar för andra har han ej, dvs någon samhällsbildande tanke finns egentligen ej hos honom. Han behöver alltid uppsikt om något ordentligt skall kunna utföras, han är med andra ord ett stort barn, som alltid måste handledas och övervakas.” (Ur Utredningar angående organisationen av renskötselförhållandena i Västerbottens län. 1914.)
Samtidigt ville man ändå visa upp en bild av att man värnade om samerna och då växte den så kallade ”lapp ska vara lapp-politiken” fram. Den politiken gick ut på att bevara en exotisk bild av samernas kultur och av renskötseln. Detta förutsatte dock att familjerna hela tiden följde hjordarna som nomader och bodde i kåtor. Den nomadiserande renskötaren blev alltså en liten men, för staten, bekväm del av den samiska kulturen som fick utgöra bilden för allt samiskt. Den tidens politik präglades även av synsättet att man inte skulle ägna sig åt annan verksamhet än renskötsel och denna renskötsel skulle i huvudsak bedrivas i fjällvärlden. Fjällvärlden skulle alltså reserveras för de nomadiserande samerna och för att skydda renskötseln beslutades 1890 om den så kallade ’odlingsgränsen’. Tanken med odlingsgränsen, som endast drogs i Väster- och Norrbottens län, var att skydda rennäringen genom att inte tillåta några nybyggen väster om gränsen. Marken skulle endast användas till renbetesland. Odlingsgränsen avsåg alltså att skydda samernas rättigheter men drabbade de samer som ville slå sig ner som bofasta. Trots att många byggde hus på sina förfäders lappskatteland så betraktades dessa byggnader efter 1890 som olagliga. Dessa nybyggen, som kallades inhysningslägenheter, var vid inrättandet av gränsen cirka 300 till antalet och i en utredning från 1914 föreslogs åtgärder för att hantera dem. Några förbjöds medan andra bosättningar legaliserades 1915 och då fick benämningen fjällägenheter. Det innebar att byggnader stod på ofri grund där staten hävdade äganderätt till marken och bosättaren fick nyttja bostället under en viss tid och under vissa villkor. Man kan förstå bitterheten hos dem som slagit sig ner på sina förfäders mark och plötsligt blev betraktade som inkräktare.
Beskrivningen av de samiska näringarna har varierat över tid och vilken näring man tillskrivits har haft betydelse för statens, och därmed, samhällets syn på samerna. Från att tidigare i huvudsak varit fiskare och jägare och i väldigt liten omfattning bedrivit renskötsel så fick bland annat koloniseringen av lappmarken, i kombination av ett ökat ekonomiskt tryck på samerna, konsekvensen att det fanns ett behov av att öka renantalet för att klara av alla pålagor. Det fick till följd att många lämnade det skogssamiska levnadssättet för att övergå till nomadiserande renskötsel. Dessutom fanns det under slutet av 1800-talet en nationalromantisk strömning i samhället där den nomadiserande vilden, i form av den exotiske renskötaren, fick utgöra bilden av samen hos beslutsfattarna. Samerna själva torde mest ha varit intresserade av att försörja sig och mindre intresserade av hur deras näring rubricerats. Man har blandat jakt, fiske och renskötsel och övriga näringar i olika proportioner genom tiderna utan att närmare grubbla över var kulturgränserna gick. Men bilden av den nomadiserande renskötaren kom ändå att vara den som definierat statens agerande. Man beskrev samen som mindre begåvad och som en som behöver ledas och handledas, precis som ett barn. Inte heller är hen förmögen att fatta beslut om sin egen framtid och ställs ständigt under förmyndare. Förmyndare som sällan sätter de samiska behoven främst. Trots att renskötsel endast varit en av många samiska näringar har den varit den allenarådande bilden av samiskt liv från slutet på 1800-talet och fram till dags dato. 1928 års renbeteslag stadfäster slutligen hur staten ser på samer. Endast de renskötande erkänns som samer och övriga samer, som representerar den stora majoriteten av samer, fråntas sina samiska rättigheter och betraktas fortsättningsvis som svenskar.
Det är anmärkningsvärt hur snabbt man lämnade sina samiska kulturyttringar och anpassade sig. Språk och dräktskick var det som först försvenskades. Den tidigare generationen behöll sin samiska klädedräkt ännu en tid men även de övergick till svenskt dräktskick och till svenska som språk. Den efterföljande generationen, som bland annat min mamma tillhörde, fick avsevärt mindre av det samiska kulturarvet med sig och när jag föddes, 1956, hade allt synligt samiskt försvunnit från min släkt och den dominerande samiska kulturyttring som den breda allmänheter fick sig till livs var den som representeras av de renskötande samerna. Inte heller språket finns längre kvar inom släkten. Den samiska varietet, umesamiskan, som pratades i området, var vid mitten av 1950-talet i praktiken helt utraderad och antalet modersmålstalande minskade kraftigt. Det kommer att behövas en massiv insats från en stor mängd eldsjälar för att revitalisera språket men 2016 kan umesamerna ändå glädjas över att den umesamiska ortografin äntligen godkändes och att arbetet med att återta språket därmed underlättas. En godkänd ortografi är ofta en förutsättning för att till exempel ge ut läromedel eller bedriva utbildning.
Med en vuxens perspektiv på historien har jag förstått att samisk kultur inte enbart tar sig uttryck genom språket och yttre attribut. Mycket av det jag tagit för självklart och aldrig reflekterat över har jag i efterhand förstått faktiskt är mitt samiska arv. Det kan vara förhållandet till djur och natur, känslan för hemtrakten eller något så enkelt som den mattradition jag fått med mig hemifrån. På grund av att det samiska medvetet eller omedvetet har tonats ner under min uppväxt är det dock svårt att avgöra vad som är samiskt och vad som är svenskt. Och kanske är den frågan helt ointressant. Men jag har ändå fått ägna mycket tid åt att försöka förstå och återerövra min samiska historia och det beroende på en stat som medvetet har diskriminerat mig som same och förhindrat för mig att växa upp i kultur som varit mina förfäders. Men – kan någon i sjömanskostym och bällingskor vara same, ja då är jag också same.
Fakta – Robert (Lundgren) Larsson
Robert Larsson föddes 1880 som äldsta barnet till Maria-Brita Larsdotter och Lars Jonsson. Under sin uppväxt levde familjen ett nomadiserande liv som renskötande samer men lämnade den nomadiserande tillvaron under 1890-talet och blev bofasta i Häggås, mitt mellan Sorsele och Ammarnäs vid Storvindelns södra strand. 1902 gifte sig Robert med Kristina Andersdotter och fick en hemmandel av sin far, Lars Jonsson. 1907 åkte Robert till Olivia Ågren i Bjurholm och utbildade sig i tre månader till fotograf, allt till en kostnad av 50 kronor. Att Olivia Ågren gjorde starkt intryck på fotografeleven är uppenbart ty när Robert och Kristinas nästa dotter föddes 1909 döptes hon till Signe Olivia.
Robert var verksam som fotograf från 1908 till mitten på 1920-talet när aktiviteten gick ner på grund av att han 1921 övertog ansvaret för poststationen som tidigare funnits i Hemfjäll, tvärs över på Storvindelns norra sida. Det är lite oklart när han började att använda namnet Lundgren och det får nog betraktas mest som ett ’artistnamn’ eftersom han i alla officiella dokument står nämnd som Anders Robert Larsson. De sista fotografierna som går att tidsbestämma är från hans dotter Estrids bröllop 1928, men långt innan dess hade han slutat fotografera för allmänheten. Den mest intensiva perioden var under 1910-talet då han även hade en ateljé inrymd i sin bror Lars Luthers hus i Sorsele. När brodern flyttade till Storsjö lämnade även Robert ateljén i Sorsele och nu blev Häggås den fasta punkten för hans verksamhet. Totalt finns cirka 3000 glasplåtar bevarade, men en brand förstörde ytterligare ett okänt antal negativ. Därför kan det finnas fotografier där motsvarande negativ inte är bevarade.
Av de 3000 fotografierna är cirka hälften, 1500, porträttbilder, flertalet fotograferade under ateljéliknande former, det vill säga ofta utomhus för ljusets skull och med ett fotodraperi till bakgrund. De övriga bilderna är från bröllop, begravningar eller andra högtider men ett förvånansvärt antal är vardagsbilder tagna utan synbar anledning. Detta kan te sig förvånande med tanke på den procedur som fotograferingen bestod av. Ljuskänsliga glasplåtar av formaten 9×12 cm respektive 13×18 cm skulle medfölja i tillräcklig mängd på uppdrag längs hela Vindelådalen. Särskilt många fotografier är tagna, förutom i Sorsele, även i Ammarnäs där avsaknad av väg eller vattenled innebar att Robert var tvungen att bära utrustningen långa sträckor. Förutom glasplåtarna skulle även kamera och fotodraperier vara med. Exponeringstiderna var vid den tiden flera sekunder vilket innebar en uppenbar risk för oskärpa, barn och djur var särskilt problematiska. Inte heller var vuxna helt enkla att fotografera och ofta kan man se folk hålla något i händerna för att i största möjliga mån minimera risken för en misslyckad exponering. Väl hemma i Häggås skulle plåtarna framkallas och i avsaknad av elektricitet fick en skrubb i köket med en ventil som rödfärgats tjänstgöra som enda belysning. Vatten för sköljning fick hämtas i en kallkälla 50 meter från huset och det var barnens uppgift att sköta hämtningen. En inte alltid populär bisyssla. När negativet väl var framkallat kontaktkopierades bilden till ett ljuskänsligt papper. Det skedde så att negativet, tillsammans med papperet, spändes fast i en ram och hängdes i fönstret för belysning. Ett moment som krävde stor yrkesskicklighet för att bedöma hur länge bilderna skulle belysas beroende på styrkan hos dagsljuset. Elektriskt ljus saknades som bekant.
Källor
Tryckta källor och lästips
Cramér, Tomas & Prawitz, G. Studier i renbeteslagstiftning. Norstedt. Stockholm 1970.
Ehrenmalm, Arwid. Arwid Ehrenmalms Resa igenom Wäster-Norrland til Åsehle lappmark, anstäld uti julii månad 1741. Med en geographisk charta aftagen wid samma tilfälle. Stockholm, uti thet kongl. boktryckeriet, hos directeuren Pet. Momma, 1743. Stockholm.
Isaksson, Svante. Ingen frid i fjällen. Ord & visor. Skellefteå 1999.
Jonsson, Mats. När vi var samer. Galago. Stockholm 2021.
Lundmark, Lennart. Stulet Land – svensk makt på samisk mark. Ordfront. Stockholm 2008.
Norstedt, Gudrun. Lappskattelanden på Geddas karta – Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Thalassa. Umeå 2011.
Norstedt, Gudrun. När samerna kontrollerade lappmarksskogarna. Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2014, sid 42–51.
Rasbiologiska institutet. The race biology of the Swedish Lapps. Almqvist & Wiksell. Uppsala, 1932–1941.
Övriga källor
Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län. I Riksarkivet, Lappfogdens i Västerbottens läns arkiv, serie Ö, Utredningar angående lappförhållanden.
Utredning angående inhysningslägenheterna ovan odlingsgränsen inom Västerbottens län, 1914. I Riksarkivet, Lappfogdens i Västerbottens läns arkiv, serie Ö, Utredningar angående lappförhållanden.
Utredningar angående organisationen av renskötselförhållandena i Västerbottens län. 1914. I Riksarkivet, Lappfogdens i Västerbottens läns arkiv, serie Ö, Utredningar angående lappförhållanden.
Landshövding Johan Graans instruktion om Ume lappmarks kartläggning.
1930 års folkräkning, Riksarkivet.
Västerbottens Läns Allmänna kungörelser, Serie A, 1913, Landskontoret.
Kartor över lappbyarna, Krigsarkivet.
Vinjettbild. ”Trollungarna från Häggås” Robert Lundgrens äldsta barn, Ture, Estrid och Signe. Foto: Robert Lundgren. Fotoarkivet, Västerbottens museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.